JUSTIN

Planet lyfte och Sapp hade ett fast tag om min hand. Hon gillade visst inte att flyga. Eller så ville hon bara hålla min hand, jag visste inte. När vi väl var i luften kollade hon upp på mig men stora ögon. De hasselnöts bruna ögonen blänkte till och ett litet litet leende formades på hennes läppar. Sedan kollade hon fram igen och lutade sig mot min axel.

- Vet du en sak Justin? Viskade hon, så att de andra inte skulle höra. Jag skakade på huvudet.

- Nej. Vad? Viskade jag tillbaka.

- Smärtan krymper när du är nära, de halvt självtröstande orden värkte lite i mig. Jag hade ingen aning om hur allt detta kändes för Sapp. Hon var antagligen kluven, halv, delad. Jag kramade hårdare om hennes hand men kolla inte på henne. När jag tillslut kollade på henne låg hon med huvudet mot min axel och sov djupt. Jag strök henne mjukt över det tjocka håret. Hon drog ett djupt andetag och andades sedan ut, lika djupt. Kenny som satt framför oss fnissade till. Jag spände blicken i honom, en gest som betydde att han skulle vara tyst. Han fick inte väcka henne.

- Sch! Viskade jag tyst. Han fnissade bara ännu mer. Jag suckade och gav upp.

- Varför skrattar du? viskade jag. Han ryckte på axlarna.

- Jag vet inte. Jag suckade och lutade mitt huvud mot Sapps. Jag kunde höra Kennys fnitter lite i bakgrunden när jag efter några minuter somna in i en djup sömn.

- Justin! Vi ska snart landa. Jag blinkade några gånger och lät ögonen vänja sig vid ljuset. När ögonen vant sig kollade jag upp och mötte Sapps stora bruna ögon. Hon hade ett väldigt liten leende på läpparna. Håret låg tungt på hennes rygg och en liten klämma höll luggen från ansiktet. Gud vad vacker hon var.

- Äntligen är du vaken! Hon log lite större. Jag nickade trött och gäspade sedan.

- Du har sovit hela vägen, jag skrattade och kollade emot Kenny som hade uttalat orden.

- Det var skönt. Han nickade förstående.

- Var god ta på er bältena.

JUSTIN

Planet lyfte och Sapp hade ett fast tag om min hand. Hon gillade visst inte att flyga. Eller så ville hon bara hålla min hand, jag visste inte. När vi väl var i luften kollade hon upp på mig men stora ögon. De hasselnöts bruna ögonen blänkte till och ett litet litet leende formades på hennes läppar. Sedan kollade hon fram igen och lutade sig mot min axel.

- Vet du en sak Justin? Viskade hon, så att de andra inte skulle höra. Jag skakade på huvudet.

- Nej. Vad? Viskade jag tillbaka.

- Smärtan krymper när du är nära, de halvt självtröstande orden värkte lite i mig. Jag hade ingen aning om hur allt detta kändes för Sapp. Hon var antagligen kluven, halv, delad. Jag kramade hårdare om hennes hand men kolla inte på henne. När jag tillslut kollade på henne låg hon med huvudet mot min axel och sov djupt. Jag strök henne mjukt över det tjocka håret. Hon drog ett djupt andetag och andades sedan ut, lika djupt. Kenny som satt framför oss fnissade till. Jag spände blicken i honom, en gest som betydde att han skulle vara tyst. Han fick inte väcka henne.

- Sch! Viskade jag tyst. Han fnissade bara ännu mer. Jag suckade och gav upp.

- Varför skrattar du? viskade jag. Han ryckte på axlarna.

- Jag vet inte. Jag suckade och lutade mitt huvud mot Sapps. Jag kunde höra Kennys fnitter lite i bakgrunden när jag efter några minuter somna in i en djup sömn.

- Justin! Vi ska snart landa. Jag blinkade några gånger och lät ögonen vänja sig vid ljuset. När ögonen vant sig kollade jag upp och mötte Sapps stora bruna ögon. Hon hade ett väldigt liten leende på läpparna. Håret låg tungt på hennes rygg och en liten klämma höll luggen från ansiktet. Gud vad vacker hon var.

- Äntligen är du vaken! Hon log lite större. Jag nickade trött och gäspade sedan.

- Du har sovit hela vägen, jag skrattade och kollade emot Kenny som hade uttalat orden.

- Det var skönt. Han nickade förstående.

- Var god ta på er bältena.

Vi gick ut från flygplanet och mot själva flygplatsen. Det var rätt lugnt när vi kom ut utanför. Näst intill inga paparazzisar stog där. Nästan. Några stod ju där, men inte så många. Jag visste inte ens om Justin hade talat om att vi skulle hit. Jag hade ingen aning.

Jag saknade Taylor. Hon skulle komma förbi senare i veckan. Men inte idag. Hon hade inte kunnat komma. Hon hade däremot kramat om mig hårt och tröstat mig när jag gråtit mot hennes axel.

- Var bor du? Jag vaknade med ett ryck upp från mina drömmar. Jag sa snabbt min adress och förklarade en rätt dålig vägbeskrivning. Men Kenny fattade, han stannade 10 minuter senare utanför mitt hus.

- Är det här? Jag kollade upp mot enplanshuset. Det såg dött ut, så in i helvetes dött. Jag nickade och öppnade dörren, paralyserat gick jag upp mot huset och kollade närmre på den vita fasaden. Tårarna fyllde mina ögon och jag drog irriterat bort de när de några sekunder senare började falla nerför kinderna. Varför, varför just min mamma? Jag kom ihåg den mörka rösten som om han uttalat de obegripliga orden för tre minuter sedan.

” - Din mamma är död, och jag är mördaren. ”

Jag hade först inte trott på det, försökt skratta bort det. Men sedan hade jag förstått. De hade varit sant. Alla ord hade varit sant, han hade sagt mer saker.

” – Om du säger detta till någon, lovar jag att personligen mörda din pappa. Tänk efter nu Sapphire Pierce, vill du vara föräldralös? ”

Jag hade sagt att jag aldrig skulle säga det till någon. Inte till någon, jag hade ljugit. Jag hade några timmar senare berättat det för Justin. Men jag skulle inte berätta det för några fler, aldrig. Plötsligt la någon en hand mot min sida. Jag ryckte till, drog tårarna ur ögonen. Men det var omöjligt, de blev bara fler. Justin drog tag i mig och vände mig om mot honom. Jag vägrade möta hans blick.

- Sapp, kolla på mig. Jag kollade upp i hans ögon. Han mötte min blick och höll fast den. Jag kollade djupt in i hans ögon men bröt sedan kontakten.

- Det är okej att gråta Sapp. Då släppte jag det. Jag skrek nästan. Tårarna rann och rann, hejdlöst. Jag försökte dra bort det men Justin stoppade mig genom att ta ett fast tag om mina handleder. Jag lät han hållas, sedan drog han in mig i en stor kram. Det kändes lite konstigt, att stå mot en av mitt hus väggar och bara krama sin kille. Inte vilken kille som helst, Justin Drew Bieber. Justin smekte mig lite på sidan och kysste mig lugnande på halsen, det fick motsatt effekt. Jag vinklade huvudet mot hans höll och kysste hans läppar istället. Vi blev några minuter senare avbrutna.

- Sapp! Jag avslutade kyssen och kollade upp mot trappan upp mot huset. Där stog min pappa. Jag sken upp i ett stort leende och krånglade mig ur Justins fasta grepp. Jag rusade upp för trappan och slängde mig i min fars famn, han besvarade kramen och skrattade till. När vi avslutat kramen kollade han länge på mig innan han vände blicken mot Justin. Jag följde hans blick. Justin kliade sig bekymrat i nacken och hade en liten rodnad på kinderna. Han stog lite längre bak, så jag gick mot honom. Jag ställde mig tät bredvid och krockade ihop våra armar.

- Detta är Justin, min pojkvän, sa jag snabbt. Utan att snubbla på orden. Jag var annars specialist på det. Att just snubbla på orden.

- Hej Justin, pappa sträckte fram sin hand och Justin tog den i sin. Han skakade den lite och log stort.

- Du har fått tag i en fin kille hoppas jag, skrattade pappa. Han hade alltid varit en skojare.

- Han är bäst! Försäkrade jag. Pappa skrattade bara. Vi började gå in i huset. Kenny kom efter med mina och Justins saker. Han hälsade också vänligt på pappa. Pappa blev väldigt fascinerad över att Justin hade en livvakt. Men sedan förstod han ju, när han kom på att Justin inte bara var Justin, utan Justin Bieber. När vi pratat lite, om allt, förutom mamma gick jag och Justin in på mitt rum. Jag hade lovat pappa att bädda en madrass på golvet till Justin. Men vi båda fattade nog lika mycket att den inte skulle användas. Men jag och Justin försökte inte förklara för pappa hur det låg till utan konkade in gästmadrassen in i mitt rum. Jag bäddade också, det finaste jag kunde. Justin satt på min halvstora säng och kollade sig runt i rummet. Innan han reste sig upp och började cirkulera runt i rummet. Han drog handen mot mitt skrivbord men stannade plötsligt då han fick syn på något. Det han fick syn på var ett fotografi. Han tog upp det i handen och kollade närmre på det.

- Är det din mamma? Jag stannade tvärt i en rörelse. Vågade inte kolla bak. Det skulle rasa då. Allt som jag byggt upp under dagen skulle rasa.

- Mmm… mumlade jag, utan att kolla på honom. Sedan började jag jobba med att skaka täcket i lakanet. Väldigt engagerat.

- Du behöver inte göra det så fint. Jag flinade. Han kom fram till mig och la händerna på mina höfter.

- Jag ska ju ändå inte sova här?

- Va? Det ska du visst, tror du på allvar att vi får plats båda i den lilla sängen? Jag pekade med inlevelse på den halvtstora sängen. Jag skojade, men det fattade inte Justin.

- Om du inte vill sova här nere gör jag det, trust me. Justin såg smärre chockad ut. Först såg jag allvarlig ut, men sedan brast det. Jag brast ut i skratt. Det gjorde Justin också. När vi skrattat en stund drog Justin tag i mig och kysste mig mjukt på läpparna. Jag besvarade kyssen och lät han dra ner mig i sängen.

bild

Han kysste mig mjukt på halsen när dörren rycktes upp.

__________