Jennas perspektiv:

Jag hade försökt att kolla på och möta Justins blick så lite som möjligt under dagen. Jag visste inte hur jag skulle reagera på den tidigare kyssen, skulle jag vara glad och hypad, osäker, nervös? Vad skulle hända nu? Skulle hela vårt vän-förhållande förstöras? Och skulle det i såfall ersättas med något större? Eller skulle det förstöras helt – ingen återvändo?

Skulle Justin åka nu?

Massor tankar snurrade runt i mitt huvud när jag stod med ryggen lätt lutad mot den stängda bildörren på eftermiddagen. Klockan var kvart över 5 och Justin kom traskandes över parkeringen. Jag såg honom i ögonvrån. Kollade dock inte upp för att möta hans blick, nervös över vad den skulle spegla.

”Är du sur på mig?” viskade han osäkert, jag undrade om jag någonsin hört honom så osäker och liten innan. Jag kunde inte hjälpa mig själv när jag kollade upp på hans en aning sorgsna ansikte. Jag skakade snabbt på huvudet, han svarade med att tilta det åt sidan.

”Jag är… Jag gissar att jag…. Jag är bara osäker..” viskade jag tillbaka. Lät armarna falla vid sidorna och kollade upp på honom, han såg så lång ut från min position. Lång, muskulös, vacker. Direkt när jag såg in i hans ögon kände jag hans perfekta läppar mot mina ännu en gång, jag ville ha dem där igen. Mitt undermedvetande hade gått runt och längtat efter dem hela dagen. Velat känna de där söta, mjuka, kyliga, fuktiga läpparna mot mina ännu en gång.

”Varför?” viskade han, en mjuk och tunn viskning. Min blick fästes genast på hans mjuka, perfekt formade läppar och jag drog ett djupt andetag.

”Jag… Jag vet inte.” viskade jag, rullade in läpparna i munnen och drog ett djupt andetag från näsan. Det lät nästan som en suck. Höll blicken på hans bröstkorg, det var inte nära lika jobbigt som att kolla in i hans ögon.

Han rättade till ryggsäcken på sin rygg innan han öppnade munnen för att prata.

”Du ville inte att jag skulle kyssa dig va?” frågade han, blicken var nere i marken och han drog ett djupt andetag när hans mening var över.

”Jo. Jo, det ville jag.” svarade jag, hjärtat pratade, och kollade upp i hans ögon, han mötte inte min ögonkontakt. Hans blick var fast i marken innan den långsamt gled upp över min kropp, för att tillslut möta min blick. Han sa inget, bara kollade på mig.

”Jag.. Jag gillar dig Justin.” viskade jag, men han hörde. Hans ögon lyste upp. Så som jag aldrig hade sett de lysa upp innan. Han hade alltid något grumligt över de, som om det var något som tryckte ner hans tillvaro. Antagligen någonting i hans förflutna. Något som redan hänt, han redan hade gjort. Inget han kunde ändra nu. Inte i efterhand.

Rädsla glimtade till i hans ögon, snabbt, knappt synbar. 

Sedan var det grumliga borta, jag såg rakt in i hans ögon och rakt in i honom. Hans själ. Tyvärr inte tankar, det var så mycket jag undrade.

”Jag gillar dig med, Jenna.” viskade han, rysningar for över min kropp när jag hörde hans mjuka röst säga så. Men så mycket känsla.

Jag kunde inte hjälpa mig själv när ett litet, men synligt leende spred sig på mina läppar.

Han drog ett djupt andetag, ett litet leende formades även på hans läppar.

”Och jag tycker att vi… Vi kan se vad det blir av det… Fattar du? Om vi passar ihop och så..” Hans vanliga lite kaxiga image var borta, struken och ersatt med en osäker Justin. Hans blick följde bilarna bort över parkeringen, flög iväg mot gymmet, som om han skulle gå tillbaka och sätta sig utanför precis där jag hittat honom för ungefär en månad sedan.

”Jag håller med..” viskade jag tillbaka, vågade inte gå fram och krama honom eller något, vi bara stod där och slängde förstulna blickar mot varandra, och hur mycket jag än ville gå fram och krama honom - krama bort oron i hans ansikte - vågade jag inte. Jag visste inte vad jag var rädd över, jag bara vågade inte.

Efter en liten stund av blickar och bubblande känslor inuti satte vi oss i bilen och körde hemåt under tystnad. Jag var nervös inför dejten i kväll och undrade vad jag skulle ha på mig. Sådant man alltid undrade när man skulle iväg någonstans.

”Justin?” frågade jag försiktigt när vi kommit in i hissen, han vände sig mot min med ett leende. Jag fäste blicken på de små svarta hårstråna på hans överläpp när han svarade.

”Ja?” svarade han tillbaka.

”Ska vi fortfarande på en… Dejt ikväll?” frågade jag försiktigt, hans ansikte sprack upp i ett leende.

”Ja, såklart. Och om det inte är för mycket begärt så undrar jag om jag kan få köra din bil ikväll.” svarade han, jag drog ett djupt andetag och skrattade till innan jag nickade.

”Visst, du kan få köra min bil om du vill.” svarade jag, kom och tänka på senaste gången han lånat min bil.

Kom och tänka på hissituationen jag fått tillbaka blickar från, kom ihåg alla de nära stunderna den dagen.

Det blev väldigt varmt i ansiktet, jag kände hur rodnaden spreds på mina kinder, men valde att ignorera, ville inte att Justin skulle märka den.

Men varför skulle jag någonsin få tur?

”Rodnar du?” viskade han, med skratt i rösten. Inte hånande, bara glatt. Jag skakade på huvudet och tänkte mina röda kinder med händerna, faktiskt så täckte jag hela ansiktet med händerna. Plötsligt kände jag hans kropp nära min, ett par händer som ett par handklovar runt mina handleder. Ryggen mot hissensvägg.

”Tillbakablickar från vad som hände i denna hiss…?” viskade han, fortfarande skrockande. Jag skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att låta ett fnitter slinka igenom min stängda mun.

”Det tror jag.” Jag fnittrade än en gång och skakade på huvudet. Han drog bort mina händer från mitt ansikte, utan att så mycket som känna mitt motstånd. Han kollade ner på mig, och mina röda kinder och ett stort leende spreds på hans läppar. Hans bruna ögon mötte mina när han studerat mitt ansikte klart och jag kunde inte låta bli att le. Hans leende smittade av sig. Han sneglade ner på mina läppar och sedan upp i mina ögon igen.

”Får jag?” viskade han, sneglade ännu en gång ner på mina läppar. Jag höjde händerna till hans överarmar och andades tungt, sedan nickade jag. Jag förstod vad han ville, och jag ville också.

Han log och kollade djupt in i mina ögon, tryckte upp mig ännu lite mot väggen, tryckte sig ännu lite närmre mig. Studerade mina läppar, som längtade efter hans. Studerade mina käkben, samtidigt som jag studerade hans. Hissen var helt tyst, det enda som ekade mellan väggarna var våra uppspelta andetag – och mitt bultande hjärta. Han höjde handen och kupade den om min kind innan han lutade sig ner, fortfarande med ögonen djupt fästa i mina. Jag drog ett djupt skakigt andetag och höjde händerna, och armarna, ännu mer för att linda de runt hans hals.

Precis när jag tänkte radera mellanrummet mellan oss och placera mina läppar på hans plingade hissen till, vilket talade om att vi var på rätt våning. Jag hörde hur dörrarna öppnades, samtidigt som ett stort leende spreds på Justins läppar. Han backade bakåt, bort ifrån mig, men han tog tag i min hand och drog mig efter sig samtidigt som hissen fylldes med familjen som jag delade våningen med. De hälsade glatt på mig, samtidigt som de kollade lite fundersamt på Justin, jag hälsade så gott jag kunde tillbaka. Fortfarande med blicken fäst i Justins ögon, sneglade bara kort på dem lite då och då.

Justin drog ut mig från hissen och drog mig närma sig, hans bröstkorg mot min, andetag, händer, andetag. Jag andades tungt. Kände mig borta med honom så nära, hans leende, hans läppar, hans ögon, hans ansikte, hans allt. Han placerade mina händer på sina axlar och skrattade åt mig.

”Ta det lugnt babe, vi har tid för det någon annan gång.” viskade han, med sin kind mot min, läpparna mot mitt öra. Läpparna nära mitt öra, nära. Andetag, hans varma andetag mot min kind.

Min mage gjorde en bakåtvolt när han kallade mig ”babe” – ett ord som aldrig lämnat hans läppar innan – i alla fall inte till mig. Jag log när han drog mig mot dörren, fortfarande med ett fast grepp runt min hand med sin. Hans hand var stor i jämförelse med hans, men det kändes bra, väldigt bra. Våra händer passade bra ihop, som om det var gjorda för varandra. Jag kramade om hans hand hårt och drog upp min nyckel till lägenheten snabbt.

~

Justin hade bundit fast en av mina få halsdukar runt mitt huvud, för att jag inte skulle se vart vi var påväg. Han hade sagt att jag kunde ta på mig vad jag ville, att han ändå hade med sig vad jag skulle behöva senare. Den enda regeln han hade på kläder var att det skulle vara bekvämt för mig att bära, så jag hade valt ett par rosa mjukisbyxor och en t-shirt, vit med något LA beach tryck. Han hade nickat gillande mot min outfit. Men jag hade känt mig oklädd och obekväm, ville helst klä mig fint, det var ju ändå en dejt.

Men nej, det var han som bestämde över denna dejt och han hade inte viljat ha det så. Alltså sa jag inte emot honom.

Han höll min hand hårt, släppte den ytterst få gånger för att ändra växel. Jag visste inte vart vi låg, men jag gillade att känna hans hand i min. Det var mysigt, jag hade inte hållit så många händer innan. Men det var en fantastisk känsla, något jag lätt skulle kunna vänja mig vid.

Jag kände hur han stannade bilen, allt blev knäpptyst, innan han tog till orda.

”Vi är framme, men du får inte ta av dig ögonbindeln, jag tar av den sedan, okej?” Jag nickade, ”Jag kommer snart över på din sida och hjälper dig ut, rör dig inte.”

”Får jag blinka?” Han skrockade för sig själv, gick ut från bilen och stängde dörren försiktigt efter sig. Nästa gång jag hörde honom var han på min sida, öppnade dörren, tog min hand och hjälpte mig ut från bilen. Han placerade sig själv bakom mig, med mina händer i sina och de sedan i ett grepp runt mig. Höll sig nära mig, antagligen för att jag inte skulle trilla över något jag inte kunde se. Eller av en annan anledning. Han höll mig framför sig, lät mig gå själv, men styrde mig, och bar mig över saker jag inte såg på marken. Jag tyckte inte om när han bar mig, men det var något jag kunde vänja mig vid. Jag gillade känslan av att känna mig lätt och tyngdlös. Även fast jag kände mig rätt tung i hans famn. Jag kunde känna hur marken blev mjukare under mina tygskor, som jag tagit istället för mina Jeffrey Champbells, jag visste ju inte vart vi skulle. Vad kunde det mjuka under mina fötter vara? Mjukt gräs? Sand? Efter ännu någon minut stannade vi, han hade flyttat armarna runt min midja och höll mig hårt mot sig med hakan lutad mot min hjässa. Han drog ett djupt andetag innan han sa, tyst;

”Jag tar av ögonbindeln nu.” Han släppte mig, drog av rosetten bak i bakhuvudet och jag fick plötsligt syn över den vackra utsikten jag hade. Vi var på stranden, i sanden, precis som jag trott. Vågorna rullade vackert in över sanden, mjuka söta vågor. Klockan var ännu inte så mycket, ändå var det inte mycket folk på stranden. Bara några få barnfamiljer, och ett par lite längre bort. Med blicken på oss, leendes. Innan jag hann besvara deras leende la Justin sina armar runt min midja igen. Lutade huvudet mot min hjässa, jag kände mig genast väldigt kort.

”Vad tycker du?” viskade han försiktigt. Ett stort leende spreds på mina läppar, samtidigt som jag svarade.

”Jag älskar det.”

”Det blir finare när det blir solnedgång, jag vet ingen privatstrand här, eller något privat ställe, men folket lämnar väll någon gång.” Han lär orolig, som om jag inte skulle gilla det. Jag gillade den sida av Justin, den försiktiga, oroliga. Även fast han inte hade något att vara orolig för.

”Det är perfekt Justin, ta det lugnt.” viskade jag innan jag vände mig om, och innan jag visste ordet av det hade jag slängt armarna om hans hals och kysste hans läppar mjukt. Drog fingrarna mjukt igenom hans hår och tiltade huvudet åt sidan för att fördjupa kyssen, utan att blanda in tungor. Han slingrade sina armar runt min midja och drog mig närmre sig, kysste mig mjukt, kärleksfullt. Om jag skulle vara ärlig trodde jag inte det skulle kännas såhär att kyssa Justin, jag trodde det skulle vara hårt, grovt och opersonligt. Men det var det inte, det var ömt och kärleksfullt, raka motsatsen. Och det gillade jag.

Efter en liten stund avbröt vi kyssen, kollade djupt in i varandras ögon och log stort. Båda två. Justins stora bruna ögon kollade glatt in i mina, stora. Fortfarande utan det där genomskinliga skynket jag så många gånger tidigare sett speglat i hans ögon.