Jennas perspektiv:

Solen sken in genom de stora panorama fönsterna på rummets högra vägg, solen hade bestämt sig för att lysa rakt in i mitt ansikte och det var inte alls så mysigt att vakna av. Jag drog ett djupt andetag, sträckte på mig och gjorde något ljust pip ljud som jag alltid gjorde när jag sträckte på mig efter en lång natt av skön sömn. I detta fall en kort natt. Jag visste inte hur mycket klockan hade varit när jag och Justin haft vår lilla pratstund på balkongen, men allra tidigast klockan tre. Och det var allra tidigast. Jag drog ett djupt andetag och öppnade sömndrucket ögonen. Hela rummet var upplyst och de vita väggarna såg ännu ljusare ut än de brukade. Jag låg i min stora, alldeles för stora säng, på rummets högra sida om man kom från dörren. Rakt fram var de stora panorama fönsterna placerade över hela rummets långsida. Långa gardiner var placerade vid sidorna som jag kunde dra för om jag ville det. Jag gjorde det inte så ofta, men ibland hände det, om jag skulle kolla på film mitt på dagen eller om jag bara inte ville ha så mycket ljus i rummet. De stora gardinerna täckte hela långsidan om man täckte för de helt, de var i alldeles perfekt storlek. Till vänster i rummet var min dubbeldörr till min Walk-In-Closet och några små tavlor var upphängda på väggen. Inte alls många, bara några få. En på mig och Charlie, en på min familj och en på bara mig. Fotot var taget av en proffsfotograf när vi skulle ta foton med familjen. När vi skulle ta privata foton, utan någon annan i min lilla familj hade fotografen gett mig en stor blomkrans att ha på huvudet, han hade sedan sagt åt mig hur jag skulle posera. Allt hade gått mycket bra och vi alla hade varit mycket nöjda med fotograferingen. Just denna bild hade jag blivit väldigt nöjd med och jag hade därför skaffat mig en kopia att sätta upp på väggen. Även fast jag kände mig en aning egoistisk av att ha ett foto på mig själv på väggen. Man kunde väll hoppas på att jag inte skulle behöva vara ensam på alla foton i all evighet framåt. Men man fick väll se. Kanske skulle jag leva helt ensam med huset fullt av kissande katter.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt mina egna tankar. Varför tänkte jag ens på detta? För att jag kände mig ensam?

Knappast, jag gillade att vara ensam. Det passade mig alldeles utmärkt.

~

Jag knackade högt på Justins dörr när jag äntligen orkat mig upp från sängen, som känts ovanligt skön just idag.

”Justin, dags att vakna!” ropade jag högt och tänkte på de pinsamma blickarna han gett min kropp igår. Jag hade bara lust att spola tillbaka tiden och strunta i att ta av den där dumma filten, som jag inte hade en aning om vart den befann sig. Hoppas den hade trillat ur balkongen och ramlade så långt ner på gatan som möjligt. De kunde gärna köra över den med sin bil också.

Justins perspektiv:

Jag hörde mycket väl Jennas röst genom dörren. Men jag orkade knappt öppna ögonen, tankarna från gårdagen hemsökte mitt huvud och jag kunde inte tänka på något annat än att jag hade betet mig som en skit. Mot både Jenna och killen jag slog ner på klubben.

Han såg verkligen ut som ett stycke kött när jag var klar.

Jenna hade nog inte märkt såren på mina knogar, jag hade gömt de så mycket som möjligt. Ville inte att hon skulle se de. Jag visste inte varför, jag kanske inte ville känna mig ännu svagare än jag redan kände mig. Att bli omhändertagen av en tjej var inte normalt för mig, jag tog hand om mig själv. Blev aldrig omhändertagen av någon annan. Ingen brydde sig om mig tillräckligt mycket för att ta hand om mig för den delen heller. Och det var bra, det var så jag ville ha det. Jag trivdes ensam. Utan någon annan att respektera och bry sig om. Helt ensam. Jag drog ett djupt andetag och tryckte huvudet djupare ner i kudden, kände långsamt hur luften tog slut i lungorna. Höll ut en stund till, tänkte, ångade mig, tänkte, funderade.

Någon hade sagt till mig, för längesedan, att man egentligen kunde hålla andan längre än till hjärnan sa åt en att andas. Jag hade varit liten då och inte vågat tro på personen som sa det, hade varit rädd att jag skulle bli hjärndöd eller i värsta fall; dö. Jag vågade mig på att testa denna teori nu när jag låg här i min egen hopplöshet, med huvudvärken sprängande i huvudet. Jag hade nästan glömt all alkohol från gårdagen, innan jag vaknade från mina fyratimmars sömn med sprängande huvudvärk.

Jag höll andan en stund till, men gav sedan efter för min hjärna och drog ett djupt andetag. Utan att öppna ögonen. Fan. Jag ville verkligen inte gå upp.

Hur lång tid hade det ens gått sedan Jenna varit utanför och knackat på? Tio minuter? Fem minuter? Två minuter? Jag hade ingen aning. Jag drog ett djupt andetag, öppnade ögonen, stängde de nästan genast igen och begravde huvudet i kudden igen.

Jag brukade inte känna såhär. Mina händer och blickar brukade vandra på minst tio olika tjejers kroppar varje dag. Jag brukade inte bry mig om vart tjejen befann sig, varuhuset, nattklubben, bredvid sin pojkvän på någon gata någonstans? Jag brydde mig inte. Var hon snygg lät jag min blick vila på henne, länge. Ibland för länge, och på de olika privata delarna. Jag orkade inte bry mig.

Så varför blev jag så jävla blödig och brydde mig nu? Det hade ju inte varit någonting. Ingenting hade hänt och jag hade inte gjort någonting. Och ändå kände jag såhär. Som om jag bokstavligen våldtagit henne, bara hoppat på henne och kört på. Det var ju inte riktigt så det var, det enda jag egentligen hade gjort var att ge henne några blickar. Först precis när hon hade tagit bort den där förbannade filten och sedan när hon hade försvunnit ut från balkongen. Min blick hade fastnat på hennes rumpa och jag hade inte riktigt kunnat kontrollera den. Hon hade dock snabbt skyndat sig ut från balkongen och jag kunde gissa att hon hade känt sig en aning obekväm under min blick. Jag förstod henne, inget sådant hade utdelats innan. Inte mellan någon av oss.

Om inte den gången vi först träffades räknades, när hon hårt petat mig på överarmen, för att få min uppmärksamhet.  Men det var ju inte ens något tittande.

Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig för att be om ursäkt, vekt, mycket vekt och blödigt. Men jag ville inte att hon skulle slänga ut mig, och hon var min enda; kunde man kalla henne vän? Hon var det närmsta vän jag hade i alla fall. Hon och alla de ”vänner” jag träffat de senaste.

Jag drog ett djupt andetag, förberedde mig på att bli mitt; väldigt gamla, blödiga jag och reste mig sedan.

Precis i rätt tid till ännu en knackning på dörren.

”Justin, är du uppe?” Jag suckade tyst, masserade mina tinningar, försökte glömma huvudvärken som dunkade innanför pannbenet och svarade sedan snabbt:

”Ja, jag är vaken.” sa jag tyst, nästan viskade. Ännu en knackning hördes. Jag tog långsamt tag om mina jeans som låg på golvet, jag hade verkligen inte hade lust att ta på mig dem en dag som denna. Solen sken utanför fönstret och det var säkert mer än 30 grader ute. Jag suckade, drog på mig byxorna och gick sedan fram till dörren.

”Jus--.” Jag öppnade dörren lite på glänt innan hon hann avsluta meningen. Hon spärrade chockat upp ögonen mot mig och man såg tydligt att hon blivit chockad. Synen var lustig, ett trött leende letade sig fram på mina läppar.

”Jag är vaken.” sa jag trött och lutade mig lite svagt mot dörren, jag var fruktansvärt trött, huvudvärken gjorde det hela inte bättre.

”Jag ser det, du ser ut som ett vrak.” fnittrade hon, jag himlade med ögonen och gäspade sedan stort.

”Man tackar.” sa jag. En pinsam tystnad spreds mellan oss och man kunde nästan ta på den spända luften. Det handlade om det igår, jag bara visste det. Hon hade tänkt på det. Kanske skulle hon aldrig kunna se mig i ögonen på samma sätt igen, kanske hade jag förlorat den första nästan vännen jag haft på evigheter.

Jag bara väntade på meningen som innehöll att hon ville att jag skulle dra, typ nu direkt. Men meningen kom inte.

”Det är frukost.” svarade hon istället, pekade med tummen mot kökets riktning och jag nickade frånvarande.

”Jag…. Ehm, jag kommer strax.” sa jag efter en stunds tystnad och hon nickade.

”Okej.” Jag nickade, hon vände sig om och jag stängde snabbt dörren. Drog ett djupt andetag samtidigt som jag vandrade fram till min smutsiga t-shirt som låg på golvet. Jag grimaserade när jag drog på den, den luktade ingeting, men det var droppar av intorkat blod i det vita tyget. Jag kollade ner på min outfit och drog ett djupt andetag, tog de återstående stegen fram till dörren, öppnade den och gick sedan ut.

Jag fick väll sätta igång med min ursäkt nu, jag ville bara få det överstökat.

Jennas perspektiv:

Jag sitter tyst vid köksbordet när Justin kommer in genom dörren. Han stannar i dörröppningen och jag ser hur han samlar sig för att säga någonting. Jag möter hans blick och han drar ett djupt andetag innan han får ut några ord.

”Jag är ledsen för igår, eller i natt”, sa han och kollade ner i marken, ”jag var full, blir lite åt det….. Hållet då.” svarade han och jag kunde inte slita blicken från honom. Han såg uppriktigt ledsen ut. Jag log lugnade mot honom när han vände upp blicken. Hans blick letade sig bara upp i mitt ansikte och inte på min kropp, jag gillade denna sida av honom. Den jag hade fått se under tiden jag umgåtts med honom, inte den där snuskiga Justin som jag träffat på igår. Jag gillade denna Justin, som vågade säga förlåt. Jag gav honom ett större leende, reste mig upp och gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag tog de få stegen till honom och la sedan armarna om hans nacke, jag fick ställa mig på tå för att nå runt med armarna om hans nacke. Hans kropp trycktes snabbt mot min och jag burrade in mitt ansikte i kroken mellan hans hals och axel.

”Det är lugnt.” sa jag lugnade och känner hur hans armar långsamt låses bakom min rygg. En bit över min svank. Han vill väll inte riskera det igen, att titta – i detta fall ta – på mig igen. Han luktar gott, även fast jag hann se de intorkade blodfläckarna på hans t-shirt innan jag kramade honom. Men jag orkade inte bry mig.

”Kommer du föresten ihåg någonting från det?” skrattade jag och lutade mig bak för att kolla upp i hans ögon. Han kollade ner på mig och nickade.

”Det hela är mycket luddigt, men ja.” Jag skrattade till och nickade.

”Kommer du ihåg Evan?” frågade jag. Han rynkade pannan och skakade sedan sakta på huvudet.

”Eh, nej.” sa han och jag flinade.

”Du tyckte han var riktigt irriterande, du påstod att han trodde att du var en ’fucking kvinnoknullare’ eller något sådant, du var riktigt sur i alla fall. Han är den nya receptionisten.” skrattade jag och Justin höjde ögonbrynen. Men hann inte säga något innan jag uttalade nästa fråga:

”Kommer du ihåg när jag kallade dig as då?” Jag hoppades innerligt att han skulle svara nej, jag skämdes fortfarande.

”Jag har ett svagt minne av det, ja..” svarade han, jag suckade och ställde mig på tå för att ge honom ännu en kram. En ”jag-ber-om-ursäkt-kram”. Ganska hård. Som man alltid gjorde när man bad om ursäkt om någonting, tror jag?

”Vi behöver föresten köpa några nya t-shirts till dig. Jag menar, du kan ju inte gå runt i den t-shirten hela dagarna? Den är ju smutsig och urtvättad!” la jag till och släppte honom medan jag pratade. Han flinade och släppte min midja långsamt. Jag backade något steg och log mot honom.  

”Några nya t-shirts kan du få köpa till mig, och ett par badshorts, sedan räcker det.” sa han och jag skrattade ironiskt innan jag skakade på huvudet.

”Dröm vidare grabben.” sa jag och flinade.

Jag kände hur det brände vagt av hans beröring vid min rygg. Jag kollade djupt in i hans ögon och gav ifrån mig ett leende. Gick sedan tillbaka till köksbordet med hans blick brännande i nacken.

Jag var glad över att den var just i nacken, och inte någon annanstans på min kropp. Även fast jag hade ett par täckande shorts på mig denna gång.

Okej, so here it is, and i don't like it.

Ett mellankapitel, tråkigt som FAN. Ursäkta att jag svär.

Hoppas ni gillar det lite och tycker det är värt lite kommentarer i alla fall :C Haha :(  

 Vad tyckte ni? Jag vet att det var tråkigt som in i men aa, ge det en chans, endast mellan kapitel!

Vad tycker ni om "blödiga"- Justin? Som han själv kallar sig? 

OCH VAR TYCKTE NI OM KRAMEN? 

KOMMENTERA. 

Allisons perspektiv:

-Austin? tänkte jag viska men det blev lite svårt just nu när Justin helt plötsligt börjar att babbla!

Justin bara babblar om någon jäv*a fest och om vodka?

Austin är det han talar med och fattar han inte att han inte är myndig?

Inte jag heller för den delen men det är inte mig han talar med.

- Selena! Skriker Justin åt Selena som skriker ett ”ja” tillbaka.

Hon kommer fram och ställer sig bredvid mig med armarna i kors.

- Ska du med på fest ikväll? frågar han.

- Vad för fest?

Selena ser frågandes ut på Justin som bara biter sig i läppen hela jäkla tiden.

- Nattklubb, viskar han.

Selena smäller upp i ett leende och hon kramar genast om sin pojkvän som jag själv en gång i tiden älskat.

- Amen jag och Austin dåh? frågar jag surt.

Selena vänder sin blick mot mig, sedan mot Justin och mot mig en gång till.

- Inga jävla småttingar, säger hon kaxigt.

Så det blir ingen nattklubb för mig, Austin och Chaz.

Istället får vi sitta hemma och glo.

Justin nickar instämande som om att han håller med den där snorvalpen.

*

Kvällen går snabbt och det slutar med att Austin har blivit så trött så att jag och Chaz fått sitta på en filt själva ute på stranden som ligger typ 20 meter ifrån huset.

Jag och Chaz har träffats två gånger förr men det var flera år sedan så nu är vi inte så goda vänner direkt.

Eller, det är inte så att vi bråkar, det är bara så att allt är Justins fel.

Okej?

- Du ser ut som en modell, vet du det? säger Chaz tysta stämma.

Min blick faller mot honom och jag rycker på axlarna.

- Smal kanske, men modell vet jag inte.

Fel!!! jag är fan en modell, jag vet att jag är snygg, alla måste inte påminna mig.

Han rycker på axlarna och ställer sig upp vilket jag också gör.

Innan han hinner att öppna sin mun så hörs en smäll från huset och ett skrik som hörs som Justins.

- JUSTIN! skriker jag och börjar att springa iväg.

Chaz steg hörs bakom mig hela tiden.

- SÅ JÄVLA SNABB DU ÄR! skriker han typ 5 meter ifrån mig.

- JAG VET! gallar jag i farten.

Jennas perspektiv: 

Allt var klart. Musiken var på, jag hade ett lagom lågt nattlinne på mig och håret i en snabb fläta, vilket hjälpte mot mitt annars väldigt trassliga morgon hår. Även om allt detta var fixat kunde jag inte sova, jag visste inte hur lång tid jag bara legat där i sängen och tänkt och tänkt. Hade jag varit hård mot honom? Jag hade kallat honom as, var inte det att ta i? Hade jag sårat hans känslor? Ibland kunde människorna som såg starkast ut utanpå var de mest nerbrutna och svaga personerna inuti. Var det så med honom? Hade han tagit illa upp? Vad gjorde han nu? Låg han och funderade på varför jag sa så till honom?

Justin verkade verkligen inte som en sådan person.

Men jag kände honom inte, jag visste inte vad han hade varit med om? Varför hade han ingen familj tillexempel? Vad hade hänt med dem? Så många frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Hur skulle morgondagen bli? Det var lördag, alltså hade vi hela dagen för oss själva. Kanske stack han ut innan jag ens gått upp. Han kanske stack för alltid. Så att jag aldrig fick en chans att säga förlåt. För det var väll egentligen det jag ville, be om ursäkt för mitt beteende. Det var så jag var uppfostrad till, att be om ursäkt om man hade gjort något fel och sedan försöka rätta till de så bra man kunde.

Jag slöt ögonen för att återigen försöka sova. Försöket misslyckades och jag öppnade de trötta, röda ögonen igen. Huvudet dunkade av huvudvärk, ögonen var trötta och magen gjorde ont av en helt annan anledning. Dåligt samvete. Det var något som malde i min mage varje sekund för tillfället. Det gjorde ont, inte alls som mensvärk eller hunger. Det var hemskare, inte än mensvärken, men hungern. Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig snabbt för en sak jag hade tänkt på hela tiden jag legat där och funderat.

Jag skulle be om ursäkt till honom nu direkt, få det överstökat. Jag skulle så gå in i hans rum och väcka honom om det behövdes. Jag drog bort täcket från min kropp och drog ett djupt andetag innan jag svingade benen över sängkanten, drog ännu ett djupt andetag och reste mig upp. Jag kunde bara se det irriterande flinet på hans läppar när jag bad om ursäkt. Men det behövde göras. Jag kollade ner på min klädsel, den långa t-shirten jag använde som nattlinne slutade inte så mycket längre ner än rumpan och mina ben syntes tydligt. Jag letade snabbt efter något att skyla mina ben och den andra synliga huden med, hittade snabbt en mjuk grå filt och snappade åt mig den. Vecklade ut den och la den varsamt över mina axlar. Den var ganska stor och inget av huden jag var rädd att visa visades. Jag log nöjt och gick fram till min dörr för att öppna den med handen som inte höll i filten. Jag kom snabbt ut i hallen och andades tyst för att sedan börja leta efter Justin. Jag tog vänster och vandrade sakta fram mot hans rumsdörr, den stod på glänt och jag kunde bara putta upp den för att konstatera att han inte befann sig därinne. Jag backade undan och gick tillbaka mot mitt rum och fortsatte sedan mot balkongens placering. Jag tog en snabb titt mot höger för att märka att balkongens dörr var halvöppen. Jag drog ett djupt andetag och förstod att han var där ute, på balkongen. Jag gick försiktigt fram till den, öppnade den lite mer och tog sedan ett steg ut på balkongen. Min blick var fast på mina smala fötter samtidigt som jag stängde igen balkongens glasdörr. Jag såg inte Justin, men jag kände hans närvaro. Jag visste inte heller om han sett mig, men jag gissade på det. Jag drog filten tätare om mig samtidigt som jag vågade mig på att snegla upp på honom.

Månens ljus lös upp hans trötta ansikte samtidigt som han drog ett djupt bloss från cigaretten som var placerad mellan hans pek- och långfinger. Han drog bort cigaretten från sina läppar och blåste ut röken i det dimmiga ljuset från månen. Hans ansikte var väl upplyst och de bruna ögonen kollade rakt fram. Jag tog ett steg fram och stod två meter från hans långa kropp. Han stod lutad mot balkongräcket med blicken ner mot staden. Om man kollade mot horisonten i dagsljus kunde man se det böljande blå havet.

Justin tog ännu ett bloss från sin cigarett, han höll inne röken ett tag innan han blåste ut den från näsborrarna. Han såg ut som en frustande tjur när han gjorde så. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig för att be om ursäkt.

”Jag är ledsen för att jag kallade dig as. Förlåt. Jag menade det inte.” viskade jag tyst ut i nattluften, samtidigt som han drog ännu ett bloss från sin korta, nästan färdigrökta cigarett. Han vände sig mot mig och blåste ut röken, ännu en gång genom näsborrarna. Han drog ett djupt andetag och sa sedan entonigt:

”Det gör ingenting, jag har blivit kallad värre saker.” sa han lättsamt. Jag rynkade pannan. Varför blev han inte arg? Eller irriterad? Han kollade ut över staden igen.

”Men det var elakt av mig, jag hade inte en anledning att kalla dig det. Jag är ledsen.” Han kollade tillbaka på mig och klämde fram ett litet leende, den glödande cigaretten var placerad mellan hans fingrar.

”Det gör ingenting.” Jag tog de återstående stegen fram mot räcket och gjorde som honom, lutade mina armbågar mot det.

”Förlåt.” Han skrattade till.

”Det gör ingenting har jag ju sagt.”

”Jag vet, men det dåliga samvetet går inte bort för det.” Han drog ett djupt andetag, det lät nästan plågat. Som om någonting långt inne i hans själ hade blivit påmint.

”Jag vet hur det känns.” Jag sneglade på honom och rynkade pannan.

”Jaså?” Han nickade, vände blicken mot mig, drog ett djupt bloss från cigaretten och blåste sedan ut röken i nattluften framför oss. Det började lukta rök på balkongen, mer än innan. Ingen, vad jag visste, hade någonsin rökt på min balkong innan. Jag hade aldrig tillåtit någon. Justin var den första, och han hade inte ens frågat. Men jag vågade av någon konstig anledning inte säga till honom.

Jag väntade på ett svar en liten stund innan jag gav upp. Jag skulle inte få veta något mer om hans märkliga svar. Precis när jag skulle fråga om han inte heller kunde sova bröt han tystnaden mellan oss:

”Fryser du?” Jag hade inte märkt hans blick på min kropp förens nu, blicken låg inte på min kropp heller för den delen, den låg på filten som jag desperat virat runt min kropp. Hans fråga var en aning korkad, det fattade han mycket väl att jag inte gjorde. Det var varmt ute. Minst 20 grader. Jag förbannade mig själv för att jag tagit filten, det var rätt uppenbart att jag inte tagit på filten för värmens skull. Utan för en helt annan anledning som Justin lätt skulle förstå. Jag tänkte precis svara när han avbröt mina tankar.

”Åh, jag förstår.” Ett retligt flin var placerat på hans läppar och han blinkade med sitt ena öga, jag rynkade pannan och förstod snabbt att han fattade precis varför den alldeles för varma filten var placerad runt min kropp.

”Det är inte därför!” försvarade jag mig själv tafatt.

”Nä-nä.” skrattade han och nickade överdrivet mycket för att visa att han var ironisk, vilket jag redan fattat. Hans blick var placerad i min, de stora bruna ögonen kollade rakt in i mina.

”Nej, faktiskt inte!” försvarade jag mig själv och höll hårdare i filten runt min kropp.

”Varför då?” frågade han och höjde ena ögonbrynet menande. Jag letade febrilt i huvudet efter en trolig anledning. Min hjärna var tom, jag letade överallt.

”För att.. Att…” Jag släppte hans blick med min och kollade ut i tomma intet, fortsatte leta efter någon bra anledning.

”Jag fryser.” fick bli min bra anledning. Även fast det var den sämsta anledningen jag någonsin använt i hela mitt liv. Jag sög.

”Mhm, säger du det så.” sa Justin, himlade med ögonen och gottade sig med tanken att han hade vunnit. Hans blick letade bland husen nedanför balkongen, som egentligen var placerad hemskt högt upp. Han drog ett sista bloss på sin cigarett, blåste ut röken och kastade sedan ner cigaretten från balkongen. Jag skulle skälla på honom om jag hade varit i mitt sinnes fulla tillstånd, men det var jag inte.

Han skulle inte få vinna detta, jag skulle bevisa att han hade fel, även fast han hade rätt. Fan.

”Det är inte därför Justin.” surade jag och spände blicken i honom, jag tryckte ihop ögonen till små springor och spände käken. Hans blick mötte min igen och flinet på hans läppar blev synligt samtidigt som han blåste ut den sista cigarettröken.

”Jaså?” Hans flin blev ännu större och jag förstod att han hade kommit på någonting, det visade sig snabbt att jag hade rätt, ”bevisa det då.”

Jag bet ihop käkarna och svor mentalt mot min egen dumhet. Fan. Jag tänkte på hur kort tröjan egentligen var, var den verkligen så kort jag trodde den var? Den gick väll en bit under rumpan, eller hur?

Hur hade vi ens kommit in på detta ämne? Och varför drog jag ens på att ta av filten som var virad runt mig? Vad var de värsta som kunde hända.

Justin skulle få som han ville. Det var väll de värsta som kunde hända. Han skulle få tillfredsställelsen att studera min kropp, och jag hade själv orsakat det. Jag kände mig så töntig där jag stod och kollade djupt in i hans ögon. Vad skulle jag göra nu?

Jag bestämde mig snabbt. Vad skulle han kunna göra med mig?

”Okej.” sa jag snabbt, innan jag hann ångra mig igen. Jag släppte filten med händerna och hjälpte sedan till att dra bort den varma filten från min kropp. Endast några sekunder senare stod jag där framför honom utan något emellan honom och min bara kropp. Jag kände mig naken där jag stod framför honom med endast en t-shirt. Även fast den var några storlekar för stor syntes en större del av min kropp.

”Okej, jag tror dig.” Jag hade inte vågat kolla upp på honom innan, bara känt hans blickar mot de kroppsdelar som just blivit synliga för honom. Jag log självbelåtet och kollade upp på honom.

”Jag sa ju det.” Han nickade med ögonen fästa i mina. Han kollade i alla fall inte in min kropp mitt framför ögonen på mig, när jag såg honom. 

”Ja, det gjorde du.” Jag nickade. En pinsam tystnad spreds mellan oss och jag drog ett djupt förberedande andetag, kollade ut mot husen nedanför igen. Följde bilarna som körde runt på Los Angeles stora gator. De gula taxibilarna syntes tydligt i skenet från gatlyktorna även fast det var natt nu. Hela staden var full med liv, det var ju ändå fredagkväll, och här uppe stod vi på min balkong knäpptysta.

”Killarna där borta var inte dina vänner va?” Hans blick mötte min och han skakade på huvudet, inte osäkert, bara för att konstatera att mitt påstående var sant.

”Jag träffade de för något år sedan när jag var i Los Angeles, men de hade förändrats. Inte för att de var särskilt mycket trevligare förra året. Men jag gissar att jag har förändrats jag med, inte bara de.” Han kollade rakt ut i luften och jag nickade för att fatta att jag förstått vad han menat. En pinsam tystnad spreds emellan oss igen.

Ännu en gång var det jag som bröt den:

”Jag tänkte att vi kanske kunde ta den där shoppingrundan imorgon, om det är okej?” Jag sneglade på honom och hans blick mötte snabbt min, han nickade.

”Det passar bra imorgon”, han tog en kort paus, ”men jag är dock inte helt okej med att du betalar för mig.” sa han sedan ärligt. Jag skrattade till och kollade ut över staden igen.

”Det är lugnt, jag har råd med det.” sa jag och log mot honom.

”Hur mycket lön får du egentligen från den där Charlie-snubben?” frågade han och jag kunde inte hindra mig själv när jag brast ut i skratt. Snubben?

”Snubben?” upprepade jag och han skrattade till. ”Hon är en tjej!” skrattade jag vidare. Han flinade.

”Jag vet.” sa han bara lätt.

”Min mamma och pappa tjänar ganska bra. Så jag får pengar från dem…” han avbröt mig.

”Som du vill slösa på mig?” Jag flinade och nickade.

”Tydligen.”

”That’s sick.” Jag flinade men skakade på huvudet.

”Du är min vän och du har inga egna. Jag lånar bara ut dem till dig.”

”Och jag kommer aldrig i hela mitt liv kunna betala tillbaka till dig, du är väl medveten om det va?” Jag skrattade till, sneglade på honom och nickade. Han kollade djupt in i mina ögon. Såg fullkomligt seriös ut.

”Ja, jag är medveten om att du aldrig kommer kunna betala tillbaka.” sa jag med ett leende, kollade ut över staden igen och kände hur håret på armar och ben reste sig när en kall blåst svepte förbi balkongen. Det lilla håret som inte fått plats i flätan runt mitt ansikte blåste också runt, jag kände Justins blick mot min kind hela tiden.

”Jag behöver verkligen inga kläder.” jag suckade och himlade med ögonen. Hade inte vi redan haft detta samtal?

”Det är skitvarmt på dagarna Justin! Jag kommer åka till stranden någon dag och du kommer följa med mig, vad ska du annars bada i? Och ska du gå runt med långärmat, kängor och långbyxor i Los Angeles sommarväder?” utbrast jag och slog ut med armarna för att visa staden vi båda levde i för tillfället. Han suckade.

”Ett par badbyxor, flipp-flops och ett par shorts, jag låter inte dig köpa något mer till mig.” Jag skrattade till och himlade med ögonen ännu en gång.

”Vi får väll se.” sa jag och log mot honom. Han suckade djupt. Ännu en kall blåst svepte förbi och jag huttrade till. Det brukade verkligen inte vara sådana här kalla nätter i Los Angeles. De brukade vara ljumna, men det var inte så konstigt att det var kallt här uppe, vi var ändå 24 våningar upp.

”Du, jag tror jag går och lägger mig. Om det är okej?” Han nickade och sneglade på mig.

”Det är okej.” sa han och letade efter något i jeansfickan. Han tog upp ett cigarettpaket och tog ut en cigarett, stängde paketet, la ner de i fickan och drog istället upp en tändare. Jag studerade honom i hans rörelser hela tiden. Mjuka, långsamma rörelser när han stoppade cigaretten mellan läpparna och tände den sedan. Han drog in rök, tog ut cigaretten och blåste sedan ut röken i den ljumma nattluften. Röken fyllde luften utanför balkongen.   

Plötsligt mötte han min blick och jag bröt den snabbt genom att kolla ut på rökmolnet som sakta försvann i luften. Jag såg hans stora flin i ögonvrån och hörde sedan hans mörka, korta skratt. En rodnad spreds på mina bleka kinder.

Jag vände mig snabbt om och drog ett djupt andetag innan jag pekade in mot lägenheten.

”Jag går och lägger mig nu, stanna inte uppe för sent och glöm inte att stänga balkongdörren.” Jag sa allt väldigt snabbt, generad över att han hade kommit på mig bokstavligen stirrandes på honom.

”Okej.” svarade han bara och jag nickade, gav honom en sista blick och tog sedan de återstående stegen mot balkongdörren.

Väl medveten om att hans bruna blick var obehagligt fäst på min rumpa, i bästa fall ben. Därför skyndade jag på stegen och kom snabbt in i lägenheten. Jag fick skylla mig själv, det var ju jag som hade slängt iväg den där jävla filten.  

En aning tråkigt, eller vad tycker ni? 

Kapitlet innehåller faktiskt 2631 ord! Långt, eller vad tycker ni? Och ALLT är faktiskt skrivet idag, duktigt av mig, har nog aldrig gjort det innan owo Inte så långt iaf! 

Den blommiga klänningen blåste runt mina nyrakade ben när jag och Justin kom ut i den friska luften. Jag drog in ett djupt andetag och log för mig själv.

Mensvärk dramat för några dagar sedan var glömt och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det kunde bli när en nästintill främling levde i din lägenhet. Det vill säga Justin. Men vi hade kommit in i särskilda rutiner, han visste när jag började, slutade, när vi skulle mötas vid min bil på eftermiddagarna, han visste mycket om mina rutiner.

Och att jag fick grymt ont i magen när jag hade mens.

Även fast det kanske inte var en av det mest grundläggande informationen om mig.

Jag tänkte nästan aldrig längre på när han skulle åka; faktiskt så ville jag inte att han skulle åka. Det var skönt med sällskap, fick mig att tänka på min familj i Washington DC. Min älskade mamma och pappa. Jag var ensambarn och hade inga syskon, även fast jag alltid viljat ha det. En liten lillebror eller lillasyster man kunde bära runt på när de var små och leka med när de blev äldre. Det skulle varit mysigt, ändå ville jag inte ha barn. Jag ville för det första inte föda dem och jag skulle nog aldrig ha ork att ta hand om dem; även fast jag visste att man skulle behöva det. Byta blöja, amma dem och såklart mycket mer. Men om jag skulle bestämma nu skulle jag inte vilja ha barn på väldigt, väldigt länge.

”Sedan när började du ha klänning?” Justin avbröt mina tankar med ett skratt och en korkad mening, jag sneglade på honom med ett höjt ögonbryn samtidigt som vi gick mot min bil.

Hans bruna förtrollade ögon mötte mina och jag kunde inte bryta blicken.

”Sedan nu?” skrattade jag och höjde båda ögonbrynen. Han flinade och nickade, kollade ner på min klänning och jag kunde se hur hans bruna ögon fastnade extra länge på mina ben. Typiskt killar.

Jag var i alla fall glad att han inte fastnade med blicken på min rumpa.

”Fin.” sa han och log. Jag skrattade till och puttade till honom på överarmen.

”Fin? Seriöst?” skrattade jag och han flinade han med.

”Vad ska jag säga då?” jag drog ett djupt andetag och förberedde mig på att säga något riktigt smart, men jag andades snabbt ut igen då min hjärnkapacitet var som bortblåst.

”Okej, jag kommer inte på något.” Jag suckade djupt och han flinade stort och retligt mot mig.

”Spela inte smartare än du är, princess.” Jag spände blicken i honom och han hade fortfarande det stora flinet på sina läppar.

”Jag är faktiskt smart, badboy!” sa jag och han flinade stort.

”Smart? Are you fucking kidding me?” Jag låtsades ta illa upp och läppen hängde överdrivet mycket när jag låste upp bilden med den lilla nyckeldosan i min hand. Jag gick över till andra sidan och öppnade dörren, hörde hur Justin gjorde detsamma och hur han sedan hoppade in i bilden, jag gjorde snabbt detsamma och spände fast mig själv när vi båda var inne.

Jag fällde ner solskyddet i taket och öppnade den lilla spegeln som var placerad inuti, sedan tog jag en sista look på mitt sminkade ansikte. Jag hade bara sminkat det lite lätt, orkade nästan aldrig sminka det hårt, blev oftast bara, maskara, kajal och läppglans, ibland rött läppstift.

”Du, Justin..” sa jag och vände blicken mot honom, han satt och kollade ut genom fönstret, lät tankarna sträva fritt. Han vände snabbt ansiktet mot mig när jag sa hans namn, ett uttryckslöst ansiktsuttryck var placerat på hans läppar.

”Ja?” frågade han och jag drog ett djupt andetag innan jag sa vad jag ville säga:

”Du har inte så mycket kläder va?” frågade jag försiktigt.

”Nej.” sa han kort och sneglade ner på sina kläder, vilket var ett par jeans, ett vitt linne och sina svarta kängor, som han nästan alltid hade på sig. Den stora svarta ryggsäcken han hade med sig nästintill vart som helst vilade på golvet vid hans fötter.

”Får jag fråga vad du har?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, det får du.” Han fattade inte att jag redan frågat; så jag frågade igen.

”Vad har du för kläder i din lilla ryggsäck?” log jag och förväntade mig att han skulle öppna och kolla efter, men han rabblade upp från minnet:

”Förutom träningsgrejerna har jag, två par jeans, mina kängor, två vita linnen, två svarta långärmade t-shirts, som jag inte kan använda nu då det är alldeles för varmt, och en skinjacka, som jag inte heller kan använda.” han tog en kort paus, ”så det enda jag använder är två jeans, som ser nästan likadana ut, och två vita linnen, men jag klarar mig.” Han log.

”Hur kan du klara dig med så lite?” utbrast jag högt.

”Jag har inget val!”

”Du och jag får gå ut och shoppa i eftermiddag.” konstaterade jag.

”Varför?”

”Du behöver kläder, Justin.” Han suckade.

”Jag klarar mig bra.”

”Du behöver några shorts och badkläder, har du underkläder då?” utbrast jag med spelad förskräckelse. Hans blick spändes i min.

”Klart jag har underkläder! Jag valde bara att inte berätta det!” Jag skrattade och startade bilen snabbt. Backade ut från parkeringen, ändrade växel och körde sedan ut på vägen.

”Jag förstod det. Du behöver ett par andra skor och några t-shirts också.” utbrast jag, funderade på vad han mer skulle behöva samtidigt som jag körde ut på vägen.

”Du behöver inte köpa någonting till mig.” sa han kort. Jag sneglade på honom och skrattade till.

”Vadå, har du tänkt bada i underkläder när vi åker till havet eller?” Han skrattade till och skakade på huvudet.

”Jag badar inte.”

”Trams.” konstaterade jag. ”Alla älskar att bada.”

”Inte jag.” Jag kollade på honom ett kort ögonblick innan jag kollade bort.

”Jag kommer tvinga dig att bada.” sa jag och log lurigt åt honom.

”Jag är starkare än dig, så lycka till.” Jag låtsades skratta.

”I dina drömmar, princess.”

Diskussionen var slut och jag hade vunnit, han skulle följa med mig på en fet shoppingtur efter jobbet. Det skulle bli roligt, och han skulle äntligen få lite andra tröjor, byxor och skor. Jag kunde inte fatta hur han kunde överleva med två par jeans och två vita linnen. Det var sjukt. Jag skulle aldrig klara mig på det. Aldrig.

Vi kom fram till gymmet och vi gjorde som alltid, jag gick inte först, Justin kom tio minuter senare. Jag hade inte en aning om vad han gjorde de tio minuterna, tänkte kanske. Jag visste inte. Men jag visste att han väntade i tio minuter.

”Inte sen idag i alla fall.” sa Charlie när jag kom in i gymmet, med några minuter till godo tillochmed. Jag log och skakade på huvudet. Det utsläppta håret flög runt mitt huvud och jag ångrade att jag inte gjort något med det.

”Fin klänning.” sa Charlie med ett leende, jag hade aldrig sett henne i klänning, hon bar oftast ett par svarta urtvättade jeans, en t-shirt med något stort tryck på, tröjan var ofta lite liten, så att man såg en liten bit av magen. Ibland tillochmed så kort att man såg piercingen i hennes navel. Ett par svarta kängor med högt skaft satt på hennes fötter, alla piercingar i hennes ansikte satt på plats.

”Tack.” sa jag med ett leende.

Hon log snabbt tillbaka och jag gick och ställde mig bakom bänken, inget folk hade kommit ännu, men jag visste att Justin snart skulle komma in.

~

Efter jobbet; och tränandet möttes jag och Justin som vanligt vid min bil klockan 17.15. Som alltid. Men denna gång hade något litet förändrats, Justin var stressad, han skyndade fram till mig och istället för att heja och gå runt bilden för att hoppa in i passagerarsätet som han brukade göra, ställde han sig framför mig och kollade några sekunder på mig innan hans blick vändes bak och han tittade efter något som jag inte kunde se. Jag studerade honom förvånat samtidigt som han blick vändes tillbaka. Hans ögon såg en aning trötta ut, samtidigt som hans kropp var på hel spänd.

”Hej.” sa han snabbt, väntade på ett direkt svar från min sida.

 ”Hej.” sa jag förvirrat, försökte ge honom ett leende, men det såg nog mest ut som en misslyckad rolig-grimas.

”Du, jag vet att vi egentligen skulle shoppa i eftermiddag, men några som jag kände för många år sedan tränade på gymmet och de bjöd med mig på ett litet party som hålls ikväll.” Han tog en kort paus, ”tror du vi skulle kunna ta shoppingturen någon annan eftermiddag?” Jag kunde inte låta bli att vara en aning besviken, jag hade börjat se framemot den lilla shoppingturen jag och Justin skulle dra iväg på. Men jag förstod honom, såklart han ville umgås med sina vänner.

”Såklart vi kan, kanske imorgon. Eller på måndag.” Han log lättat.

”Okej, bra, jag är ledsen, men det var så länge sedan vi umgicks.” Han gav sig på ett falskt, snett leende. Jag log tillbaka.

”Jag förstår, kommer du hem ikväll eller imorgon?” Han drog ett djupt andetag.

”Imorgon, på morgonen. Jag vet inte hur tidigt, när vi vaknat gissar jag.” Jag kände mig som en mamma när jag frågade honom sådant, han var gammal nog att ta hand om sig själv. Jag visste inte exakt hur gammal, och inte hans födelsedag. Men den skulle jag säkert snart få reda på.

”Okej, ha det kul!” log jag och han nickade, kollade snabbt ner på sin ryggsäck och räckte den prövande till mig.

”Är det okej om du tar med den hem? Jag vet inte hur stället ser ut eller vilka som är där.” Jag nickade snabbt, tog tag i den och hängde den över ryggen. Justin log kort, höjde handen som ett hejdå och vände sig sedan om för att gå bort till en bil som stod en bit bort. Den var stor och svart, bilens rutor var tonade, men jag kunde se en grovt tatuerad man från förarsätet. Jag rös nästan av första blicken på honom, han såg verkligen inte ut som en trevlig typ. Plötsligt fick jag lust att tvinga Justin följa med mig på den där shoppingturen ändå, även fast han inte ville. Men det visste jag att jag inte kunde, jag kunde inte tvinga honom ifrån sina vänner. Även fast de antagligen var forna vänner.

Jag kunde se en grovt byggd man runt tjugo i passagerarsätet. Han hade tatueringar i hela ansiktet och jag kunde gissa att de sträckte sig mer eller mindre över hela kroppen. Han såg riktigt skrämmande ut.

Ännu en gång ville jag dra med Justin på en shoppingrunda.

Plötsligt fick jag ögonkontakt med killen som satt i förarsätet. Hans mörka, nästintill svarta ögon mötte mina och jag försökte se lugn ut. Även fast hjärtat började dunka hårdare i bröstet och jag kände hur svetten var påväg att börja rinna. Ett stort respektlöst flin spreds på hans läppar.

Justin var vid detta laget framme vid bilen, öppnade en av bakdörrarna snabbt och hoppade sedan in. Killen jag hade ögonkontakt med bröt kontakten och kollade bak på Justin som inte syntes bakom de tonade rutorna. Hans läppar rörde sig, men jag kunde inte höra vad han sa. Jag gissade dock på att han pratade om mig. Sa något om mig, då han kollade på mig när han avslutade meningen. Jag rös till av hans genomträngande blick och ville bara springa där ifrån när hans blick följde min kropps former, kollade extra längde på mina bröst och ben. Jag ville inte vända mig om, ville inte ge honom nöjet att inspektera min rumpa. Så istället stod jag där och såg bokstavligen när han studerade mina bröst. Jag kände mig utpekad och tog ett steg åt sidan för att förbereda mig på att snabbt vända mig om och springa in i bilen.

Plötsligt såg jag hur en hand sträcktes fram mot killen som studerade mig, handen slog till honom på armen och killen vaknade till liv.

Efter att ha studerat mina bröst i vad som kändes flera timmar. Han ryckte till, fortfarande med det äckliga flinet på sina läppar. Han gav mig en sista blick innan han släppte kopplingen och bilen körde snabbt tillbaka.

Jag såg fortfarande hans skrämmande bruna ögon framför mig.

Justins perspektiv: 

Jenna gömde ansiktet i kudden, jag hörde henne dra djupa andetag, antagligen för att försöka dämpa smärtan i magen. Till en början med hade jag trott att hon överdrev, eller att hon drev med mig. Kunde det verkligen göra så ont? Men efter ett tag, faktiskt inte alls så lång tid, såg jag smärtan i hennes ögon och hur hon verkligen försökte dämpa smärtan på alla sett hon kom på. Hon hade verkligen så ont som det såg ut som, hon lurade mig inte.

Men när jag tänkte efter; varför i hela friden skulle hon vilja lura mig? Hon fick ju inte ut någonting av det ändå. Så varför i hela friden skulle hon vilja det.

Hon drog ett djupt andetag rakt in i kudden och jag kunde inte hindra mig själv innan jag drog handen under filten som låg över hennes kropp och la handen på hennes mjuka, platta, varma mage. Långt ner, egentligen alldeles för långt ner. Men förra gången jag gjort såhär hade hennes smärta dämpats, och jag ville att den skulle göra det igen. Hon stelnade till med huvudet i mitt knä, på en kudde, en kort stund innan hon slappnade av, med huvudet tungt på huvudet. Jag smekte henne fram och tillbaka över magen och råkade nudda hennes trosor med mitt pekfinger i några sekunder när jag smekte så långt ner jag vågade. Jag drog dock snabbt bort handen och försökte låtsas som ingenting.

Jag var inte rädd för det, det var inte det. Jag ville bara inte att hon skulle bli arg på mig, lämna mig ute igen, jag ville inte behöva bo på gatan igen. Utan någon att prata med, umgås med, kolla på riktigt ”cheesy” filmer med, utan något att äta middag med. Jag visste att detta inte skulle vara för alltid, det funkade inte så. Kanske en månad, högst, om hon inte slängde ut mig innan dess förstås. Det var inte helt omöjligt, ett snedsteg bara. Efter en månad, högst, skulle jag behöva ge mig av igen. Jag hade inte en aning om vart, en stad några mil härifrån? Eller längre. Det berodde på, berodde på så många anledningar.

”Hur känns det?” frågade jag försiktigt, för att avbryta mina egna tankar. Hon sneglade upp på mig, hennes ögon var röda av tårar jag inte trodde hunnit trilla.

Hon drog ett djupt andetag innan hon svarade, ”Bättre.” Jag log kort och nickade, kollade sedan upp mot filmen hon valt, som var alldeles för romantisk och seg för mig smak. En av alla hennes ”chessy” filmer.

Det var tyst en stund innan hon avbröt tystnaden, ”Skulle du vilja göra en sak för mig?” Jag kollade snabbt ner på hennes, studerade hennes långa ljusbruna hår som låg utsträckt på kudden och lite i mitt knä.

Jag nickade, ”Visst, vad?”

”Köpa choklad till mig.” sa hon lättsamt. Jag stelnade till, drog ett djupt andetag.

”Jag har inga pengar.” Det lät hårdare än det var meningen att det skulle göra, hon sneglade på filmen, kollade sedan snabbt upp på mig och försökte ge mig ett lite lättsamt leende.

”Jag vet, det var inte så jag menade, jag skickar med dig pengar såklart.” Jag gav henne ett kort leende, innan jag nickade.

”Klart jag kan.”

”Du får också en.” Jag skrattade till.

”Jag får betala tillbaka dig när jag får pengar.” Ett tomt löfte.

”Det är lugnt.” sa hon och log, ”om du kan hjälpa mig upp kan jag ta fram pengar till dig.” Jag nickade och hon satte sig upp i soffan, när hennes huvud försvann från mitt knä la jag kudden hennes huvud tidigare vilat på och reste mig upp. Jag vände mig om samtidigt som hennes fötter föll över sängens kant och hon kollade upp på mig. Jag sträckte min hand mot henne och hon log tacksamt innan hon fattade tag i den och jag hjälpte henne upp. Jag fattade att hon fortfarande hade ont när hon stötte sig mot mig, samtidigt som hon höll sig lite framåtböjd och höll båda händerna om magen. Vi gick nära varandra till köket, jag med vardera händer på hennes armar, bakifrån, hon med händerna om sin mage, en plågad grimas placerad i fejset. Jag kollade ner på mina nakna fötter, men fastnade på någonting, som inte var mina bara fötter. Hennes långa ben syntes tydligt där jag var placerad bakom henne, även fast hon var en aning lutad mot mig. Jag försökte släppa hennes ben med blicken, försökte kolla på det jag egentligen kollat ner för, mina fötter, av någon okänd anledning.

Jag kunde inte släppa blicken från hennes ben förens hon kallade på mig med ett tyst, men muntert, ”Justin.” Jag kollade upp på henne och såg att hon hade blicken på ett föremål framför henne, jag bröt blicken från hennes bakhuvud och kollade framför henne, där hennes händer pillade på en 10 dollarssedel. Hon sneglade bak på mig och räckte mig en aning osäkert pengarna, jag förstod hennes osäkerhet. Jag hade bara bott här en vecka och några dagar. Hon kände mig inte bra, och skulle antagligen aldrig hinna lära känna mig heller.

”Jag lovar att jag bara köper en chokladkaka.”

”Två chokladkakor.” rättade hon mig och jag himlade med ögonen, skrattade till och nickade.

”Okej, två chokladkakor.” upprepade jag så att hon skulle förstå att jag fattat rätt. Hon nickade, sneglade på pengarna och log mot mig. Jag la ner sedeln i bakfickan och var precis påväg att hjälpa henne tillbaka till vardagsrummet när hon hindrade mig.

”Jag är sugen på choklad, stick så snabbt du kan, och kom tillbaka snabbt.” Hon drog ett djupt andetag, höll nu ena handen på bänken framför henne i köket och var halvvänd mot mig.

”Det finns en mack lite längre ner på gatan, ta vänster när du kommit ner till entrén och sedan är det bara att gå rakt, du kommer märka den, okej?” Jag nickade och log mot henne.

”Okej.”

”Gå nu.” sa hon och jag skrattade till, men vände mig om och vandrade mot hallen, drog på mig mina skor och gick sedan ut ur lägenheten. 

Jennas perspektiv: 

Jag kunde inte neka att jag var en aning nervös, inte för att 10 dollar var mycket pengar eller någon annan fånig anledning, jag var bara allmänt nervös. Och jag hade inte ens en aning om varför.

En kvart efter att han gått kom han tillbaka, jag hörde honom när han öppnade dörren, ställde kassen åt sidan för att dra av sig skorna, tog kassen igen för att sedan vandra till mig där jag låg i vardagsrummet, med en av mina två macbooks. Den ena var vit, grå, denna var pastellrosa. Den vita hade jag fått för några år sedan av mina föräldrar, denna hade jag köpt själv.

Justin hade fortfarande inga sockar på sig när han klev in i vardagsrummet, hans nakna fötter vandrade sakta över trägolvet.

”Jag köpte Ben & Jerry’s också, jag visste först inte vilken jag skulle ta till dig, men jag bestämde mig för choklad, och jag tog….,” han tog en kort paus, stoppade ner handen i påsen och tog upp glassen, ”Chocolate Fudge Brownie.” Han kollade på mig igen. ”Gillar du den?”

Jag skrattade till och nickade, ”Ja, det gör jag! Köpte du ingen till dig själv?”

Han nickade sakta, ”Jo, det gjorde jag.” Jag log och ställde ifrån mig datorn på soffbordet. Han studerade den en kort stund innan han kollade på mig igen.

”Bra.” sa jag och reste mig upp, smärtan i magen var dämpad för tillfället och det var riktigt skönt. Jag slapp den knivhuggande känslan i magen varje minut.

”Kom, vi ställer in dem i frysen.”

~

Vi hamnade i soffan igen efter att vi ställt in glassen i frysen, jag med huvudet i hans knä ännu en gång. Jag hade ställt fram lite hallon och jordgubbar som jag låg och smaskade på samtidigt som Justin tuggade på sin chokladkaka, när han först smakat den såg det ut som om han aldrig ätit choklad innan, i alla fall inte på en väldigt lång tid. Han hade inte brutit av bitarna som man kunde bryta av, han hade bara tagit en stod tugga och sedan smaskat i sig chokladen. Själv satt jag och smaskade på ett hallon, med min chokladkaka i knät. Justin hade en kudde i knät som jag vilade huvudet på, jag hade även en filt om mina ben, eftersom att de annars var helt bara. Det hade känts fel att gå så bar tillsammans med Justin, men efter ett tag vande man sig, även fast man helst av allt skulle vilja ta på sig ett par byxor. Men jag orkade inte ens resa mig upp för tillfället, och ännu mindre gå, och jag ville inte ge Justin ett tillfälle att kolla närmre på mina underkläder, alltså fick jag snällt vänta. Jag hade ju filten om benen i alla fall.

”Hur länge brukar du ha..,” han tog en kort paus, harklade sig, drog handen genom håret, och fortsatte sedan, ”mensvärk?”

Jag log mot honom, tog ett till hallon och stoppade det i munnen, ”Det brukar bara vara en dag.” sa jag lättsamt. Precis när jag uttalade orden började den molande värken i magen komma tillbaka, jag la mig ner på min kudde igen och försökte bete mig normalt samtidigt som någon, eller något, styckade min livmoder i bitar.

Efter en stund började illamåendet komma krypandes, jag kände hur det snurrade i huvudet och hur världen snurrade runt framför ögonen. Jag lät händerna ligga stilla vid mina sidor och kollade rakt upp i taket samtidigt som jag drog fötterna mot mig, i ett försök att dämpa smärtan i magen.

”Hur mår du?” Jag kollade chockat upp i Justins förvirrade ansikte, hade helt glömt att han satt där. Jag fick inte ut ett ord, låg bara en stund och kollade på honom, fastnade med blicken i hans. Kände mig helt borta.

Jag ryckte till när jag märkte hur något varmt började smeka mig på magen, det som kände som en knut i magen upphörde sakta och direkt när den obehagliga känslan avtog slöt jag ögonen och slappnade av. Han kände det och fortsatte smeka huden på min mage. Gjorde små mönster, skrev och ritade. Jag märkte att han råkade nudda mina trosor och kände hur han stelnade till samtidigt som handen snabbt drogs upp mot den mindre privata delen av min mage. Jag fattade inte riktigt varför han tyckte det var så farligt, han hade antagligen varit där nere på tjejer fler gånger än jag kunde räkna.

”Har du fortfarande ont?” frågade han och jag skakade på huvudet.

”Nej, inte lika mycket i alla fall.” sa jag och vände på mig så att jag låg med huvudet mot tv:n, där jag playat filmen igen efter den långa pausen. Jag hade redan några filmer jag ville kolla på efteråt.

”Kollar du bara på tråkiga romantiska filmer?” skrattade Justin och jag drog ett djupt överdrivet andetag och spände blicken i honom.

”Tråkiga!?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, tråkiga, det händer ju typ ingenting!” Jag vände mig om mot filmen igen och låtsades sura.

”Prata inte mer med mig?” Han skrattade till, tog tag i någonting bakom mig och stack fram det framför mina ögon. Min chokladkaka.

”Vill du ha choklad?” 

OMG VAD TYCKTE NI OM JUSTINS PERSPEKTIV!?!? :D ALLA SKRIVER SINA TANKAR! :D 

Ännu ett ganska kort och trist kapitel (förutom Jujus perspektiv då :D) men sådanna behövs också! :) 

Aja, ännu ett kapitel uppe! 

Vad tycker ni om novellen hittills? :D 

Kommentera. 

( OBS. Jag gör föresten inga länkbyten mer just för tillfället! :) OBS. ) 

Som jag anat hade den varit nära. Redan en vecka senare kom den som ett pistolskott och jag kröp ihop undertäcket i sängen med händerna hårt tryckta mot magen. Jag ville inte resa mig upp, jag fick meddela Charlie senare, säga till henne att jag inte kunde komma. Jag skulle antagligen ligga med obegripliga magsmärtor hela dagen. Inte ens kunna gå upp för att äta något, förhoppningsvis kunna resa mig de få gånger jag behövde gå toa, och dricka.

Jag drog ett djupt andetag och slöt ögonen samtidigt som det högg till i magens nedre delar. Det kändes som om någon stack in en kniv och vred om, vårdslöst och ilsket. Jag kurade ihop mig i fosterställning och försökte somna om. Skulle kanske i bästa fall kunna sova bort hela dagen.

~

Klockan blev halv nio. Jag kunde höra fotsteg utanför min dörr och kunde nästan höra Justins förvirrade tankar från där jag låg på mage mitt i den stora ljusa dubbelsängen. Jag hade huvudet djupt i kudden och gnällde ibland till av de plötsliga magsmärtor som kom då och då. Även den evigt gnagande känslan i magen som vägrade försvinna, som ett svart hål. Efter ännu tio minuter, när den digitala klockan stod på 08.41, knackade det på dörren.

”Jenna?” Justins hesa morgonröst hördes dovt igenom dörren. Jag drog ett djupt andetag och stönade till innan jag kröp ihop i fosterställning med täcket tätt mot kroppen.

”Mmm”, sa jag gnälligt, jag fortsatte en kort stund senare, ”du kan komma in.” Jag hörde när dörren gick upp och öppnade ena ögat för att möta hans blick. En vit t-shirt täckte hans överkropp och ett var svarta jeans hängde lågt på hans höfter. Han stod barfota på det lena trägolvet. Hans panna försattes med rynkor och han såg aningen förvirrad ut, och jag kunde inte klandra honom, det var 20 minuter tills jag skulle börja arbeta och här låg jag och vred mig av smärta.

”Är du sjuk?” frågade han försiktigt och jag skakade på huvudet, men ångrade mig snabbt och sa tyst:

”Typ.” Han rynkade pannan ännu mer.

”Vadå typ sjuk?” frågade han oförstående. Jag suckade och slöt ögonen.

”Jag har mensvärk.” Jag sneglade snabbt upp på honom och hans mun formades till ett litet O. Jag slöt ögonen igen för att slippa se hans reaktion, och när han inte sa något öppnade jag munnen igen:

”Och när jag får det känns det som om någon hugger en kniv i min mage och vrider om.”

”Oj.”

”Du ska vara glad över att vara kille.”

”Oh.” Nästan samma dryga svar två gånger, jag började bli irriterad.

”Du kan gå nu.” sa jag kort och vände mig om i sängen.

”Ska du ligga här inne hela dagen?” frågade han snabbt och jag suckade ännu en gång. Såg han inte att jag ville vara ifred? Jag ville inte ha honom här just nu. Kunde han inte bara fatta det och gå?

”Vad ser det ut som?” suckade jag och han drog ett djupt andetag.

”Ja?” jag nickade knappt synbart.

”Ja, jag ska ligga här och tycka synd om mig hela dagen. Gå nu.”

”Jag kan hjälpa dig upp om du vill.”

”Jag är naken här under och skulle verkligen uppskatta och du försvann.” sa jag och slängde bak huvudet för att försöka stirra ut honom med den kallaste blicken jag kunde musta under omständigheterna.

Han stod kvar i dörröppningen med blicken på mig.

”Jag sa, gå.” sa jag snabbt och hann precis hindra mig själv från att hoppa upp ur sängen och putta ut honom från mitt rum. Jag hade inte ljugit om honom när jag sa att jag var naken här under, för det var jag, förutom ett par färgglada trosor.

Han ryckte på axlarna och nickade kort, en aning besviket.

”Aha.. Okej.” han nickade ännu en gång, som för att försöka försäkra sig själv att han skulle gå. Jag pustade ut när han stängt dörren efter sig, och försatte att ligga och tycka synd om mig själv.

Efter 10 minuter öppnades dörren igen och jag suckade högt rakt in i kudden.

”Jag sa att du skulle försvinna!” sa jag irriterat och kunde höra fotsteg igenom rummet, sedan en dörr som öppnades och ännu fler fotsteg.

”Har du underkläder eller vill du att jag ska leta fram ett par i din underkläderslåda också?” Han sa ’underkläderslåda’ annorlunda, och jag rullade snabbt runt så att jag låg på rygg och studerade honom där han stod en bit in i min Walk-in-closet. Jag var noga med att ha täcket så högt uppdraget som möjligt när jag irriterat studerade honom.

”Gå ut därifrån!” utbrast jag irriterat och rynkade förbannat ögonbrynen. Han gav mig en snabb blick innan han kollade in i WIC-en igen.

”Har du underkläder på dig eller inte?” Jag drog ett djupt andetag och drog upp täcket så att de låg tätt mot hakan.

”Jag har underkläder.” Han nickade och tog ett steg för att dra ut en låda, jag kunde se hur ett stort leende spreds på hans läppar, och jag kunde bara gissa vilken låda han dragit ut.

”Underkläder.” sa han gillande och leendet räckte enda till öronen.

”Stäng lådan!” skrek jag upprört och han flinade med blicken mot mig.

”Ska bli, madame.” Jag suckade irriterat och sa sedan:

”Var det behåar eller trosor i lådan?” Jag kunde inte hindra mig själv från att bli illröd när jag frågade honom en så personligt fråga. Han fick ett stort överlägset flin lekandes på läpparna.

”Spetsbehåar, i alla färger.” Jag såg noga till att han inte såg mitt illröda ansikte när jag svarade.

”Då är mina sov tröjor två lådor under.”

”Vad är däremellan?” flinade han, jag kunde se flinet som lekte på hans läppar.

”Du skulle inte våg--.” Jag hann inte längre innan han avbröt mig.

”Trosor, i alla möjliga färger, former och sorter.” Jag gav ifrån mig ett irriterat stönskrik.

”Du har ingen rätt att kolla i mina lådor!” utbrast jag frustrerat.

”Hindra mig.” skrattade han och jag visste att jag var fast, Jag hade inget annat än trosor på mig, och jag ville inte visa mig ännu mer naken för honom.

”Leta upp en tröja till mig nu då!” sa jag argt och han skrattade till. Jag hörde hur hans tryckte in lådan med trosor och drog ut en annan låda. Efter en liten stund såg jag honom när han stegade ut från WIC:en och fram till mig, med ett stort retligt flin på läpparna.

”Bara håll käften.” sa jag och drog åt mig tröjan han räckte mig, han stod ungefär en meter från sängen och fick sträcka till för att räcka mig tröjan. Han stod antagligen så långt borta för att jag inte skulle komma åt honom med mina nävar. Han ställde sig riktigt upp och blicken låg fäst på mig hela tiden, jag hade bara lust att plantera en näve i hans retliga ansikte.

”Vänd dig om.” sa jag iskallt och han flinade innan han vände sig om.

”Nu”, sa jag och tog en kort paus, ”gå.” Han suckade och vände huvudet mot mig igen.

”Nej.”

”Bara medan jag tar på mig denna.” sa jag och sträckte upp min tröja. Han suckade och nickade, det retliga flinet var borta och han gick ut från mitt rum. Jag gav ifrån mig en lättsam suck. När Justin försvann kom också den gnolande värken i magen tillbaka, som om den tagit en kort paus medan Justin befann sig i mitt rum. Nu var den i alla fall tillbaka och det var hemskt att resa överkroppen för att krångla på mig tröjan, som var för kort för mitt eget bästa. Men jag orkade verkligen inte att lägga energi på den höftlånga tröjan när det kändes som om någon vred om en kniv i min livmoder. Jag drog ner tröjan så långt den räckte innan jag föll baklänges i sängen igen, kurade ihop mig i fosterställning och kämpade mot tårarna. Jag slingrade armarna om mina ben och lutade pannan mot knäna där jag låg och kämpade mot de kraftiga smärtorna under täcket. En tår lämnade mitt öga och jag höjde ena handen för att dra bort den. Jag kunde inte hindra mig själv från att snyfta till när kniven vreds om ännu en gång. Ännu en tår lämnade mitt öga och jag visste att jag aldrig skulle orka vara irriterad på Justin om han kom in i mitt rum ännu en gång, som jag visste att han skulle göra, förr eller senare.

Som jag trodde knackade Justin på rumsdörren några minuter senare, tårarna hade som tur var slutat rinna och tårresterna hade torkat på kinderna. Det enda som fanns kvar var röda ränder på mina kinder.

”Jag kommer in.” sa han bara och öppnade dörren. Han hade samma kläder på sig som innan och han hade fortfarande inte fixat håret, det stod fortfarande ostylat åt alla håll på hans huvud. Ett oroligt ansiktsuttryck tog form i hans ansikte och han tog snabbt de återstående stegen mot mig, han föll ner på knä och la handen på min kind i ett försök att stryka bort de röda ränderna på mina kinder.

”Hur mår du?” frågade han försiktigt. Allt det retsamma han hade haft i ansiktet innan var som bortblåst, det han visade nu var ren och skär oro.

”Det gör ont.” viskade jag och slöt ögonen i ett försök att glömma smärtorna som fortfarande plågade min mage. Jag kände hur han med snabba fingrar drog av mig täcket. Han krånglade mina armar under min kropp och var jag öppnade ögonen när jag kände hur min kropp lämnade den mjuka, trygga sängen.

”Nej, nej, ne--.” jag tryckte mig mot hans varma överkropp när han bar upp mig i sin famn.

”Slä-Släpp ner mig!” Han tog ett steg bak och jag slängde armarna om hans nacke, lutade mitt huvud mot hans hals och höll mig krampaktigt fast i honom.

”Nej.” sa han kort och jag skrek till när han vände sig om och började gå ut från mitt sovrum. Jag hade aldrig blivit buren förut, aldrig i hela mitt liv. Inte av någon, om inte de få gånger min pappa lyft upp mig räknades. Men aldrig såhär, aldrig i brudstil. Jag slöt ögonen och bad tyst för mig själv att han inte skulle tappa mig. Han fortsatte bara gå den korta vägen till vardagsrummet samtidigt som jag blev mer och mer medveten om var han hade sin hand. På låret. Högt upp.

Jag klamrade mig fast om hans hals så hårt att jag inte märkte när vi stannade, inte förens jag kände hur hans bröst vibrerade en aning och hörde de välbekanta ljudet av hans skrockande.

”Släpp ner mig försiktigt.” viskade jag mot hans hals, fortfarande med ett strypgrepp om hans hals och slutna ögon.

”Jag lovar.” Jag öppnade inte ögonen och jag släppte inte greppet.

”Vill du komma ner idag eller?” flinade han och jag drog ett djupt andetag innan jag lättade på trycket om hans hals. Jag sänkte mig sakta ner i soffan och när jag väl låg med ryggen mot den mjuka ytan stod han på knä bredvid mig. Han bröt blicken från mig och sträckte sig efter en filt för att lägga den över mig, jag log tacksamt och la huvudet tungt på kudden han lagt under mitt huvud. Han reste sig upp i samma stund som jag påmindes om hans hands placering på min kropp några sekunder tidigare när jag legat i hans famn, en rodnad spreds på mina kinder när jag påmindes om det. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag.

Jag märkte in att Justin försvunnit från min sida innan jag hörde hans röst lite längre bort,

”Vilken är din favorit film?” Jag öppnade ögonen snabbt för att kolla på honom.

”Ehm..”, sa jag kort innan jag bestämde mig ”’Safe Haven’, den står under TV-bordet.” sa jag med ett kort leende och han nickade kort som svar innan han öppnade TV-bordets lilla dörr och strök ena fingret över filmryggarna. Efter en liten stund drog han ut en film och startade TV:n innan han satte in filmen i DVD-spelaren och startade filmen. Han fixade allt innan han playade filmen och vände sig sedan mot mig. Han tog de återstående stegen mot mig innan han lyfte upp mitt huvud, drog bort kudden och satte sig där kudden tidigare varit. Jag hann inte hindra honom innan hans hand låg på min mage, långt ner, precis där den molande smärtan höll hus. Hans varma hand fick mig att slappna av och jag slöt ögonen trött samtidigt som han började bilda små cirklar på min mage, små, små cirklar som hjälpte mot den ihåliga smärtan.