Som jag anat hade den varit nära. Redan en vecka senare kom den som ett pistolskott och jag kröp ihop undertäcket i sängen med händerna hårt tryckta mot magen. Jag ville inte resa mig upp, jag fick meddela Charlie senare, säga till henne att jag inte kunde komma. Jag skulle antagligen ligga med obegripliga magsmärtor hela dagen. Inte ens kunna gå upp för att äta något, förhoppningsvis kunna resa mig de få gånger jag behövde gå toa, och dricka.

Jag drog ett djupt andetag och slöt ögonen samtidigt som det högg till i magens nedre delar. Det kändes som om någon stack in en kniv och vred om, vårdslöst och ilsket. Jag kurade ihop mig i fosterställning och försökte somna om. Skulle kanske i bästa fall kunna sova bort hela dagen.

 

~

 

Klockan blev halv nio. Jag kunde höra fotsteg utanför min dörr och kunde nästan höra Justins förvirrade tankar från där jag låg på mage mitt i den stora ljusa dubbelsängen. Jag hade huvudet djupt i kudden och gnällde ibland till av de plötsliga magsmärtor som kom då och då. Även den evigt gnagande känslan i magen som vägrade försvinna, som ett svart hål. Efter ännu tio minuter, när den digitala klockan stod på 08.41, knackade det på dörren.

”Jenna?” Justins hesa morgonröst hördes dovt igenom dörren. Jag drog ett djupt andetag och stönade till innan jag kröp ihop i fosterställning med täcket tätt mot kroppen.

”Mmm”, sa jag gnälligt, jag fortsatte en kort stund senare, ”du kan komma in.” Jag hörde när dörren gick upp och öppnade ena ögat för att möta hans blick. En vit t-shirt täckte hans överkropp och ett var svarta jeans hängde lågt på hans höfter. Han stod barfota på det lena trägolvet. Hans panna försattes med rynkor och han såg aningen förvirrad ut, och jag kunde inte klandra honom, det var 20 minuter tills jag skulle börja arbeta och här låg jag och vred mig av smärta.

”Är du sjuk?” frågade han försiktigt och jag skakade på huvudet, men ångrade mig snabbt och sa tyst:

”Typ.” Han rynkade pannan ännu mer.

”Vadå typ sjuk?” frågade han oförstående. Jag suckade och slöt ögonen.

”Jag har mensvärk.” Jag sneglade snabbt upp på honom och hans mun formades till ett litet O. Jag slöt ögonen igen för att slippa se hans reaktion, och när han inte sa något öppnade jag munnen igen:

”Och när jag får det känns det som om någon hugger en kniv i min mage och vrider om.”

”Oj.”

”Du ska vara glad över att vara kille.”

”Oh.” Nästan samma dryga svar två gånger, jag började bli irriterad.

”Du kan gå nu.” sa jag kort och vände mig om i sängen.

”Ska du ligga här inne hela dagen?” frågade han snabbt och jag suckade ännu en gång. Såg han inte att jag ville vara ifred? Jag ville inte ha honom här just nu. Kunde han inte bara fatta det och gå?

”Vad ser det ut som?” suckade jag och han drog ett djupt andetag.

”Ja?” jag nickade knappt synbart.

”Ja, jag ska ligga här och tycka synd om mig hela dagen. Gå nu.”

”Jag kan hjälpa dig upp om du vill.”

”Jag är naken här under och skulle verkligen uppskatta och du försvann.” sa jag och slängde bak huvudet för att försöka stirra ut honom med den kallaste blicken jag kunde musta under omständigheterna.

Han stod kvar i dörröppningen med blicken på mig.

”Jag sa, gå.” sa jag snabbt och hann precis hindra mig själv från att hoppa upp ur sängen och putta ut honom från mitt rum. Jag hade inte ljugit om honom när jag sa att jag var naken här under, för det var jag, förutom ett par färgglada trosor.

Han ryckte på axlarna och nickade kort, en aning besviket.

”Aha.. Okej.” han nickade ännu en gång, som för att försöka försäkra sig själv att han skulle gå. Jag pustade ut när han stängt dörren efter sig, och försatte att ligga och tycka synd om mig själv.

Efter 10 minuter öppnades dörren igen och jag suckade högt rakt in i kudden.

”Jag sa att du skulle försvinna!” sa jag irriterat och kunde höra fotsteg igenom rummet, sedan en dörr som öppnades och ännu fler fotsteg.

”Har du underkläder eller vill du att jag ska leta fram ett par i din underkläderslåda också?” Han sa ’underkläderslåda’ annorlunda, och jag rullade snabbt runt så att jag låg på rygg och studerade honom där han stod en bit in i min Walk-in-closet. Jag var noga med att ha täcket så högt uppdraget som möjligt när jag irriterat studerade honom.

”Gå ut därifrån!” utbrast jag irriterat och rynkade förbannat ögonbrynen. Han gav mig en snabb blick innan han kollade in i WIC-en igen.

”Har du underkläder på dig eller inte?” Jag drog ett djupt andetag och drog upp täcket så att de låg tätt mot hakan.

”Jag har underkläder.” Han nickade och tog ett steg för att dra ut en låda, jag kunde se hur ett stort leende spreds på hans läppar, och jag kunde bara gissa vilken låda han dragit ut.

”Underkläder.” sa han gillande och leendet räckte enda till öronen.

”Stäng lådan!” skrek jag upprört och han flinade med blicken mot mig.

”Ska bli, madame.” Jag suckade irriterat och sa sedan:

”Var det behåar eller trosor i lådan?” Jag kunde inte hindra mig själv från att bli illröd när jag frågade honom en så personligt fråga. Han fick ett stort överlägset flin lekandes på läpparna.

”Spetsbehåar, i alla färger.” Jag såg noga till att han inte såg mitt illröda ansikte när jag svarade.

”Då är mina sov tröjor två lådor under.”

”Vad är däremellan?” flinade han, jag kunde se flinet som lekte på hans läppar.

”Du skulle inte våg--.” Jag hann inte längre innan han avbröt mig.

”Trosor, i alla möjliga färger, former och sorter.” Jag gav ifrån mig ett irriterat stönskrik.

”Du har ingen rätt att kolla i mina lådor!” utbrast jag frustrerat.

”Hindra mig.” skrattade han och jag visste att jag var fast, Jag hade inget annat än trosor på mig, och jag ville inte visa mig ännu mer naken för honom.

”Leta upp en tröja till mig nu då!” sa jag argt och han skrattade till. Jag hörde hur hans tryckte in lådan med trosor och drog ut en annan låda. Efter en liten stund såg jag honom när han stegade ut från WIC:en och fram till mig, med ett stort retligt flin på läpparna.

”Bara håll käften.” sa jag och drog åt mig tröjan han räckte mig, han stod ungefär en meter från sängen och fick sträcka till för att räcka mig tröjan. Han stod antagligen så långt borta för att jag inte skulle komma åt honom med mina nävar. Han ställde sig riktigt upp och blicken låg fäst på mig hela tiden, jag hade bara lust att plantera en näve i hans retliga ansikte.

”Vänd dig om.” sa jag iskallt och han flinade innan han vände sig om.

”Nu”, sa jag och tog en kort paus, ”gå.” Han suckade och vände huvudet mot mig igen.

”Nej.”

”Bara medan jag tar på mig denna.” sa jag och sträckte upp min tröja. Han suckade och nickade, det retliga flinet var borta och han gick ut från mitt rum. Jag gav ifrån mig en lättsam suck. När Justin försvann kom också den gnolande värken i magen tillbaka, som om den tagit en kort paus medan Justin befann sig i mitt rum. Nu var den i alla fall tillbaka och det var hemskt att resa överkroppen för att krångla på mig tröjan, som var för kort för mitt eget bästa. Men jag orkade verkligen inte att lägga energi på den höftlånga tröjan när det kändes som om någon vred om en kniv i min livmoder. Jag drog ner tröjan så långt den räckte innan jag föll baklänges i sängen igen, kurade ihop mig i fosterställning och kämpade mot tårarna. Jag slingrade armarna om mina ben och lutade pannan mot knäna där jag låg och kämpade mot de kraftiga smärtorna under täcket. En tår lämnade mitt öga och jag höjde ena handen för att dra bort den. Jag kunde inte hindra mig själv från att snyfta till när kniven vreds om ännu en gång. Ännu en tår lämnade mitt öga och jag visste att jag aldrig skulle orka vara irriterad på Justin om han kom in i mitt rum ännu en gång, som jag visste att han skulle göra, förr eller senare.

Som jag trodde knackade Justin på rumsdörren några minuter senare, tårarna hade som tur var slutat rinna och tårresterna hade torkat på kinderna. Det enda som fanns kvar var röda ränder på mina kinder.

”Jag kommer in.” sa han bara och öppnade dörren. Han hade samma kläder på sig som innan och han hade fortfarande inte fixat håret, det stod fortfarande ostylat åt alla håll på hans huvud. Ett oroligt ansiktsuttryck tog form i hans ansikte och han tog snabbt de återstående stegen mot mig, han föll ner på knä och la handen på min kind i ett försök att stryka bort de röda ränderna på mina kinder.

”Hur mår du?” frågade han försiktigt. Allt det retsamma han hade haft i ansiktet innan var som bortblåst, det han visade nu var ren och skär oro.

”Det gör ont.” viskade jag och slöt ögonen i ett försök att glömma smärtorna som fortfarande plågade min mage. Jag kände hur han med snabba fingrar drog av mig täcket. Han krånglade mina armar under min kropp och var jag öppnade ögonen när jag kände hur min kropp lämnade den mjuka, trygga sängen.

”Nej, nej, ne--.” jag tryckte mig mot hans varma överkropp när han bar upp mig i sin famn.

”Slä-Släpp ner mig!” Han tog ett steg bak och jag slängde armarna om hans nacke, lutade mitt huvud mot hans hals och höll mig krampaktigt fast i honom.

”Nej.” sa han kort och jag skrek till när han vände sig om och började gå ut från mitt sovrum. Jag hade aldrig blivit buren förut, aldrig i hela mitt liv. Inte av någon, om inte de få gånger min pappa lyft upp mig räknades. Men aldrig såhär, aldrig i brudstil. Jag slöt ögonen och bad tyst för mig själv att han inte skulle tappa mig. Han fortsatte bara gå den korta vägen till vardagsrummet samtidigt som jag blev mer och mer medveten om var han hade sin hand. På låret. Högt upp.

Jag klamrade mig fast om hans hals så hårt att jag inte märkte när vi stannade, inte förens jag kände hur hans bröst vibrerade en aning och hörde de välbekanta ljudet av hans skrockande.

”Släpp ner mig försiktigt.” viskade jag mot hans hals, fortfarande med ett strypgrepp om hans hals och slutna ögon.

”Jag lovar.” Jag öppnade inte ögonen och jag släppte inte greppet.

”Vill du komma ner idag eller?” flinade han och jag drog ett djupt andetag innan jag lättade på trycket om hans hals. Jag sänkte mig sakta ner i soffan och när jag väl låg med ryggen mot den mjuka ytan stod han på knä bredvid mig. Han bröt blicken från mig och sträckte sig efter en filt för att lägga den över mig, jag log tacksamt och la huvudet tungt på kudden han lagt under mitt huvud. Han reste sig upp i samma stund som jag påmindes om hans hands placering på min kropp några sekunder tidigare när jag legat i hans famn, en rodnad spreds på mina kinder när jag påmindes om det. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag.

Jag märkte in att Justin försvunnit från min sida innan jag hörde hans röst lite längre bort,

”Vilken är din favorit film?” Jag öppnade ögonen snabbt för att kolla på honom.

”Ehm..”, sa jag kort innan jag bestämde mig ”’Safe Haven’, den står under TV-bordet.” sa jag med ett kort leende och han nickade kort som svar innan han öppnade TV-bordets lilla dörr och strök ena fingret över filmryggarna. Efter en liten stund drog han ut en film och startade TV:n innan han satte in filmen i DVD-spelaren och startade filmen. Han fixade allt innan han playade filmen och vände sig sedan mot mig. Han tog de återstående stegen mot mig innan han lyfte upp mitt huvud, drog bort kudden och satte sig där kudden tidigare varit. Jag hann inte hindra honom innan hans hand låg på min mage, långt ner, precis där den molande smärtan höll hus. Hans varma hand fick mig att slappna av och jag slöt ögonen trött samtidigt som han började bilda små cirklar på min mage, små, små cirklar som hjälpte mot den ihåliga smärtan. 

---

Jag ber om ursäkt för den urusla uppdateringen och det dåliga kapitlet, men jag är trött just nu, orkar inte läsa egenom det och orkar inte leta efter bilder till kollage heller... Usch, mår inte så bra, förkyld och allmänt trött .__. This sucks! 

 

I alla fall, hoppas ni alla gillade detta!