Justins perspektiv:

Jag öppnade lådan under Jennas sminkbord, av ren nyfikenhet. Jenna var hade gått på toa och jag ville inte ligga kvar i sängen utan henne. Saknade henne direkt när hon gick iväg. Hur skulle jag klara mig i framtiden?

I lådan låg bilder, från olika år, datum och tider. På många bilder var Jenna liten. Jag tog upp ett foto där hon bar en julig, röd klänning. Hennes leende var så stort att jag inte kunde hjälpa mig själv när jag började le. Hon var så vacker. Jag smekte med min långa tumme över hennes ansikte. Så vacker. Jag la bilden på sminkbordet och kollade vidare i hennes låda. Jag hittade fler bilder från samma datum som den andra. Fler bilder med den vackra röda klänningen.

Sedan hittade jag ett foto som var upp- och ner, bland alla rättvända. Jag rynkade pannan och vände på fotot i mina händer.

På fotot syntes en liten kropp i en säng. Allt var nästan vitt på bilden, förutom flickan som låg i sängen med bleka kinder. De var ljusljust rosa, hennes ögon var slutna, håret var rufsigt. Hon var vacker, som hon alltid var, men hon var smal, som en liten sticka i sjukhussängen. Hon höll upp händerna i en piece-markering, gjorde någon oseriös min med läpparna och ögonen hårt stängda. Men ändå kände jag igen henne, såklart.

”Jenna!” ropade jag, högt.

”Kommer!” skrek hon och snart hörde jag tassande steg mot rummet. Hon sprang, det hörde jag väl, och det förvånade mig inte. Hon hade varit extra piss och glad i eftermiddag. Skuttat runt, glad som en kvittrande fågel.

Hon kom runt hörnet till hennes, eller vårt för tillfället, sovrum och lutade sig mot dörrkarmen med ett stort leende.

”Vad är det, älskling?” kvittrade hon, hennes ögon lös och håret var som en gyllene krona runt hennes huvud. Det gjorde ont att förstöra hennes glada humör med mitt oroliga jag.

”Är detta du?” jag frågade, även fast jag redan visste. Hon kanske hade haft en tvillingsyrra? Vad visste jag.

Hon rynkade pannan, men vandrade fram till mig och lutade huvud och armar mot mina axlar. Leendet försvann inte från hennes läppar, förens hon fick syn i fotot i min hand från över min axel. Jag kollade försiktigt upp på henne, hon hade helt stängd mun och stirrade ner på fotot i min hand.

”Var fick du tag i det?” Hennes röst var till 100 % seriös, inte en aning lekfull som den varit i eftermiddag.

”Jag hittade den under ditt sminkbord”, jag pekade för att visa, och la sedan snabbt till; ”Det var inte meningen att snoka, förlåt mig.” Hon ryckte åt sig bilden och slängde ner den i lådan och drämde igen den, hårt.

”Du får inte titta i mina privata lådor! Det är privat!” skrek hon ursinnigt. Jag slog armarna om henne, jag visste inte vad jag skulle göra, så jag slog bara armarna om henne och höll henne hårt mot bröstet.

”Ta det lugnt. Ta det lugnt, Jenna.”

”Jag vill inte berätta det för dig. Du har ingen rätt att rota igenom mina lådor!” röt hon och försökte ta sig ur mitt grepp, men jag höll om henne för hårt. Hennes ansikte var i min bröstkorg, jag undrade om hon kunde andas.

”Jag är ledsen Jenna. Förlåt mig.” viskade jag i hennes öra, ”Shh, ta det lugnt.” fortsatte jag viska.

”Bara andas, älskling.” Jag var rädd att hon skulle börja hyperventilera om hon inte började andas normalt snart. Det blev plötsligt blött mot mitt bröst, Jennas tårar rann mot mitt bröst. Jag höll henne hårt mot mig, samtidigt som jag satte mig ner i stolen vid hennes sminkbord. Jag bar upp henne i min famn, och ångrade direkt att jag inte satt mig i sängen istället. Hon fick sitta tvärsöver mitt knä med armarna krampaktigt om min hals och ansiktet in borrat i min bröstkorg.

”Jag är ledsen.” viskade jag. Ångrade att jag tog upp ämnet, även fast jag fortfarande undrade vad det handlade om.

”Jag överreagerade, jag borde inte skrikit åt dig.”

”Jag förtjänar det. Du är alldeles för snäll mot mig, jag är ett asshole ibland, jag förtjänar att bli skriken på.” Hon kramade om min hals hårdare och borrade in huvudet i min nacke istället. Hennes tårar hade slutat rinna, inget blött droppade ner på min hals när hon låg såhär.

”Jag tycker du är perfekt.” Det gjorde ont i mig när hon sa så, jag var inte perfekt. Faktiskt så var jag allt annat än perfekt. Jag förtjänade henne inte, och det var bara en tidsfråga innan hon också förstod det. Jag slöt ögonen och en fundersam rynka bildades i min panna. Jag tänkte på när jag knarkat i hennes vardagsrum för bara en vecka sedan, hur hon inte ens blivit arg på mig. Jag var allt annat än perfekt, så långt från perfekt man kunde bli.

Och kalla mig självisk, men jag ville inte att hon skulle få reda på det. Jag ville ha henne, så länge hon ville ha mig. Så länge jag kunde ha henne. Så länge de lät mig ha henne.

Vårt förhållande låg på så mångas axlar.

”Jag är allt annat än perfekt Jenna.” viskade jag i hennes öra, drog in doften av hennes shampoo. Hon greppade tag om mitt hår i nacken, som hade växt sig alldeles för långt de senaste veckorna.

”Du är perfekt för mig.” viskade hon.

”Jag är inte perfekt, inte för dig, inte för någon.” viskade jag och jag fruktade att hon skulle höra sorgen i min röst. Sorgen, saknaden, som rev sönder mig inifrån.

”Jo.”

”Vill du prata om det?” Jag ville mycket hellre prata om henne än mig, vad som helst, bara inte om mig eller min uppväxt. Hon fixade till sig i mitt knä, så att hon satt gränsle över mina lår. Sedan suckade hon och la huvudet mot min axel. Jag kollade ner på henne och kysste hennes kind mjukt, ett leende spreds på hennes läppar och hon slöt ögonen igen. Leendet försvann strax innan hon började prata.

”Jag hade anorexia. Jag var, ehm, 15 år när jag fick det. 16 år när min pappa märkte det. Han märkte helt plötsligt att jag inte åt längre, även fast jag inte ätit mycket alls på väldigt länge. Han berätta för mamma, som båda två försökte hjälpa mig, men det fungerade inte. Så sjukvården blev inkopplad och jag blev inlagd, dels för att de skulle hålla mig inom uppsikt, dels för att de skulle ge mig näring och se till att jag åt. Det var som ett fängelse i början, jag fick inte ens gå ut från mitt eget rum, de var för rädda att jag skulle försöka sticka iväg. Mamma och pappa var där hela tiden och vakade över mig. Efter ett tag släppte de dock på reglerna, och efter bara några veckor fick jag åka hem. Då var jag så gott som frisk, även fast jag fortfarande var smal.” Hon drog ett djupt andetag och jag kollade ner på henne.

”Du hade… Anorexia?” Hon nickade.

”Ja.”

”Hu-ur…?”

”Allt. Det började med att jag såg ett modellprogram på tv. Jag tyckte de var så grymt vackra. Jag kommer fortfarande ihåg hur avundsjuk jag var på dem, deras breda höfter, smala midjor och platta magar. Vissa av dem hade till och med magmuskler, som syntes.” Hon la handen på min mage, under tröjan, och markerade ut konturerna på mina magmuskler med sina fingrar.

”Jag kommer ihåg att jag så gärna vilje vara de, jag ville också ha massa killar efter mig, festa, vara populär, vacker.” Hon fortsatte stryka med fingrarna under min mage, samtidigt som hon pratade och funderade.

”Du är vacker.”

”Stör mig inte.” Hon petade till mig i magen och drog sedan ur den från under min tröja, tog min hand istället.

”Vacker för mig då var hur mycket popularitet man hade, hur många killar man hade efter sig och hur många som ville få en i säng.” Jag kollade med ett halvleende och en menande blick på honom. ”Det var en kille jag så gärna ville ha efter mig, Marcus hette han, men han kollade aldrig åt mitt håll. Jag kommer ihåg hur mycket jag ville ha honom, men han såg mig inte. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag kunnat vara så blind. Alla ville ha honom och han var några år äldre än mig, jag hade verkligen ingen chans. Varför skulle han vilja ha mig när han kunde välja så många andra?”

Jag valde att inte svara, visste att hon bara skulle hyssja mig ändå. Jag höll bara tyst och väntade på att hon skulle prata igen. Hon hade tagit min hand medan hon pratat och hon höll nu i den hårt.

”Jag vet inte hur det kom sig, men helt plötsligt kände jag mig inte nöjd med mig själv. Och för att fixa detta bestämde jag mig att jag skulle gå ner i vikt, och jag ville att det skulle gå snabbt. Jag slutade äta, åt kanske en gång om dagen, och då var det högst en macka. Drack gjorde jag såklart, men inte åt. Det höll på så några veckor, och jag blev bara smalare och smalare. Jag tränade också, hela tiden. Men även fast jag var så smal som jag var, såg jag bara fett, fett, fett när jag kollade mig själv i spegeln. Så jag fortsatte, tills pappa märkte mig. Han märkte att jag slutat äta, som jag berättade innan. Och sedan kopplades sjukvården in och jag fick ligga inne någon vecka. Mina kompisar var ju såklart mycket förvånade. De hade ju inte heller märkt någonting. Ingen hade märkt någonting. Jag var väldigt duktig på att hålla det hemligt.”

Jag rynkade på pannan.

”Du tränade också?” Hon nickade.

”Ja, och om man ska kunna bygga muskler är man ju tvungen att äta också, men det gjorde jag inte. Jag blev aldrig stark, jag blev bara tröttare och tröttare. Men fortfarande märkte ingen någonting.”

”Har du ett foto från den här tiden?”

”Jag har ett foto från när jag var sjuk.” Hon släppte min hand och letade fram ett foto ur lådan. Efter några sekunder hittade hon fotot och kollade på det lite själv innan hon räckte de till mig. Jag kollade ner på det. På bilden stod Jenna och kollade in i kameran. Hon såg trött ut och hade påsar under ögonen. Hennes armar var knutna över hennes bröst, axlarna var avslappnade och hon kollade slött in i kameran. Hennes höftben stack ut och det enda hon bar var ett par svarta, för stora boxershorts och en för stor sportbehå. Hon var så tunn att jag knappt kände igen henne, hon såg så liten ut. Jag drog fingret över fotot, för att ta bort osynlig smuts.  Jag kollade upp på henne och sedan ner på bilden igen. Jag kunde inte fatta att det var hon. Hon såg så liten och ömtålig ut då, så osäker. Nu förtiden var hon säker i sig själv, det var i alla fall det jag trodde. Jag rynkade pannan, la undan kortet och kollade upp på henne igen.

”Hur mår du nu?”

”Bra. Jag mår bara bra.” hon log och slingrade armarna om min hals, samtidigt som jag slingrade de runt hennes midja. Jag drog henne nära och lutade huvudet mot hennes axel.

”Du är så jävla vacker, du vet det va?”