Justins perspektiv:

”Det var… Annorlunda.” sa jag när jag fick syn på vad Jenna hade på sig. Hon hade korta, inte för korta, men korta, grå shorts på sig. Knähöga söndriga knäsockar, ett par svarta genomskinliga tights under, en t-shirt med en döskalle och en svart tunn kofta över. Jag hade aldrig sett henne med sådana här kläder innan, det var annorlunda, inte för att jag inte gillade det, det var fint, men det var ändå annorlunda. Jag kollade upp i hennes ansikte och upptäckte en gråstickad mössa på hennes huvud, antagligen en del i hennes style för dagen. Jag visste att hon hade varierad stil; men inte såhär varierad.

”Då matcher väll vi då.” snäste hon tillbaka, klart på dåligt humör. Hon korsade armarna på bröstet och kollade surt på mig. Jag blev chockad och rynkade ögonbrynen, hon brukade inte snäsa mot mig så.

”Ehm, det var inte så jag menade… Jag tycker det är… Fint…”

”Du låter inte så övertygande.” snäste hon. Jag rynkade ännu mer på ögonbrynen.

”Jag tycker du ser fin ut, jag är bara inte van vid att du har på dig så… Ja, du vet, mörk---.”

”Är det något fel eller?” Jag suckade och skakade på huvudet, höll upp händerna i en beskyddande gest och backade bak ett steg. Ville inte göra detta till något argument.

”Jag är ledsen Jenna, jag menade det inte så, du ser jättefin ut!” sa jag och kollade djupt in i hennes ögon. Hon slappnade av och höll plötsligt armarna för magen.

”Jag är ledsen, jag överreagerar, jag har bara så ont i magen, det går aldrig över! Jag fattar inte, jag har redan fått mens! Men mensvärken försvinner inte! Den brukar alltid försvinna!” Hon lät frustrerad, och jag förstod henne. Hon hade redan stannat hemma två dagar denna vecka för mensvärken. Två dagar där hon inte kunde gå överhuvudtaget, och jag hade fått bära henne överallt. Överallt. Det värsta för henne de två dagarna för henne var att hon inte kunde duscha, jag hade erbjudit henne att göra upp ett bad åt henne, men hon hade dumförklarat mig för tanken. Hon kunde ju inte bada med mens, fattade jag inte det? Hon hade hållit ett långt föredrag om detta för mig, ett föredrag jag helst viljat slippa. Men jag hade förstått henne. Och det var synd om henne, jag var glad att jag inte var tjej.

”Jag vet, baby.” sa jag och gick fram till henne, la armarna om henne och kramade om henne hårt, hon la armarna slött om min midja och jag lämnade en mjuk kyss på hennes panna.

Sedan kramade jag om henne igen, mjukt och försiktigt.

”Var hemma idag med då?” viskade jag försiktigt, hade inget emot att slippa träna och ignorera henne hela dagen, men hon skakade på huvudet i min famn.

”Charlie kommer tro att jag har någon annan anledning att inte komma till jobbet, så kommer hon komma hit och se dig, och så kommer hon få reda på oss.”

Någonstans långt inne i min kropp högg det till. Varför ville hon inte att någon skulle veta om oss? Ville hon inte att någon skulle veta att hon var med mig, hur vi nu var. Jag visste inte ens vad vi var. Och jag ville inte fundera på det, så jag bara kramade henne hårdare, drog in den söta doften av hennes hår och kysste hennes hjässa.

”Ska vi dra?” viskade hon, jag nickade och drog mig bort från henne, när hennes händer lämnade min midja slöt hon de om magen igen.

”Du är jättefin, Jenna.” sa jag och smekte hennes kind mjukt med tummen, ”Förlåt för innan.” Hon log mot mig och ställde sig på tå för att kyssa mina läppar, hon la ena armen om min nacke och kysste mina läppar försiktigt. Sedan kollade hon in i mina ögon och viskade:

”Det gör ingenting, jag överreagerade.” Hon kollade ner på min t-shirt, en vit med en döskalle på. Döskallen hade hörlurar på skallen, ”och vi matchar, båda har lite creepy tema idag, jag gillar det.” viskade hon och log upp mot mitt ansikte.

”Jag med.” viskade jag med händerna på hennes höfter, smekte hennes jeansbeklädda höfter mjukt, en aning belåtet.

”Vi ska nog dra nu, så att jag inte kommer försent.” Jag suckade, men nickade och tog ett steg ifrån henne. Greppade sedan tag i hennes hand och drog ut henne från lägenheten.

~

Jennas perspektiv:

Jag var tvungen att luta mig över kassan av värken i magen, den huggande känslan var tydlig hela tiden. Jag behövde Justins händer, hans varma smala fingrar, hans lugna massage. Jag gömde ansiktet i händerna och försökte minnas hans händer på min mage, ville bara springa in till honom och be honom massera mig. Jag kollade upp, såg honom genom glaset som gjorde så att man hade uppsikt över gymmet hela tiden. Han lyfte tyngder, svetten rann från hans ansikte och musklerna i hans armar spändes när han lyfte upp tyngden en sista gång. Han la den ifrån sig på ”stället” över sitt huvud och satte sig upp. Hans svarta träningströja jag tappat räkningen på hur många gånger jag tvättat var blöt av svett, hans hår också. Det stod åt alla håll och kanter av svett. Jag fäste blicken vid honom, tänkte bort smärtorna i magen, tänkte på svetten som rann sexigt nerför hans muskulösa rygg. Plötsligt vände han huvudet mot mig, hade antagligen känt min blick mot sig. Ett vitt leende spreds på hans läppar, sedan gav han mig en slängkyss. En mjuk en, och jag låtsades fånga den för att placera det på mina läppar.

Precis när jag skulle släng kyssa honom tillbaka avbröt en röst mig från höger. 

Det var Charlie.

”Besvärar magen dig fortfarande?” frågade hon bekymrat. Jag försökte kamouflera min slängkyss-min med att torka mig om läpparna, hon rynkade på pannan, men lämnade det. Och det var jag glad över. Jag slängde Justin en kort blick innan jag vände mig tillbaka till Charlie, han hade lagt sig ner och lyfte nu tyngder igen. Jag längtade så att det värkte till klockan fem.

Jag nickade som svar på Charlies fråga.

”Ja, den brukar aldrig besvära såhär länge.” Jag suckade tungt och hon vad mig en sorgsen blick.

Precis när han tänkte svara högg det till värre i magen än förut och jag var tvungen att vika mig dubbel för att kunna ta emot smärtan utan att falla omkull. Jag la armarna krampaktigt om magen och gnydde till. Charlie steg fram till mig och kramade om mig mjukt. Smärtan i magen förmindrades och jag kollade upp på henne samtidigt som hon sa:

”Jag skjutsar hem dig.”

Justins perspektiv: 

Klockan var fem och jag var precis påväg att lämna gymmet. Jag hade längtat efter Jenna hela dagen, men inte sett till henne på ett tag. Inte sedan jag slängkysste henne. Precis när Charlie kom igen och jag återgick till mitt tränande. Som jag förövrigt började bli ganska trött på, både på att jag och Jenna var tvungna att vara hemliga hela tiden, och att träna. Jag hade tränat nu ca varje dag i lite mer än en månad. Det var ganska uttråkande, men vissa dagar tränade jag inte musklerna. Bara sprang, i omgångar. Och vilade, såklart. Hängde i omklädningsrummet och försökte undvika de andra som tränade. Som ibland kunde vara ganska många. Både killar och tjejer sprang på löpbanden eller lyfte tyngder. Men jag pratade inte med någon, lyssnade på min musik och skötte mitt egna.  

Precis när jag tänkte öppna dörren ut hörde jag Charlies röst bakom mig, hon pratade med någon, Kevin kanske. En av killarna som jobbade här. Jag hörde inte exakt vad Charlie sa, men jag hörde Kevins svar:

”Jenna?” Jag stelnade till. Jenna? Varför pratade de om Jenna?

”Hon åkte hem innan, eller jag skjutsade hem henne. Hon hade så ont i huvudet att hon knappt kunde st--, tänka.” Hon ändrade ordet stå till tänka, snabbt. Kevin märkte det inte, men det gjorde jag. Jag stelnade till. Hade Jenna åkt hem? Jag kollade bak och mötte Charlies blick i samma sekund som hon och Kevin rundade hörnet ut från personalrummet. Charlie log snabbt åt mig, öppnade munnen för att säga något, men hann inte innan jag redan skyndat mig ut ur dörren och släppt den bakom mig. Jag gick med raska steg mot parkeringen, med min svarta ryggsäck på ryggen, med alla värdesaker jag ägde, som inte var många. Det var inte så att jag inte litade på Jenna, det gjorde jag, väldigt mycket. Mycket mer än jag hade litat på någon de två senaste åren. Jag hade inte lärt mig att lita på någon, till jag träffade Jenna.

Jag svettades i min skinjacka, det var alldeles för varmt för att ha skinjacka, jacka överhuvudtaget faktiskt. Det var säkert 25 grader, minst. Men jag orkade inte stanna och ta av den, fortsatte hellre med den på mig.

När jag kom fram till parkeringen stod Jennas bil där, men ingen Jenna syntes till. Jag suckade, det Charlie sagt var sant. Hon var inte här längre, jag drog ett djupt andetag och började min vandring mot Jennas lägenhet, vår lägenhet. Nästan.

Jennas perspektiv:

Justin var kvar på gymmet och jag låg i min säng med armarna runt magen. Huggen hade avtagit, men jag orkade inte resa mig upp. Låg hellre kvar i sängen och oroade mig för Justin än att resa mig upp och göra något annat. Jag hoppades på att han inte hatade mig, vad skulle jag säga? ’Charlie tvingade mig att åka med henne’, skulle inte fungera. Visst, Charlie hade tvingat mig att följa med henne, men det var ändå ett tanigt argument.

Jag hörde hur dörren öppnades, sedan stängdes. Jag hörde hur han slängde sin ryggsäck på golvet och drog av sig skorna, hur han drog av sig jackan och tassade över golvet mot mitt rum.

Äntligen orkade jag resa mig upp. Jag reste mig upp och vandrade ut ur rummet för att möta honom, när jag fick se hans svettiga ansikte och svettfläckar på den vita t-shirten fick jag dåligt samvete.

”Förlåt…” viskade jag och stannade när han gjorde det, vilket han gjorde några meter framför mig. Han såg inte arg ut, bara trött och varm. Hans ansikte var rött av ansträngning, hans hår stod rakt upp av hur många gånger han dragit handen igenom håret.  

”Jag är så ledsen…” viskade jag när han inte svarade, han suckade utmattat och log, precis när han skulle börja prata avbröt jag:

”Jag kunde bara inte berätta om oss, att du kunde skjutsa hem mig. Jag vill inte att hon ska veta om oss ännu. Förlåt mig.” Leendet försvann från hans läppar, han kollade förläget bort. Korsade armarna på bröstet. Såg ut att vara i djupa funderingar.

”Varför kan du inte berätta för henne om oss?” frågade han plötsligt, jag blev lite tagen av hans fråga. Jag trodde han accepterade det, att jag ville vänta.

”Jag vill bara att vi ska vara säkra på att… Allt fungerar och att vi inte… Tröttnar på varandra…” sa jag och rynkade pannan.

”Jag kan inte ge dig något, Jenna”, sa han, bytte nästan ämne och kollade in i mina ögon, ”du fattar det va?” Jag rynkade pannan.

”Jag vet att du inte kan ge mig något, det behövs inte, det enda jag vill ha är dig.” svarade jag ärligt.

”Varför kan du då inte berätta om oss för Charlie, om du vill ha mig så mycket?” Han hade fortfarande händerna i kors framför bröstet.

”Det är för tidigt, jag har aldrig varit i ett förhållande förut… Jag vill att det ska vara perfekt.” sa jag och kollade djupt in i hans ögon.

”Jag har bott här i en månad Jenna.”

”Men det var en vecka och några dagar du kysste mig.” Han blev tyst, kollade bara på mig. Han släppte händerna på sidorna och suckade.

”Jag fattar bara inte varför du inte vill berätta för henne, inte något om mig… Vill du inte att jag ska vara här längre? Bara säg till, bara säg till så drar jag…” Han kollade upp på mig med sårade ögon. Jag var helt ordlös. Hur kunde han ens tänka något sådant? Att jag inte ville ha honom här. Jag gick fram till honom och slängde armarna om hans hals, kramade honom hårt. Tryckte hans kropp mot min, han kramade mig tillbaka och jag tryckte mina läppar mot hans hals.

”Såklart jag vill ha dig här, lova mig att aldrig ifrågasätta det igen, okej?” Jag la handen om hans nacke och kollade upp i hans ansikte. ”Vi berättar för Charlie imorgon, okej?” Han kollade med rosiga kinder ner på mig, log och kysste mina läppar mjukt.

”Okej.” Han såg glad ut. Och jag var också glad.

”Kom så kollar vi på film eller något.” viskade han och drog mig mot tv-rummet.  

kanske inte så händelserikt som jag tänkt mig, men två småsmå "bråk" typ, heh. Älskar att skriva bråk av någon anledning, men suger på att komma på anledningar till att de bråkar. ups