”Vi kan fixa det, jag vet att vi kan fixa det. Jag gör vad som krävs för att det ska vara vi.” Jag kollade upp på honom med ännu en gång vattnig blick. Jag hade fortfarande en av mina armar om hans hals, men den andra handen hade jag nu lagt på hans kind. Smekte den försiktigt med tummen.

”Vi fixar det, det lovar jag att vi gör. Jag lovar. Jag älskar dig, så jävla mycket. Jag vill inte leva en minut utan dig, jag vill inte. Jag kan vänta på dig. Hur länge behöver jag vänta, 1 år, 3 år, 8 år? Jag väntar. Jag lovar.”

”Jag vet inte om jag kommer ut ur detta levande.” Viskade han och jag stirrade upp i hans ögon.

You don’t understand how much a person means to you before he's almost gone.

Jennas perspektiv:

”Vad, vad menar du?” viskade jag. Kollade på honom med stora oförstående ögon. Han kollade inte tillbaka in i mina ögon, hans blick gled ner till golvet och jag fortsatte smeka hans kind försiktigt. Förstökte koncentrera mig på hans mjuka kind, istället för det han precis sagt. Vadå inte kom ut ur det levande? Såklart han skulle komma ur de levande, varför skulle han inte? Vad var det som var så hemskt att han inte skulle komma ur det levande?

”Jag kanske inte kommer ur detta levande, Jenna.” Han kollade äntligen ner på mig, fängslade mig med sina bruna ögon. ”Och jag vill inte dra ner dig i min skit. Du har ingenting med vad jag gjort att göra, det är därför jag inte kan stanna. Jag kan bara inte, det går inte. Jag måste gå. Han höjde sin hand och strök försiktigt tummen över min rödgråtna kind. Innan han hann göra något mer spände jag armen om hans nacke och höll fast honom mot mig.

”Gå inte. Stanna i natt. Berätta vad som händer, sedan lovar jag att jag låter dig gå. Jag lovar.” viskade jag och kollade upp i hans bruna, oskuldsfulla ögon. Jag kunde inte omfamna tanken om att han kunde lämnat mig. Om jag bara vaknar några minuter senare skulle han redan vara borta när jag kom ut i hallen. Hans skor skulle vara borta, hans väska, han skulle vara borta. Föralltid.

”Jenna, jag må—”

”I natt. Bara i natt.” viskade jag. Han stirrade på mig en stund, hans blick vandrade från mitt ena öga till de andra, sedan ner till mitt ansikte, och sist min kropp. Hans blick fästes inte så länge på min kropp dock, han drog upp blicken snabbt igen till mina ögon.

”I natt, men bara i natt, Jenna. Jag måste åka sedan.” Hans ögon var stora av uppgivning och jag slappnade av i hela kroppen när jag fattade att han skulle stanna. Jag hade i natt på mig att få honom att stanna föralltid.

~

Vi hade gått tillbaka till sängen. Jag hade tvingat på Justin sina sov kläder, ett par basketshorts. Han sov utan tröja, något jag tvingat honom till. Inte för att han hade något emot det, men han hade inte vågat föreslå det själv. Jag drog med mig Justin ner i sängen, la mig tätt intill honom, drog in hans underbara doft och drog händerna över hans mage. Han var stel som en pinne i hela kroppen, och jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Vad skulle man säga till någon som man älskar tio minuter efter att han nästan lämnat mig?

”Varför”, viskade jag, ”varför vill du lämna mig?” Han svarade hastigt.

”Jag vill inte lämna dig, Jenna. Jag måste, du fattar inte.”

”Få mig att fatta då.” Vi låg stilla i sängen. Jag med ena armen slagen om hans torso, och mitt ena ben emellan hans. Han hade sina armar om mig och sin haka på mitt huvud.

”Jag vill inte blanda in mig i dina problem.”

”Jag är redan en del av ditt liv, Justin, snälla.”

”När jag var liten trodde jag att det inte fanns något högre än mig själv, att jag regerade hela världen. Eller i alla fall min värld. Att inget kunde nå mig, att jag var för högt upp, betydde förmycket, var förmycket helt enkelt. När jag var liten umgicks jag bara med ett kompisgäng, vänner som jag alltid hade umgåtts med, aldrig nya. Men när man blir äldre vill man träffa nytt folk. Jag tror allt skit började på en fest mina vänner tvingat med mig på, i början tyckte jag inte alls om att festa. Fester skrämde mig, jag var rädd att jag skulle bli för full, för hög, omedveten. Att mina föräldrar skulle få veta, jag var rädd för massa saker. Allt som kunde hända på fester var jag rädd för, tänkt så hamnade jag i slagsmål? På den tiden kunde jag inte slåss, det är något jag lärt mig sedan dess. Att skydda mig själv, slå de som hotar mig först. Jag kommer knappt ihåg någonting från den där festen, allt jag vet har mina vänner berättat för mig. Jag blev full, sedan köpte jag knark av någon kille och rökte på. Det var där allt startade. Plötsligt ville jag festa mer, testa tyngre droger, köpte allt mer, både för mina pengar och min familjs. De visste såklart ingenting, hur skulle jag berätta för dem att jag behövde hjälp för att sluta. På vardagarna försökte jag hålla mig ifrån det, men det var svårt, när man väll börjat knarka vill man aldrig sluta.” Han tog en paus och kollade ner på mig, man märkte på honom att det han höll på att berätta var jobbigt för honom att prata om. Man han gjorde det, för min skull.

”Jag trodde det jag hade då var lycka, att jag var lycklig när jag rökte varje joint eller när jag drog upp allt pulver i näsan. Det var det inte. Jag blev bara beroende av det.

Efter ett tag tog mina pengar slut. Jag hade då knarkat upp alla mina pengar, alla pengar som mina föräldrar samlat ihop till mig, allt var borta. Om jag kunde hade jag slutat, men jag kunde inte, så jag började låna pengar.” Han tog ännu en paus, kollade ner på mig, in i mina ögon innan han fortsatte. ”Jag lånade massa pengar, av massa olika personer. Men mest lånade jag ändå av en grupp män som nästintill försörjde sig på knarkhandel. Jag lånade inte pengar av dem, men jag lånade knark, och pengar ville de ha för knarket jag tog. Jag sa alltid att de skulle få sina pengar, jag tänkte, hur mycket pengar kunde det egentligen bli? Klart jag skulle kunna samla ihop så mycket pengar, inga problem liksom. Men när jag efter ett tag frågade hur mycket pengar jag var skyldig den svarade de med ett sju siffrigt tal. Jag fick en chock, jag visste att jag aldrig skulle få ihop deras pengar. Aldrig skulle jag kunna samla ihop så mycket pengar som de ville ha. Inte ens ville ha, begärde av mig. Och jag hade ingen annan än mig själv att skylla. Jag försökte ge dem uppfattningen att det var okej, att jag skulle få fatt i en sådan stor summa pengar, medan jag visste att jag aldrig skulle kunna betala tillbaka. Jag var ca 16 när det hände. Det var som om någon slog mig i ansiktet, jag kom upp till ytan igen, och jag ville inget annat än ner igen. Till min lilla paradisvärld”, han skrattade till, kollade upp i taket och skakade på huvudet,

”Jag var så naiv. I början fattade jag inte vad jag hade gett mig i på. Det var först i slutet jag fattade att jag aldrig skulle komma därifrån. Jag skulle vara fast föralltid. Ett tag efter att jag fick reda på summan jag var skyldig dem berättade jag att jag aldrig skulle kunna få fram summan de bad om. Deras förslag var att jag skulle behöva betala med mitt liv. Det var inte så lockande när jag bara var 16 år. Jag visste att jag förstört alla mina chanser till ett bra liv. När jag var liten ville jag ha 3 barn. Det första skulle vara en kille, sedan en tjej. Killen skulle beskydda den lilla tjejen. Det var så jag alltid sett det, såsom jag beskyddade mina småsyskon.” han fortsatte kolla upp i taket, var helt paralyserad över sina egna tankar. Jag höjde handen och smekte hans kind försiktigt. Han kollade ner på mig och log, fortsatte sedan att prata.

”Det var jobbigt att inse. Att jag aldrig skulle få se mina småsyskon växa upp, inte få vara med på alla deras födelsedagar. Att jag aldrig skulle få njutningen att skrämma iväg Jazzy’s första pojkvän, aldrig träffa tjejen mitt hjärta slog lite extra för. Jag trodde jag skulle dö vid 16, men det gjorde jag inte. Folk säger att överlevnadsinstinkten är den starkaste, och jag tror på dem. Jag ville inte dö, så jag stack. Jag försökte rymma iväg från mina problem istället, och det fungerade, tills de märkte att jag var borta och letade efter mig. De följer mitt varje steg, och vet vart jag är hela tiden. Jag vet att de vet att jag är här, därför måste jag sticka. Att de redan väntat såhär länge är inget bra tecken, de kan planera något.” Han kollade ner på mig och smekte min kind mjukt.

”Fattar du nu varför jag inte kan stanna här längre? Jag måste iväg. Jag stannar i natt. Imorgon måste jag åka, jag har inget val, jag lovar, om jag hade ett val skulle jag stanna här. Men jag vill inte utsätta dig för fara, okej?” Han viskade den sista meningen.

Jag bara stirrade på honom. Kunde inte förstå vad som hänt i hans liv. Var det verkligen sitt eget liv han berättade om? Jag trodde på honom, jag ville bara inte fatta att det var sant. Jag visste att Justin hade knarkat och druckit alkohol innan, men att han var skyldig en snubbe, eller några snubbar, massa pengar. Det ville jag inte tro på. Han var så lugn när han pratade om det, som om han hade accepterat det faktum att han aldrig skulle få leva tills han var 60 år. Hade han accepterat det?

”Har du accepterat det?” viskade jag andlöst. Han rynkade på pannan och kollade ner på mig igen.

”Vad kan jag annars göra, Jenna?” han kollade upp i taket och slöt ögonen, ”De kommer inte ge sig fören jag antingen betalat eller dör.”

”Varför har du inte gått till polisen?” frågade jag med försiktig röst.

”De skulle skjutit huvudet av mig innan jag ens hunnit ta ett steg in i poliskontoret.”

”Varför började du inte samla pengar? Om du pratat med dem kanske de skulle gått med på avbetalning.”

Han kollade ner från taket, på mig och log. Hans bruna ögon var mörka i jämförelse med mina blåa.

”De bryr sig inte om sådant. Jag fattar inte hur de låtit mig leva såhär länge. Men jag vet att jag aldrig kommer bli av med dem, de kommer vara min död, och det finns inget jag eller någon annan kan göra åt det.” Han höjde sin hand och smekte mig försiktigt.

”Du kommer hitta någon Jenna, någon som älskar dig. Någon som du kan gifta dig med och göra allt det där cheeziga skräpet som alla tjejer gillar. Du kommer bli lycklig, Jenna, och jag är lycklig när du är det. Det kommer sluta bra för alla, jag lovar. Lita på mig, okej?”

Jag slängde armarna om hans nacke och burrade in ansiktet i hans hals. Han korta lilla tal hade gjort mig tårögd.

”Jag vill inte ha någon annan än dig.”

”Du har mig ikväll.” Han kollade upp på mig och log. Han såg nästan ledsam ut, leendet såg deppigt ut, som om han var någon helt annan stans i tankarna. Vilket han antagligen var.

”Jag vill ha dig föralltid.”

”Jag kan inte stanna.”

”Vi kan hålla kontakt. Vi har varandras nummer, vi kan hålla kontakten när du är iväg. Jag lovar att inte glömma dig.” Justin kollade ner. Jag satt gränsle över honom, hade fortfarande mina armar krampaktigt och hans hals och hans ansikte nära mitt. Jag pillade försiktigt i hans hårbotten med naglarna, drog de försiktigt mot hans hårbotten såsom jag visste att han älskade.

”Snälla…” viskade jag när han hade varit tyst en stund.

”Du fattar inte, Jenna. Jag vet inte hur länge till jag överlever. Jag kan överleva en vecka efter att jag åkt härifrån, två veckor, en månad, tre månader. Jag vet inte hur länge de låter mig leva, okej? Jag vill inte låta dig vänta på mig när jag vet att jag aldrig kommer kunna komma tillbaka till dig. Jag vet att jag inte kommer överleva detta Jenna. Det är lättare att vi bryter detta nu, innan det gått alldeles för långt.” Han kollade in i mina ögon.

”Du kommer inte dö, Justin. Jag kommer inte låta det hända.”

”Du kan inte göra något för att hindra det, det är lättare att bara leva i nuet. Något jag gjort hela tiden här”, han log stort, ”detta har varit de bästa månaderna i mitt liv, Jenna, du måste förstå det. Jag har älskat detta, leva i en liten ensam bubbla med dig och bara dig. Inte behöva tänka på något annat. Det har varit den bästa tiden i mitt liv, och jag älskar dig så för att du gett mig denna tid. Men jag kommer inte kunna ge dig tiden du förtjänar. Jag kommer aldrig kunna bli din eviga kärlek, okej?”

Nu grät jag. Tårarna strömmade nerför mina kinder och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.

”Vi pratar mer imorgon, älskling.”

Jag ville inte diskutera detta med honom nu, det var lättare att bara låta honom sova på det. Vi kunde prata imorgon. Vi hade ingen panik, försökte jag intala mig själv. Samtidigt som jag visste att det kunde vara sista natten jag sov bredvid Justin.  

Han la sig ner och jag la mig ner efter honom. Tårarna strömmade fortfarande, och de gjorde dem en stund. Jag visste inte ens om jag skulle kunna sova en blund i natt, om det skulle vara möjligt att göra det. Tänk så vaknade jag av att han var borta, igen? Jag höll ett krampaktigt tag om honom, tryckte ansiktet mot hans hårda, men ändå mysiga bröstkorg. 

Min älskade Justin, vad skulle jag ta mig till utan dig?

~

Mitt i natten vaknade jag. Plötsligt var jag klarvaken. Jag stirrade rakt upp i taket och drömmen repeterades i mitt huvud tusen gånger om. Såklart. Svaret hade funnits där enda från början, hur kunde jag vara så dum? Jag skulle följa med honom, såklart jag skulle följa med honom. Om han åkte hade jag inget kvar här i Los Angeles. Min familj bodde inte här och Charlie skulle klara sig utan mig här ett tag, jag skulle ju komma tillbaka, eller hur? Såklart jag kunde följa med honom, varför hade jag inte kommit på det innan?

Snabbt reste jag mig upp, snabbt men försiktigt, så att jag inte skulle väcka Justin. Sedan gick jag hastigt in i min walk-in-closet och letade fram de två resväskorna jag hade. Den ena var rosablommig, den andra någon ljusljus brun färg med rosa på kanterna. Jag hade köpt dem på secondhand i New York för flera år sedan, men de fungerade fortfarande, såklart de fortfarande fungerade. Snabbt öppnade jag den blommiga väskan och började plocka med mig alla möjliga kläder jag kanske skulle behöva. Jag packade ner massa underkläder, joggingbyxor, jeans, shorts i alla olika material och former, kjolar och tröjor med massa olika tryck och färger. Allt jag fick plats med tryckte jag ner tills väskan var full och när den var det började jag plocka er accessoarer i den andra, såsom tamponger, hårborstar, tandborstar till både mig och Justin, tandkrämer, tofsar, handdukar, krämer, parfymer och deodoranter. Allt jag fick tag i slängde jag ner i väskan tills även den var med. Jag stängde de båda väskorna och sprang efter den största handväskan jag hade och ännu en resväska, denna lite mindre. I handväskan la jag allt det riktigt personliga, såsom pass och min plånbok. I den lite mindre resväskan plockade jag med mig skor, ett par löparskor jag nästintill aldrig använt, ett par högklackade, ett par ballerina och ett par söta svarta vans. Jag tryckte ihop väskan och stängde även den och flyttade sedan väskorna till hallen, så att vi inte kunde glömma någon av väskorna. Jag fick syn på mig själv i hallspegeln och stannade upp för ett ögonblick för att utforska mig själv. Mitt hår stod åt alla håll och såg fettigt ut, hela jag såg flottig ut. Jag behöver verkligen en dusch. Snabbt sprang jag in i badrummet och drog av mig mina kläder för att ställa mig i duschen. Varmt vatten hade alltid haft en lugnande påverkan på mig, och även i natt hade den de. Jag kände mig coollugn när jag stod i duschen och tvättade av varje del av mig så noga som möjligt. När inpackningen äntligen värkt i tio minuter tvättade jag av mitt hår ännu en gång. Jag drog till mig handduken jag lagt på toalettstolen och torkade mig snabbt, borstade igenom håret och gick sedan ut i köket för att hämta en plastpåse med handduken virad runt kroppen. Sedan gick jag tillbaka in och plockade på mig alla mina accessoarer inne i badrummet, inte tandborste och tandkräm dock, det hade jag ju redan packat ner. Jag stoppade ner min tvål, Justins tvål, mitt shampoo, mitt balsam och min inpackning i påsen jag hittat i köket. Sedan gick jag tillbaka med allt till mitt sovrum. Utan att slänga en blick mot Justins sovande figur vandrade jag in i mitt walk-in-closet och packade ner påsen med allt jag hade packat ner där. Sedan bytte jag om till underkläder och letade sedan efter en lämplig outfit. Jag tog fram en svart lite kortare tröja med tryck och en svart långkjol som jag visste skulle passa i det varma nattvädret ute. Jag tog på mig ett par korta strumpor och utforskade mig själv i spegeln. Men plötsligt fångade något annat min uppmärksamhet.

”Vad håller du på med?”

Var inte meningen att den sista delen skulle bli fullt så lång, men ändå.

 Kapitlet slutade på exakt 2891 ord. 

Ni vet ni allt om honom. Hans bakgrund och allt. Och vad tycker ni om den? Tyckte om den bättre när jag började med novellen, men den funkar väll. Vad tycker ni? :) 

Vad tyckte ni om Jennas ide på slutet? Tror ni Justin kommer gå med på att låta henne följa med eller tror ni han kommer lämna henne? Gissa på, snälla! 

Vad tycker ni om kapitlet i helhet? Sög det, var det okej, bra? 

Såg gärna till om det är något stavfel, hann inte läsa igenom det. :( 

-

Fråga: Var ni på någon av Justins konserter i Sverige?

Mitt svar: Ja, jag var där den 22 april med min mamma. Var underbart. Men om det händer igen vill jag nog ha med mig någon kompis istället... 

-

 KOMMENTERA. ♥♥♥

Justins perspektiv:

Så småningom skulle hon glömma mig. Det skulle hon. Det måste hon. Hon skulle gå vidare med sitt liv. Hon skulle gå på bio med Charlie, hon skulle shoppa, mysa, prata, göra allt med Charlie. Efter ett tag skulle hon hitta någon, någon som älskade henne som jag gör. Hon skulle hitta någon som älskade henne lika mycket som jag, om det fanns någon som kunde älska henne lika mycket om jag gjorde. Hon skulle hitta någon, och hon skulle leva lyckligt. Hon skulle vara lycklig. Hon skulle älska, hon skulle leva. Hon skulle, så småningom, glömma mig. Det måste hon. Det skulle hon.

Därför la jag handen tungt på handtaget och öppnade dörren.