2011.

Mammas ansikte såg så fridfullt ut där hon låg helt ovetande om allt som snart skulle ske, egentligen skulle inget hända med henne, inte egentligen. Men om jag kände min mor rätt skulle hon skadas lika mycket av det här som jag. Jag önskade bara att hon inte skulle hata mig föralltid. Jag hade lämnat en liten lapp under hennes kudde, där stod det hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde, allt jag någonsin velat skriva henne stod på ett litet kort. Det var egentligen för liten plats, men jag ville inte skriva en roman till henne. Hon förstod hur mycket jag älskade henne, även fast det stod på en för liten yta. Jag höjde handen för att smeka hennes kind och kysste den sedan, mjukt, för att hon inte skulle vakna. Jag reste mig upp och drog ett djupt andetag. Jag kunde känna tårarna trycka i ögonen.

Jag gick runt sängen och studerade min fars ansikte. Jeremy. Jag hoppades på att han inte skulle ta det lika hårt som mamma. Att hon skulle så upp för henne och hjälpa henne, stötta henne helt enkelt. Ett papper låg under hans kudde, den skrev allt han skulle göra, stötta henne, stå upp för henne, finnas där, hjälpa henne att glömma mig. Hjälpa henne med allt, lägga sin sorg åt sidan, inte gråta när ingen såg på. Och förlåta mig. Han var tvungen att förlåta mig. De fick hata mig, alla fick hata mig. Om de ville använda den metoden för att komma över mig, gav jag de tillståndet att hata mig. Så mycket de ville. Jag lutade mig ner och placerade en lätt kyss på pappas panna.

”Jag älskar er. Förlåt.”

Jag gick sakta ut från deras gemensamma rum. Stängde dörren försiktigt efter mig och den första tåren lämnade mitt öga, den droppade ner på marken och bildade en liten blöt fläck på plastmattan. Jag torkade bort den med socken och vände mig om för att smyga in i Jazmyns rum, som var placerat bredvid mammas och pappas. Hon låg med ansiktet mot dörren när jag kom in, ögonen var hårt slutna och hon andades tungt. Jag tassade fram till henne och satte mig på huk framför hennes säng. Under hennes kudde låg ännu en lapp. En litet vackert rosa kort med vackra blommor på. Mitt lilla meddelande började med att jag berättade hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde för mig och hur duktig hon är. Sedan skrev jag att jag skulle sakna henne, att jag skulle tänka på henne, varje dag, varje timme, att jag alltid skulle finnas där för henne, vad hon än gjorde skulle jag finnas där för henne. Och även fast hon inte skulle förstå det just nu, skulle hon förstå när hon blev äldre att detta var en sak jag behövde göra. Det var nödvändigt. I slutet skrev jag förlåt, men jag visste att hur mycket jag än sa förlåt, skulle jag aldrig säga förlåt tillräckligt. Det fanns inget jag kunde göra för att gottgöra detta. Hur mycket jag än ville. Jag lutade mig ner och kysste hennes kind mjukt, höjde sedan handen och smekte hennes kind mjukt och reste mig hastigt. Jag studerade hennes stilla ansikte en stund innan jag vände mig bort och gick ut från den halvöppna dörren.

Dörren bredvid Jazmyns var Jaxons. Jag öppnade den försiktigt och kollade ljudlöst in i hans rum innan jag gick in på riktigt. Jaxon hade en dum vana att ibland vakna mitt i natten, han bara vaknade. Ingen visste varför, kanske mardrömmar, kanske något annat. Men som tur var låg han stilla i sin säng denna natt. I alla fall just nu. Jag knäböjde framför hans säng och studerade honom mjukt. Han och Jazzy var för små för att kunna läsa ännu, men jag ville att mamma skulle läsa upp deras brev för dem. Jag hade skrivit en liten notis om det i hennes brev. På Jaxons brev stod det att jag älskade honom. Att jag var ledsen och jag önskade att det fanns någon annan utväg. Och att jag i sådana fall skulle tagit den, utan att blinka. Men det fanns det inte. Jag skrev till honom som jag skrivit till Jazmyn; att jag skulle vara med honom vad han än gjorde och att han skulle förstå och acceptera mina beslut när han blev äldre. Det hoppades jag i alla fall att han skulle. Jag skrev till honom att han skulle krama pappa och mamma extra hårt för mig och inte vara allt för ledsen, för mammas skull. Jag slutade ännu en gång brevet med att skriva förlåt, och att jag älskade honom, ännu en gång. Jag lutade mig ner och kysste hans runda, lena kind. Jag drog ett djupt andetag och försvann ut ur rummet, stängde dörren försiktigt och tog mig ner till undervåningen. Jag tänkte för några sekunder ångra mig och springa upp till mitt gamla blå barndomsrum och lägga mig för att sova igen, glömma hela natten och alla farväl.

Men jag ångrade mig snabbt. Jag fick inte ångra mig, kunde inte. Det var bäst för oss alla om jag slutförde detta nu. Jag tog på mig min tjockaste jacka och knycklade ner min skinjacka bland de andra grejerna i min ryggsäck. Sedan hängde jag ryggsäcken över ryggen och tog fram en av mina få mössor för att sätta den på huvudet. Jag tog ett par vantar och la de i fickorna på den stora jackan. När jag var klar öppnade jag dörren och drog in Stratfords kalla luft. Det var januari, och därför iskallt. Tårarna fyllde vid detta laget ögonen och jag försökte svälja den stora klumpen i halsen. Jag drog åt mig en halsduk och ytterdörrsnyckeln innan jag klev ut i kylan. Jag vände mig om och stängde sakta dörren efter mig. Jag stoppade sedan nyckeln i nyckelhålet och väntade till den knäppte till, ett tecken på att det var låst.

Jag stoppade ner nyckeln i fickan och böt ut den mot min bilnyckel. Jag snurrade den mellan mina fingrar och nynnade lite för mig själv när jag gick över framsidan av huset mot min bil som stod parkerad på uppfarten. Jag låste upp den och vände mig en sista gång mot det stora blå huset.

Hejdå. Jag kommer sakna er.

Tårarna föll tyst nerför mina kinder samtidigt som en kall vind sög tag i mig, som för att säga farväl, föralltid. 

 Inte så jätte långt, men kapitel 1 och 2 blir längre! :)