Det kanske bara var för att hon låg ner.
Det kanske hade med något annat att göra.
Men längst inne visste jag, revbenen stack ut på båda sidor.

Jag hade nog varit för stark, för stark för allting. Tre dagar efter kaffset orkade jag knappt resa mig upp. Jag kände mig tom, tom på liv och lust att göra någonting. Vi hade vartit här här i cirka 9 dagar nu, om fem dagar firade vi två veckors jubelium. Yay. Justin smekte mig på armen och andades lätt mot min hals. Det kändes orättvist att han aldrig fick sådanna fina stunder tillbaka, för jag orkade knappt röra ett finger längre.
- Hur är det gumman? viskade han mjukt. Jag suckade och skakade på huvudet, som för att försöka skaka väck allt dåligt som fanns inom mig. Justin försökte sätta sig upp med mig i famnen, men jag kved till när hans knä nuddade min rygg. Jag visste att Justin var orolig över min vikt, och jag kunde inte hejda honom. Jag visste inte vad det var med mig, jag orkade helt enkelt inte äta längre. Innan, för tre dagar sedan, efter kaffset kunde jag lugnt säga att jag inte var smal, men jag kunde inte säga det längre.
- Du måste äta.
- Det finns inget att äta, viskade jag tillbaka.
- Jag ropar på de.
- Nej, gör inte..
- Vi behöver mat! Vi svälter! Justins skrik för öron bedövande. Jag orkade inte med höga ljud heller, och allt som sas gick in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag orkade inte bry mig om något. Justin var upp över öronen rädd för allt detta. Han dog av tanken på mina bara ben. De var inte så smala, men ben kotorna syntes genom det genomskinliga skinnet. Solen som hade värmt och gett mig en fin, inte gyllenbrun men ljus ljus brun färg hade jag inte sett på snart två veckor och hade blivit blek som ett lakan.

- Vad vill ni?
- Vi behöver mat. Ljusögat hade kommit fram till cellens dörr och lutade sig uttråkat mot en av de många tjocka stängerna.
- Varför behöver ni det?
- Vi kräker snart upp vår egen galla. Justin kollade surt på hon och han nickade och skrattade hånfullt till.
- Jaha, vad roligt då. Sedan försvann han. Justin reste sig försiktigt upp och började oroat gå runt i cellen.
- AAAAAAH. skrek han nästan viskande. Han hade blivit galen för han sprang runt i cellen och slog hårt mot väggarna. Blött, klibbigt rött blod började rinna nerför hans nävar efter en stunds bankande.
Jag hade sedan länge hållt för öronen och blundat för att inte höra hans djuriska vrål.
När blodet började rinna gav han upp och satte sig pladask ner på andra sidan cellen och la huvudet i händerna. Jag vågade äntligen kolla upp och skulle precis resa mig upp och gå fram till han när han kollade upp på mig. Hans bruna ögon var röda av gråt och kollade in i mina, det kändes som om jag blottade min själ för honom. Som om allt jag någonsin gjort blottades för hans ögon, jag undrade om han skulle komma tillbaka till mig då.
- Res dig inte. Jag vågade inte göra något när han sa det så. Jag vågade inte resa mig. Så jag satte mig ner i sängen igen. Men täcket hårt omvirat runt mig. Han reste sig upp och gick fram till mig. Hans joggingbyxor och t-shirt var blodiga. Han lutade sig ner och smekte mig över kinden med tummen. Jag kände att min hud blev full med Justins röda blod, kinden skulle vara spräcklig när han slutade smeka mig.
- Sapphire. Jag älskar dig och vill inte släppa dig okej. Och jag ska säga det rakt ut. Jag AVSKYR detta stället, jag avskyr allt. Jag skulle betala vad som helst för att få ut oss härifrån. Men de vill ju för fan inte ha några jävla pengar. De gör detta bara för att hämnas, han vill hämnas på din pappa. Bara snälla, förvinn inte från mig.

FÖÖÖÖÖÖÖRLÅT FÖR SÅ KOOOOORT!!<3<3

JAG ÄLSKAR ERA KOMMENTARER, KOMMENTERA MERA!

TIDINSTÄLLT