Chapter 47
JUSTINS PERSPEKTIV
4 maj 2012 - Fredag
Saknad. Saknad. Saknad. Den eviga saknaden värkte i bröstet och jag drog mjukt fingertopparna mot det kritvita lakanet bredvid mig. Jag la ner handen och slöt ögonen mjukt. Jag saknade henne. Mercedes. Jag suckar, rullar runt så att jag ligger på rygg och sluter ögonen ännu en gång. Drar in några djupa andetag och rullar sedan ner från sängen. Jag reste mig snabbt upp när jag var nere på marken och suckade innan jag började dra på mig mina kläder. Ett par jeans och en svart t-shirt. Varför var hon tvungen att åka så snabbt? Varför kunde jag inte få känna henne i min armar några dagar till? Varför?
MERCEDES PERSPEKTIV:
4 maj 2012 - Fredag
" If you're a bird, Im a bird. "
Jag hade vikt ihop brevet och krupit ner i sängen framför en av mina favoritfilmer. The Notebook. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna en ända minut av den långa filmen och tårarna rann hejdlöst nerför mina kinder. Jag älskade Ali och Noahs förhållande, det var så söta tillsammans att jag bara vill hoppa ner i en soptunna och aldrig komma tillbaka, eller något i den stilen. Jag ville också ha ett sådant fint perfekt förhållande. Även fast de bråkar och bli sura på varandra. Men de älskar varandra så mycket att det inte spelar någon roll hur mycket de bråkar, de blir alltid sams ändå, och ett sådant förhållande vill jag också ha. Även fast jag och Justin aldrig bråkat, så ville jag att vi skulle börja älska varandra så mycket att det inte spelade någon roll hur mycket vi bråkade. Alla ville nog ha ett sådant förhållande. Ett oförstörbart. En stenhårt. Ett så hårt att inget kan ta sig igenom. Jag drog upp mobilen och skrev ett kort svar till Justin.
' Jag älskade det.... Jag saknar dig så mycket att det gör ont. Ring mig när du är klar i studion? Puss Merc. ' Jag skickade det snabbt och la sedan ifrån mig mobilen och kollade på datorn som stod framför mig. Jag grät hela sista biten och satt sedan kvar med tårar rinnande nerför kinderna en bra stund efter filmen slutat och eftertexterna rullade. När jag äntligen lugnade ner mig torkade jag bort de kvarstående tårarna och stängde sedan av datorn och filmen för att gå ut till mamma och hjälpa henne med maten. Hon försökte hela tiden trycka ur mig vad det var, men jag vägrade svara, i själva verket var jag deppig för att Justin inte var här. Att han inte kunde överraska mig med sina armar runt min midja och sina mjuka läppar mot min hals.
Men det var bara en månad kvar tills jag skulle träffa honom. Eller bara och bara. En månad var lång tid, och mycket kunde hända på den långa tiden.
7 maj 2012 - Måndag
Efter en alldeles för kort helg med mycket tårar och prat i telefon var jag tillbaka i skolan. Lika mycket folk som vanligt och en massa trängandes ungdomar. Jag drog snabbt fram mina matteböcker ut skåpet och gick sedan mot matte salen i slutet på korridoren. Justin hade bestämt ett datum han skulle komma hit. Den 7 juni. Han hade bestämt ett hem datum också, den 11 juni. Jag längtade inte dit.
Jag klev snabbt in i klassrummet och smög snabbt längst bak för att slå mig ner på stolen. Efter en liten stund kom Samantha med sina guldiga lockar och klar blå ögon in genom dörren, hon gick i rask takt ner till mig och satte sig ner bredvid mig. Hon log stort och la ner böckerna på bordet.
- Hej! sa hon kort och jag nickade och sa ett kort hej som hälsning innan vi båda kollade upp på tavlan där Mr. O'Malley stod och skrev upp olika algebra tal på tavlan. Den röda White board pennan rörde sig snabbt över white boarden och bildade olika krumelurer på tavlan. Jag suckade och började snabbt skriva ner de olika talen.
- Kan inte jag få följa med dig hem sedan? Jag log smått och nickade.
- Visst. Det var Samantha som frågat, och jag kunde verkligen inte svara nej, även fast jag bestämt skype-samtal med Justin direkt efter skolan. Han skulle nog förlåta mig.
Samantha log stort och drog upp sig långa hår i en tofs. Killarna kollade efter henne i korridorerna med vattniga blickar, tjejerna också, men av en helt annan mening. Det tog inte lång tid för killarna att märka hur het hon var, och hon njöt fullt ut av det. När de gick extra nära henne i de trånga korridorerna och kastade kåta blickar efter henne på lunchen log hon bara stort och kastade med det långa guldiga vackra håret. Även jag avundades det. Det där silkeslena vackra håret.
- Awesome! log hon och drog in mig i en hastig kram.
- Ses vi utanför skolan när vi slutar då? Jag log och nickade. Hon försvann snabbt genom korridoren och när jag inte kunde se hennes vackra fall längre drog jag upp mobilen ur fickan och tryckte in på min och Justins konversation.
' Okej om vi ses på skype senare? Eller imorgon? En vän ska följa med hem :3 ' Jag stirrade på mobilen till den plingade till och läste snabbt svaret, med ett stort leende.
' Det är okej, vi ses sen. Saknar dig! Ha det så roligt. :) '
-
Samanthas klackar lät högt mot trapporna på väg upp till lägenheten. Hon babblade på hela tiden, från allt om skor till allt om hennes hem stad. Jag lyssnade med ett halvt öra och sprang upp de sista stegen av trappan. Hon slängde lite med håret och log stort. Jag log tillbaka och låste upp dörren. Mamma och Maynard var på jobbet och småttingarna på dagis, alltså var vi ensamma. Vi klev in innanför dörren och vi båda drog av oss skorna snabbt. Jag mina converse och hon sina högklackade pumps. När hon inte hade skorna på sig var hon bara ungefär 10 centimeter längre än mig, Justin var typ minst 20. Vi hade bestämt oss för att plugga en stund, vi hade fått en uppgift vi skulle göra i engelska, skriva en dikt. Jag var inte så duktig på att skriva dikter, rättare sagt, jag sög på det. Bokstäverna passade aldrig ihop med varandra och allt blev tillslut en oläsbar gojja. Jag skulle be Justin hjälpa mig, han hade ju kläm på de där att skriva saker, hans låttexter var ju underbara!
Samantha ställde upp sina skor prydligt på skohyllan och jag slängde mina i den lilla högen med alla andras skor. Ungefär hälften av högen bestod av skor med storlek 27 eller mindre. Vi bredde några mackor och smet sedan in på mitt rum längst bort i den lilla korridoren. Vi satte oss på sängen och åt snabbt upp mackorna. Väskorna hade vi slängt på golvet och läxböckerna låg nu där inne och väntade på oss. När vi ätit upp de få mackorna vi gjort och druckit upp mjölken gick vi snabbt ut med assietterna och glasen innan vi begav oss tillbaka till mitt rum för att dra upp engelskablocken och börja plugga.
Efter att vi gett upp cirka femtio gånger och tuggat sönder pennorna av ide brist la vi oss på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Hon hade sina händer tätt bakom huvudet och de jeans beklädda benen i kors. Håret hade spritt sig och låg nu som ett litet täcke över hennes bit av madrassen. Själv låg jag platt med håret i en stor boll på toppen av huvudet och benen rakt utsträckta på madrassen. Ett par enkla jeans med lite slitningar klädde benen och ett tight vitt linne täckte överkroppen. Hon drog ett djupt andetag och tittade på mig med ett leende.
- Gillar du fester? Jag rynkade pannan och ryckte svagt på axlarna innan jag skrattade till.
- Jag vet inte.. Har inte varit på så mycket fester.
- Har du druckit? Jag skrattade till och nickade.
- Ja, mjölk, skojade jag och vi båda skrattade till.
- Ja, jag har druckit, några få gånger, sa jag med ett leende och kollade upp i taket igen. Följde det vita takets små sprickor, om det ens var sprickor.
- Har du lust att hänga med på fest? Jag kollade på henne och rynkade pannan.
- Hos vem? frågade jag snabbt.
- En i parallellklassen, Adam... Tror jag han hette! log hon och jag funderade en stund. Jag hade varit på fest innan, jag träffade ju Moshe på en fest. Men jag var inte ute efter någon kille. Men jag kunde ju följa med för att ha kul? Annars skulle jag ju bara sitta hemma och deppa sönder av saknad? Eller kolla på The Notebook för femtioelfte gången i räkning.
- Okej! sa jag och hon log stort. Jag log stort tillbaka.
-
- Fest sa du? log Justin och flörtade med ögonbrynen och jag skrattade till och nickade.
- Ja, bara något litet, sa jag och kollade in i hans ögon genom data skärmen. Vi hade gjort som vi sagt och skypat efter att Samantha hade gått hem. Det hade dock varit mitt i natten i LA men han sa att det inte gjorde något, att han kunde va trött i studion.
- Drick inte för mycket bara älskling. Jag föll bakåt i sängen och suckade högt.
- Jag ska inte Justin, jag looooovar! överdrev jag och reste mig upp med himlande ögon. Han skrattade till och kollade djupt in i mina ögon. Hans hår var rufsigt och det ända han bar var kalsonger och ett tight linne. Han såg otroligt sexig ut i de kläderna, jag hade bara lust att äta upp honom. Själv hade jag på mig kläderna jag hade haft på mig hela dagen, minus tjocktröjan jag bart i skolan.
- Tumma på det, sa han och sträckte fram sin tumme mot skärmen. Jag sträckte fram min tumme och himlade med ögonen.
- Jag lovar Bieber, jag ska inte dricka, log jag och flinade stort.
Det känns så mycket längre än det är :'C
JAG ÄR SÅ HEMSKT LEDSEN FÖR DEN GALET LÅNGA VÄNTAN! SNÄLLA FÖRLÅT MIG <3 <3 <3 JAG ÄR SÅ HIMLA LEDSEN! SERIÖST FÖÖÖÖÖÖRLÅT ÄLSKAR ER ALLAIHOP OCH HOPPAS VERKLIGEN ATT JAG INTE FÖRLORAR NGN AV ER <3<3<3
ÄLSKAR ER FOREVAH <3
<3
Vad tyckte ni annars? I nästa händer det lite saker... ÄNTLIGEN! XD
Och i näst nästa kommer Justin tbx :3 Eller näst näst nästa... HAr inte riktigt bestämt ännu :3
KOMMENTERA
Justin Bieber - Take You - acoustic
Chapter 46
Jag fäste blicken på halsen igen. Jag hoppades att detta inte skapade problem för Justin nu.
Eller mig.
Eller oss
MERCEDES PERSPEKTIV
4 maj 2012
Skolan var större än jag kom ihåg den. Kanske den blev större av att jag var tvungen att gå helt själv. Ingen hade ens kollat på mig, och om de kollat på mig hade de vänt sig om och viskat bakom min rygg. Eller framför mig med ryggen vänd. Jag hade hört vad en tjej vid namn Angelica och hennes kompis Jenny som gick någon klass under hade snackat om, de hade snackat om Justin och mig. Att jag varit med på hans promoturne och att det gick rykten om att vi hade haft ihop det.
Eller ännu bättre; hade ihop det. Jag försökte att inte kolla upp så mycket när jag tyst gick egenom korridorerna. Halva dagen hade gått och de kändes som om jag hade gått runt i skolan i halva mitt liv. Jag ville bara hem och ringa Justin. Eller i alla fall sms:a honom. Det hade gått en dag, och jag saknade honom redan. Det var inte bra.
Den nästsista lektionen var engelska, ett ämne som jag rent av sög på. Jag kunde inte skriva någonting, dikterna var enformiga och berättelserna hade bara en massa dialoger. Jag satte mig långt bak, så att jag kanske fick ett litet tillfälle att skriva ett snabbt sms till Justin, utan att någon skulle se. Folket strömmade in, men ingen kom bak och satte sig bredvid mig. Alla satte sig längre fram i klassrummet. När Mrs. Smith hade tagit upp glasögonen alldeles för högt upp på näsan och kollade snabbt ner i pärmen med alla klasserna hon hades namn öppnades plötsligt dörren och en lång blond tjej kom in. Hon hade sneda klar blå ögon och långt blont hår. Håret hängde vilt nerför axlarna och varade ungefär till under hennes bröst. Hon såg en aning stressad ut.
- Har jag kommit till engelska salen? frågade hon rakt ut och Mrs. Smith kollade med stora ögon på henne, hon hade inte märkt henne ännu. Den blonda tjejen hade en ljus klar röst. Hennes hy var ljusbrun och hon såg väldigt bra ut. Det skulle inte förvåna mig om hon hade tontals killar omkring sig efter denna första dagen.
- Ja, detta är engelska klassen, vem är du? frågade Mrs. Smith snabbt och uppriktigt.
- Jag heter Samantha, sa tjejen snabbt och räckte fram handen. Alla naglarna var målade ljusrosa och hon kollade med klarblå ögon upp på vår lärare.
- Och vad heter du? frågade hon sedan och kollade ut över klassen. Jag mötte hennes blick för några sekunder innan hon kollade tillbaka på Mrs. Smith.
- Jag heter Maria Smith, men var vänlig kalla mig Mrs. Smith, du kan gå och sätta dig bredvid Mercedes nu, sa Mrs. Smith snabbt och släppte Isabelles hand som om den var pestsmittad. Men Samantha var lika glad för det, hon nickade kort och började gå igenom den korta gången mot den lediga platsen bredvid mig. Hon satte sig ner bredvid mig och log smått, sträckte fram sin hand och jag skakade den med ett litet leende.
- Mercedes.
- Samantha, men du kan kalla mig Sam, jag nickade kort och vi båda kollade fram på tavlan.
Kanske jag hade hittat en ny kompis? Hon såg i alla fall trevlig ut.
-
Mrs. Smith hade gett mig uppgiften att visa Sam runt. Och även efter jag hade visat henne överallt tog vi följde till den sista lektionen. Hon berättade att hon bott i Los Angeles i hela sitt liv men nu flyttade hit, och att hon trivdes här än så länge. Jag berättade att jag kom från Stratford, men att jag hade flyttat hit när jag var 11. Jag berättade inget mer, för hon såg väldigt ointresserad ut, det ända hon kommenterade med var:
- Är det inte därifrån Justin Bieber kommer ifrån? Jag nickade bara snabbt och hon skrattade till. Hon uttalade Justins namn som om det var något giftigt ämne. Jag blev irriterad av det, men kom sedan på att det inte skulle synas på mig att vi kände varandra. Eller, att vi kände varandra visste alla redan om, att vi hade något tillsammans kanske var bättre ord för det. Samantha babblade på om sin familj och sina intressen medans vi sakta gled in i biologi-salen. Jag visste inte vad vi arbetade med, men efter en stund förstod jag att vi arbetade med natur och miljö. Samantha satte sig ännu en gång ner bredvid mig längst bak.
Efter biologin slutade vi.
- Du ska hem nu va? frågade Sam snabbt när vi började gå mot våra skåp. Jag hade knappt sagt något under hela lektionen medans Sam viskat saker lite då och då. Hon hade bland annat trakasserat Mr. Lisandrellos, som egentligen kom från Mexico, näsa. Den var ganska stor, och en aning böjd, som en häxas. Jag hade bara smått hållit med och lett lite.
Jag nickade lite åt Sams fråga.
- Ja, det ska jag, sa jag med ett snett leende. Jag var ganska trött efter skoldagen, som var min första på två veckor och gäspade till.
- Du har inte lust att hänga va? frågade hon oblygt samtidigt som hon fluffade upp håret.
Jag skakade sakta på huvudet, men hon öppnade munnen innan jag hunnit öppna min.
- Vi kan gå hem till mig och kolla på film? sa hon snabbt.
- Tyvärr, jag kan inte idag, sa jag med ett snett leende och rättade till min lätta outfit. Jag hade vaknat lite sent och bara snabbt dragit på mig en t-shirt och ett par tighta jeans. Jag hörde min mobil vibrera i fickan, ett sms. Det kliade i fingrarna, jag ville bara dra upp mobilen och läsa det. Jag hoppades på att det var Justin som hade frågat om han kunde ringa, vi hade bestämt att han skulle göra det så att jag inte var i skolan. Och jag skulle messa honom.
- Någon annan dag kanske, svarade hon och jag log innan jag nickade.
- Ja, kanske i övermorgon eller imorgon? Hon nickade och sa sedan med släpig röst.
- Vi kan se. Hon sa snabbt hejdå innan han skyndade iväg. Jag började snabbt gå mot vår lägenhet och studerade ännu en dag skräpet som blåste över vägen. Jag drog upp min mobil och kollade på smset, det var från Justin, men han frågade in om han kunde ringa, han hade skrivit:
' Du har inte kollat i din jacka ännu va? Vänstra innerfickan... ' Jag rynkade pannan och drog snabbt upp jackan som hängde tungt på axlarna. Jag öppnade vänster innerficka och stannade precis när jag drog upp den lilla vita lappen som låg där i. Lappen var viken och på en av de vikna sidorna stod det med snirkliga bokstäver:
' Mercedes Flores ' Ett leende spreds på mina läppar. Jag vek upp lappen och började läsa det lilla brevet, sakta, för att få njuta av det mer.
' Hej Dess. Jag vill att du ska veta att du betyder mycket för mig. De två senaste veckor har varit två av de bästa i hela mitt liv. Jag trodde inte att jag skulle kunna bli så kär som jag är i dig på två veckor! Men jag föll för dig, och det snabbt! :) Och med detta brevet vill jag berätta för dig att denna månaden kommer gå snabbt, jag lovar, allt kommer ordna sig. Jag kommer sakna dig, men vi överlever...
Förlåt att jag väckte dig förresten, men jag ville utnyttja varje sekund av morgonen med dig, och det blev ganska lyckat? Ellerhur? ;) '
Jag var tvungen att ta en paus. Tårarna hade vällt upp i mina ögon och jag drog ett djupt andetag för att försöka samla mig. Det gick inte och efter cirka två sekunder rann tårarna nerför mina kinder. Jag snyftade till och vek med skakiga händer ihop lappen igen i skårorna och la ner den i fickan. Jag försökte se så normal ut jag kunde när jag gick in genom porten och uppför trapporna. Jag smög snabbt in i vår lägenhet och drog av mig jackan med lappen i handen och hängde upp den på en av krokarna innan jag snabbt gick mot mitt rum, med långa steg. Samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder.
- Vad är det äls-, min mamma avbröt sig själv och jag vände mig snabbt och och höjde en av mina händer i en "stopp-gest".
- Jag vill vara ifred... sa jag mellan snyftningarna och drog bort tårarna från mina kinder. Mamma sneglade ner på lappen och nickade tyst. Jag vände mig om och gled in i mitt rum, stängde dörren och slängde mig sedan i sängen.
Hur mycket fick man sakna en människa egentligen?
Jag vek upp lappen och satte mig med ryggen lutad mot den svarta väggen bakom min säng. Jag kurade ihop mig under det varma täcket och strök ut lappen mot låret innan jag läste igen:
' Det hoppas jag att du tyckte, för jag är säker på att jag tyckte det. Faktiskt så kollar jag på dig just nu, jag sitter här bredvid dig i sängen, studerar ditt söta ansikte. Klockan är kvart i 6. Och jag saknar dig även fast du inte är borta ännu.
Justin. '
Jag lutade huvudet bak i väggen och slog armarna om mig. Lutade huvudet mot knäna och grät våldsamt. När jag lugnat ner mig och kunde kolla närmre på breven såg jag 5 nummer prydligt skrivna längst ner på sidan. Det stod; med ganska kort text:
' OBS. Spara dessa numrerna ifall jag måste byta, så att du kan få tag på mitt nya nummer. Personerna vet att du har deras nummer, så de är förvarnade ifall du måste ringa. :) '
Under texten stod de fem numrerna, Patties, Kennys, Chaz och Ryans. Det sista numret var hans eget.
Efter allt stod det:
' Detta meddelande kommer självförstöras om..
3
2
1
Jag skojar bara ;)
Puss (heart) '
Jag fnissade till och himlade med ögonen samtidigt som jag med tårarna rinnandes nerför kinderna la brevet bredvid mig samtidigt som jag lutade huvudet mot benen igenon och snyftade till. Jag knöt armarna om mina ben och skakade nästan av alla tårar. Det är i alla fall en dag mindre tills jag får träffa honom igår, det är väll positivt?
Jag blev avbruten i mitt deppande när dörren försiktigt öppnades och mamma kollade in i rummet. Hennes oroliga ansiktsuttryck ändrades till ännu mer oroligt när hon såg mig.
- Men lilla gumman! utbrast hon och slog upp dörren samtidigt som hon sprang fram till mig. Jag drog ner benen och slängde mig i hennes famn när hon satt sig ner på sängkanten. Jag snyftade högt och borrade in huvudet i hennes hals, precis som jag brukade göra med Justin.
- Vad är det som har hänt? viskade hon och jag sa mellan snyftningarna:
- Jag saknar.... Honom..
- Pojken menar du? Jag nickade och kollade upp på honom.
- Ja saknar honom jätte mycket.. viskade jag och hon smekte bort tårarna på min vänster kind.
- Det kommer ordna sig gumman... Vill du visa något foto? frågade hon mjukt och jag drog ett djupt andetag innan jag letade i fickan efter min mobil. Jag drog upp den och tryckte på tegelstenens mellanknapp. Jag tryckte upp de sista fotot på oss och vände skärmen mot henne. Hon tog mobilen och kollade ner på fotot med ett litet leende.
- Ni ser jätte gulliga ut! sa hon med ett leende och jag kollade ner på bilden. Justin kollade rakt in i kameran på denna bilden, jag kollade upp på honom med någon slags grimasch, som tyvärr skulle se ut som ett leende.
Jag hade inte lyckats så bra kan jag tala om.
Men Justins leende var perfekt som vanligt, en liten glimta av hans tänder syntes, dock var bilden väldigt suddig, tegelstenars kamera brukade inte vara så bra.
- Kameran var inte så bra.. Hans bilder blev mycket bättre, du vet, iphone, log jag hon nickade förstående.
- Jag har faktiskt tänkt... Att vi kanske kan köpa en iphone till dig, en begangnad antagligen, men de funkar väll bra de med? Jag log stort genom tårarna, som fortfarande envisades med att rinna nerför min kinder.
- Det skulle vara.. Väldigt bra, svarade jag drygt, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så det fick bli drygt. Mamma log stort och kramade om mig igen. Hon sneglade på brevet som låg bredvid och kollade upp på mig.
- Får jag läsa det? frågade hon och jag skakade på huvudet snabbt.
- Nej, det är privat.
Kanske kommer ett annat kollage... Vi får se!
Chapter 45
MERCEDES PERSPEKTIV
3 maj 2012
Chris kramade om mig när vi kom ut från flygplatsen. Jag kramade han mjukt tillbaka i en halv kram, samtidigt som jag höll resväskan i den andra. Jag hade inte varit särkilt pratsam under resans gång, endast pratat om Chris tvingat ut orden ur mig. Han hade inte frågat något om Justin, vi var ju runt folk, och ingen visste att jag och Justin var ihop längre, för det var vi väll? Chris vinkade entasuastiskt åt den lilla röda bilden som rullade in, en billig en, den var säkert begagnad flera åttionden tillbaka. Eller på ett ungefär. Den var rostig och den röda lacken hade på många ställen skrapats bort. Mamma hoppade snabbt ur bilen och ett överlyckligt leende var placerat på hennes läppar samtidigt som hon sprang fram till mig och drog in mig i en mjuk varm kram. Jag besvarade kramen och vi stod där och kramades en stund innan jag motvilligt släppte henne och tog ett steg tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag bara stod där och log stort. Jag var glad över att se mamma, det var jag, och jag var också tacksam. Det var hon som hade skickat mig till Fredo och Justin från alldra första början. Jag fick påminna mig själv om att säga tack till henne senare, när vi inte var bland folk.
- Hej gumman, hur har du haft det? frågade hon och tog min väska mjukt, jag släppte den och drog jackan hårdare mot kroppen samtidigt som jag svarade med ett stort leende:
- Fantastiskt. Även fast de mesta jag tänkte på när jag tänkte på denna resan var Justin hade själva resan också varit fantastisk, det hade varit så kul att komma bort från verkligheten ett tag och bara få ta det lugnt. Eller jag kanske inte har fått ta det så lugnt, men det känns nästan som om jag har blivit en helt annan människa dessa två veckorna. Jag kunde inte sätta fingret på vad, men något annorlunda var det.
- Jag förstår det gumman! Du får berätta mer när vi kommit hem! Maten är snart klar där hemma, så vi får skynda oss! Det kändes konstigt att hoppa in i en bil utan massa paparazzis som bevakade varje steg man gick och skrek frågor efter en, frågor man inte ens besvarade. Att kunna känna sig fri från alla reportrar som följde efter Justin hela tiden. Det skulle nog vara skönt för Justin också, att få vara anonym ett tag. Inte för att jag visste hur det skulle gå till, men om det skulle vara rimligt, skulle jag gärna vilja ge honom det.
Mamma föste in mig i bilen och jag satte mig med en duns ner i det hårda sätet. Chris satte sig där fram och jag lutade huvudet mot fönsterrutan den korta vägen hem.
Jag tänkte på Han Solo, undrade om jag skulle börja rida honom igen idag eller imorgon. Undrade hur han mådde och hur tjejen som tagit hand om honom hade tagit hand om honom. Jag funderade på vad jag och Justin skulle göra när han kom hit, skulle vi rida? Kanske bowla? Eller bara ligga inne och mysa. Jag skulle i alla fall tvinga honom upp på hästryggen en gång, om det så var de sista jag gjorde, så skulle han testa Solo. Mamma kollade mig i backspeglen och mötte min blick kort.
- Vad var det för kille du pratade om här om dagen? Jag kunde inte hjälpa leendet som spreds på mina läppar och hur jag flippade lite med huvudet så att luggen inte föll i ögonen, jag kollade ut genom fönstret och log smått.
- Du kan få se bild på honom sedan, log jag och drog sedan ett djupt andetag, han är... Min pojkvän tror jag. Justin Bieber, Alfredos vän och en tonårssensation, sa jag kort och hoppades på att de visste vem han var. Hade jag inte berättat det över telefonen? Vem han var i alla fall? Jag drog upp min mobil ur fickan och tryckte bort flygplansläget, jag tryckte mig sedan in på bilder och kollade ner på bilden av mig och Justin på hotellet. Justin försökte; precis som jag, se så glad ut han förmådde och det gjorde ont att se på honom, saknaden värkte i magen. För någon som aldrig varit kär lät säkert mina känslosamma ord som någon dålig drama serie, något falskt på hittat. Men de visste inte hur mycket man faktiskt kunde sakna någon, någon som var så långt borta. Jag låste mobilen snabbt och la ner den i fickan med en djup suck igen.
Denna månaden måste gå fort.
-
Mamma parkerade utanför det lilla hyreshuset av tegel och jag kollade mig omkring på gatan. Det bodde mycket folk i denna delen av Washington DC, men det var sällan någon som var ute, jag hade ingen aning om vad de gjorde inne, men ute var de i alla fall inte. Jag öppnade snabbt bildörren och klev ur. Conversens gummisula lät svagt mot asfalten och jag kollade mig runt. Det var varmt, riktigt varmt. Solen sken högt på himlen och jag kunde nästan känna asfaltensvärme igenom sulorna. Jag kollade upp på huset med ett litet leende, kollade på cykelstället utanför och kunde se min cykel stå där och vänta på mig. Jag kollade mig runt omkring, lät hårsvallet blåsa försiktigt mot mina kinder i den svaga brisen. Jag gjorde ett tappert försök att samla ihop det i nacken, men efter bara några sekunder gav jag upp. Vinden smekte varmt mot min kind, påminde lite om Justins mjuka fingrar, som om det var han som drog tummen mot min kind och försiktigt drog händerna igenom mitt hår, eller lät sina varma läppar kyssa min panna. Jag märkte inte att jag slutit ögonen, drog in den varma luften och bara njöt av att känna vindens ömma smekningar.
Men min mamma förstörde det lilla ögonblicket.
- Mercedes ska vi gå in eller? sa hon och jag ryckte till innan jag kollade med stora ögon på henne, och nickade snabbt.
- Ja.. Javisst vi går.. Sa jag snabbt och gick förbi bakom bilen och uppmot gången som ledde till den stora dörren som ledde in i lägenhetens trapphus. Innan jag öppnade den stora tunga dörren kollade jag ut över "min" gata. Det åkte fortfarande inte en bil på gatan och lite skräp åkte längst asfalten lite här och var. Det var en av Washingtons billiga områden, det fanns billigare, som slumområdena, där det var billigast. Vi hade inte gott om pengar men heller inte jätte ont. Vi hade inte som Justin precis, men det behövde vi inte heller. Vi klarar oss med det vi har. På andra sidan vägen fanns en massa hus som såg nästan precis ut som vårt, ett stort tegelhus med små balkonger och fönster random placerade över hela fasaden. Helt random placerade var de ju inte, men nästan. Vägen var rak, och det fanns inget som hindrade folk att köra som galningar genom området, därför fick aldrig mina små syskon springa ut själva, inte utan mig eller någon annan vuxen i familjen. Om man tar höger och gick tillräkligt länge kom man in i staden, efter ett tag då. Om man inte gick så långt kom man till en liten affär där man kunde köpa livsmedel och hundmat, och godis. Vi brukade handla där när vi hade ont om tid och åka in till staden om vi inte hade ont om tid. Eller vi åkte nästan aldrig in till staden och handlade, vi stannade vid en affär en bit utanför.
Om man tar vänster kommer man till en lekplats, dit brukade jag och mina småsyskon gå ibland. Fast det var länge sedan nu.
- Mercedes vad tänker du på egentligen? sa mamma halv-irriterat och jag ryckte till, igen.
- Ehhm.. Jag.. Det var länge sedan jag var här.. mumlade jag och hon skrattade till och himlade med ögonen samtidigt som jag öppnade den stora dörren och gick in. Jag hörde fotsteg som snabbt sprang uppför trappan och jag förstod att det var Chris som sprungit före.
När man kom in i trapphuset fanns det ett litet tomrum precis på vänster sidan där man kunde ställa barnvagnar och rulatorer. Just nu stod bara vår barnvagn där. Om man gick ännu en liten bit kom man till hissen, som dock var sönder nästan hela tiden. Vilket den var nu med. Jag gick rakt fram och uppför den långa trappan. Mamma hade tagit min packning och jag orkade inte ens bråka om att bära den själv. Jag var så van att Justin gick bakom mig att jag nästan vände mig bak mot mamma för att uttala någonting om vårt ställe, som jag egentligen skulle säga till Justin, jag fick hela tiden påminna mig om att det inte var Justin som gick där bakom.
Mamma gick före mig och öppnade dörren till den lilla lägenheten. Jag log och gick sedan snabbt in. Jag drog in den välkända doften och hörde tre små fötter komma springandes mot mig. Emma, som var minst kom, som vanligt, sist. De tre slog snabbt armarna om mina ben och kramade mig mjukt innan Jackie, som var störst, snabbt sa:
- Vi har sett dig i tidningarna! Jag skrattade till och bar upp Emma i famnen, hon var två och kunde inte prata eller gå så bra.
- Jag vet.
-
Direkt när man kom in i lägenheten syntes bara en liten liten hall, om man svängde nästan direkt kom man till köket, om man fortsatte en bit och tog höger kom man in i vardagsrummet och om man fortsatte ännu en bit till och svängde åt vänster sedan höger kom man till småttingarnas rum. Om man gick en bit till, kom man till en toalett och sedan till mitt rum. Mittimot mitt rum låg Chris. Hans var nästan alltid mörkt och gamla smutskläder låg över hela golvet. Jag gick nästan aldrig in där, ändast i nödfall, ville inte stöta på killparfymen som spred sig i näsborrarna lika snabbt som vatten om man gjorde misstaget att andas in under vatten. Jag hade gjort det misstaget ett antal gånger, och jag hade börjat hosta och trott att jag skulle dö en massa varje gånger. Småsyrrornas rum var det största, de var ju faktiskt flest. Det näst största var mamma och Maynards, de var till dörren höger åt mitt rum, vänster åt Chris. En återvändsgränd kunde det se ut som om dörren var stängd, men om man öppnade den fick man syn på ett rum med sängen stående nästan mitt på golvet med ryggstödet mott innersta väggen. Chris var nästnäststörst och mitt var minst. Men jag trivdes i det lilla rummet. Egentligen hatade jag vår lägenhet, den var ful och tråkig. Jag hatade allt i den, förutom mitt rum. När jag inrett det hade jag försökt inreda det så mysigt som möjligt, dock hade det inte gått så bra, då jag inte ens kunde stava mysigt.
Där ljög jag.
Men jag kunde i alla fall inte inreda mysiga rum. Jag hade tjatat på mamma och nästan tvingat henne och Maynard att måla hela mitt rum svart. Men mamma hade vägrat och Maynard hade sagt att:
- Det var han som skulle måla, och han vägrade att måla någon så tråkig färg.
Men de hade i alla fall gått med på att måla en vägg kol svart, den direkt åt vänster. Mitt rum var ganska litet och smalt, det ända jag egentligen fick plats med var en säng, skrivbord, data och en liten bokhylla, också en liten garderob precis bakom dörren, som gjorde att man inte kunde slå upp dörren utan att den smälldes hårt mot garderobens dörr. Mina lakan och allt var svarta, utom örngottet som var vitt. Över sängen, som stod mot väggen längst bort, hängde en spegel, en ganska stor en faktiskt. Den låg på sidan och bara man satte sig i sängen och tittade bakom såg man sig själv klart och tydligt. Jag klev in i mitt rum och satte mig i sängen, vred mig åt sidan och kollade på min egna spegel bild. Håret hängde slappt på ryggen och jag hade små påsar under ögonen. Jag såg ganska trött ut, och hade inget smink på mig. Jag studerade mina käkben och lät sedan blicken glida ner till min hals.
Blicken borrade sig in i halsen och jag drog ett högt rasligt andetag. Detta kunde inte vara sant.
Jag mindes plötsligt de Justin gjort så självklart, hur han sugit tag i min hud och lämnat något han kallat "love-bite". Jag kollade bort, kollade på det igen. Det försvann inte. Jag stirrade på det en stund innan jag drog upp min mobil och klickade upp ett mess till Justin.
' Vi har problem. Jag tror paparazzisarna såg sugmärket på min hals. ' skrev jag snabbt och skickade sedan.
Jag fäste blicken på halsen igen. Jag hoppades att detta inte skapade problem för Justin nu.
Eller mig.
Eller oss.
Det tråkigaste kapitlet ever. Jag ber om ursäkt för det, bara en massa miljöbeskrivningar -.-
Chapter 44
MERCEDES PERSPEKTIV
3 maj 2012
Han läppar fick rysningar att uppstå på hela kroppen och jag slöt sakta ögonen. Han började kyssa mig uppför svanken och över hela ryggen, över ryggraden. Hans händer hade ett fast tag om mina höfter och jag la de över hans, slingrade in fingrarna i gliporna mellan hans fingrar. Jag hade fortfarande inte någon bh på mig, bara ett par joggingbyxor. Justin reste sig sakta samtidigt som han kommit till lite mer än mitten av min rygg och kysste sedan min nacke mjukt. Jag lutade mig bak mot hans bröst och brydde mig inte om att skyla mig. Jag sträckte på nacken så att han kom åt bättre och han tog tillfället till akt och kysste mig länge över halsen. Jag stönade tyst när han kom åt med läpparna bakom örat och han skrattade till, innan han kysste mig länge precis på det stället. Det tog mycket krafter att inte stöna. Jag kunde känna hans leende mot halsen innan han klev undan och kollade med ett stort leende på mig.
- Ska vi fortsätta? Vi hade precis börjat klä på oss när Justin börjat kyssa mig. Och jag hade inte kunnat göra något annat än att stå handfallen i hans famn. Jag nickade kort och böjde mig ner för att ta upp bh:n som Justin slängt nedanför sängen. Justin letade en liten stund efter en av sina t-shirtar och när han hittade den drog han den snabbt över huvudet. Jag knäppte snabbt min bh och drog den sedan till rätta. Jag kände Justins händer smyga sig till mina bröst och lägga sina stora händer över de. Jag tappade andan och trodde jag skulle svimma när han mjukt började smeka de med tummen. Efter bara några sekunder släppte han mig och låtsades att inget hänt. Själv stod jag som en dumbom med andan i halsen mitt på golvet, kunde nästan fortfarande känna hans smekande tumma.
- Snygg bh förresten, sa Justin lättsamt och höll ögonkontakt med mig. Jag rynkade pannan, kollade ner på den lila silkes behån och log snett, samtidigt som en rodnad spreds över mina kinder. Jag log blygt och skrattade till.
- Tack.. I guess. Han log. Och återgick igen till att klä på sig. Det gjorde jag också, även fast rodnaden fortfarande var på kinderna.
Jag tog de höga shortsen som jag köpt i London och ett av linnena också, ett ganska slappt med ett snyggt tryck på. En avslappnad outfit med linnet innanför byxorna. Till det tog jag mina vita converse.
- Chris möter oss på flygplatsen, sa jag och tryckte ner mina få ägodelar i resväskan. Justin nickade och sneglade på mig.
- Vi ses snart babe, se inte så ledsen ut.
- Hur kan jag inte se ledsen ut när de är just vad jag är, ledsen. Han hukade sig bredvid min resväska och fattade tog i min hand som snabbt försökte rassla ner alla kläderna i resväskan. Försökte trycka ner allt, det var ganska mycket kläder.
- Jag har ledigt om en månad, jag har ledigt några dagar, jag lovar att jag kommer. Jag kollade upp på honom. Fixerade blicken i hans och studerade hans gyllenbruna ögon.
- En månad är en lång tid, viskade jag efter några sekunder och Justin nickade kort, han hade en liten rynka i pannan och såg förtvivlad ut.
- Jag vet, viskade han ledset. Han slingrade in sina fingrar i mina och lutade sig fram för att placera en mjuk kyss på min panna. Jag slöt ögonen och ögonen sakta innan jag släppte hans hand och la den om hans nacke. Jag borrade in huvudet i hans bröstkorg och drog några djupa andetag för att inte börja gråta. Jag drog in hans himmelska doft och tryckte mig närmre honom. Hans händer tog ett fast tag om min midja innan de drog sig mer mot ryggen. Tillslut hade han låst fast sina händer på min rygg och höll mig hårt mot sig. Jag kunde känna hur han tog ett fastare tag om mina höfter och lyfte upp mig på sina höfter, jag spände benen hårt för att inte trilla ner och hade armarna som stöd. Jag kunde känna hans varma andetag mot min nacke. Han släppte inte mina höfter en sekund. Jag kände mig trygg i hans famn. Den ända famnen jag kände mig trygg i för tillfället. Den ända famnen jag ville vara i.
- Vi klarar de här Dess, vi klarar de här, jag lovar.
Jag ville så gärna tro på hans ord.
Men det gjorde jag inte.
-
Jag hade Justins hand i min och vi gick sakta tätt intill varandra i korridoren mot hissarna. Jag släpade min resväska med mig medans Justin inte hade något förutom min hand i händerna. Det kändes konstigt att han inte hade något. Han hade ju alltid haft något i händerna när vi hade varit påväg till en flygplats. Jag hade min jacka tätt intill kroppen och mobilen låg i en av innerfickorna. Jag visste inte vart vi skulle säga hejdå ännu, Scooter eller Fredo hade antagligen valt stället. Fast hur många ställen fanns det egentligen? De hade nog inte valt de.
- Vart ska vi säga hejdå? viskade jag med hes röst och Justin kollade ner i mina ögon, glimtan som alltid fanns där var borta och de såg lite döda ut utan den lilla busiga glimten.
- På baksidan, precis innan man går ut genom bakdörren, det finns ett litet rum där vi kan vara ifred, viskade han och släppte min hand för att lägga armen om min midja istället. Jag la min fria vänsterhand på hans och drog ett djupt andetag. Jag gick på hans högra sida och höll min resväska i den högra.
Justin tryckte på hissknappen och gav ifrån sig en grimasch när vi klev in. Jag skrattade till. Han ställde sig snett bakom mig med handen om min midja och läpparna tryckta mot min hjässa. Han tryckte de där ända tills hissen plingade till och vi var på våning 1. Jag och Justin släppte varandra, ifall de var några paparazzis eller fans utanför, och gick sedan snabbt ur hissen innan vi tog vänster för att snabbt börja vandra genom en kort korridor mot bakdörren. Scooter och de var redan där, jag hade ingen aning om hur mycket klockan var, men jag gissade på att vi var i tid för ingen såg sur eller irriterad ut.
De kändes lite konstigt att vi skulle säga hejdå i ett eget rum, men när Scooter öppnade dörren åt oss och vi gick in mådde jag redan så dåligt att jag inte tänkte på vad vi var eller hur det såg ut. Direkt när vi kom in, nästan innan vi ens kommit in släppte jag allt jag höll i händerna och slog armarna om Justins kropp. Jag borrade in ansiktet i hans hals och drog några djupa häftiga andetag. Jag kunde känna Justins armar om min midja och hur han hårt håll om mig. Jag kunde efter några sekunder känna hur hans händer letade sig ner till mina lår och hur han bar upp mig på sina höfter. Jag låste mina fötter på hans rygg och han höll hårt om mig. Jag drog in hans doft och hyperventilerade för att inte börja gråta. Jag kände tårarna trycka mot ögonlocken och snyftade häftigt till. Justin tryckte sin hand mot min nacke och tryckte mitt huvud mjukt mot sin hals samtidigt som han hade en på min rumpa för att så gott han kunde hindra min kropp från att glida nerför hans höfter.
- Ey.. Baby.. Gråt inte.... viskade han och jag snyftade till innan jag höll hårdare om hans nacke. Jag fattade inte hur han orkade hålla mig på sina höfter, men han verkade inte ett dugg beskymrad.
- Jag kommer sakna dig så mycket... Något började gro i min mage, det kändes som ett svart hål, ett ganska litet. Det värkte och jag snyftade till igen. Kinderna blev kladdiga och de blöta tårarna rann nerför mina kinder och droppade ner på Justins axel och hals.
- Shh.. Vi kommer klara oss, vi ses snart igen, jag lovar.. viskade han och jag kunde inget annat än att fortsätta gråta. Tårarna tog aldrig slut, jag vet inte hur länge jag hängde om hans hals och bara grät. Ett tag var det i alla fall. Mina händer krampade nästan om hans hals och detsamma gjorde mina ben. Efter ett tag kunde jag höra fotsteg och jag hörde Scooter viska, troligen till Justin.
- Vi måste gå nu, hon kommer inte hinna med flyget annars. Jag försökte hindra de tusentals tårar som rann nerför mina kinder med jag kunde inte. Jag skulle antagligen gråta hela vägen till Washington.
- Vi kommer, viskade Justin med raspig röst och vände på huvudet mot honom lite, han vände det snabbt tillbaka och lutade kinden mot mitt. Han strök mig lugnande över ryggen och viskade:
- Shhh... Om och om igen. Jag fortsatte bara gråta mot hans axel. Det gjorde ont inuti, jag ville inte åka iväg ifrån honom. Justin försökte lugna mig så gott han kunde, men jag blev inte lugnare av det. Jag ville inte hem, inte utan honom.
-
- Hur är det med dig? Alfredo kom direkt fram till mig när jag och Justin kom ut från rummet. Mina ögon var röda och jag såg säkert helt döende ut. Jag höll ett krampaktigt diskret tag om Justins hand och kramade den hårt samtidigt som jag nickade kort.
- Det är.. Dåligt.. viskade jag och drog ett djupt andetag för att hindra tårarna från att börja rinna igen. Fredo log beklagande och drog in mig i en mjuk kram.
- Du kommer klara dig fint kusin.. log han och jag släppte som hastigast Justins hand för att lägga armarna om Fredos axlar. När han släppte mig tog jag ett steg bakåt och kände Justins bröstkorg tryckas mot min rygg. Hans händer letade reda på vägen om min midja och drog mig mot sig ännu närmre för att trycka läpparna mot min hjässa.
- Kan jag få din telefon Justin? frågade Fredo snabbt och Justin släppte min midja ett tag för att greppa tag om mobilen i fickan. Han räckte fram den till Fredo och Fredo tryckte lite på den innan han höll fram den och sa:
- Le stort nu! sa han och jag försökte le stort. Det blev nog mest en grimasch och när Fredo ännu en gång sa att vi skulle le stort kollade jag upp på Justin istället och han ner på mig. Hans ögon såg en aning trötta och ledsna ut. Han böjde sig ner tyst och pressade sina läppar mjukt mot mina. Jag la händerna på hans där de låg på min mage och Fredo tog ett foto. Jag ville inte släppa Justins läppar med tvingade mig själv att göra det när Fredo harklade sig.
- Nu din mobil, Mercedes, sa han och räckte mobilen till Justin samtidigt som han sträckte sig efter min. Jag drog upp min gamla mobil ur innerfickan och Fredo tog den, han tryckte upp den dåliga kameran och fotade oss när kysste varandra igen. Och lite andra foton när vi bara kollade på varandra. Jag blev så lätt fängslad av hans gyllene ögon.
-
Jag ville inte gå in på flygplatsen, utan Justins hand i min kändes allt hopplöst och Alfredo fick hjälpa mig ut precis innan flygplatsens dörrar. Vi skyndade oss in med skrikande frågor och fotoblixtar efter oss. De blev som värst när Justin klev ut och kamerablixtarna gick varma.
- Hur ska de bli att åka hem nu efter två veckor semester?
- Hur är det med kärlekslivet Justin? Någon ny?!
- När börjar du turnen igen Justin?
- Har ni någon hemlig romans? Jag stelnade till under Fredos arm och han fick dra mig vidare. Jag visste inte om fotograferna uppfattat min frånvaro men de började skrika ännu högre och frågade en massa om vår påstådda romans, som dock var sann. De puttade ännu mer på Justin som snabbt sprang förbi med fyra livvakter runt om kring sig. Jag tyckte synd om honom och han slöt upp bredvid mig och Fredo när han efter en minut eller två var inne. Han log dystert och kollade ner på mig.
- Hur mår du? viskade han och jag log smått och motstod inpulsen att kyssa honom. Jag skulle precis säga förlåt för att jag stannat när de andra tryckte oss vidare. Jag fick se Chris stå och vänta på oss i folkmassan och slet mig loss från den lilla bunten människor som gick runt mig Justin och Fredo för att springa in i Chris armar. Han skrattade till och kramade mig hårt tillbaka. Vi stod precis innan den först kontrollen. Där vi skulle checka in först. Vi skulle vara tvungna att vänta en stund innan flyget skulle komma också, vilket skulle vara en helvetes tid för mig. Jag skulle vara så nära Justin samtidigt som jag skulle vara så långt borta. Jag ville inte ens tänka på det. Chris hälsade på Fredo samtidigt som jag på avstånd studerade Justin, för en av de sista gångerna på en månad. Livvakterna och Scooter höll sig fortfarande runt oss, för att inte någon galning skulle springa in och slänga sig runt Justins hals. En hög med människor stod och stirrade på oss samtidigt som vi försökte att bara koncentrera oss på varandra. När Alfredo och Chris pratat en stund hälsade Chris vänligt på Justin, och Justin hälsade vänligt tillbaka. När de hälsat kollade alla på mig. Jag drog ett djupt andetag och försökte att hålla tillbaka tårarna när jag la armarna om Fredo. Jag kramade honom hårt och han kramade mig hårt tillbaka.
- Det kommer bli bra, ta det bara lugnt. sa han snabbt och jag försökte hindra tårarna för att rinna nerför mina kinder igen. Jag nickade bara kort och viskade:
- Tack för att du tog hit mig. Han nickade och skrattade till.
- Det har varit kul. Jag nickade.
- Ja. Han släppte mig och sneglade på Justin samtidigt som jag gjorde det. Jag gick sakta mot honom och försökte att inte slänga armarna om honom för hårt. Tårarna försökte tränga sig igenom ögonlocken, men jag lät de inte. Om de fick foto på mig med tårarna rinnandes nerför kinderna precis efter jag kramat Justin skulle de nog fatta att något var fel, eller rätt. Eller något. Justin la sina armar mjukt om mig och kramade mig hårt.
- Förlåt för det som hände innan.. viskade jag och han skakade sakta på huvudet.
- Det gör inget babe, det hände ingenting, sa han tyst och jag drog in hans doft. Jag fick påminnna mig själv att inte hålla om honom för länge och jag gömde ansiktet i hans hals.
- Jag kommer sakna dig.
- Och jag kommer sakna dig. Vi ses snart.
- Hejdå.
- Hejdå.. Jag drog in hans doft en sista gång innan jag bakade tillbaka och kollade på Chris med tårar i ögonen.
- Ska vi gå? hasplade jag ur mig och han nickade.
- Ja.
- Hejdå! Jag kollade på Justin en sista gång, hans markerade käkben, hans hjärtformade överläpp och de breda axlarna. Tillsist kollade jag in i hans ögon och log svagt. Kollade sedan på Fredo och log svagt till honom med. Jag vinkade kort innan jag slöt ögonen och vände mig om. Jag började gå med resväskan rullades efter mig och mitt pass, som Chris gett mig, i handen. Jag försökte att inte kolla bak, försökte istället memorera Justins utseende och hans fantastiska ögon i min hjärna. En ensam tår rann nerför min kind och jag drog snabbt bort den.
Jag drog ett djupt andetag och log mot Chris, som kollade oroligt på mig. Leendet stod för att jag mådde bra.
Det var dock inte sant, det kändes som om något höll på attriva sönder mig inuti.
FÖRLÅT FÖR ATT KAPITLET TAGIT SÅ LÅNG TID! JAG ÄR SÅÅÅ LEDSEN!
