börja om på nytt?
iväg igen
Chapter 43.- You have to stay here. part 2
”Vart ska vi någonstans?”
”Min kompis bor i San Francisco, jag tänkte att vi kör dit först.”
”Hur lång tid tar det att åka till San Francisco?”
”6 timmar.”
Jag nickade.
”Är han snäll?”
”Han är speciell, men när man lär känna honom är han schysst. Ta honom inte så seriöst bara, okej?”
”Okej.”
”Jag älskar dig.”
”Och jag dig.”
Jennas perspektiv:
Justin bar ner de sista väskorna medan jag tog avsked av min lägenhet, för ett tag. Jag visste inte när jag skulle komma tillbaka, men det var okej. Bara jag och Justin skulle spendera den tillsammans var det okej. Vi skulle vara tillsammans, och även fast jag skulle sakna Charlie och Kevin skulle jag klara mig. Jag skulle komma tillbaka, såklart jag skulle komma tillbaka, tids nog.
Justin smög sina armar om min midja, innan han lutade sitt huvud mot min axel och andades in mitt hår.
”Är du klar, älskling?” viskade han. Jag drog blicken över mitt, vårt, sovrum. Sängen hade jag bäddat och tavlorna hängde som de alltid gjort på min vägg. Jag drog ett djupt andetag och lutade mig bak mot hans bröst.
”Ja.” andades jag.
”Du behöver inte följa med. Du vet att jag klarar mig.”
”Jag vill följa med, försök inte få mig att ändra mig.” sa jag och kollade upp på hans ansikte. Han rörde sig inte, kollade bara ner på mig med stora, vackra, bruna ögon. Han strök min sida lite och lutade sig försiktigt ner för att kyssa min kind.
”Jag bara berättar vilka alternativ du har.”
”Gör inte det då. Jag vill vara med dig, okej?”
”Okej?” Han kysste mig en sista gång på kinden innan han släppte mig och vände sig om för att gå ut ur rummet. Jag saknade genast hans närvaro.
”Kom ner när du är klar.” Jag nickade, även fast jag visste att han inte såg mig och kollade runt i rummet en sista gång innan jag begav mig mot köket. På bänken låg det vita kuvertet jag lagt mitt brev till Charlie i. Charlie stod på utsidan i kursivstil. Jag tog försiktigt upp det och smekte det med mina fingrar. Jag skulle sakna Charlie, såklart jag skulle sakna Charlie.
Jag gick ut ur köket och sedan till hallen, där jag tog på mig mina skor. Den svarta långkjolen jag hade på mig svängde runt vid benen och var väldigt skön och luftig att gå med. Håret hade jag satt upp i en tofs och jag hade inget smink i mitt ansikte, jag fick vara sminkfri under resan. I alla fall tills vi stannade någonstans.
Jag tog med mig mina dörrnyklar och med Charlies kuvert i handen gick jag ut från min lägenhet och låste dörren för sista gången på ett tag. Min mobil låg nere bilen redan, tillsammans med laddare, hörlurar och billaddare och andra grejer man kunde behöva på en lång resa som denna. Jag gick så snabbt jag kunde nerför trapporna. Det fanns inte någon som jobbade i bostadshuset varje dag, och jag var glad att det inte var någon som jobbade idag. Det var skönt att inte ha någon som ifrågasatte ens handlingar alltid. Jag öppnade dörren och gick ut i den friska nattluften. Kjolen flög runt benen när friska, mjuka nattvindar tog tag i den. Justin hade parkerat bilen så nära ingången det gick och jag kunde se honom precis när jag kom ut. Han satt i förarsätet och stirrade rakt ut i luften. Jag undrade vad han tänkte på, vart vi skulle bege oss nu, vem vi skulle bo hos, på vilket hotell, i bilen? Massa frågor snurrade runt i mitt huvud, jag visste ingenting, hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, ingenting. Det var skrämmande, samtidigt som det var spännande. Jag visste inte vart vi skulle befinna oss imorgon, men jag visste att Justin skulle vara där med mig och det räckte för att jag skulle känna mig trygg. Jag skulle vara med Justin, det räckte.
Jag öppnade bildörren till passagerarsätet, men innan jag klev in kollade jag bak och tog en sista titt på huset min lägenhet befann sig i. Det höga huset såg en aning kusligt ut i den svarta natten. En vindpust flög förbi och min kjol flög runt mina ben. Svalkade min varma hud under kjolen, svalkade mig överallt.
Jag steg in i bilen och drog ett djupt andetag. Jag la kuvertet med brevet i knät och knäppte säkerhetsbältet.
”Vi måste till gymmet först, jag ska lämna ett brev i brevlådan till Charlie.” jag kollade inte på Justin när jag sa det, men jag såg att han kollade på mig i ögonvrån. Bilen rullade försiktigt framåt när han släppte kopplingen och mötte på med gas. Han växlade upp ordentligt när vi kom ut på en större väg och tog min hand.
”Jag älskar dig, du kan fortfarande ångra dig.” Jag suckade djupt och la hans hand i mitt knä för att ta tag om den med båda händerna.
”Jag älskar dig, jag kommer inte gå någonstans.” Han svarade inte och jag fortsatte bara smeka hans hand.
Justin stannade utanför gymmet.
”Varför åker vi inte till hennes lägenhet istället?” Jag kollade på honom och sedan tillbaka på gymmet.
”För om hon vaknar kommer hon försöka få mig att stanna, jag vill inte förklara för henne varför vi måste åka. Hon kommer inte förstå.” Han sa inget mer, kollade bara mot gymmet.
”Jag kommer snart, stanna här.” sa jag och öppnade dörren, klev sedan ut och smällde igen den efter mig. Jag gick fram till gymmets brevlåda och stoppade snabbt ner kuvertet. Jag kollade en sista gång på gymmet sa tyst:
”Vi ses snart.”, och klev sedan in i bilen igen.
~
Vi hade kört en timme när min mage började kurra. Min kropp fattade inte att klockan inte ens var 4 ännu.
”Jag börjar bli hungrig.”
”Vi stannar någonstans och äter och sover vid 7.”
”Jag vet inte om jag orkar vänta så länge.” Jag smög in min hand i hans och kramade den mjukt.
”Jag är rädd att du inte har något val älskling.”
”Varför kan vi inte stanna tidigare?”
”De flesta vandrarhem har inte öppet förens halv 7. Det blir lättare om vi äter och sover på samma ställe.” Jag suckade men sa ett svagt,
”Okej.” Han smekte min hand och kollade på mitt ansikte.
”Vad heter din kompis, han vi ska bo hos?” frågade jag efter en liten stund.
”Mitchel heter han. Jag träffade honom när jag bodde i San Francisco ett tag. Som jag sa är han speciell, ta honom med en nypa salt. Okej?”
”Okej.” svarade jag. Jag lutade mig bak i sätet och drog ett djupt andetag. Nu var vi påväg, och det kändes okej. Jag var med Justin, allt skulle bli okej, vad som än hände skulle allt bli okej.
Plötsligt kom jag på en sak.
”Justin.”
”Mm?” han slet inte blicken från vägen, kollade bara på mig i ögonvrån.
”Mina föräldrar skulle hälsa på denna vecka.” Han fortsatte stirra rakt framför sig, sa ingenting på en stund.
”Vart bodde de nu igen?”
”Washington.”
”Vi kanske kan komma till dem istället.”
”Tar inte det väldigt lång tid att åka från LA till Washington?”
”Jo, det gör det. Men vi har ingen brådska. Vi kan ta tid på oss.”
Jag är sämst, och jag är medveten om det. Typ tre månader sedan senaste kapitlet och jag är grymt ledsen. Kände mig tvingad att publicera detta sugiga kapitel även fast det är typ halvklart och suger sjukt mycket. Ska nu iväg en vecka till Öland så ingen uppdatering alls denna vecka.
Statestiken sjunker och jag förstår det, min uppdatering är verkligen i botten just nu. Livet kommer emellan. Ska försöka bättra mig.
Har ni tröttnat på denna novellen föresten? Har funderat lite på att pausa denna, kanske pausa hela bloggen ett tag även fast jag gjorde de i typ en månad. Jag vet inte vad jag ska göra, vad tycker ni? Om det nu finns några kvar här...
(och ni får ett såntdär tråkigt collage igen. Kanske fixar något när vi kommit hem igen...♥)
Älskar er, puss och kram, skumbanan ♥
lite segt nu
home
Chapter 43.- You have to stay here. part 1
Previously
Jag stoppade ner min tvål, Justins tvål, mitt shampoo, mitt balsam och min inpackning i påsen jag hittat i köket. Sedan gick jag tillbaka med allt till mitt sovrum. Utan att slänga en blick mot Justins sovande figur vandrade jag in i mitt walk-in-closet och packade ner påsen med allt jag hade packat ner där. Sedan bytte jag om till underkläder och letade sedan efter en lämplig outfit. Jag tog fram en svart lite kortare tröja med tryck och en svart långkjol som jag visste skulle passa i det varma nattvädret ute. Jag tog på mig ett par korta strumpor och utforskade mig själv i spegeln. Men plötsligt fångade något annat min uppmärksamhet.
”Vad håller du på med?”
Jennas perspektiv:
Jag vände mig långsamt tillbaka till Justin som stod bakom mig. Hans ögon var stora och funderande.
”Vad ser det ut som om jag gör?”
”Packar?” han sa de som en fråga.
”Jag följer med dig.”
”Du följer inte med mig.”
”Du ser väll att jag packar?”
”Du får inte följa med mig Jenna. Du har ett liv här, dina föräldrar kommer nästa vecka, Charlie behöver hjälp på gymmet. Du lever ditt liv här, Jenna, ditt liv är här. Inte mitt.”
”Du är en stor del av mitt liv Justin, jag vill följa med dig.”
”Du måste stanna här.”
”Nej, jag kommer följa med dig. Jag vill följa med dig.” Han tog de återstående stegen mot mig och vände mig hårdhänt om. Hans händer var placerade på mina överarmar och han hade dem i ett stenhårt grepp. Hans ögon kollade djupt in i mina.
”Jag tror inte du fattar hur allvarligt detta är, de kan döda oss båda om de ser oss tillsammans.” Han kollade in i mina ögon. De gick från mitt ena öga till de andra, sedan till de första igen. Jag gjorde likadant. Kollade upp i hans ögon, kollade inte bort, visade ingen svaghet. Jag skulle följa med, jag skulle följa med honom.
”Jag ska följa med dig.” Jag drog mig ur hans stenhårda grepp om mina armar. Sedan tog jag tag i hans hand och drog med honom ut i hallen där jag lagt alla mina resväskor.
”Jag har packat, jag har tagit med mig en massa kläder. Vart ska vi, jag har allt vi kan behöva.” Jag kollade upp på honom och han kollade ner på min packning. Mina väskor, som var tre stycken. Den fjärde var kvar i mitt rum.
”Herregud.” Justin kollade ner på mina väskor.
”Vad är det?”
”Vad har du packat ner egentligen? Hela din garderob?” Jag kollade på honom snett.
”Har du inte sett min garderob, Justin?” sa jag som om han var korkad, ”Min garderob är så mycket större än detta.” Han stirrade på mig.
”Jenna”, han tog en kort paus och kollade ner i marken, ”Jag vill inte att du följer med, för din egen skull. Jag gör det bara för att skydda dig, snälla, stanna här. Jag älskar dig, stanna här för min skull.” Han kollade upp på mig. Eftersom att jag fortfarande höll i hans hand kramade jag den hårt, hårt. Jag ställde mig smidigt framför honom och tog tag även i hans andra hand, hårt. Han kollade ner på mig med sina hasselnötsbruna ögon.
”Jag älskar dig, Justin. Jag kommer inte låta dig gå, inte om jag inte får följa med. Ett liv utan dig i finns inte, jag älskar dig så, så, så mycket. Jag tror inte du fattar vad du betyder för mig.” Jag släppte hans händer och la mina armar om hans hals samtidigt som han la sina om min midja. Jag drog ner hans ansikte mot mitt och drog mina läppar retligt mot hans. Min kropp darrade när våra läppar äntligen möttes i en efterlängtad kyss. Det var längesedan vi kysste varandra, på riktigt. Med tunga, händer och allt. Men nu gjorde vi det, och det kändes fantastiskt. Han masserade sina läppar mot mina och jag andades med min näsa så gott jag kunde. Men efter en stund behövde jag ändå avbryta kyssen för att andas högljutt. Jag kollade upp i hans vackra ögon. Vi båda log stort. Han varma bruna ögon kollade kärleksfullt in i mina. När jag än en gång hade luft i mina lungor pressade jag mina hungriga läppar mot hans igen. Han placerade sin hand bakom min nacke och masserade mina läppar mjukt med sina.
Efter kyssen, när vi båda andfått andades i varandras munnar, sa jag:
”Jag följer med dig.” Och han nickade. Han nickade, bara sådär. Utan tjafs. Lättnaden fyllde min kropp och jag log mot hans läppar, samtidigt som jag slöt ögonen.
”Jag älskar dig.”
”Och jag dig.”
~
”Jag måste skriva ett brev till Charlie.” Justin kollade på mig med rynkade ögonbryn.
”Kan du inte bara skriva ett sms?”
Han stod och packade ner kläderna jag köpt åt honom i en egen resväska som jag letat fram. Efter mycket tjat hade han gått med på att packa ner kläderna jag köpt honom.
”Seriöst. Jag måste skriva till henne, och inte på sms.” Jag reste mig från sängen och började leta efter ett vitt papper jag kunde skriva mitt lilla meddelande på. Min älskade Charlie, som jag skulle sakna henne. När jag letat fram vitt papper satte jag mig ner vid köksbordet med en bläckpenna och började skriva.
Hej Charlie.
Jag kommer inte komma på ett tag. Jag och Justin kommer sticka ett tag. Jag vet inte vart vi ska. Vi ska dit vi hamnar, vi har ingen särskild destination. Vi åker dit vi kommer. Så länge vi är tillsammans kan vi åka vart som helst. Jag älskar honom så mycket Charlie. Jag gör detta för honom, jag vill detta. Jag tänker inte förlora honom. Du kommer fatta vad jag menar när det händer dig. Det är fantastiskt. Att vara förälskad är det underbaraste som finns, du fattar inte förens det händer dig.
Jag älskar dig och jag lovar att på något sätt berätta när det du tjatat om har hänt. För det kommer hända, och det kommer hända snart. Jag känner det på mig.
Vi kommer snart hem igen. Det ordnar sig alltid.
Jag älskar dig, så sjukt mycket.
Puss & kram, din Jenna.
Jag log och vek ihop pappret noga. Sedan skrev jag med min kursiva handstil:
Charlie
På framsidan.
Jag lämnade det lilla brevet på köksbordet och gick till Justin för att se om han var klar ännu. När jag kom in i rummet stod han med ryggen mot mig och kollade ner på sin packning. Genast gick jag fram och slog armarna om hans överkropp bakifrån. Först stelnade han till, sedan slappnade han av och la sina händer på mina händer. Jag lutade mitt huvud mot hans muskulösa rygg och drog ett djupt andetag.
”Vart ska vi någonstans?”
”Min kompis bor i San Francisco, jag tänkte att vi kör dit först.”
”Hur lång tid tar det att åka till San Francisco?”
”6 timmar.”
Jag nickade.
”Är han snäll?”
”Han är speciell, men när man lär känna honom är han schysst. Ta honom inte så seriöst bara, okej?”
”Okej.”
”Jag älskar dig.”
”Och jag dig.”
Ni får ett superkort kapitel nu innan jag åker iväg till frankrike, jätteelakt, ajg vet, men jag har verkligen INGEN tid.
Jag älskar er, och komer tänka på er i veckan. Kanske uppdaterar om jag får wifi, men kommer antagligen inte ha tillgång till det. Jag älskar er, puss&kram.
Kommentera så mycket nu orkar. Begär inget, men är ganska trist om de bara kommer 2.
Fortsättningen på detta kapitlet kommer när jag kommit hem, okidoki? Även ett collage kommer.
KOMMENTERA!
Chapter 42.- What are you doing?
”Vi kan fixa det, jag vet att vi kan fixa det. Jag gör vad som krävs för att det ska vara vi.” Jag kollade upp på honom med ännu en gång vattnig blick. Jag hade fortfarande en av mina armar om hans hals, men den andra handen hade jag nu lagt på hans kind. Smekte den försiktigt med tummen.
”Vi fixar det, det lovar jag att vi gör. Jag lovar. Jag älskar dig, så jävla mycket. Jag vill inte leva en minut utan dig, jag vill inte. Jag kan vänta på dig. Hur länge behöver jag vänta, 1 år, 3 år, 8 år? Jag väntar. Jag lovar.”
”Jag vet inte om jag kommer ut ur detta levande.” Viskade han och jag stirrade upp i hans ögon.
You don’t understand how much a person means to you before he's almost gone.
Jennas perspektiv:
”Vad, vad menar du?” viskade jag. Kollade på honom med stora oförstående ögon. Han kollade inte tillbaka in i mina ögon, hans blick gled ner till golvet och jag fortsatte smeka hans kind försiktigt. Förstökte koncentrera mig på hans mjuka kind, istället för det han precis sagt. Vadå inte kom ut ur det levande? Såklart han skulle komma ur de levande, varför skulle han inte? Vad var det som var så hemskt att han inte skulle komma ur det levande?
”Jag kanske inte kommer ur detta levande, Jenna.” Han kollade äntligen ner på mig, fängslade mig med sina bruna ögon. ”Och jag vill inte dra ner dig i min skit. Du har ingenting med vad jag gjort att göra, det är därför jag inte kan stanna. Jag kan bara inte, det går inte. Jag måste gå. Han höjde sin hand och strök försiktigt tummen över min rödgråtna kind. Innan han hann göra något mer spände jag armen om hans nacke och höll fast honom mot mig.
”Gå inte. Stanna i natt. Berätta vad som händer, sedan lovar jag att jag låter dig gå. Jag lovar.” viskade jag och kollade upp i hans bruna, oskuldsfulla ögon. Jag kunde inte omfamna tanken om att han kunde lämnat mig. Om jag bara vaknar några minuter senare skulle han redan vara borta när jag kom ut i hallen. Hans skor skulle vara borta, hans väska, han skulle vara borta. Föralltid.
”Jenna, jag må—”
”I natt. Bara i natt.” viskade jag. Han stirrade på mig en stund, hans blick vandrade från mitt ena öga till de andra, sedan ner till mitt ansikte, och sist min kropp. Hans blick fästes inte så länge på min kropp dock, han drog upp blicken snabbt igen till mina ögon.
”I natt, men bara i natt, Jenna. Jag måste åka sedan.” Hans ögon var stora av uppgivning och jag slappnade av i hela kroppen när jag fattade att han skulle stanna. Jag hade i natt på mig att få honom att stanna föralltid.
~
Vi hade gått tillbaka till sängen. Jag hade tvingat på Justin sina sov kläder, ett par basketshorts. Han sov utan tröja, något jag tvingat honom till. Inte för att han hade något emot det, men han hade inte vågat föreslå det själv. Jag drog med mig Justin ner i sängen, la mig tätt intill honom, drog in hans underbara doft och drog händerna över hans mage. Han var stel som en pinne i hela kroppen, och jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Vad skulle man säga till någon som man älskar tio minuter efter att han nästan lämnat mig?
”Varför”, viskade jag, ”varför vill du lämna mig?” Han svarade hastigt.
”Jag vill inte lämna dig, Jenna. Jag måste, du fattar inte.”
”Få mig att fatta då.” Vi låg stilla i sängen. Jag med ena armen slagen om hans torso, och mitt ena ben emellan hans. Han hade sina armar om mig och sin haka på mitt huvud.
”Jag vill inte blanda in mig i dina problem.”
”Jag är redan en del av ditt liv, Justin, snälla.”
”När jag var liten trodde jag att det inte fanns något högre än mig själv, att jag regerade hela världen. Eller i alla fall min värld. Att inget kunde nå mig, att jag var för högt upp, betydde förmycket, var förmycket helt enkelt. När jag var liten umgicks jag bara med ett kompisgäng, vänner som jag alltid hade umgåtts med, aldrig nya. Men när man blir äldre vill man träffa nytt folk. Jag tror allt skit började på en fest mina vänner tvingat med mig på, i början tyckte jag inte alls om att festa. Fester skrämde mig, jag var rädd att jag skulle bli för full, för hög, omedveten. Att mina föräldrar skulle få veta, jag var rädd för massa saker. Allt som kunde hända på fester var jag rädd för, tänkt så hamnade jag i slagsmål? På den tiden kunde jag inte slåss, det är något jag lärt mig sedan dess. Att skydda mig själv, slå de som hotar mig först. Jag kommer knappt ihåg någonting från den där festen, allt jag vet har mina vänner berättat för mig. Jag blev full, sedan köpte jag knark av någon kille och rökte på. Det var där allt startade. Plötsligt ville jag festa mer, testa tyngre droger, köpte allt mer, både för mina pengar och min familjs. De visste såklart ingenting, hur skulle jag berätta för dem att jag behövde hjälp för att sluta. På vardagarna försökte jag hålla mig ifrån det, men det var svårt, när man väll börjat knarka vill man aldrig sluta.” Han tog en paus och kollade ner på mig, man märkte på honom att det han höll på att berätta var jobbigt för honom att prata om. Man han gjorde det, för min skull.
”Jag trodde det jag hade då var lycka, att jag var lycklig när jag rökte varje joint eller när jag drog upp allt pulver i näsan. Det var det inte. Jag blev bara beroende av det.
Efter ett tag tog mina pengar slut. Jag hade då knarkat upp alla mina pengar, alla pengar som mina föräldrar samlat ihop till mig, allt var borta. Om jag kunde hade jag slutat, men jag kunde inte, så jag började låna pengar.” Han tog ännu en paus, kollade ner på mig, in i mina ögon innan han fortsatte. ”Jag lånade massa pengar, av massa olika personer. Men mest lånade jag ändå av en grupp män som nästintill försörjde sig på knarkhandel. Jag lånade inte pengar av dem, men jag lånade knark, och pengar ville de ha för knarket jag tog. Jag sa alltid att de skulle få sina pengar, jag tänkte, hur mycket pengar kunde det egentligen bli? Klart jag skulle kunna samla ihop så mycket pengar, inga problem liksom. Men när jag efter ett tag frågade hur mycket pengar jag var skyldig den svarade de med ett sju siffrigt tal. Jag fick en chock, jag visste att jag aldrig skulle få ihop deras pengar. Aldrig skulle jag kunna samla ihop så mycket pengar som de ville ha. Inte ens ville ha, begärde av mig. Och jag hade ingen annan än mig själv att skylla. Jag försökte ge dem uppfattningen att det var okej, att jag skulle få fatt i en sådan stor summa pengar, medan jag visste att jag aldrig skulle kunna betala tillbaka. Jag var ca 16 när det hände. Det var som om någon slog mig i ansiktet, jag kom upp till ytan igen, och jag ville inget annat än ner igen. Till min lilla paradisvärld”, han skrattade till, kollade upp i taket och skakade på huvudet,
”Jag var så naiv. I början fattade jag inte vad jag hade gett mig i på. Det var först i slutet jag fattade att jag aldrig skulle komma därifrån. Jag skulle vara fast föralltid. Ett tag efter att jag fick reda på summan jag var skyldig dem berättade jag att jag aldrig skulle kunna få fram summan de bad om. Deras förslag var att jag skulle behöva betala med mitt liv. Det var inte så lockande när jag bara var 16 år. Jag visste att jag förstört alla mina chanser till ett bra liv. När jag var liten ville jag ha 3 barn. Det första skulle vara en kille, sedan en tjej. Killen skulle beskydda den lilla tjejen. Det var så jag alltid sett det, såsom jag beskyddade mina småsyskon.” han fortsatte kolla upp i taket, var helt paralyserad över sina egna tankar. Jag höjde handen och smekte hans kind försiktigt. Han kollade ner på mig och log, fortsatte sedan att prata.
”Det var jobbigt att inse. Att jag aldrig skulle få se mina småsyskon växa upp, inte få vara med på alla deras födelsedagar. Att jag aldrig skulle få njutningen att skrämma iväg Jazzy’s första pojkvän, aldrig träffa tjejen mitt hjärta slog lite extra för. Jag trodde jag skulle dö vid 16, men det gjorde jag inte. Folk säger att överlevnadsinstinkten är den starkaste, och jag tror på dem. Jag ville inte dö, så jag stack. Jag försökte rymma iväg från mina problem istället, och det fungerade, tills de märkte att jag var borta och letade efter mig. De följer mitt varje steg, och vet vart jag är hela tiden. Jag vet att de vet att jag är här, därför måste jag sticka. Att de redan väntat såhär länge är inget bra tecken, de kan planera något.” Han kollade ner på mig och smekte min kind mjukt.
”Fattar du nu varför jag inte kan stanna här längre? Jag måste iväg. Jag stannar i natt. Imorgon måste jag åka, jag har inget val, jag lovar, om jag hade ett val skulle jag stanna här. Men jag vill inte utsätta dig för fara, okej?” Han viskade den sista meningen.
Jag bara stirrade på honom. Kunde inte förstå vad som hänt i hans liv. Var det verkligen sitt eget liv han berättade om? Jag trodde på honom, jag ville bara inte fatta att det var sant. Jag visste att Justin hade knarkat och druckit alkohol innan, men att han var skyldig en snubbe, eller några snubbar, massa pengar. Det ville jag inte tro på. Han var så lugn när han pratade om det, som om han hade accepterat det faktum att han aldrig skulle få leva tills han var 60 år. Hade han accepterat det?
”Har du accepterat det?” viskade jag andlöst. Han rynkade på pannan och kollade ner på mig igen.
”Vad kan jag annars göra, Jenna?” han kollade upp i taket och slöt ögonen, ”De kommer inte ge sig fören jag antingen betalat eller dör.”
”Varför har du inte gått till polisen?” frågade jag med försiktig röst.
”De skulle skjutit huvudet av mig innan jag ens hunnit ta ett steg in i poliskontoret.”
”Varför började du inte samla pengar? Om du pratat med dem kanske de skulle gått med på avbetalning.”
Han kollade ner från taket, på mig och log. Hans bruna ögon var mörka i jämförelse med mina blåa.
”De bryr sig inte om sådant. Jag fattar inte hur de låtit mig leva såhär länge. Men jag vet att jag aldrig kommer bli av med dem, de kommer vara min död, och det finns inget jag eller någon annan kan göra åt det.” Han höjde sin hand och smekte mig försiktigt.
”Du kommer hitta någon Jenna, någon som älskar dig. Någon som du kan gifta dig med och göra allt det där cheeziga skräpet som alla tjejer gillar. Du kommer bli lycklig, Jenna, och jag är lycklig när du är det. Det kommer sluta bra för alla, jag lovar. Lita på mig, okej?”
Jag slängde armarna om hans nacke och burrade in ansiktet i hans hals. Han korta lilla tal hade gjort mig tårögd.
”Jag vill inte ha någon annan än dig.”
”Du har mig ikväll.” Han kollade upp på mig och log. Han såg nästan ledsam ut, leendet såg deppigt ut, som om han var någon helt annan stans i tankarna. Vilket han antagligen var.
”Jag vill ha dig föralltid.”
”Jag kan inte stanna.”
”Vi kan hålla kontakt. Vi har varandras nummer, vi kan hålla kontakten när du är iväg. Jag lovar att inte glömma dig.” Justin kollade ner. Jag satt gränsle över honom, hade fortfarande mina armar krampaktigt och hans hals och hans ansikte nära mitt. Jag pillade försiktigt i hans hårbotten med naglarna, drog de försiktigt mot hans hårbotten såsom jag visste att han älskade.
”Snälla…” viskade jag när han hade varit tyst en stund.
”Du fattar inte, Jenna. Jag vet inte hur länge till jag överlever. Jag kan överleva en vecka efter att jag åkt härifrån, två veckor, en månad, tre månader. Jag vet inte hur länge de låter mig leva, okej? Jag vill inte låta dig vänta på mig när jag vet att jag aldrig kommer kunna komma tillbaka till dig. Jag vet att jag inte kommer överleva detta Jenna. Det är lättare att vi bryter detta nu, innan det gått alldeles för långt.” Han kollade in i mina ögon.
”Du kommer inte dö, Justin. Jag kommer inte låta det hända.”
”Du kan inte göra något för att hindra det, det är lättare att bara leva i nuet. Något jag gjort hela tiden här”, han log stort, ”detta har varit de bästa månaderna i mitt liv, Jenna, du måste förstå det. Jag har älskat detta, leva i en liten ensam bubbla med dig och bara dig. Inte behöva tänka på något annat. Det har varit den bästa tiden i mitt liv, och jag älskar dig så för att du gett mig denna tid. Men jag kommer inte kunna ge dig tiden du förtjänar. Jag kommer aldrig kunna bli din eviga kärlek, okej?”
Nu grät jag. Tårarna strömmade nerför mina kinder och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.
”Vi pratar mer imorgon, älskling.”
Jag ville inte diskutera detta med honom nu, det var lättare att bara låta honom sova på det. Vi kunde prata imorgon. Vi hade ingen panik, försökte jag intala mig själv. Samtidigt som jag visste att det kunde vara sista natten jag sov bredvid Justin.
Han la sig ner och jag la mig ner efter honom. Tårarna strömmade fortfarande, och de gjorde dem en stund. Jag visste inte ens om jag skulle kunna sova en blund i natt, om det skulle vara möjligt att göra det. Tänk så vaknade jag av att han var borta, igen? Jag höll ett krampaktigt tag om honom, tryckte ansiktet mot hans hårda, men ändå mysiga bröstkorg.
Min älskade Justin, vad skulle jag ta mig till utan dig?
~
Mitt i natten vaknade jag. Plötsligt var jag klarvaken. Jag stirrade rakt upp i taket och drömmen repeterades i mitt huvud tusen gånger om. Såklart. Svaret hade funnits där enda från början, hur kunde jag vara så dum? Jag skulle följa med honom, såklart jag skulle följa med honom. Om han åkte hade jag inget kvar här i Los Angeles. Min familj bodde inte här och Charlie skulle klara sig utan mig här ett tag, jag skulle ju komma tillbaka, eller hur? Såklart jag kunde följa med honom, varför hade jag inte kommit på det innan?
Snabbt reste jag mig upp, snabbt men försiktigt, så att jag inte skulle väcka Justin. Sedan gick jag hastigt in i min walk-in-closet och letade fram de två resväskorna jag hade. Den ena var rosablommig, den andra någon ljusljus brun färg med rosa på kanterna. Jag hade köpt dem på secondhand i New York för flera år sedan, men de fungerade fortfarande, såklart de fortfarande fungerade. Snabbt öppnade jag den blommiga väskan och började plocka med mig alla möjliga kläder jag kanske skulle behöva. Jag packade ner massa underkläder, joggingbyxor, jeans, shorts i alla olika material och former, kjolar och tröjor med massa olika tryck och färger. Allt jag fick plats med tryckte jag ner tills väskan var full och när den var det började jag plocka er accessoarer i den andra, såsom tamponger, hårborstar, tandborstar till både mig och Justin, tandkrämer, tofsar, handdukar, krämer, parfymer och deodoranter. Allt jag fick tag i slängde jag ner i väskan tills även den var med. Jag stängde de båda väskorna och sprang efter den största handväskan jag hade och ännu en resväska, denna lite mindre. I handväskan la jag allt det riktigt personliga, såsom pass och min plånbok. I den lite mindre resväskan plockade jag med mig skor, ett par löparskor jag nästintill aldrig använt, ett par högklackade, ett par ballerina och ett par söta svarta vans. Jag tryckte ihop väskan och stängde även den och flyttade sedan väskorna till hallen, så att vi inte kunde glömma någon av väskorna. Jag fick syn på mig själv i hallspegeln och stannade upp för ett ögonblick för att utforska mig själv. Mitt hår stod åt alla håll och såg fettigt ut, hela jag såg flottig ut. Jag behöver verkligen en dusch. Snabbt sprang jag in i badrummet och drog av mig mina kläder för att ställa mig i duschen. Varmt vatten hade alltid haft en lugnande påverkan på mig, och även i natt hade den de. Jag kände mig coollugn när jag stod i duschen och tvättade av varje del av mig så noga som möjligt. När inpackningen äntligen värkt i tio minuter tvättade jag av mitt hår ännu en gång. Jag drog till mig handduken jag lagt på toalettstolen och torkade mig snabbt, borstade igenom håret och gick sedan ut i köket för att hämta en plastpåse med handduken virad runt kroppen. Sedan gick jag tillbaka in och plockade på mig alla mina accessoarer inne i badrummet, inte tandborste och tandkräm dock, det hade jag ju redan packat ner. Jag stoppade ner min tvål, Justins tvål, mitt shampoo, mitt balsam och min inpackning i påsen jag hittat i köket. Sedan gick jag tillbaka med allt till mitt sovrum. Utan att slänga en blick mot Justins sovande figur vandrade jag in i mitt walk-in-closet och packade ner påsen med allt jag hade packat ner där. Sedan bytte jag om till underkläder och letade sedan efter en lämplig outfit. Jag tog fram en svart lite kortare tröja med tryck och en svart långkjol som jag visste skulle passa i det varma nattvädret ute. Jag tog på mig ett par korta strumpor och utforskade mig själv i spegeln. Men plötsligt fångade något annat min uppmärksamhet.
”Vad håller du på med?”
Var inte meningen att den sista delen skulle bli fullt så lång, men ändå.
Kapitlet slutade på exakt 2891 ord.
Ni vet ni allt om honom. Hans bakgrund och allt. Och vad tycker ni om den? Tyckte om den bättre när jag började med novellen, men den funkar väll. Vad tycker ni? :)
Vad tyckte ni om Jennas ide på slutet? Tror ni Justin kommer gå med på att låta henne följa med eller tror ni han kommer lämna henne? Gissa på, snälla!
Vad tycker ni om kapitlet i helhet? Sög det, var det okej, bra?
Såg gärna till om det är något stavfel, hann inte läsa igenom det. :(
-
Fråga: Var ni på någon av Justins konserter i Sverige?
Mitt svar: Ja, jag var där den 22 april med min mamma. Var underbart. Men om det händer igen vill jag nog ha med mig någon kompis istället...
-
KOMMENTERA. ♥♥♥
speciell dag och uppdatering om kapitel 42
GLAD PÅSK och en helt sjuk sak
älskar er
Chapter 41.- I can wait for you.
Justins perspektiv:
Så småningom skulle hon glömma mig. Det skulle hon. Det måste hon. Hon skulle gå vidare med sitt liv. Hon skulle gå på bio med Charlie, hon skulle shoppa, mysa, prata, göra allt med Charlie. Efter ett tag skulle hon hitta någon, någon som älskade henne som jag gör. Hon skulle hitta någon som älskade henne lika mycket som jag, om det fanns någon som kunde älska henne lika mycket om jag gjorde. Hon skulle hitta någon, och hon skulle leva lyckligt. Hon skulle vara lycklig. Hon skulle älska, hon skulle leva. Hon skulle, så småningom, glömma mig. Det måste hon. Det skulle hon.
Därför la jag handen tungt på handtaget och öppnade dörren.
Jennas perspektiv:
Jag öppnade försiktigt ögonlocken och möttes av kolsvart mörker. Det fanns inte ett ljus i hela rummet. Mörkret omslöt mig som en filt en kall vinterdag. Jag drog ett djupt andetag och sträckte mig efter mobiltelefonen som låg på laddning på nattyxbordet. Jag tryckte på hemknappen och blev bländad av mobilskärmens plötsliga ljus. Jag var tvungen att sluta ögonen för att sedan kika mot mobilen och sänka ljusstyrkan. Den digitala klockan på mobilen stod på 1:38 a.m. Jag rynkade på pannan och kollade mig omkring i rummet. Ögonen hade ännu inte vant sig vid mörkret så jag såg ingenting. Jag låste mobilskärmen igen och vände mig om i sängen för att somna om. Av ren vana kröp jag längre åt Justins sida och var beredd på att känna hans varma hud mot min handflata när det enda jag möttes av var ännu mer kokhett täcke. Jag rynkade på pannan och satte mig upp i sängen. Vid detta laget hade mina ögon vant sig en aning vid mörkret och jag kunde nu se konturerna av möblerna i mitt rum utan problem. Jag kollade frenetiskt runt i rummet efter något levande och reste mig snabbt upp när jag inte hittade något.
”Justin?” min fortfarande trötta, hesa röst lät förjävlig ut i den nu tryckande tystnaden. Jag hade en ovanligt orolig känsla i magen, en som inte brukade finnas där när han försvann från sängen på natten. Jag hade hittat honom på balkongen massa gånger, med ryggen mot dörren och en cigarett i handen. Han berättade aldrig varför han försvann ut på balkongen, men jag gissade att det hade något med hans mardrömmar att göra. Han kändes alltid någon annan stans på natten, aldrig riktigt i nuet. Som om han i samma ögonblick levde i en parallell värld med den vi levde i. Jag hade aldrig frågat honom varför han kom ut på balkongen på nätterna, jag hade bara hållit om honom medan han rökte klart sin cigarett och sedan släpat med honom tillbaka till sängen.
Men det kändes annorlunda denna gång. Som om något större var pågång. Det var inte bara en eventuell mardröm, det var något mer. Jag drog till mig en filt och virade den omkring kroppen, förberedde mig på kylan utomhus. Plötsligt kunde jag höra knäpptysta fotsteg ute i korridoren. Det var precis att jag hörde dem, men de var där, det var jag säker på. Jag spände öronen samtidigt som jag själv tassade mot dörren. Jag la handen på handtaget och lyssnade igen. De tassande stegen var borta. Jag öppnade dörren och tassade ut i korridoren. Hade vi fått inbrott? Var det Justin som hade blivit hungrig och tagit en macka? En massa frågor snurrade runt i min hjärna. Jag höll filten hårt mot mitt bröst när jag tassade fram mot T-korridorskorsningen som ledde antingen till balkongen eller till ytterdörren. Jag vände huvudet mot balkongdörren och var nära på att gå dit när jag hörde ett knarrande i golvet. Snabbt vände jag mig mot ytterdörren och synen fick mig i chocktillstånd.
Vid ytterdörren, men handen på handtaget och ryggsäcken på ryggen, stod Justin.
”Justin?”
När han vände sig mot mig såg han ut som ett rådjur i en strålkastare. Hans bruna, djupa ögon stirrade rakt in i mina. Känslor jag inte kunde namnet på fladdrade förbi i hans ansikte. Han bara stirrade på mig först, sa inget.
”Jenna”, han kollade mig djupt i ögonen, tog ett djupt andetag, ”Jenna, det är inte som du tror.”
”Varf-Varför är du påväg ut ur vår lägenhet…?” viskade jag. Jag rynkade pannan och kollade djupt in i hans ögon. Jag kände mig så naken inför hans blick.
”Jag vill inte gå, Jenna. Jag vill verkligen inte gå. Men jag, jag måste gå.” Han drog ett djupt andetag och kollade upp i taket. ”Jag älskar dig, men jag måste gå.” Han kollade ner på mig igen, denna gång med plågad blick. Hans bekymmer-rynka i pannan var där och kollade sådär smärtsamt på mig, som om hjärtat höll på att kollapsa i hans bröst och han inget kunde göra. Och kanske var det så det kändes för honom.
”Va-Vad säger du?”
”Jag kan inte stanna här längre. Jag måste åka, jag kan inte stanna på samma plats för länge, det, det, det går inte.” Han pratade sluddrigt och osammanhängande. ”Jag älskar dig. Det gör jag, lova att inte tro något annat. Jag älskar dig så mycket. Men jag måste göra detta, för att skydda dig. Mig, oss.” Jag tog ett steg mot honom, han granskade mig med sin blick. Min hals började tjockna, det hela började gå upp för mig. Han var påväg härifrån. Min Justin, var påväg ifrån mig. Jag ville slänga mig om hans hals, hålla om honom. Hålla ett krampaktigt tag i honom så att han omöjligt kunde gå utan att ta mig med sig. Han fick inte gå. Om han gick ut från min lägenhet nu, skulle han aldrig komma tillbaka igen. Mitt liv skulle bli som innan han kom in i bilden, men mycket, mycket tommare.
”Ju-Justin, du, du kan inte gå.” viskade jag och kände hur halsen blev tjock av tårar.
”Jenna, älskling… Jag måste gå.”
”Varför?” viskade jag, men vågade inte gå närmre än jag redan var. Vågade inte ta de återstående stegen mot honom och slänga mina armar om hans hals. Jag var rädd att han skulle sticka snabbare då. Att han skulle springa nerför trapporna och var borta föralltid. Han kollade bort från mig, ner i golvet. Kollade inte på mig när han svarade.
”Det är komplicerat, jag skulle berättat för dig. Men jag vågar inte. Det du inte vet, kan du inte skadas för.” Men vi båda visste att det inte var sant, jag skulle skadas lika hårt för något jag inte visste. Jag hade sett tillräckligt många kriminalare för att veta det, även fast jag kollade på kriminalare i ytters få fall.
”Det där är inte sant.”
”Jag kan inte berätta för dig. Jag måste bara göra detta.” Han kollade sårat på mig. La handen ännu en gång på handtaget. Halsen tjocknade ännu en gång och jag tog ett steg fram.
”Gå inte!” skrek jag. ”Gå inte!” Tårarna började rinna och jag kände mig sjukt korkad i de få kläderna som täckte min kropp; underkläder och en filt jag snabbt dragit åt mig inne i vårt sovrum. Vårt sovrum, som kanske snart bara var mitt, om inte jag fick Justin att ångra sig.
”Stanna”, viskade jag tyst, ”snälla, stanna, om så bara i natt. Snälla…” viskade jag så högt min röst orkade. Jag bad desperat om mer tid. I natt skulle aldrig räcka det visste jag, men kanske kunde jag få honom att ångra sig. Kanske räckte en natt för det. Kanske skulle han vara borta när jag vaknade imorgon. Kanske inte. Kanske skulle han sakna mig. Kanske inte.
”Jenna, du fattar inte, jag, jag måste gå.” Han försökte öppna dörren igen, och det enda jag kunde tänka på, var att om han gick ut genom dörren skulle jag aldrig få se honom igen. Framför ögonen såg jag hans kropp ihop kurad på asfalten utanför gymmet. Jag tog några snabba steg framåt och stannade någon meter framför honom.
”Gå inte. Du får inte gå. Jag älskar dig. Gå inte.” viskade jag, tårarna fortsatte rinna. Jag snörvlade och höll krampaktigt filten mot kroppen. Vågade inte släppa den och slänga armarna om honom, jag ville inte visa mig naken för honom. Inte nu i alla fall.
”I natt, Justin. Snälla, bara i natt.” Jag drog ett djupt andetag och blicken blev oklar av tårarna som fortsatte rinna nerför mina kinder. ”Om du stannar hos mig i natt så lovar jag att låta dig gå.” viskade jag. Om jag fick en natt till kunde jag reda ut allt mellan oss, få lite tid på mig att övertyga honom om att stanna.
”Jag kan inte, jag måste gå, du fattar inte.”
”I natt”, kved jag, ”bara i natt.” snörvlade jag.
”Jag måste, jag--.”
”Jag lovar att jag kommer låta dig gå. Om du förklarar de för mig kommer jag låta dig gå. Snälla. I natt. Jag älskar dig.” Jag pratade så snabbt att jag knappt själv kunde urskildra mina ord. Jag var täppt i näsan samtidigt som den rann och jag hade lock för öronen. Allt var åt helvete och min största kärlek, min enda kärlek, skulle just ta ett kliv ut ur mitt liv. Jag försökte koncentrera min hörsel på ljudet från dörren när min blick med suddig.
Utan att jag själv hann tänka igenom det hade jag tagit två hastiga steg mot Justin och slagit armarna om hans hals. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte hålla mig uppe på mina egna ben. De vek sig under mig och jag höll ett ännu hårdare grepp om hans hals.
”Jag älskar dig. Lämna mig inte.” viskade jag.
”Jenna, Jenna, lugna ner dig.” sa han tyst i mitt öra, svarade inte på mitt påstående. Svarade inte på meningen som betydde allt för mig.
”Jenna, snälla, ta det lugnt, snälla.” viskade han och jag försökte verkligen. Jag försökte verkligen ta det lugnt. Ta djupa andetag, andas lugnt, inte hyperventelera, inte andas alldeles för snabbt. Jag försökte verkligen, men jag lyckade inte. Jag kände hur han virade armarna om mig och vaggade mig försiktigt fram och tillbaka på parkettgolvet.
Utifrån skulle nog vår ställning se roande ut. Han var fullt påklädd med en sliten ryggsäck på ryggen, ett par kängor i läder och samma jacka han kom hit med. Jag hade ytterst lite kläder. Förutom filten som hängde om mina axlar hade jag bara trosor och behå på mig.
Justin höll mig tätt intill sig, tätt, tätt håll han mig. Hans händer höll om mina bara höfter på båda sidorna.
Min Justin, min älskade Justin.
”Jenna”, viskade han när mina tårar höll på att ta slut, ”jag är inte den rätta för mig, älskling.” Jag försökte avbryta honom, men han höjde bara rösten. ”Jag älskar dig, så sjukt mycket. Men du ska ha någon som kan behandla dig rätt, någon som kan stanna med dig föralltid och aldrig behöva lämna dig. Någon som älskar dig nästan lika mycket som jag gör. Någon som kan vara med dig, någon som du inte träffade när de lever hemma hos dig. Du ska ha ett normalt förhållande. Ni ska träffa varandra, bli kära och sen flytta ihop. Ni ska skaffa barn och gifta er och bråka och älska varandra och bara vara ni. Fattar du? Jag kan inte vara den killen för dig. Jag kommer aldrig kunna vara en fast punkt i ditt liv, jag kommer aldrig kunna vara där för dig en längre tid. Jag vet att vi älskar varandra, men jag vet att det finns fler killar därute som kommer falla för dig. Snabbt och hårt, som jag. Jag är inte den enda för dig, Jenna. Jag älskar dig, men jag är inte honom. Jag önskar att jag kunde vara det, du fattar inte hur mycket jag önskar att jag kunde vara honom för dig, men jag kan inte. Jag kommer aldrig kunna vara honom, okej?”
Jag var helt ordlös efter hans roman.
”Vi kan fixa det, jag vet att vi kan fixa det. Jag gör vad som krävs för att det ska vara vi.” Jag kollade upp på honom med ännu en gång vattnig blick. Jag hade fortfarande en av mina armar om hans hals, men den andra handen hade jag nu lagt på hans kind. Smekte den försiktigt med tummen.
”Vi fixar det, det lovar jag att vi gör. Jag lovar. Jag älskar dig, så jävla mycket. Jag vill inte leva en minut utan dig, jag vill inte. Jag kan vänta på dig. Hur länge behöver jag vänta, 1 år, 3 år, 8 år? Jag väntar. Jag lovar.”
”Jag vet inte om jag kommer ut ur detta levande.” Viskade han och jag stirrade upp i hans ögon.
You don’t understand how much a person means to you before he's almost gone.
Tycker hon överdriver lite, men tror jag också skulle bli galen om min ickexisterandepojkvän skulle försökt rymma. Vad tror ni eran reaktion skulle bli?
Helt ärligt har jag inte en aning om vart denna månaden tagit vägen. Känns som om dagar, veckor, månader snabbspolas. Känds nästintill som om jag fyllde år igår, även fast det var i januari. Tiden går så sjukt snabbt och jag är så fruktansvärt ledsen att det tagit sån tid. Har dåligt samvete för detta och hatar mig själv för att det gått nästan en månad sedan senaste kapitlet. Ush fyfan, förväntar mig typ inga kommentarer på detta kapitlet pga den sena uppdateringen.
Men snälla, ni som läser, om någon läser, kommentera. Jag uppskattar det sååå mycket, även fast jag visar de på sämsta sättet möjligt.
Jag hoppas verkligen att det inte kommer dröja nästan en månad tills nästa; men detta kapitel var ganska jobbigt att skriva, lite ideer och så som jag haft sedan jag typ startade novellen kommer snart in och jag är sjukt nervös över vad ni ska tycka! ♥
Jag älskar er, ni gör mina dagar med era fantastiska kommentarer!
Kommentera. ♥
förlåt mig
3
Chapter 40.- She would forget about me, she had to.
Previously
Det var något sorgset i blicken när han kollade upp på mig på eftermiddagen. Någon slags dumma gömde hans ögon från mig. Som när jag först träffade honom. När det kändes som om han hade ont när man bara tittade på honom. Så kändes det nästan nu, att han kollade på mig samtidigt som något gick sönder inuti honom. Jag höjde handen och smekte hans kind, panna, käkben och hals. Jag strök bak det bruna håret som hela tiden föll i hans ögon och lutade lite på huvudet.
Jag bestämde mig för att inte fråga hur han mådde, utan sa istället:
”Du skulle verkligen behöva klippa dig snart.” Han log, men leendet nådde inte ögonen.
”Ja, visst skulle jag.”
Jennas perspektiv:
Dagen därpå var det fredag. Jag såg framemot en lång vilohelg, för det behövde vi verkligen. Jag hade inte vilat riktigt på hela veckan. Jag hade ju sovit bra, men var fortfarande trött hela tiden. Orkar inte någonting.
Justin var lika tillbakadragen och sorgsen idag. Jag hade frågat honom om det var hans födelsedag, ifall det var därför han var så sorgsen. Men han fyllde inte år förens i mars och det var bara sommar än så länge, det var ett bra tag kvar. Ändå kunde jag inte hindra mig själv när jag tänkte på vad jag skulle ge honom. Vad ville en 20:årig ha? Jag hade dock lång tid på mig att tänka ut något bra, det var ju lång tid kvar.
Justin kom ut ur duschen med en handduk runt midjan, samtidigt som jag drog på mig ett slappt linne över mina underkläder. Jag hade på mig matchande underkläder, både trosorna och bh:n var rosa, med vitt, blommigt tyg på. Justin gick snabbt in i min walk-in-closet,där han även hade lite av sina kläder, och började rota i sina lådor efter ett par kalsonger. Han hade fortfarande inte kollat på mig, något jag gjort klart för honom att jag inte ville att han skulle göra. Hans ena hand höll hårt fast i handduken samtidigt som han rotade runt med den andra. När han hittat kalsongerna han letat efter, ett par svarta Calvin Klein jag köpt åt honom någon gång. Han lyckades få på sig dem smidigt under handduken medan jag smög mig mot honom. Hans våta hår stod åt alla håll och ryggens muskler visade sig när han drog på sig kalsongerna. Han släppte handduken snabbt medan han rufsade runt håret på huvudet. När jag var framme, bara några decimeter från hans rygg, höjde jag händerna och drog de försiktigt över hans muskulösa rygg. Han stelnade först till, men rös sedan till under min beröring. Jag rörde försiktigt mina händer fram till hans bröst, knöt ihop de där och tryckte mig hårt mot hans rygg och rumpa. Kysste försiktigt hans skuldra innan jag trött lutade huvudet mot den. Han höjder händerna och la dem på sin mage, över mina.
”Jag älskar dig.” viskade jag. Jag tänkte att jag aldrig skulle sluta älska honom, att jag alltid skulle älska honom. För det skulle jag. Han var mitt livs kärlek. Jag struntade i om folk sa att det var för tidigt att veta det. Jag visste att han var mitt livs kärlek, min själsfrände, mitt hjärta. Hjärtat som dunkade hårt mot hans rygg, var hans.
”Och jag älskar dig.” viskade han och slingrade igenom sina fingrar mellan mina. Lyfte sedan upp våra händer och kysste mina knogar mjukt, försiktigt. Kärleksfullt. Jag log stort mot hans rygg. Var villig att stanna i samma position i århundraden, men efter bara några sekunder i den nya positionen lyfte han våra händer ännu högre upp och la mina armar runt has breda axlar. Samtidigt som han släppte mina händer vände han sig om och la händerna om min midja.
”Damn.” Han hade blicken innanför mitt urringade linne. Jag kunde inte göra annat än att skratta åt honom, sedan ställde jag mig på tå och kysste hans mjuka läppar försiktigt. Precis när jag skulle sära på våra ihop pressade läppar släppte hans ena hand om min midja och höjdes till min nacke istället. Han drog mitt ansikte närmre och strök sin tunga mjukt mot min underläpp. Jag gav honom snabbt tillgång till min mun och höjde mina händer till hans hår. Jag ställde mig på tå för att inte behöva släppa hans läppar, men mitt lilla längd problem löstes snabbt, han lyfte upp mig på sina höfter med sin ena hand, utan att släppa mina läppar. Han började röra på sig, antagligen mot sängen. Precis som jag förutspått landade jag mjukt på sängen bara några sekunder efter. Våra andhämtningar blev snabbare och mer okontrollbara när hans läppar kysste mig ner över halsen, till linnets djupa urringning. Jag andades snabbt och ojämnt med mina händer i hans hår, drog löst i det samtidigt som en välkänd känsla spreds i min kropp. Känslan hade blivit välkänd först efter att jag träffat Justin, nästan aldrig innan.
Justin började dra försiktigt i mitt linne, men jag hindrade honom genom att ta hans händer och slingra ihop våra fingrar mellan varandra. Jag ville att vår heta make-out-session skulle stanna som just det, en make-out-session. Inget mer, inget mindre. Han fattade min vink och höll mina händer ovanför mitt huvud samtidigt som han kysste min hals sugande och slickande. En underbar känsla. Han var varsam med mig, och jag älskade honom för det. Jag ville inte ha en kille som var all over the place, och mig. Jag ville att han skulle vara lugnt, men släppa loss om han ville. Justin var perfekt när det kom till det, visst blev han väldigt exalterad ibland, men jag menar, vem blev inte? Jag släppte försiktigt hans ena hand och förde den till hans nacke. Jag slingrade min andra arm runt hans bara midja samtidigt som jag drog upp hans huvud mot mitt med hjälp av handen bakom hans huvud. Han kollade in i mina ögon och log, sedan började han försiktigt kyssa och suga på min hals.
”Justin.” viskade jag efter en liten stund.
”Mmh?” Han lät koncentrerad på det han höll på med, och ofokuserad på det jag sa.
”Vi kommer komma försent.”
”Mhm.” hm:ade han igen.
Han började kyssa mina läppar igen. Försiktigt kysste han på de, tog min underläpp i munnen och drog ut den en bit. Ett melodiskt skrockande lämnade hans läppar och jag kunde inte låta bli att le stort. Hans tänder bet tag hårdare i min underläpp, jag kunde inte hålla inne stönet som hängde på tungan. När jag släppte ut det log han uppmuntrande. Sedan släppte han min läpp och lutade sig sedan ner för att smeka sin näsa mot min.
”Jag älskar dig.” viskade han, mjukt. Fortfarande med sin näsa smekande mot min.
”Jag älskar dig mer.”
”Omöjligt.”
”Inte alls.”
”Jag kommer älska dig, vad som än händer, okej?”
”Okej.” Han kollade djupt in i mina ögon. Seriöst, koncentrerade sig på ett öga i taget. Hans ljusbruna ögon fängslade mig, jag kunde inte slita blicken från hans intensiva bruna ögon.
”Lova at komma ihåg det.” Jag rynkade på ögonbrynen, samtidigt som jag nickade. Jag skulle alltid älska honom. Så länge han ville ha mig, skulle jag förbli hans.
”Jag lovar att komma ihåg det.
”Jag älskar dig.”
”Och jag dig.”
~
”Vart köpte du den toppen, babe?” frågade Charlie och kikade avundsjukt ner på min topp. Det var varmt, idag igen, och jag hade därför valt en lite lättare klädsel igen. Jag hade mitt gyllenbruna hår uppsatt i en hög tofs, en vit crop top med t-shirt armar och svarta kors, och ett par korta, ljusa, jeansshorts. På fötterna hade jag ett par ljusa ballerinaskor. Jag kollade ner på min topp och drog med händerna över den, försökte minnas vart jag köpt den någonstans. Mitt minne var helt tomt.
”Jag kommer inte ihåg.”
”Den var riktigt snygg i alla fall, eller hur Justin?”
Jag hade tvingat på Justin ett par halvkorta, baggy jeansshorts idag. Det var för varmt för hans vanliga stil. Jeans, skinjacka och kängor passade inte ihop med det 30 gradiga vädret som det var ute. Till jeansshortsen hade han ett vitt linne, och en keps. På fötterna ett par sneakers jag köpt till honom för ett tag sedan.
”På dig, väldigt.” skrattade han samtidigt som han la sina starka armar runt min smala midja. Jag skrattade till och kollade upp på honom med ett leende. Han lutade sig ner och lämnade en mjuk, försiktig kyss på mina läppar.
”Ni är så söta att man kräks.” Charlie skrattade och skakade på huvudet. ”Usch, sätt igång att arbeta nu.”
Jag och Justin skrattade bara mot varandras läppar. Jag kollade honom djupt in i ögonen igen och log stort, sedan kysste jag honom igen och satte sedan igång att arbeta.
~
Jag slängde mig på soffan direkt när vi kom hem efter arbetet, och Justin slängde sig efter mig. På mig. Jag skrek till av förvåning, men började sedan skratta. Han la ansiktet bredvid mitt, särade på mina en och la sin kropp emellan dem. Han krånglade också sina armar runt min midja, mellan soffan och min kropp. Vi sa inget, inget alls. Det var knäpptyst i lägenheten. Min crop top, som redan var kort, hade dragits upp inte långt nedanför mina bröst. Justin hummade muntert när han uppmärksammade detta. Han smekte sedan upp den ännu mer, så att han fick syn på min behå under toppen. Han hummade då ännu en gång, nöjd med sig själv. Jag skrattade och höjde mina händer mot hans nacke, där hans små babyhår befann sig. Jag började dra händerna igenom hans hår precis när han kysste mig på magen, precis nedanför toppens slut. Jag slingrade benen om hans midja och kunde inte hjälpa ett litet stön som for ur min mun. Han skrattade och kollade upp på mig, kärlek i blicken. Han kollade sedan ner på min kropp igen, fortsatte kyssa mig ner på magen. Allt närmre byxlinningen, allt närmre troskanten. Jag började andas tyngre när han nådde byxornas linning och kysst den känsliga huden på nederdelen av magen mjukt. Det kittlades i magen, pirrade. Mina inälvor gjort kullebyttor, tarmarna gjorde glädjehopp. Eller var det hjärtat?
”Justin…” viskade jag. Han hummade uppmuntrande som svar, men jag kunde inte svara honom tillbaka. Jag kunde inte ge ifrån mig minsta ljud i form av ord. Jag gnällde bara, tyst. Vad var det egentligen som fick mig att bli så varm? Värmen spred sig i hela min kropp. Mest där Justin nu hade sin hand, mjukt, försiktigt. Kollade upp i mina ögon, ett stort en aning retligt leende lekte på hans läppar.
”Tappade du talförmågan…?” Han smekte mig försiktigt, upp och ner, upp och ner. Jag stönade till tyst, tryckte mig mot hans hand. Jag sa fortfarande ingenting, visste inte vad jag skulle säga. Vad skulle man säga när någon rörde än på det mest privata stället på hela kroppen? Hur skulle man reagera?
Justin slutade röra mig, för några sekunder, sedan kände jag hans händer vid crop toppens kant. Han kollade upp på mig, bad om tillåtelse. Jag nickade, han log och kysste mina läppar samtidigt som han drog av crop toppen från min kropp. Nästa gång var han vid mina jeansshorts. Jag gav honom tillåtelse att knäppa upp de också. Det gjorde han också och drog ner de extra långsamt från mina ben, samtidigt som han hade ögonkontakt med mig, hela tiden. Hans vackra hazzelbruna ögon kollade så djupt in i mina att det kände som om han kollade rakt igenom mig. Som om han såg alla mina inre funderingar, allt om mig ingen annan visste. Allt ingen annan fick veta. Allt jag aldrig skulle berätta för någon i hela mitt liv.
När mina jeansshorts var av kollade han upp i mina ögon igen.
”Kom.” viskade jag, nästintill andfått. Visade att han skulle komma upp, mot mig. Han kravlade upp till mig. Jag fångade hans fuktiga läppar innan han ens var riktigt framme. Jag masserade hans mjuka läppar mjukt samtidigt som jag la min hand runt hans nacke. När jag inte längre hade någon luft drog jag mig tillbaka och drog ett djupt andetag. Sedan tog jag tag om hans t-shirts kant och drog den snabbt över hans huvud, med lite hjälp av honom, så klart. När tröjan var av drog jag mina händer hungrigt över hans klart synliga magmuskler. Min hand tog sig ner till hans jeansbyxor och jag knäppte upp knappen med en aning darriga händer.
”Jag älskar dig, Jus--.” min mening avbröts av min ringande mobil. Hela soffbordet vibrerade på grund av mobilen som låg därpå.
”Ta det inte.” bad Justin. Det frestade att inte ta det, att låta personen på andra sidan vänta, men jag kunde inte. Tänk så var det något viktigt?
”Justin, jag måste… Det kan vara något viktigt…” Han lät huvudet falla framlänges, hängde bittert med huvudet samtidigt som han rullade av mig, även fast han inte kom så långt på soffan. Han la händerna framför ansiktet och muttrade något ohörbart. Jag drog ett djupt andetag och sträckte mig efter mobilen, greppade tag om den och kollade på skärmen.
En bild på min pappa syntes på skärmen, ”Dad” stod som förklaring till kontakten. Kunde han inte valt en annan tidpunkt att ringa? Jag svarade och la mobilen mot örat.
”Hej?”
”Hej Jenna! Vad gör du?” Det var mamma, jag rynkade pannan.
”Hej, vi-jag gör ingenting. Varför ringer du från pappas mobil?”
”Jag hittar inte min, jag måste ha glömt den någonstans, jag hittar den ingenstans!” Jag skrattade till och kollade ner på mina nakna ben. Min djupa, snabba andhämtning hade som tur var lugnat ner sig innan jag svarat. Jag sneglade bak på Justin, han låg med ryggen mot mig, stilla. Tyst. Jag vände mig om och la mig bredvid honom, samtidigt som jag svarade min mamma.
”Vi får hoppas du hittar den.” Jag la armen om honom och hittade hans hand, för att hårt krama den.
”Ja det får vi.”
Justin grymtade bredvid mig, vände sig om, släppte min hand för att lägga armen om mig. Jag kunde inte låta bli att skratta till när han borrade in sitt huvud i min hals.
”Är Charlie där?”
”Nej.” Han la sig halvt över mig och slingrade sin arm under min kropp, drog upp mig mot sig. Jag kunde inte koncentrera mig på mamma när Justin var så nära, så jag prioriterade det som var viktigast. Justin.
”Jag älskar dig.” viskade han i mitt öra, det motsatta örat som jag hade mobilen i.
”Och jag dig.” viskade jag, tillbaka, tyst, så att nästan inte Justin hörde själv.
”Vem pratar du med?” Jag hade glömt att mamma var på andra änden.
”Du mamma, jag måste dra nu, kan jag ringa tillbaka?”
”Ja, hörde du vad jag sa innan?” Jag rynkade på pannan.
”Nej, vadå?”
”Vi tänkte komma och hälsa på, när skulle passa bäst, nästa vecka eller veckan därpå? Det är inte säkert att vi kan stanna en hel vecka, men några dagar. Seså, vilken dag passar bäst? Pappa är nyfiken på killen du börjat träffa, och det är jag med. Skulle vi kunna träffa honom om vi kom? Vilken vecka passar bäst, för dig, er?” Mamma babblade på, jag hann knappt med att höra allt.
”Ta det lugnt mamma. Nästa vecka kanske? Såklart kan ni få träffa Justin.” sa jag, visste inte om det var någon mer fråga jag skulle svara på, men avbröt mamma innan hon hann fråga något mer:
”Men vi hörs senare? Hejdå!”
”Hejd--.” Jag la på. Hävde både mig och Justin upp för att kunna lägga mobilen på nattyxbordet, sedan la jag mig ner igen.
”Mina föräldrar vill komma och hälsa på. När tror du passar bäst, nästa eller nästnästa vecka?”
”Bestäm du, älskling.”
”Nej, säg, vilken passar bäst, för dig?”
”Kan vi inte prata om det imorgon? Låt oss mysa en stund bara.” Viskade han, samtidigt som han knäppte upp min behå och började ta av den.
”Kan jag inte behålla den på medan vi myser?”
”Skulle inte tro det va.” skrattade han samtidigt som han långsamt drog av den. När den var av lämnade han en mjuk kyss precis mellan mina bröst. Sedan kollade han upp på mig och log.
”Jag tar av mig mina byxor.” Jag log och lutade mig ner för att kyssa honom.
”Jag älskar dig.”
Han smålog mot mina läppar, men mötte inte min blick.
”Jag älskar dig mer.”
~
Justin ville aldrig gå och lägga sig. Han drog ut på det så länge han bara kunde. Han rörde mig och kysste mig för att uppehålla mig så länge han bara kunde, men han vägrade att svara om jag frågade honom varför han försökte hålla mig vaken. Han sa bara att han inte var trött. Jag trodde honom inte, men fick inte ut något mer utformat svar.
”Justin, jag måste verkligen sova nu. Jag är dödstrött.” viskade jag. Klockan var halv 2 och han hade envisats med att sätta på en film, jag visste inte ens vilken film han hade satt på. Jag hade inte kollat en sekund av filmen och höll på att somna mot hans bröst. Justin hade tagit upp min MacBook i sängen och satt på en film på den, så nu låg den på hans ben, samtidigt som jag låg på hans sida med armarna om hans kropp.
”Tills denna film är slut.” viskade han och kollade ner på mig. Även fast ögon var trötta, inte lika trötta som mina, men fortfarande anverkningsmärkt trötta.
”Jag måste verkligen sova. Jag fattar inte varför du försöker hålla mig vaken, vi ses imorgon igen.” Han kollade djupt in i mina ögon och lutade sig ner för att kyssa mina läppar mjukt. Det var så mycket känslor inblandade i kyssen, så mycket kärlek. Jag la min hand om hans nacke och kysste honom mjukt, kärleksfullt tillbaka. Som jag älskade honom. Efter en stund, när vår luft tog slut, drog han sig tillbaka och kollade med ett trött leende in i mina ögon.
”Okej, älskling. Sov.” viskade han. Jag log och planterade en mjukt kyss på först hans kind, sedan hans nästipp och sedan hans mun.
”Jag älskar dig, Justin. Så mycket.” Han log mot mina läppar när jag drog mig tillbaka. Han hade stängda ögon, öppnade dem inte när jag kollade upp på honom.
”Jag älskar dig mer.” Han öppnade ögonen och kollade på mig. Jag skakade på huvudet, med ett leende.
”Omöjligt.”
”Men det gör jag.”
”Vi pratar mer om detta imorgon.” Med en sista kyss på hans läppar la jag mig ner i sängen igen, med armarna om hans kropp och kinden mot hans bröstkorg, och somnade.
Justins perspektiv:
Så småningom skulle hon glömma mig. Det skulle hon. Det måste hon. Hon skulle gå vidare med sitt liv. Hon skulle gå på bio med Charlie, hon skulle shoppa, mysa, prata, göra allt med Charlie. Efter ett tag skulle hon hitta någon, någon som älskade henne som jag gör. Hon skulle hitta någon som älskade henne lika mycket som jag, om det fanns någon som kunde älska henne lika mycket om jag gjorde. Hon skulle hitta någon, och hon skulle leva lyckligt. Hon skulle vara lycklig. Hon skulle älska, hon skulle leva. Hon skulle, så småningom, glömma mig. Det måste hon. Det skulle hon.
Därför la jag handen tungt på handtaget och öppnade dörren.
omg. Vad tror ni hände här på slutet? Vad tycker ni om detta? Vad tror ni kommer hända nu, vad tror ni Justin gjorde på slutet? Vad tror ni händer!?
Hatar ni novellen? Har ni något ni vill påpeka? Kommentera era åsikter!
( Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att det gått nästan en månad utan ett kapitel, jag suger och jag är så hemskt ledsen. Jag vet inte varför det tagit så lång tid, trött antagligen. Är redan skoltrött och har bara gått typ två månader (???) i skolan. Men skyller inte på det, för har ändå haft det ganska lugnt det senaste. Har ingenting o skylla på, och ska därför inte göra det heller. )
-
Fråga: Är ni feminister?
Mitt svar: Ja, det är jag. Vem vill inte ha jämnställdhet liksom c: Accepterar såklart andras åsikter, hah c:
-
Kommentera så mycket ni bara orkar! alla åsikter är välkomna! ♥
Kommer inte ge någon kommentar-gräns grej, men om jag bara får en kommentar så vet jag inte riktigt vad jag kommer göra...
Update: Nästa kapitel
