Jennas perspektiv:

Jag öppnade försiktigt ögonlocken och möttes av kolsvart mörker. Det fanns inte ett ljus i hela rummet. Mörkret omslöt mig som en filt en kall vinterdag. Jag drog ett djupt andetag och sträckte mig efter mobiltelefonen som låg på laddning på nattyxbordet. Jag tryckte på hemknappen och blev bländad av mobilskärmens plötsliga ljus. Jag var tvungen att sluta ögonen för att sedan kika mot mobilen och sänka ljusstyrkan. Den digitala klockan på mobilen stod på 1:38 a.m. Jag rynkade på pannan och kollade mig omkring i rummet. Ögonen hade ännu inte vant sig vid mörkret så jag såg ingenting. Jag låste mobilskärmen igen och vände mig om i sängen för att somna om. Av ren vana kröp jag längre åt Justins sida och var beredd på att känna hans varma hud mot min handflata när det enda jag möttes av var ännu mer kokhett täcke. Jag rynkade på pannan och satte mig upp i sängen. Vid detta laget hade mina ögon vant sig en aning vid mörkret och jag kunde nu se konturerna av möblerna i mitt rum utan problem. Jag kollade frenetiskt runt i rummet efter något levande och reste mig snabbt upp när jag inte hittade något.

”Justin?” min fortfarande trötta, hesa röst lät förjävlig ut i den nu tryckande tystnaden. Jag hade en ovanligt orolig känsla i magen, en som inte brukade finnas där när han försvann från sängen på natten. Jag hade hittat honom på balkongen massa gånger, med ryggen mot dörren och en cigarett i handen. Han berättade aldrig varför han försvann ut på balkongen, men jag gissade att det hade något med hans mardrömmar att göra. Han kändes alltid någon annan stans på natten, aldrig riktigt i nuet. Som om han i samma ögonblick levde i en parallell värld med den vi levde i. Jag hade aldrig frågat honom varför han kom ut på balkongen på nätterna, jag hade bara hållit om honom medan han rökte klart sin cigarett och sedan släpat med honom tillbaka till sängen.

Men det kändes annorlunda denna gång. Som om något större var pågång. Det var inte bara en eventuell mardröm, det var något mer. Jag drog till mig en filt och virade den omkring kroppen, förberedde mig på kylan utomhus. Plötsligt kunde jag höra knäpptysta fotsteg ute i korridoren. Det var precis att jag hörde dem, men de var där, det var jag säker på. Jag spände öronen samtidigt som jag själv tassade mot dörren. Jag la handen på handtaget och lyssnade igen. De tassande stegen var borta. Jag öppnade dörren och tassade ut i korridoren. Hade vi fått inbrott? Var det Justin som hade blivit hungrig och tagit en macka? En massa frågor snurrade runt i min hjärna. Jag höll filten hårt mot mitt bröst när jag tassade fram mot T-korridorskorsningen som ledde antingen till balkongen eller till ytterdörren. Jag vände huvudet mot balkongdörren och var nära på att gå dit när jag hörde ett knarrande i golvet. Snabbt vände jag mig mot ytterdörren och synen fick mig i chocktillstånd.

Vid ytterdörren, men handen på handtaget och ryggsäcken på ryggen, stod Justin.

”Justin?”

När han vände sig mot mig såg han ut som ett rådjur i en strålkastare. Hans bruna, djupa ögon stirrade rakt in i mina. Känslor jag inte kunde namnet på fladdrade förbi i hans ansikte. Han bara stirrade på mig först, sa inget.

”Jenna”, han kollade mig djupt i ögonen, tog ett djupt andetag, ”Jenna, det är inte som du tror.”

”Varf-Varför är du påväg ut ur vår lägenhet…?” viskade jag. Jag rynkade pannan och kollade djupt in i hans ögon. Jag kände mig så naken inför hans blick.

”Jag vill inte gå, Jenna. Jag vill verkligen inte gå. Men jag, jag måste gå.” Han drog ett djupt andetag och kollade upp i taket. ”Jag älskar dig, men jag måste gå.” Han kollade ner på mig igen, denna gång med plågad blick. Hans bekymmer-rynka i pannan var där och kollade sådär smärtsamt på mig, som om hjärtat höll på att kollapsa i hans bröst och han inget kunde göra. Och kanske var det så det kändes för honom.

”Va-Vad säger du?”

”Jag kan inte stanna här längre. Jag måste åka, jag kan inte stanna på samma plats för länge, det, det, det går inte.” Han pratade sluddrigt och osammanhängande. ”Jag älskar dig. Det gör jag, lova att inte tro något annat. Jag älskar dig så mycket. Men jag måste göra detta, för att skydda dig. Mig, oss.” Jag tog ett steg mot honom, han granskade mig med sin blick. Min hals började tjockna, det hela började gå upp för mig. Han var påväg härifrån. Min Justin, var påväg ifrån mig. Jag ville slänga mig om hans hals, hålla om honom. Hålla ett krampaktigt tag i honom så att han omöjligt kunde gå utan att ta mig med sig. Han fick inte gå. Om han gick ut från min lägenhet nu, skulle han aldrig komma tillbaka igen. Mitt liv skulle bli som innan han kom in i bilden, men mycket, mycket tommare.

”Ju-Justin, du, du kan inte gå.” viskade jag och kände hur halsen blev tjock av tårar.

”Jenna, älskling… Jag måste gå.”

”Varför?” viskade jag, men vågade inte gå närmre än jag redan var. Vågade inte ta de återstående stegen mot honom och slänga mina armar om hans hals. Jag var rädd att han skulle sticka snabbare då. Att han skulle springa nerför trapporna och var borta föralltid. Han kollade bort från mig, ner i golvet. Kollade inte på mig när han svarade.

”Det är komplicerat, jag skulle berättat för dig. Men jag vågar inte. Det du inte vet, kan du inte skadas för.” Men vi båda visste att det inte var sant, jag skulle skadas lika hårt för något jag inte visste. Jag hade sett tillräckligt många kriminalare för att veta det, även fast jag kollade på kriminalare i ytters få fall.

”Det där är inte sant.”

”Jag kan inte berätta för dig. Jag måste bara göra detta.” Han kollade sårat på mig. La handen ännu en gång på handtaget. Halsen tjocknade ännu en gång och jag tog ett steg fram.

”Gå inte!” skrek jag. ”Gå inte!” Tårarna började rinna och jag kände mig sjukt korkad i de få kläderna som täckte min kropp; underkläder och en filt jag snabbt dragit åt mig inne i vårt sovrum. Vårt sovrum, som kanske snart bara var mitt, om inte jag fick Justin att ångra sig.  

”Stanna”, viskade jag tyst, ”snälla, stanna, om så bara i natt. Snälla…” viskade jag så högt min röst orkade. Jag bad desperat om mer tid. I natt skulle aldrig räcka det visste jag, men kanske kunde jag få honom att ångra sig. Kanske räckte en natt för det. Kanske skulle han vara borta när jag vaknade imorgon. Kanske inte. Kanske skulle han sakna mig. Kanske inte.

”Jenna, du fattar inte, jag, jag måste gå.” Han försökte öppna dörren igen, och det enda jag kunde tänka på, var att om han gick ut genom dörren skulle jag aldrig få se honom igen. Framför ögonen såg jag hans kropp ihop kurad på asfalten utanför gymmet. Jag tog några snabba steg framåt och stannade någon meter framför honom.

”Gå inte. Du får inte gå. Jag älskar dig. Gå inte.” viskade jag, tårarna fortsatte rinna. Jag snörvlade och höll krampaktigt filten mot kroppen. Vågade inte släppa den och slänga armarna om honom, jag ville inte visa mig naken för honom. Inte nu i alla fall.

”I natt, Justin. Snälla, bara i natt.” Jag drog ett djupt andetag och blicken blev oklar av tårarna som fortsatte rinna nerför mina kinder. ”Om du stannar hos mig i natt så lovar jag att låta dig gå.” viskade jag. Om jag fick en natt till kunde jag reda ut allt mellan oss, få lite tid på mig att övertyga honom om att stanna.

”Jag kan inte, jag måste gå, du fattar inte.”

”I natt”, kved jag, ”bara i natt.” snörvlade jag.

”Jag måste, jag--.”

”Jag lovar att jag kommer låta dig gå. Om du förklarar de för mig kommer jag låta dig gå. Snälla. I natt. Jag älskar dig.” Jag pratade så snabbt att jag knappt själv kunde urskildra mina ord. Jag var täppt i näsan samtidigt som den rann och jag hade lock för öronen. Allt var åt helvete och min största kärlek, min enda kärlek, skulle just ta ett kliv ut ur mitt liv. Jag försökte koncentrera min hörsel på ljudet från dörren när min blick med suddig.

Utan att jag själv hann tänka igenom det hade jag tagit två hastiga steg mot Justin och slagit armarna om hans hals. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte hålla mig uppe på mina egna ben. De vek sig under mig och jag höll ett ännu hårdare grepp om hans hals.

”Jag älskar dig. Lämna mig inte.” viskade jag.

”Jenna, Jenna, lugna ner dig.” sa han tyst i mitt öra, svarade inte på mitt påstående. Svarade inte på meningen som betydde allt för mig.

”Jenna, snälla, ta det lugnt, snälla.” viskade han och jag försökte verkligen. Jag försökte verkligen ta det lugnt. Ta djupa andetag, andas lugnt, inte hyperventelera, inte andas alldeles för snabbt. Jag försökte verkligen, men jag lyckade inte. Jag kände hur han virade armarna om mig och vaggade mig försiktigt fram och tillbaka på parkettgolvet.

Utifrån skulle nog vår ställning se roande ut. Han var fullt påklädd med en sliten ryggsäck på ryggen, ett par kängor i läder och samma jacka han kom hit med. Jag hade ytterst lite kläder. Förutom filten som hängde om mina axlar hade jag bara trosor och behå på mig.

Justin höll mig tätt intill sig, tätt, tätt håll han mig. Hans händer höll om mina bara höfter på båda sidorna.

Min Justin, min älskade Justin.

”Jenna”, viskade han när mina tårar höll på att ta slut, ”jag är inte den rätta för mig, älskling.” Jag försökte avbryta honom, men han höjde bara rösten. ”Jag älskar dig, så sjukt mycket. Men du ska ha någon som kan behandla dig rätt, någon som kan stanna med dig föralltid och aldrig behöva lämna dig. Någon som älskar dig nästan lika mycket som jag gör. Någon som kan vara med dig, någon som du inte träffade när de lever hemma hos dig. Du ska ha ett normalt förhållande. Ni ska träffa varandra, bli kära och sen flytta ihop. Ni ska skaffa barn och gifta er och bråka och älska varandra och bara vara ni. Fattar du? Jag kan inte vara den killen för dig. Jag kommer aldrig kunna vara en fast punkt i ditt liv, jag kommer aldrig kunna vara där för dig en längre tid. Jag vet att vi älskar varandra, men jag vet att det finns fler killar därute som kommer falla för dig. Snabbt och hårt, som jag. Jag är inte den enda för dig, Jenna. Jag älskar dig, men jag är inte honom. Jag önskar att jag kunde vara det, du fattar inte hur mycket jag önskar att jag kunde vara honom för dig, men jag kan inte. Jag kommer aldrig kunna vara honom, okej?”

Jag var helt ordlös efter hans roman.

”Vi kan fixa det, jag vet att vi kan fixa det. Jag gör vad som krävs för att det ska vara vi.” Jag kollade upp på honom med ännu en gång vattnig blick. Jag hade fortfarande en av mina armar om hans hals, men den andra handen hade jag nu lagt på hans kind. Smekte den försiktigt med tummen.

”Vi fixar det, det lovar jag att vi gör. Jag lovar. Jag älskar dig, så jävla mycket. Jag vill inte leva en minut utan dig, jag vill inte. Jag kan vänta på dig. Hur länge behöver jag vänta, 1 år, 3 år, 8 år? Jag väntar. Jag lovar.”

”Jag vet inte om jag kommer ut ur detta levande.” Viskade han och jag stirrade upp i hans ögon.

You don’t understand how much a person means to you before he's almost gone.

Tycker hon överdriver lite, men tror jag också skulle bli galen om min ickexisterandepojkvän skulle försökt rymma. Vad tror ni eran reaktion skulle bli? 

Helt ärligt har jag inte en aning om vart denna månaden tagit vägen. Känns som om dagar, veckor, månader snabbspolas. Känds nästintill som om jag fyllde år igår, även fast det var i januari. Tiden går så sjukt snabbt och jag är så fruktansvärt ledsen att det tagit sån tid. Har dåligt samvete för detta och hatar mig själv för att det gått nästan en månad sedan senaste kapitlet. Ush fyfan, förväntar mig typ inga kommentarer på detta kapitlet pga den sena uppdateringen. 

Men snälla, ni som läser, om någon läser, kommentera. Jag uppskattar det sååå mycket, även fast jag visar de på sämsta sättet möjligt. 

Jag hoppas verkligen att det inte kommer dröja nästan en månad tills nästa; men detta kapitel var ganska jobbigt att skriva, lite ideer och så som jag haft sedan jag typ startade novellen kommer snart in och jag är sjukt nervös över vad ni ska tycka! ♥

Jag älskar er, ni gör mina dagar med era fantastiska kommentarer!

Kommentera. ♥