”Är du säker på att du klarar dig? Fulla personer kan bli aggressiva?” Han kollade rakt in i mina ögon med sina bruna ögon. Han hade brunt, ganska långt hår och lite stubb på överläppen. Han hade finkläder på sig, så som alla receptionister alltid hade.

”Ser han aggressiv ut?” frågade jag honom som en följdfråga. Han suckade och skakade på huvudet.

”Nej, han kanske skadar dig?”

”Han skadar mig inte.” sa jag självsäkert. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest som visade att han gav upp.

”Okej, ma’am.” Jag suckade.

”Tack…. Vad ska jag kalla dig?” Han flinade.

”Du vill alltså veta mitt namn?” Han var irriterande.

”Nej, jag vill veta vad personen som hjälpte mig heter.” sa jag kort.

”Evan.” sa han och jag nickade.

”Tack, Evan.” Han nickade.

”Det var så lite så, hoppas vi träffas igen.” Jag nickade kort, sa hejdå och stängde sedan dörren. Jag gillade honom inte, de få minuterna jag umgåtts med honom hade han varit en irriterande flyga. Inget mer.

Jennas perspektiv: 

Jag drog några djupa andetag för att lugna ner mig själv innan jag vände mig om och gick bort mot vardagsrummet igen. Justin låg fortfarande ner lugnt och stilla där jag lämnat honom och jag gick därför direkt till toaletten för att hämta lite saker att skölja hans sår med. Det kändes som om jag hade vänt uppochner på hela badrummet innan jag hittade något som var någorlunda bra att använda. En fuktig handduk och något medel som jag visste sved när man la den på sår. Jag gick bort mot vardagsrummet igen och ställde alla grejerna jag hämtat på soffbordet innan jag väckte honom.

”Justin.” Han öppnade ett öga och kollade på mig trött.

”Vad?” frågade han surt.

”Jag ska rengöra dina sår, det kan svida lite, okej?”

”Du ska inte rengöra mina sår.” sa han, en aning sluddrigt, men bestämt. Jag suckade, han var full, och jag undrade om han inte tagit något mer också.

Knark?                                            

Jag kunde inte låta bli att bli en aning orolig, jag hade ingen aning om hur man skulle handskas med fulla; eller höga personer. Blev de aggressiva? Arga, trötta, rädda, glada? Jag hade ingen aning. Men Justin hade i alla fall inte visat en tendens på att bli aggressiv ännu, det var jag mer än glad över. Jag ville inte behöva handskas med en aggressiv Justin. Inte en aggressiv person överhuvudtaget faktiskt. Ingen. Jag hade aldrig behövt handskas med en aggressiv person, och jag ville det inte heller.

”Jo, det ska jag.” Han skakade bestämt på huvudet.

”Nej.”

”Jo.” sa jag bestämt och tog upp den fuktiga handduken från soffbordet. Jag hällde ut lite rengörande medel på den och vände mig sedan tillbaka till Justin, för att märka att han vänt sig om så att hans huvud befann sig in mot soffans ryggstöd. Han betedde sig som ett surt barn, en liten unge. Jag undrade om han brukade bete sig såhär när han var full eller om han bara inte druckit så mycket denna kväll.

”Justin, vänd dig om.” sa jag högt. Han skakade på huvudet. Han var väldigt omogen just nu.  

”Nej.” sa han högt, fortfarande bestämd, inte beredd att ge upp.

”Jo.” Jag la ner handduken på soffbordet och suckade åt honom där han låg.

”Jag vill ju bara tvätta av dina sår.” sa jag och suckade. Jag reste mig upp och böjde mig över honom, struntade i att det fanns en risk att mina bröst skulle tryckas upp i hans ansikte, då skulle jag helt enkelt få leva med faktumet att jag tryckt upp mina bröst i hans ansikte. Det var i alla fall för en bra sak. Jag visste inte ens hur länge till han skulle stanna här. Det var inte så att jag ville att han skulle åka hem, bara han inte fixade något megaparty när han var ensam här någon gång. Det var dock ingen risk, han hade bott här i cirka 2 veckor och han hade inte behövt vara ensam en dag, faktiskt knappt några minuter. Förutom när jag tvättat eller något. Men då hade han bara suttit och häckat på sitt rum, för det var nästan hans rum nuförtiden. Egentligen var det gästrum, men det var han som bodde där och jag hade inte sett stället på två veckor. Han var riktigt duktig på att stänga dörren efter sig.

Och antagligen stängde han dörren för att han inte ville att jag skulle komma in dit, alltså gjorde jag inte det.

”Jag vill inte.” sa han och jag tog tag i hans överarm för att försöka få honom att lägga sig på rygg. Lutade mig upp en aning för att inte ha överkroppen för nära hans. Jag lyckades att få över honom på rygg och övervägde att sätta mig på honom för att han inte skulle kunna röra sig.

”Stilla.” sa jag snabbt och han suckade. Jag reste mig upp riktigt, för att sedan sätta mig ner bredvid den hyffsat låga soffan. Jag var vaksam så att han inte skulle vända sig om igen, men han gjorde som jag ville och vände sig inte om. Jag sträckte mig efter handduken och höll fast honom löst samtidigt som jag började tvätta hans två sår med handdukarna. När det hade gått en stund av pinsamtystnad bröt Justin den:

”Du vill inte att jag ska bo här mer nu va?” Jag kollade på honom och rynkade ögonbrynen.

”Varför skulle jag inte vilja det?” han slöt ögonen och kved till när jag rengjorde såret vid ögat.

”För att jag kom full… Är full.. I din lägenhet. Och förstörde en kanske dejt.” Jag rynkade pannan.

”Dejt? Med vem fan då?”

”Killen, som jag knappt kommer ihåg. Han som trodde jag var en fucking kvinnoknullare”, han flinade stort, retfullt, jag blev en aning förvånad över hans ordval, ”han var näst intill livrädd när jag kom innanför dörren, fattar du hur fucking roligt det var?”

”Kommer du ens ihåg någonting av det?” skrattade jag och han nickade, samtidigt som jag gjorde rent såret på hans ena ögonbryn.

”Idag kommer jag ihåg, imorgon, inte så mycket.” Han hade slutit ögonen och drog ett djupt andetag.

”Hur full är du?”

”Jag har druckit mycket”, han tog en kort paus, ”men jag är van.” Jag skrattade till, även fast jag fattade att han menade allvar. Jag kunde inte låta bli att undra hur ofta han festade i vanliga fall.

”Hur mycket festar du i vanliga fall”, jag tänkte efter, ”eller hur mycket skulle du festa om du inte bodde här?” Han tänkte efter en liten stund innan han kollade på mig och sa:

”Varje natt, från… Sen eftermiddag till tidig morgon. Sedan skulle jag suttit i någon gränd och typ rökt hela dagen. Och sedan festat igen.” Jag undrade om han verkligen skulle berätta allt detta för mig om han inte var full, om han nu var full.

”Hur skadade du dig?” frågade jag honom snabbt, låtsades koncentrera mig på såret i hans ögonbryn, egentligen koncentrerade jag mig mest på vad han skulle svara.

”Ehm, några muckade gräl i lokalen vi festade i, jag slog ner dem och fick några smällar själv. Om du tycker jag ser förskräcklig ut ska du bara se den andra killen.” han flinade stort och skadeglatt.

”Åh.” skrattade jag med ett falskt skratt lite tafatt och mötte för några sekunder Justins blick. Hans blick gled nerför min överkropp, jag hade aldrig uppmärksammat att hans blickar hade fastnat någonstans nedanför mitt ansikte innan. I alla fall inte när jag såg det.

”Har du ingen behå på dig?” flinade han. Jag rynkade pannan och kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte. Vad var det där för kommentar? Jag vände mig om och rullade av lite papper från toarullen jag tagit med mig till vardagsrumet, jag gjorde de sedan till två avlånga pappersbitar som Justin kunde stoppa i näsan.

”Här, de kan du stoppa i näsan.” sa jag och vände mig mot honom igen. Rodnaden på mina kinder vägrade att försvinna och jag drog efter andan och kollade ner i soffmaterialet samtidigt som jag räckte fram pappret till honom. Han tog tag i det och tryckte upp de i näsan, jag hade absolut ingen aning om hur man brukade handskas med näsblod, och detta var det bästa jag kunde komma på.

”Du svarade inte på min fråga.” Jag kollade upp på honom igen.

”Du blir väldigt frispråkig när du är full va?” Han flinade och nickade.

”Jag väntar fortfarande på svar.” sa han lättsamt.

”Nej, jag har ingen behå på mig.” sa jag och försökte låta lättsamt och vände mig om för att låtsas göra något på soffbordet. Han skrattade till.

”Jag tänkte väll det.”

”Så du erkänner alltså att du kollat in mina bröst?” Jag brukade inte prata om detta, personer brukade inte kommentera mina bröst, även fast Justin inte bokstavligtalat kommenterat dem. Han hade bara frågat om jag hade burit behå, vilket jag inte gjort. Det var svårt att inte börja fnittra eller att rösten bröt när jag försökte prata så vanligt som jag bara kunde.

”Ja, jag erkänner.” Han flinade och la sig ner i soffan igen. Jag flinade åt honom, han var konstig just nu. Först hade han varit trött och nu var han bara grymt konstig.

”Trevligt.” sa jag och drog ett djupt andetag. Situationen blev en aning awkward när han inte sa något mer, väldigt awkward.

Och plötsligt hade jag lust att sticka iväg och dra på mig en behå.

~

”Ska jag hämta ett glas vatten till dig?” frågade jag och kollade bak på honom med ett litet leende. Han fortsatte bara kolla på TV-skärmen, som visade ett gammalt avsnitt av Simpsons, till en början trodde jag inte han hört mig och jag skulle precis upprepa frågan när han svarade:

”Menar du för att lindra baksmällan?” Han kollade fortfarande in i TV-n. Jag nickade.

”Jo, jag har hört att det lindrar den.” Han drog ett djupt andetag, djupt koncentrerad på Simpsons.

”Det är lite sent nu.” Jag rynkade pannan.

”Varför?”

”Jag vet inte hur mycket det hjälper när det gått ett tag. Det har ju nästan gått en timme, om inte mer nu.” Jag suckade, reste mig från där jag satt vid hans fötter och kollade ner på honom. Hans bruna blick förblev klistrad på TV-n. Han hade blivit på dåligt humör sedan jag tvättat av hans sår i ansiktet, surade och svarade på det jag sa så kort som bara möjligt. Nästan som jag när jag hade PMS. Men han var kille, killar hade inte PMS - gissa om jag var avundsjuk. Men det kanske var så när man hade druckit. Jag visste inte, eftersom att jag aldrig druckit så mycket att jag blivit full. Inte ens lite suddig i hjärnan. Mina föräldrar var emot sådant, de skulle bli galna om de fick reda på att Justin var här; och de skulle bli galna om de fick reda på att han kommit hit full. Och jag skulle därför aldrig i hela mitt liv berätta det för dem. Jag hade i och för sig ingen anledning att ens nämna Justin för dem. De hade ringt en gång sedan Justin kommit hit, och då hade vi pratat i högst fyra minuter. Två med mamma, två med pappa. Jag hade gått ur rummet jag och Justin hade befunnit oss i för tillfället. Jag var rädd att Justin skulle nysa, eller av misstag säga något så att de hörde att det var någon där. Jag visste egentligen inte vad jag var rädd för, de skulle ju knappast lämna sina jobb för att flyga över hela landet och kolla vad för pojke jag umgicks med.

Det skulle de aldrig göra.

”Vi kan väll testa?” Han suckade och nickade. Varför så sur? Jag suckade och vände mig om för att försvinna ut i korridoren och gick sedan snabbt mot köket. Jag ställde mig vid skåpet med glas, öppnade luckan, tog ut ett glas och ställde mig sedan framför kranen. Fixade med vattnet, så att det var kallt, innan jag hällde upp det i det stora glaset. Jag begav mig sedan tillbaka mot vardagsrummet där Justin fortfarande halvlåg i soffan. Jag suckade irriterat och ställde glaset hårt framför honom på soffbordet.

”Varför så sur?” frågade jag irriterat och för första gången på minst en timme möttes våra blickar. Han himlade med ögonen, knappt synbart, och kollade sedan tillbaka på TV-n.

”Jag är inte sur?”

”Jo, det är just det du är!” utbrast jag irriterat, blev plötsligt ännu mer irriterad än innan. Var han tvungen att bara förneka det? Det var rätt uppenbart att det var någonting han inte gillade.

”Sluta.”

”Du behöver inte bete dig som ett as bara för att du är full!” sa jag och han satte sig halvt upp i soffan. Blicken var fäst på mig, hans hasselbruna ögonfärg var utbytt mot en svartare nyans. Jag rynkade pannan och ryggade tillbaka ett steg. Hans blick fästes på TV-n i några sekunder innan han suckade och reste på sig.

”Jag går och lägger mig.” Inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Absolut inte den reaktionen jag förväntat mig. Han gav mig en kort blick innan han gick förbi mig med vattenglaset i handen. Han drog ett djupt andetag och kollade efter honom när han gick sin väg ut genom dörren och sedan i korridoren fram till sitt rum. Jag hörde när hans dörr stängdes. Genast spred sig en känsla av dåligt samvete genom mig. Jag hade överdrivit, rejält. Han hade inte betet sig som ett as, i slutändan var det jag som betet mig som ett as.

Och kallat honom ett as.

Fan. 

(lite fula ord i kapitlet, heh) <---- är det okej med sådant eller ska de prata rent? :3 

Inte det längsta kapitlet ever, men det får duga! Ska försöka att inte dröja så mycket med nästa! 

(kolla inte på kollaget, de suger lol)

Vad hände här? Vad tycker ni om "grumpy-Justin"? ;D 

Kommentera en massa nu! Minst lika bra som på förra! :D