”Nej, ehm, väck mig. Väck mig när filmen är slut.” viskade jag. Jag kände hur han fortsatte klia en stund, sedan försvann hans händer sakta från min rygg. Jag föll sakta i djup sömn. 

Mobba henne inte, jag älskar också när folk kliar mig på ryggen… Like I said, mobba oss inte o-o

Haha, tillbaka till novellen. ;D

Vad tycker ni om den än så länge? :3 <3 

Kommentera♥

’’ Vad heter du? Och vad ska du sjunga idag?’’ frågade Demi Lovato.

Ja ni hörde rätt, Demi Lovato.

’’ Jag heter Izabella Jones och ska sjunga Where Have You Been med Rihanna.’’

’’ Hur gammal är du? ’’ frågade L.A Reid.

’’ Jag är 15 år.’’

Dem log mot mig och bakgrundmusiken började spelas.

När det kom till rätt tillfälle började jag sjunga och jag såg att Demi och Simon Cowell ställde sig upp när halva låten hade gått ungefär.

Låten gick mot sitt slut och när den var slut så stog nu alla upp.

’’ Åh du är den bästa vi sett här, och du är den sista.’’ Sa Britney Spears.

Det var så coolt att höra henne säg det, jag menar hon är ju skit känd.

’’ Jag säger ja.’’ Sa Simon Cowell

’’ Jag med’’ Sa L.A Reid

’’ Jag med’’ sa Demi och Britney samtidigt.

Jag sa tack i micken och gick sedan ut från scenen.

Mamma, pappa och Nelly stog där ute.

’’ Jag kan inte fatta det. Min bästa kompis har gått vidare i X-Factor.’’ Skrek Nelly hysteriskt.

Jag nickade och sländge mig i hennes famn.

Detta kan inte vara sant, jag är med i X-Factor, eller jag har gått vidare i allafall.

Detta är inte sant.

Vi kramades en lång stund innan mamma och pappa fick varsin kram.

Detta kan inte vara sant.

Det hade gått 2 dagar och redan nu satt jag på ett tåg till New York för att Audiotion nummer 2 och om jag gick vidare därifrån så skulle jag komma till Bootcamp.

Efter det är det sista gallrningen.

Det tog ungefär 10 minuter till innan jag var framme och satt i en taxi till stället där det skulle vara.

 Det var nu min tur att gå in det stora rummet för att kanske sjunga sista gången för juryn, men det hoppas jag inte.

’’ Hej fina du’’ sa Britney.

’’ Hej.’’ Skrattade jag.

’’ Vad ska du sjunga idag?’’ log Demi.

’’ Jag ska sjunga Halo av Beyonce.’’ Log jag tillbaka.

Demi nickade och gjorde en gest att jag kunde börja.

”Varför hade du hans kläder?” Hon kollade förvirrat på mig, rynkade pannan och stannade.

”Va? Vem då?” frågade hon snabbt och jag kollade med en aning sänkt huvud på henne. Försökte ge henne en seriös min.

”Killen du gav pengar innan? Han som sedan ville ha ett veckokort?”

”Jag vet inte vad du pratar om!” sa hon och försökte se oskyldig ut. Jag suckade snabbt och skakade bedrövat på huvudet.

”Seriöst Charlie.”

”Han frågade mig om jag kunde tvätta hans kläder, han har väll ingen tvättmaskin eller något! That’s it!”

”Hotade han dig?” Hon gjorde en grimas.

”Såklart han inte hotade mig!” utbrast hon och skakade snabbt på huvudet. ”Han bara frågade.” Jag spände blicken i henne, men gav mig sedan.

”Okej, jag ger mig.” Hon skrattade till och gjorde tummen upp snabbt, för att sedan gå vidare mot snacks automaten precis bredvid ingången.

”Din tur att stänga idag, babe!” ropade Charlie till mig från gymmets ytterdörr.

”Jag vet, babe!” skrek jag tillbaka snabbt. Jag satt i fåtöljen inne i personalrummet och läste en gammal ’seventeen’-tidning. Charlie var, tydligen, påväg hem. Jag hörde dörren ut från byggnaden öppnas och hur hon skrek:

”Då går jag nu! Glöm inte att släcka och låsa! Puss, hejdå!” Varje gång jag skulle stänga gymmet på kvällen skrek hon att jag inte skulle glömma att släcka och låsa. Efter två år borde jag väll veta och komma ihåg?

”Puss, hejdå!” Dörren slog igen och jag säckade ihop i soffan, jag blickade ner mot mina skor, och märkte att det inte var mina skor som satt på fötterna.

Det var Charlies.

Jag svor högt för mig själv och slängde tidningen i soffan innan jag sprang ut ur personalrummet och mot ytterdörren.

”Charlie!” skrek jag när jag slagit upp den, men hon var redan borta. Jag svor högt för mig själv innan jag vände på klacken och gick in genom dörren med en sur min. Jag kollade ner på min outfit och ville bara gråta när jag såg hur dåligt mina kläder passade med varandra. Jag satte upp håret i en hög tofs med tofsen som suttit fast runt min handled hela dagen och svor igen. Jag drog upp min vita iPhone 5 ur fickan och klickade mig snabbt fram till min och Charlies konversation.

To: Charlie

Du har mina skor din lilla ondskefulla unge. Jag kommer sätta eld på dina som hämnd.

Jag knappade snabbt in det halvsura meddelandet och la sedan ner mobilen i fickan igen. Jag skakade irriterat på huvudet och himlade med ögonen. Jag gick in i personalrummet och la tidningen på soffbordet på några andra tidningar och spände sedan tofsen för att kliva fram till skåpet där jag förvarat mina ytterkläder och min väska under dagen. Jag öppnade det olåsta skåpet och började med att ta ut min korta skinjacka, drog på den och tog sedan väskan för att hänga den snett över min kropp. Jackan var egentligen inte behövlig, då det var varmt ute, men jag hade den ändå, för syn skull. Jag stängde skåpet efter mig innan jag gick ut från personalrummet och släckte noga efter mig. Både på personaltoaletten och inne i själva personalrummet. Sedan gick jag vidare ut mot ingången, där information- och kassabordet fanns. Jag låste noga kassan och gömde nyckeln under den lilla mattan vid ingången.  Jag begav mig sedan mot den lilla ingången för de som inte tänkt byta om, mest personalingång dock. Hela väggen och dörren var av glas, så man såg igenom den, in till självaste gymmet.  

Jag öppnade glasdörren och klev snabbt in, utan att stänga dörren efter mig. Jag kollade runt i gymmet. Charlie älskade rosa, och det såg man överallt i hela gymmet, förutom i personalrummet. Där jag tvingat henne att ändra färg när hon gjorde om för något år sedan. Jag kollade ut över de olika träningsmaskinerna och fattade inte hur folk ens orkade träna på sådana. Jag klev ut med Charlies skor på det rosa plattliknande golvet. Jag gick förbi några rosa träningstyngder och kollade runt i den upplysta gymlokalen. Det luktade rent och det var inte speciellt konstigt, då vi bara hade haft fyra tränande idag.

Jag tänkte precis vända och stänga gymmet när jag hörde ett par gummisulor mot en av löpbandens band. Jag rynkade pannan och vände mig om ännu en gång för att gå längre in i gymmet, jag svängde åt vänster och fick syn på en lång muskulös kille på ett av de rosa löpbanden. Shortsen hängde lågt på hans höfter och han hade dragit av sig sin tröja och slängt den bredvid sig. Han hade hörlurar i öronen och han höll sin gamla knappmobil i ett hårt grepp i handen. Hans shorts var blå och kalsongerna var gula. Jag kunde se de vältränade ryggmusklerna jobba hårt när han sprang i rask takt på löpbandet. Jag kände igen det rufsiga ljusbruna håret som stod upp på hans huvud, det var killen jag gett tillbaka pengar, jag visste fortfarande inte namnet på honom. Svetten rann på hans rygg och i nacken på honom. Jag gick sakta fram till hans svettiga, hård jobbande, springande kropp och sa högt:

”Ursäkta.”

Ingen reaktion. Jag antog att han inte hörde.

”Ursäkta mig, men vi ska stänga nu.” sa jag sedan, lite högre. Killen hade stängda ögon och hans musik hördes ut från öronen. Han var väldigt fokuserad. Jag höjde handen och petade med pekfingret på hans muskulösa biceps. De kändes som att röra en sten. Hans ögon slogs upp och hans bruna ögon drog sig snabbt mot mitt håll. De stora bruna ögonen såg rakt in i mina. Han drog ut den ena hörluren och stängde av löpbandet för att han skulle kunna kliva av.

”Åh, förlåt.” sa han och tog upp sin vita tröja från golvet. Jag hann få en skymt av hans tonade magmuskler innan han drog tröjan över huvudet och täckte över den tydligt starka magen.

”Stänger ni… Ehm.. Nu? Eller hinner jag ta en snabb dusch?” Han såg osäker och hoppfull ut. Jag log och nickade.

”Du hinner.” Han gav mig ett litet leende och nickade sedan sakta innan han vände sig om och försvann mot omklädningsrummen.

Jag stod och kollade ner på Charlies skor lutad mot kassan när han kom ut från omklädningsrummet. Hans hår var fortfarande blött från den rekordkorta duschen och hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han stannade en bit framför mig och jag log mot honom innan jag reste mig så att jag stod vanligt och drog ett djupt andetag.

”Kommer du hit imorgon med...” jag tog en lång paus och hoppades på att han skulle säga vad han hette. Jag hoppades rätt.

”Justin, mitt namn är Justin.” log han kort och sneglade mot utgången. Leendet nådde inte ögonen. Jag log och nickade innan jag drog en hand genom håret och drog upp min mobil för att kolla klockan. Den hade redan hunnit bli halv 6 och jag nickade mot utgången.

”Vi borde nog gå nu.” sa jag, mest för att ha någonting att säga och hade helt förträngt min föregående fråga.

”Jag kommer hit imorgon, ja.” sa han och rättade till ryggsäcken på ryggen.

”Åh.” sa jag drygt och nickade. En pinsam tystnad spreds över oss samtidigt som vi kollade in i varandras ögon. Hans liknade stelnat guld i det starka ljuset från lamporna i taket.

Efter en stund bröt jag blicken och den åkte ner till marken.

”Jag sa aldrig vad jag hette, Jenna.” sa jag en aning osammanhängande och kollade upp i hans ögon igen innan jag tog ett steg mot utgången och sedan ett till. Han höll i byxorna samtidigt som vi började gå mot utgångsdörren. Jag drog ett djupt andetag och släckte alla lamporna på lampknapparna bredvid dörren och öppnade den sedan för att kliva ut i den varma kvällen. Solen sken fortfarande lågt på himlen och natten såg ut att bli stjärnklar och vacker. Justin smet snabbt ut efter mig och jag stängde och låste den sedan. Vid horisonten var himlen lila, rosa men ju längre i mitten på himlen man kom blev den blåare och blåare. Jag studerade den vackra färgen och vände mig sedan om till Justin som stod bredvid mig. Han hår var rufsigt och ostylat efter duschen, det stod åt alla håll och kanter.

Jag fick en plötslig impuls att dra handen igenom det.

”Ha en trevlig kväll, god natt.” han log snabbt och nickade innan han svarade:

”Tack detsamma, god natt” Jag väntade några sekunder på att han skulle gå mot sin bil eller lägenhet, om han gick och inte åkte, men jag väntade i förgäves då han stod kvar. Jag gav då honom ett sista leende innan jag begav mig mot min bil, men hann inte så långt förens jag fick se en profil sätta sig ner mot husväggen en bit från gymmets ingång. Han satte ryggsäcken bredvid sig innan han drog upp fötterna och slingrade armarna om benen, han lutade sedan huvudet mot knäna och drog ett djupt andetag innan han slöt ögonen. Jag hade vid detta laget vänt mig mot honom och studerade honom med rynkade ögonbryn. Varför satte han sig på gatan? Jag stod stilla och han verkade inte märka mig. Efter en stund öppnade han ögonen och hans blick mötte snabbt min. Han kollade uttryckslöst på mig.  

”Sover du…. Ehm..  Här?” frågade jag försiktigt samtidigt som jag gick närmre honom. Hans ögonkontakt med mina ögon bröts och han studerade istället gatan, efter dock bara några sekunder mötte hans blick min igen. Han klämde fram ett litet uttryckslöst leende innan han nickade och kollade runt på den öde gatan.

”Ja, jag sov i min bil förut, men d..” han ändrade sig snabbt, ”Några förstörde den, så nu sover jag här.” han klämde fram ännu ett falskt leende, de nådde fortfarande inte ögonen.

”Hur länge sedan var det personerna förstörde den?” frågade jag och rynkade pannan. Varför förstör man någons bil? Dessutom sov och bodde han ju i den, varför?

Han studerade mig en stund under tystnad. En rynka var placerad mellan hans ögon. Han övervägde något i sin hjärna. Kanske hur mycket han skulle säga, kanske något annat.

”Jag vet inte riktigt. Ett tag. Inte så länge, det var inte i LA det hände.” sa han lättsamt och lutade hakan mot knäna igen, kollade hela tiden på mig. Jag studerade honom igen, blicken fastnade i hans, en tyst tystnad föll över oss.

”Du kan få sova hos mig om du vill.” Orden flög ut ur min mun innan jag ens hann argumentera med mig själv i hjärnan. Han kollade förvånat upp på mig och han tog bort huvudet från knäna.

”Va?”

”Du kan… Sova hos mig ett tag om du vill, i gästrummet?” sa jag och det lät som en fråga och som om han visste exakt vilket gästrum jag menade. Hans blick studerade mina, Charlies, vans och man såg att han funderade.

Vad höll jag på med? Bjöd hem en total främling, in i mitt hem?

Jag tänkte precis dra tillbaka erbjudandet när han kollade förhoppningsfullt upp på mig. Hans ögon var en aning kisande när de mötte min blick.

”Ä-Är du säker?” frågade han, fortfarande med en hoppfull underton.

”J-Ja.” stammade jag och nickade sedan, för att förtydliga mitt erbjudande. Det tog några sekunder innan han förstod vad mitt svar innebar och han ställde sig hastigt upp och drog upp den, tillsynes, tunga ryggsäcken på ryggen. Hans skyndande rörelser tydde på att han var rädd att jag skulle dra tillbaka löftet om att han fick stanna hos mig.

Tänk så var han inbrottstjuv?

Ungdomsbrottsling? 

Drogmissbrukare?

Allt av de nämnda?

Han stannade en meter ifrån mig och kollade ner på mig, jag kände mig väldigt kort med Charlies vans och det störde mig. Jag ville vara längre än jag var, mina 169,5 centimeter räckte inte.

En pinsam tystnad spreds runt oss samtidigt som vi kollade djupt in i varandras ögon. Jag bröt den efter en stund, bröt blicken och studerade hans svarta, slitna kängor.

”Vi kanske ska gå?” sa jag och han nickade snabbt, jag såg det i sidan av mitt synfält och nickade sedan kort själv innan jag begav mig mot min bil, en silvrig fisker karma som min mor och far gett mig i present när jag flyttade från Washington DC. De sa att jag behövde en bil och de tänkte absolut inte ge mig något billigt skräp.

Justin följde efter mig och höll ryggsäcken stadigt. En mjuk bris tog tag i mitt uppsatta hår när vi kom fram till bilen och jag spände tofsen snabbt innan jag drog upp bilnyklarna och låste upp dörren med den lilla lås-upp-knappen. Justin ställde sig några meter från bilen och stirrade storögt på den, samtidigt som jag gick över till andra sidan, där förardörren var.

”Wow.” sa han och jag flinade stort.

”Förvånad?” Hans blick mötte min och han nickade snabbt.

”Min familj har en massa pengar.” sa jag bara och öppnade förardörren. ”Hoppa in.” Han studerade bilen en sista gång med stora ögon och öppnade sedan passagerardörren för att kliva in i bilen, samtidigt som jag gjorde det.

~

Hissen plingade till och vi gick båda ut på min våning, högst upp, våning 24. Jag delade våningen med en familj, rik familj. Min lägenhet låg åt höger och deras åt vänster, båda lägenheterna var stora, ljusa och luftiga. Något jag alltid gillat när de var. Jag slängde en blick bak på Justin som kliade sig nervöst i nacken. Han mötte min blick och höll genast fast den.

”Bo-Bor du själv?” frågade han och jag log stort innan jag nickade så att tofsen på mitt huvud gungade.

”Ja, det gör jag. Ingen kommer komma, jag lovar.” Han blev en aning lugnare och kollade sig runt i den lilla korridoren. Eftersom att det bara var två lägenheter på hela våningen var det en rätt kort korridor. Huset var dock inte färdigbyggt, de höll på att bygga ut våningen en bit till, så att fyra stora lägenheter skulle få plats.

Jag gick med raska steg fram till dörren och stoppade snabbt in nyckeln i nyckelhålet och vred om, ett bekant litet klick hördes innan jag puttade upp dörren och jag kunde se hallen framför mig. Åt vänster befann sig en stor toalett och åt höger mitt kök, som var onödigt stort, då jag verkligen sög på att laga mat. Om man fortsatte fram kom man till en stor korridor med olika dörrar. Vardagsrummet befann sig bredvid toaletten och på vardagsrummets högra sida fanns en glasdörr som ledde ut till en balkong. En rätt stor balkong med utsikt över Los Angeles. Sedan kom mitt sovrum och efter det, längst in, gästrummet. Där jag tänkte Justin skulle få sova.

Jag drog av mig min jacka och klev ur skorna för att vända mig om mot Justin som stod precis utanför dörren med blicken fest på mig.

”Är du säker?” Jag flinade och nickade.

”Ja, men jag vill inte ha något knark eller alkohol, okej?” Han stod kvar en liten stund som för att överväga sina val, springa för livet eller komma in. Han valde de sistnämnda och jag log mot honom när han klev in, stängde dörren efter sig och klev sedan ur skorna. Ryggsäcken hängde fortfarande på ryggen. Han kollade ner på mina fötter blygt och jag försökte lätta upp stämningen med ett stort leende, det gick sådär, då han inte ens såg mitt leende.

”Du behöver inte bära runt ryggsäcken, jag lovar att inte rota i den.” sa jag och jag sa ’lovar’ extra högt, så att han skulle fatta att jag menade allvar. Han mötte min blick och för första gången såg jag uttrycket i hans ögon. Det var som om en stor svart mantel befann sig över hans blick och allt jag kunde se var sorg och ånger. Han bröt vår ögonkontakt och drog sakta av ryggsäcken från ryggen, när den var nere la han den på sina skor.

”Känn dig som hemma!” började jag och slog ut med armarna. ”Är du hungrig?” Jag kollade snabbt på honom innan jag vände mig till köket och gick in genom det öppna valvet.

”Jag är alltid hungrig.” Jag motstod att ställa en följfråga mot hans lilla viskning, som det antagligen inte var meningen att jag skulle höra egentligen, och fortsatte bara in mot kylen.

~

Vi hade lagat pannkakor, eller vi hade försökt laga pannkakor. Det blev mest en kladdig smet av alltihop, men vi gnällde inte och åt upp allt. Justin åt som om han aldrig sett mat i hela sitt liv, han åt upp mer än hälften av pannkakorna, men jag blev mätt av de jag fick. Så jag klagar inte.

”Ska vi kolla om det går något bra på TV?” frågade jag när vi plockat undan allt i köket. Han nickade och följde efter mig intill vardagsrummet. Vardagsrummets golv var av mörkt trä och väggarna lika mörka, men inte av trä. En begäran jag haft när det gällde min lägenhet hade varit att vardagsrummet skulle vara mörkare än de andra rummen. Och jag hade fått som jag ville.

Direkt när man kom in i vardagsrummet möttes man av ett stort matsalsbord, som jag endast använde om jag fick främmat eller om mina föräldrar kom på besök. Och därför, användes det aldrig. För jag hade nästan inga bekanta, eller i alla fall inte folk jag bjöd hem på finmiddag, och mina föräldrar fick nästan aldrig tid att komma hit. En gång var tredje månad kanske, men de hade lovat att komma mer till sommaren, och jag skulle komma till dem.

Längre in i rummet fanns soffan, som var placerad bakom ett soffbord och en stor platt TV som stod på sin fot på ett långt brett TV-bord. TV-bordet var fullt med massa ramar och bilder från mitt liv. Från allt. Några när jag var liten, några när jag gick på High School och några på min familj.

”Fint du har det.” sa Justin och kollade runt i rummet. I taket över matsalsbordet hängde en fin glaskrona som lyste upp hälften av rummet, över soffan hängde också en lampa, men inte alls lika dyr och stor som glaskronan.

”Tack.” sa jag med ett leende och vi gick och satte oss i soffan. Jag satte på TV:n med fjärrkontrollen och kollade runt på de olika kanalerna.

”Jag gör i ordning gästrummet sedan, så att du kan sova där, okej?” Hans blick mötte min och han nickade. Han vände sig tillbaka mot TV:n, men min blick släppte inte hans spände ansikte. Vad var det med honom som gjorde mig så vek att jag bjöd hem honom? Till mitt hem? Kanske de bruna ångerfyllda ögonen och de en aning rynkade ögonbrynen. Hans raka ögonbryn var en aning buskiga, absolut inte farligt buskiga, och han passade i det, bra, han passade bra i det. Hans läppar var små, fylliga och en aning hjärtformade. Några få hårstrån var placerade på hans överläpp, från min placering någon meter ifrån honom såg det ut som ett ljusgrått sträck. Käkbenen var välmarkerade och öronen små och perfekt rundade. Håret var ljusbrunt eller smutsblont och de stod förtillfället rufsigt åt alla håll. Två vita fake-diamant satt fast som örhängen i båda hans öronsnibbar och de passade honom bra. Plötsligt bröt de bruna ögonen kontakten med den dåliga serien som spelades på TV:n och hans blick mötte snabbt min. Jag kollade snabbt bort och en rodnad spreds på mina kinder och jag böt hastigt TV kanal.

~

Jag hade fastnat för en av serierna som spelades på TV:n och helt glömt bort tiden. Jag drog upp min mobil ur fickan och såg på skärmen som lystes upp. Jag spärrade upp ögonen och släckte mobilen för att vända mig om mot Justin och säga:

”Jag går och bäddar till dig nu så att vi kan so…” jag hann inte längre innan jag fick se hans slutna ögon och halvöppna mun. Han hade, utan att jag märkt det, lagt sig ner i soffan med huvudet mot armstödet och låg nu där och sov. Han låg i hopkurad i fosterställning och hade armar och ben tätt mot sig. Han andades sakta och tungt och ett leende spreds på mina läppar. Jag reste mig tyst från soffan och stängde av TV:n snabbt, jag räckte mig sedan efter en av de många filtarna som hängde över soffans ryggstöd. Jag vecklade ut den och la den sedan varsamt över honom, hans ögonbryn rynkades och han gav ifrån sig en liten suck, men somnade snabbt om igen. Han var nog riktigt trött. Jag släckte allt som fanns att släcka i rummet och drog för gardinerna för fönstren som befann sig på väggen till vänster om soffan. När jag var klar gick jag sakta ut ur rummet för att inte väcka honom. Jag släckte sedan överallt, läste ytterdörren, borstade tänderna, tvättade av allt smink och gick sedan in i mitt sovrum. Jag tände sänglampan och drog sedan av mig min tröja, min bh, mina sockar och mina byxor. Jag sov alltid såhär, i bara trosor. Jag drog ut tofsen ur håret och borstade de med fingrarna snabbt innan jag gick fram till min CD-spelare och satte på den, för att sedan lyssna på den välkända låten som strömmade ut högtalarna. Jag lyssnade alltid på musik innan jag skulle sova, alltid, jag kunde inte sova utan musik. Jag la mig ner i den stora dubbelsängen. Sängen var egentligen nästan för stor, men jag gillade att ha mycket plats, då jag ibland rörde mig mycket i sömnen. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig bara på musiken som strömmade lågt ur de dyra högtalarna, men ljudet gjorde de värt de dyra pengarna. Ljudet var helt underbart.

 3476 ord långt *-* 

Då var andra kapitlet uppe!

Gillar ni novellen än så länge? :) 

Kommentera duktigt. Lika bra som på förra! :D 

Jag öppnade snabbt dörren till gymmet. Skornas klackar smattrade ganska högt mot golvet och jag kollade runt i lokalen.

”Hur kan du gå i sådana skor?” Min blick vändes snabbt mot Charlie, som stod i kassan med ett muntert leende. Hennes blick granskade noga mina skor och jag flinade svagt innan jag ställde mig på ett ben för att visa upp de helt nyinköpta skorna. Nitarna bak på klacken och även på skons baksida glänste starkt i det skarpa ljuset från lamporna i taket.

”Träning ger färdighet baby, det borde väll du veta?” Jag kollade på henne med seriös blick, hela Charlies ansikte var fullt med glänsande svarta piercingar av olika slag. Hon påstod att hon inte kände smärtan längre, att hon på något konstigt sett blivit bedövad. Jag trodde henne inte för fem öre. Jag höll inte räkning på hur många hon hade, i bara ansiktet. Men det var nog inte långt ifrån tvåsiffrigt. Jag drog handen snabbt igenom håret innan jag vandrade förbi Charlie som stod bakom kassan. Jag gick förbi henne och in i personalrummet bakom kassan, där det fanns olika skåp som man kunde förvara olika grejer i, de var prydligt uppradade direkt innanför dörren på högra sidan, åt vänster fanns det en toalett, alltid välstädad och välluktande. Om man fortsatte genom den tre meter långa korridoren kom man fram till ett medelstort rum. I mitten av rummet stod en soffgrupp som bestod av två väldigt nersuttna soffor och en ny fåtölj. I mitten stod ett soffbord i ljust trä, bordet var fullt med olika tidningar. Sofforna var av svart oäkta läder och fåtöljen i beigt oäkta läder. Fåtöljen var min plats och Charlie brukade sträcka ut sig i en av sofforna. Kevin, som också jobbade på det lilla gymmet brukade sitta i den återstående soffan och dricka kaffe. De båda var några år äldre än mig, men det syntes, och kändes, absolut inte så.

Förutom när Charlie, alltför ofta, påminde mig om min unga ålder då de två andra skulle ut och festa. Och om jag inte ville dricka på någon olaglig fest någonstans, fick jag vänta två och ett halvt år till. Charlie var 23 och Kevin 24. Men de båda var väldigt snälla mot mig, med många undantag.

Charlie kom upp bakom mig med ett brett leende.

”Du har kunder att ta hand om, så stå inte här och slöa hela dagen.” Jag skrattade till och öppnade ett av skåpen på högra sidan, drog snabbt av mig min svarta skinjacka och hängde in den hastigt i skåpet. Jag drog också av min svarta läderhandväska och hängde även in den i skåpet. Jag stängde sedan skåpet snabbt och vände mig om för att gå ut och ta hand om kunderna som stod i kö vid kassan. Jag vandrade snabbt ut till de och fick syn på tre killar i min ålder, förmodligen aningen äldre. De gav ifrån sig stora breda leenden när de fick syn på mig och den starkast byggda av dem ställde sig med armbågarna mot kassans höga bänk. Jag log tillbaka och kollade på dem för att sedan säga:

”Hej.” Killen som hängde på bänken höjde ögonbrynen och sa ett kort hej tillbaka.

”Hur mycket kostar ett årskort?” Det var fortfarande den stort byggda killen som pratade. Jag svarade nästan direkt.

”1000 kronor.” Han höjde ögonbrynen och nickade med en munter min på läpparna.

”Månad?”

”400 kronor” svarade jag snabbt, jag kunde alla priserna utantill. Jag hade upprepat de en massa gånger under de två åren jag jobbat på gymmet.

Han nickade igen. Hans blick gled över min överkropp, benen och fötterna var gömda bakom disken. Deras blickar fästes vid den lilla strimman bar mage som syntes under den vita magtröjan med tryck. Över tröjan hade jag en jeansjacka och på benen ett par tighta byxor med camouflage mönster. På fötterna hade jag mina nyinköpta svarta Jeffrey Campbell med nitar. Håret, som var brunt men blev ljusare ju längre ner i håret man kom, hängde små rufsigt nerför min kropps framsida och slutade en liten bit under brösten. De isblå ögonen var inramade med svart mascara och en tunn strimma svart eyeliner, det svarta fick den isblå ögonfärgen att se ännu ljusare ut.

”Veckoko…” han avbröt sig snabbt när något annat i hans synfält störde hans uppmärksamhet.

Killarnas blickar vändes snabbt mot vänster, allihop en efter en. De såg en aning fundersamma ut. Jag rynkade snabbt pannan och vände även min blick åt deras höger, mitt vänster. En bit från kassan stod Charlie i egen hög person med en stor plastpåse. Ur plastpåsen hängde det en långärmad t-shirts ärm, och helt ärligt förvånade det mig inte. Charlie var inte en av de mest ordningssamma personer jag kände. Hon stod i en ställning som betydde att hon väntade på någon, och den någon, gissade jag på, klev in genom dörren just denna sekund. Min blick vändes snabbt till dörren när den öppnades och en lång, slank kille klev in. Hans huvud och axlar var sänkta mot marken och hans blick studerade det tåliga plastgolvet. Jag kunde se hur han sakta höjde huvudet och blickade runt i rummet. Hans blick mötte killarnas och han slog snabbt ner den i marken igen. Han stannade ett steg från dörren och höjde huvudet mot Charlies håll, där hon stod med den stora plastpåsen och ett litet leende på läpparna. Uppmuntrande, inte kärleksfullt eller elakt. Bara uppmuntrande. Killen gick de två stegen fram till henne och hon räckte honom plastpåsen. Han greppade tag i den snabbt, innan hans arm föll handlöst till sidan igen. Han kollade upp på Charlie och hans ljusa läppar formades till ett litet leende.

”Tack.” han talade snabbt. Jag kunde inte neka att han såg bra ut. De markerade käkbenen ramade in hans ansikte perfekt och de smala en aning hjärtformade läpparna passade in perfekt med hela hans ansikte, liksom den lilla runda näsan och ögonen. På kroppen bar han ett par slitna, mörkgrå, jeans, som hängde lågt på hans höfter. Hans muskulösa mage pryddes av ett tight, vitt linne, och över linnet hade han en svart skinjacka. På ryggen hängde en svart stor ryggsäck och på fötterna hade han ett par svarta slitna kängor. Hans hår var gyllenbrunt och en aning stylat, det stod mer eller mindre rakt upp. Sidorna var rakade, bara ungefär en centimeter hår existerade där.

”Inga problem, fråga bara om du behöver något.” svarade Charlie med ett leende killen snabbt besvarade.

Jag bröt snabbt blicken från de två när killen snabbt blickade åt mitt håll, jag kände hans blick studera mig några sekunder innan den vandrade vidare. Killarna framför mig drog ett djupt andetag och kollade, precis som jag, bort när killens blick landade på dem.

”Så…” sa den största killen utdraget, för att avbryta den pinsamma tystnaden.

”Hur mycket kostade en vecka?” han pratade nästan för fort och jag hade svårt att hänga med på vad han sade, det var precis att jag uppfattade hans ord.

”300 kronor.” svarade jag och klämde fram ett litet leende. Killen, som pratat med Charlie, stod en bit från oss och väntade på någonting. Hans gyllenbruna hår glänste i lampornas starka sken. Charlie syntes inte längre till.

”Tre veckokort då.” sa den muskulösa killen snabbt och sneglade över axeln, på killen med det bruna håret.

”Det blir 900, om ni betalar tillsammans.” Den största killen, som pratat hela tiden, tog fram ett betalkort från fickan och visade det mellan pek- och långfingret.

”Jag betalar.” Jag gjorde en kort gest mot kortavläsaren och han drog kortet snabbt, tryckte in sin kod och jag gjorde resten för att de sedan skulle kunna lämna mig med tre veckokort. De visade korten för de stora avläsarna och begav sig sedan till omklädningsrummet för killar. Som var höger om tjejernas. Jag hade alltid sagt till Charlie att gymmet liknade ett badhus, men hon vägrade lyssna på mig. Hon sa alltid bara att det var bra, ifall vi någonsin skulle vilja göra om gymmet till en simhall.

”Ehm.” någon harklade sig framför mig och jag ryckte till. Killen stod framför mig med rufsigt hår och stora chokladbruna ögon. Jag fastnade i den bruna färgen några sekunder innan jag kollade bort och drog ett djupt förberedande andetag.

”Ursäkta.” sa jag, han nickade bara kort.

”Ingen fara.”

Tystnad.

”Ehm. Ett veckokort kostade… 300 kronor, huh?” frågade han och slängde upp en svart ryggsäck på den höga kassadisken.

”Ja, 300 kronor.” sa jag och han drog snabbt upp dragkedjan runt ryggsäcken, sedan rotade han en stund, innan han hittade vad han letade efter och stängde ryggsäcken igen. Han hängde den snabbt på ryggen och kollade tillbaka på mig. I handen hade han en gammal sliten läderplånbok. Han var lång, några centimeter längre än mig, men då hade jag skor med 12 centimeter klack och platåhöjd på 4 också. Han var alltså minst ett huvud längre än mig, om jag inte skulle ha så höga klackaskor.

Han öppnade snabbt plånboken och jag såg innehållet, som var i princip, ingenting. Jag rynkade pannan och sneglade upp på honom, hans blick var nere i plånboken, så jag riskerade inte att möta den. Han fortsatte leta i plånbokens alla fack, tillslut hittade han pengarna han letade efter. Han räckte fram två sedlar och tömde sedan plånboken på mynt.

”Jag hoppas det räcker.” sa han en aning uppgivet och jag kollade ner på mynten snabbt innan jag la en av sedlarna framför honom och log smått. Han kollade förvånat upp i mina ögon och jag mötte hans blick snabbt.

”Ta tillbaka den.” sa jag och öppnade kassalådan för att placera mynten och sedlarna där de skulle vara.

”Tack.” sa han ärligt, jag log mot honom och stängde kassan för att ta fram ett av veckokorten, jag aktiverade de snabbt och räckte det sedan till honom. Han tog det och log.

”Inga problem, ha en bra dag.” Han svarade inte, fortsatte bara le och vände sig om för att försvinna in genom kortläsarna och sedan mot männens omklädningsrum.

Jag följde honom med blicken tills dörren smällde igen bakom honom.

Jag knöt upp de höga Jeffrey Campbell Spike skorna och drog sedan av dem. Charlie stod förväntansfullt bredvid mig och väntade på den andra skon när jag räckt henne den första. Jag knöt upp den andra också och drog snabbt av den innan jag även räckte den till henne. Hon log stort och öppnade skon tillräckligt för att hon skulle kunna kliva i den. Sedan började hon om processen och gjorde samma sak med sko två. Jag visste att jag hade någon storlek mindre än henne, men hon verkade inte bry sig. Hennes leende när hon hade på sig och knutit båda skorna var oslagbar.

”Åh herre gud Jenna, jag är kär i dina skor!” Hon testade gå runt i dem lite medan jag satte mig på huk, knöt upp och drog på mig hennes svarta vans med vit sula och blå och rosa snören. Jag knöt skorna och reste mig igen. Hon tog upp ena benet och visade mig mina snygga skor. Jag log och nickade, kände mig med ens väldigt liten. Hon var redan några centimeter längre än mig, när vi båda var utan skor, och nu var hon ännu längre. Mina 169,5 centimeter räckte inte så långt.

”Tack!” sa hon och slog armarna om min hals. Hon kramade mig hårt en stund och jag skrattade tyst.

”Lämna tillbaka de i slutet på dagen bara.” sa jag lättsamt och log. Jag gick ut från personalrummet för att ställa mig vid kassan igen. De enda tränande vi hade idag var killen med de bruna ögonen och gänget på tre. Det var dessa dagar det var tråkigt att jobba på gymmet, när det inte fanns något att göra.

Jag vände mig bak mot personalrummet igen precis när Charlie gick ut genom dörrvalvet. Det var en sak jag behövde fråga henne, påtal om killen med de bruna ögonen.

”Varför hade du hans kläder?” Hon kollade förvirrat på mig, rynkade pannan och stannade.

”Va? Vem då?” frågade hon snabbt och jag kollade med en aning sänkt huvud på henne. Försökte ge henne en seriös min.

”Killen du gav pengar innan? Han som sedan ville ha ett veckokort?”

”Jag vet inte vad du pratar om!” sa hon och försökte se oskyldig ut. Jag suckade snabbt och skakade bedrövat på huvudet.

”Seriöst Charlie.”

”Han frågade mig om jag kunde tvätta hans kläder, han har väll ingen tvättmaskin eller något! That’s it!”

”Hotade han dig?” Hon gjorde en grimas.

”Såklart han inte hotade mig!” utbrast hon och skakade snabbt på huvudet. ”Han bara frågade.” Jag spände blicken i henne, men gav mig sedan.

”Okej, jag ger mig.” Hon skrattade till och gjorde tummen upp snabbt, för att sedan gå vidare mot snacks automaten precis bredvid ingången.

2011.

Mammas ansikte såg så fridfullt ut där hon låg helt ovetande om allt som snart skulle ske, egentligen skulle inget hända med henne, inte egentligen. Men om jag kände min mor rätt skulle hon skadas lika mycket av det här som jag. Jag önskade bara att hon inte skulle hata mig föralltid. Jag hade lämnat en liten lapp under hennes kudde, där stod det hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde, allt jag någonsin velat skriva henne stod på ett litet kort. Det var egentligen för liten plats, men jag ville inte skriva en roman till henne. Hon förstod hur mycket jag älskade henne, även fast det stod på en för liten yta. Jag höjde handen för att smeka hennes kind och kysste den sedan, mjukt, för att hon inte skulle vakna. Jag reste mig upp och drog ett djupt andetag. Jag kunde känna tårarna trycka i ögonen.

Jag gick runt sängen och studerade min fars ansikte. Jeremy. Jag hoppades på att han inte skulle ta det lika hårt som mamma. Att hon skulle så upp för henne och hjälpa henne, stötta henne helt enkelt. Ett papper låg under hans kudde, den skrev allt han skulle göra, stötta henne, stå upp för henne, finnas där, hjälpa henne att glömma mig. Hjälpa henne med allt, lägga sin sorg åt sidan, inte gråta när ingen såg på. Och förlåta mig. Han var tvungen att förlåta mig. De fick hata mig, alla fick hata mig. Om de ville använda den metoden för att komma över mig, gav jag de tillståndet att hata mig. Så mycket de ville. Jag lutade mig ner och placerade en lätt kyss på pappas panna.

”Jag älskar er. Förlåt.”

Jag gick sakta ut från deras gemensamma rum. Stängde dörren försiktigt efter mig och den första tåren lämnade mitt öga, den droppade ner på marken och bildade en liten blöt fläck på plastmattan. Jag torkade bort den med socken och vände mig om för att smyga in i Jazmyns rum, som var placerat bredvid mammas och pappas. Hon låg med ansiktet mot dörren när jag kom in, ögonen var hårt slutna och hon andades tungt. Jag tassade fram till henne och satte mig på huk framför hennes säng. Under hennes kudde låg ännu en lapp. En litet vackert rosa kort med vackra blommor på. Mitt lilla meddelande började med att jag berättade hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde för mig och hur duktig hon är. Sedan skrev jag att jag skulle sakna henne, att jag skulle tänka på henne, varje dag, varje timme, att jag alltid skulle finnas där för henne, vad hon än gjorde skulle jag finnas där för henne. Och även fast hon inte skulle förstå det just nu, skulle hon förstå när hon blev äldre att detta var en sak jag behövde göra. Det var nödvändigt. I slutet skrev jag förlåt, men jag visste att hur mycket jag än sa förlåt, skulle jag aldrig säga förlåt tillräckligt. Det fanns inget jag kunde göra för att gottgöra detta. Hur mycket jag än ville. Jag lutade mig ner och kysste hennes kind mjukt, höjde sedan handen och smekte hennes kind mjukt och reste mig hastigt. Jag studerade hennes stilla ansikte en stund innan jag vände mig bort och gick ut från den halvöppna dörren.

Dörren bredvid Jazmyns var Jaxons. Jag öppnade den försiktigt och kollade ljudlöst in i hans rum innan jag gick in på riktigt. Jaxon hade en dum vana att ibland vakna mitt i natten, han bara vaknade. Ingen visste varför, kanske mardrömmar, kanske något annat. Men som tur var låg han stilla i sin säng denna natt. I alla fall just nu. Jag knäböjde framför hans säng och studerade honom mjukt. Han och Jazzy var för små för att kunna läsa ännu, men jag ville att mamma skulle läsa upp deras brev för dem. Jag hade skrivit en liten notis om det i hennes brev. På Jaxons brev stod det att jag älskade honom. Att jag var ledsen och jag önskade att det fanns någon annan utväg. Och att jag i sådana fall skulle tagit den, utan att blinka. Men det fanns det inte. Jag skrev till honom som jag skrivit till Jazmyn; att jag skulle vara med honom vad han än gjorde och att han skulle förstå och acceptera mina beslut när han blev äldre. Det hoppades jag i alla fall att han skulle. Jag skrev till honom att han skulle krama pappa och mamma extra hårt för mig och inte vara allt för ledsen, för mammas skull. Jag slutade ännu en gång brevet med att skriva förlåt, och att jag älskade honom, ännu en gång. Jag lutade mig ner och kysste hans runda, lena kind. Jag drog ett djupt andetag och försvann ut ur rummet, stängde dörren försiktigt och tog mig ner till undervåningen. Jag tänkte för några sekunder ångra mig och springa upp till mitt gamla blå barndomsrum och lägga mig för att sova igen, glömma hela natten och alla farväl.

Men jag ångrade mig snabbt. Jag fick inte ångra mig, kunde inte. Det var bäst för oss alla om jag slutförde detta nu. Jag tog på mig min tjockaste jacka och knycklade ner min skinjacka bland de andra grejerna i min ryggsäck. Sedan hängde jag ryggsäcken över ryggen och tog fram en av mina få mössor för att sätta den på huvudet. Jag tog ett par vantar och la de i fickorna på den stora jackan. När jag var klar öppnade jag dörren och drog in Stratfords kalla luft. Det var januari, och därför iskallt. Tårarna fyllde vid detta laget ögonen och jag försökte svälja den stora klumpen i halsen. Jag drog åt mig en halsduk och ytterdörrsnyckeln innan jag klev ut i kylan. Jag vände mig om och stängde sakta dörren efter mig. Jag stoppade sedan nyckeln i nyckelhålet och väntade till den knäppte till, ett tecken på att det var låst.

Jag stoppade ner nyckeln i fickan och böt ut den mot min bilnyckel. Jag snurrade den mellan mina fingrar och nynnade lite för mig själv när jag gick över framsidan av huset mot min bil som stod parkerad på uppfarten. Jag låste upp den och vände mig en sista gång mot det stora blå huset.

Hejdå. Jag kommer sakna er.

Tårarna föll tyst nerför mina kinder samtidigt som en kall vind sög tag i mig, som för att säga farväl, föralltid. 

 Inte så jätte långt, men kapitel 1 och 2 blir längre! :)

JUSTIN PERSPEKTIV

2 juni 2012 - Lördag - 4 maj 2012

Mercedes log stort mot mig samtidigt som hon lyfte upp hästbäst och slängde de i skottkärran. Det var tidigmorgon och jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag var trött och hade inte alls någon lust att vara i stallet.
- Trött älskling? flinade Mercedes samtidigt som jag nickade och kollade surt mot henne.
- Vad tror du? viskade jag trött och kollade runt i stallet. Jag fick syn på en pall och gick sakta dit för att hämta den, jag ställde den en bit från stället där Mercedes stod och mockade och gäspade stort.
- Du är otroligt gullig när du är trött! fnissade hon och jag skrattade ironiskt till.
- Kul. Hon nickade.
- Ja.
Vi blev tysta en stund.
- Klockan är faktiskt inte så mycket baby, sa hon och kollade storögt på mig. Jag nickade och drog upp min mobil från jackfickan.
- Halv 10, jag somnade inte förens klockan 3 inatt, jag har sovit ca 5 timmar. Hon ställde ifrån sig grepen och gick fram till mig. Lutade sig fram så att hennes ansikte var i höjd med mitt.
- Stackars Bieber, viskade hon innan hon gjorde en låtsasledsen grimasch. Jag försökte se så sur ut det gick, men det sket sig och jag slingrade mina armar runt hennes midja för att dra henne mot mig. Hon dunsade snabbt ner gränsle över mina knän och slingrade armarna om min hals. Jag log stort mot henne och hon gav mig ett vackert leende tillbaka. Jag lutade mig fram och placerade mina läpapr på hennes mjuka en aning fuktiga läppar. Jag masserade de mjukt och hon besvarade snabbt kyssen. Jag smekte hennes rygg mjukt och lutade huvudet på sidan för att fördjupa kyssen. Hennes tunga smekte min snabbt innan hon drog sig tillbaka med ett mystiskt leende.
- Om vi ska rida någongång får vi sätta igång nu, flinade hon och klättrade ur min famn.

MERCEDES PERSPEKTIV

Justin stod på marken med blicken mot mig. Ett leende var placerat på hans läppar och jag log stort samtidigt som jag vinkade på honom. Jag satt på Han Solos rygg och Justin stod nere på marken, ville inte hoppa upp.
- Kom nu! skrattade jag och klappade mjukt på hästens rumpa. Justin suckade innan han klev upp på den utplacerade stubben på stallgången för att man skulle kunna kliva upp och hoppade sedan upp på hästens rygg. Jag log stort mot honom och manade på hästen, så att han sakta men säkert rörde sig framåt. Jag kunde snabbt känna Justins armar om min midja och hur han höll mig hårt mot sig. Jag fnissade till och släppte tyglarna med en av mina händer för att lägga de på hans som var placerade på min mage.
- Du är vacker, viskade han i mitt öra. Jag fnissade till och lutade mig bak mot honom. Solos huvud höjdes och öronen vinklades framåt.
- Du är vackrare, viskade jag och han skrattade mörkt till.
- I can't be, skrattade han och drog mig ännu hårdare mot sig. Jag lutade huvudet mot hans axel och kollade så gott som jag kunde upp på honom. Hans bruna ögon studerade mig och hjälmen såg oerhört felplacerad ut där på hans huvud. Jag visste att han skulle sura efteråt om att hjälmen förstört hans frisyr, men jag förbjöd honom att rida utan. Hans en aning hjärtformade såg fruktansvärt kyssbara ut och jag hade stor lust att kyssa de.
Jag öppnade munnen snabbt, för att stänga den igen. Jag gjorde så någongång innan jag tog till orda, utan att tänka på orden som lämnade mina torra läppar.
- Jag älskar dig.

Jag är säker på att ni kommer hata detta kapitlet med hela ert hjärta och jag ber om ursäkt för det. Men Jag vet inte vad jag annars ska göra, för jag kan verkligen inte skriva på denna novellen längre. Allt blir skit. Allt. Men jag hoppas i alla fall att ni tyckte om det liiite, snälla skriv nu vad ni tyckt om denna novellen? Jag vet att den har varit sjukt händelselös och allmänt asdålig. Jag ber om ursäkt för det, hade lite ideer, men så kom jag på handlingen till den nya novellen och vips, denna novellen lades åt sidan. 

Men i alla fall, jag önskar iaf att ni haft några roliga lässtunder! 

Kommentera. 

(kan även berätta att en liiiiten beskrivning om den nya novellen kommer om en stund, kanske till och med prologen? Eller vad tycker ni? ;) )