JUSTINS PERSPEKTIV

Jag hann precis släppa Mercedes hand innan Fredo kom in i rummet, hans ansiktsutryck visade på ett mindra glatt humör.
- Varför så sur? Skrattade jag och Mercedes satte sig försiktigt upp i soffan, så att hon inte låg i princip på mig.
- Jag missa ju hela slutet! Suckade han irriterat och satte sig ner på Mercedes vänstra sida. Jag gav ifrån mig ett litet leende och kollade kort på Fredo innan jag sa:
- De fångade mördaren, de var företagschefen. Fredo gav mig en mördande blick och suckade djupt.
- Det är en film, jag kunde ju bara tvingat Mercedes att se den ikväll med mig! utropade han irriterat och slog ut med armarna. Jag skrattade till och ryckte på axlarna.
- Jag vill bara bespara Mercedes den sorgen, skojade jag och ett leende spred sig på Mercedes läppar.
- Tack Justin, hon vände sig mot mig och log kärleksfullt. Det var vänligt gjort. Jag nickade stolt och skrattade till.
- Jag vet.
- Turturduvor, muttrade Fredo irriterat med armarna i kors och blicken på tv:n. Han hade ett surt utryck på läpparna. Han trodde att han halvt hånade oss när han sa så, turturduvor, men han hade ingen aning om hur rätt han faktiskt hade.

-

Twilight tog slut och Mercedes hade somnat mot min axel, hon somnade i mitten, något som irriterade gallfeber på Fredo.
- De var ju hon som ville se på filmen! Och så somnar hon bara! Hade varit hans klagomål och jag hade bara skrattat bort det och fortsatt kolla på filmen. Fredo hade muttrat lite på Mercedes ena sida men jag gjorde allt för att ignorera honom. Egentligen reflekterade jag inte så mycket på filmen, mest på den vackra varelse som lutade huvudet mot min axel. Det svarta långa håret var slarvigt flätat och låg nerför vänstra axeln. På näsan syntes en liten rynka och kroppen var slapp. Hon var helt maktlös där hon låg och sov, helt hjälplös. Man såg nästan hur kort hon var där hon låg och sov, hennes små fötter och små händer. Inte sjukligt små, de är inte så jag menar, de var bara små, om man gemförde med mina. Jag hade lust att ta hennes lilla hand i min och smeka hennes mjuka handrygg med min tumme, men Fredo var här, och jag visste inte var vi stod ännu. Jag kunde alltså inte göra det, inte nu. Om det blev något, om hon inte bara skulle åka hem som Mercedes, utan också min flickvän, skulle jag kunna visa mina känslor för henne. Hur vacker hon var, hur söt hon var och även hur snygg hon var. För det var hon, även fast jag inte sagt det till henne. Jag hade inte sagt att hon var söt heller, de passade liksom inte in, ännu. Jag gjorde allt för att hindra min högra hand snudda vid hennes högra kind. Fredo satt och höll på att somna när jag bröt vår tystnad.
- Ska jag bära henne till sängen? Han ryckte till och spände blicken i mig innan han nickade kort.
- Gör det. Jag flyttade hennes huvud så att hon lutade sig mot ryggstödet, och vinklade upp hennes kropp lite, så att hon inte bara skulle falla ihop i soffan. Jag reste mig snabbt och bärde sedan upp henne, höll henne hårt mot mitt bröst och gick sakta bort mot dubbelsängen. Hon andades tungt mot min hals och jag höll henne hårdare mot mig. Hennes armar låg slappt på hennes mage och jag tog de sista stegen fram till sängen. Jag la sakta ner henne på lakanen och drog sedan bort lakanen som låg under henne och la de istället över henne, för att sedan dra av hennes sockar och lägga de prydligt på en av stolfotöljerna lite längre bort i rummet. Jag gick tillbaka till henne och kollade ner i hennes frifulla ansikte. Jag lutade mig ner för att trycka mina läppar mjukt mot hennes. Det blev en snabb liten kyss, eller puss. Jag lutade mig snabbt tillbaka och log smått. Jag smekte henne mjukt över kinden med tummen och lutade mig ner för att kyssa hennes panna, innan jag lutade mig tillbaka och gick ut till vardagsrummet där Fredo satt i soffan och kollade på ett dåligt matlagningsprogram. Mina kinder hade rodnat lite och var nu rosiga, jag försökte hålla blicken på tv:n för att han inte skulle se de och gick snabbt ut i hallen, drog på mig mina skor och öppnade dörren.
- Eyy, ska du redan dra? Ropade Fredo efter mig och jag vände mig snabbt om för att kolla på honom, han kollade förvånat tillbaka.
- Ja, de börjar bli sent och jag är trött, jag kostade på mig ett leende och började gå ut från lägenheten.
- Okej, hejdå då! ropade han tillbaka och jag ropade ett snabbt hejdå tillbaka jag med. Jag försvann snabbt ut från lägenheten och gick snabbt mot mig. Samtidigt som jag var glad över att hon besvarat min, eller mina kyssar var jag rädd att de inte betydde något för henne. Att kyssarna hade betytt ingenting. Att hon inte kände något. Att hon bara ville vara kompisar eller kanske bryta kontakten med mig överhuvudtaget, åka hem eller inte prata med mig alls. Jag visste inte om hon var så, jag hade inte haft den uppfattningen om henne, men människor kunde hålla undan saker för en, jag hade varit med om de innan, människor var inte alltid som man trodde.

MERCEDES PERSPEKTIV

Fredo snarkade högt på andra sidan sängen. Jag hade försökt tränga ute ljudet, hållit kuddar hårt mot öronen, lägga mig under täcket och hålla för öronen. Men de enformiga ljudet vägrade stänga sig ute. Tillslut gav jag upp och reste mig upp. Jag gick med raska steg mot badrummet, stängde och låste snabbt och njöt sedan av tystnaden. Jag hatade folk som snarkade, de var de mest jobbigaste som fanns. Jag suckade irriterat och satte mig på toalettlocket för att trassla ut flätan. Håret var tovigt och jag kunde inte göra annat än att duscha. Jag öppnade dörren igen och stack ut för att hämta mina shampoo och balsam flaskor, jag hitta de snabbt och stack sedan in i badrummet igen. Jag ställde flaskorna på handfatskanten och drog snabbt av linnet och shortsen jag hade på mig, också underkläderna åkte av. Jag tog med mig flaskorna i duschen och satte sedan snabbt på vattnet, jag gjorde inte samma misstag som förra gången och ställde mig nu inte i duschen förens efter en stund, då vattnet hade blivit varmt. Jag spolade snabbt av kroppen och kom att tänka på Justin. Jag hade varit vaken när han kysst mig god natt, jag hade varit så sugen på att besvara kyssen, men jag hade inte gjort det. Han hade smekt min kind så mjukt och jag ville bara känna den underbara känslan igen. Jag hade inte fattat de innan, inte innan kyssen, men jag tror att kyssen var början på något. Och hur fan kunde jag veta de efter runt tre kyssar, om man räknade med god natt-kyssen. Jag visste inte hur han tagit de, om kyssarna betytt någonting. Men man kysste inte en kompis. Det var bara så. Man höll inte en kompis hand heller. Han hade sagt att den betydde något för honom om den betydde något för mig, men menade han de verkligen? Han hade ju sagt det, så då borde de väll vara sant. Eller? Jag sköljde av ansiktet och tog ett djupt andetag när jag kommit ut från vattnet. Hur skulle jag göra? Låtsas som om de inte hänt eller gå fram och krama honom? Jag hatade sådana här situationer, när man skulle välja mellan två saker. Skulle jag låtsas som om de hände eller inte? Om de betydde något för honom borde han väll bry sig om mig, komma fram och krama om mig. Eller? Jag kan ju överlåta de till honom, om han bryr sig om mig, kom fram och krama mig. Om inte, kom inte fram.
Om de hade varit ett test, i fall han hade känslor eller inte. Jag balsamerade mitt hår och sköljde av det länge. Jag tog mycket balsam, eftersom att håret lätt blev tovigt. Ibland fick jag köpa eget balsam, just för att mamma inte orkade köpa balsam var och varannan dag. Okej, lite överdriv där. Jag klev ur duschen och svepte in mitt hår i ett vitt stort badlakan innan jag svepte in mig själv i ett. Jag torkade mig överallt och drog sedan lakanet hårt om mig medans jag öppnade badrumsdörren och hoppades på att Fredo inte var vaken för att bevittna min ”nacken-chock”, i alla fall nästan naken chock. Jag tassade ut till sovrummet och rotade snabbt runt i den stora resväskan efter något att ta på sig. Fredo sov djupt i sängen och jag hade inte en tanke på att väcka honom. Jag hittade tillslut ett par ljusa höga tighta jeans som jag nästan aldrig använde, underkläder, sockar och ett vitt tight linne. Jag sprang snabbt tillbaka till badrummet och drog på mig kläderna. Jag torkade snabbt håret och borstade de för att sedan fläta de snabbt. När jag äntligen var klar gick jag snabbt till köket och tog fram lite frukost, några mackor och ett glas mjölk.
De var inte förens jag ätit upp som jag kom på att Fredo också behövde gå upp. Jag reste mig från stolen och tassade tillbaka till sovrummet där Fredo låg och snarka. Han låg på ryggen men händer och ben överallt, lakanen var helt tillknycklade och jag fattade inte hur han fixat de. Jag gick snabbt fram till honom och puttade till honom hårt.
- Fredo, du måste vakna, sa jag snabbt och han grymtade till. Men kollade i alla fall upp på mig med halvt öppna ögon, handen halvt över dem dock. Han suckade irriterat och sa sedan:
- Hur mycket är klockan? Jag gick över till andra sidan sängen och kollade på min klocka på mobilen. Den var fem i åtta.
- Fem i åtta, svarade jag enkelt, men han var snabbt uppe ur sängen.
- Vafan har du inte sagt till för? Utbrast han och jag skrattade muntert till.
- Du sov ju så sött! Skrattade jag och han suckade irriterat samtidigt som han började dra på sig kläderna fråndagen före, jag hade inte ens reflekterat över att han bara stod där med kalsonger. Han drog på sig byxorna och kollade upp på mig.
- Du får prata med Justin eller något! Gå.
- Frukosten står på bordet. Svarade jag snabbt innan jag stack ut ur lägenheten.

-

Justin var redan utanför. Han stod lutad mot väggen mellan våra hotelldörrar, han kollade med stora ögon på mig när jag öppnade dörren och gick ut. Jag hade nästan glömt att borsta tänderna, men kom på de i sista stund.
- Hej, sa Justin glatt och kollade med ett stort leende på mig.
- Hej, sa jag tyst tillbaka och ställde mig på min dörrs vänstra sida. Det var folktomt i korridoren och de ekade när man pratade. Golvet var mjukt och i någon ljusröd färg, hela korridoren var när man tänkte efter ganska dunkel och tråkig. Jag kunde se Justin rynka pannan och kolla frågande på mig när jag svarade så kort.
Ignorera, sa mitt medvetande.
Prata med honom, sa mitt hjärta.
Skulle man inte följa sitt hjärta?

MERCEDES PERSPEKTIV

Vi hade precis landat i Rom, och jag var fortfarande sjuk. Febern hade blivit värre, igen, nu hade jag runt 40 i temperatur. Mer eller mindre. Jag var trött typ hela tiden, och mådde inte alls bra. Men jag fick hjälp av Justin och Alfredo att gå och så, om jag inte orkade själv, det vill säga.

När de slutade pipa över våra säten i flyget, hjälpte Justin mig upp och vi började gå mot utgången.

- De är ju typiskt att du skulle bli såhär sjuk just nu! utbrast Justin och jag nickade irriterat.

- Ja, det är ju riktigt typiskt. Han flinade lite bredvid mig och tog ett fast tag om min midja för att jag inte skulle trilla ihop, mina ben hade en förmåga att vika sig om jag gick för länge, det brukade bli så när jag var sjuk, så jag var van.

- Men du blir nog snart frisk ska vi se, sa Fredo som kom upp bredvid oss, jag nickade och kollade med ett leende på honom.

- Ja, det blir jag. Killarna nöjde sig med svaret och Justin hjälpte mig nerför den långa stegen mot fast mark, vi fick gå en sista bit till själva flygplatsen och sedan in. Fredo hjälpte mig där inne så att de inte skulle bli massa runt om mig och Justin, de kunde ju se lite annorlunda ut när han hjälpte mig överallt. Vi spelade på säkra kort om Fredo gjorde det ibland publik, även fast han tyckte det var aningen jobbigt. När vi kommit ut i bilarna oskadda fick jag sitta mellan Justin och Fredo, jag lutade huvudet mot Fredo’s axel och kände mig plötsligt tung och trött.

- Vi får skynda oss till hotellet, annars får ni bära in mig. Justin och Fredo skrattade till.

- Det är lugnt, sa Justin och Fredo skrattade till.

- Justin vill bära dig, han vill bara inte erkänna det, ”viskade” Fredo, det var nog egentligen meningen att Justin skulle höra honom, och de gjorde han. Jag suckade tungt, samtidigt som Justin gjorde det. Sedan försökte jag strunta i de och slumra till mot Fredo’s axel. Plötsligt tog Fredo tag i mitt huvud och vinklade de åt andra sidan, så att jag lutade mig mot Justin’s axel istället. Jag suckade tyst och tänkte precis byta tillbaka, när jag upptäckte att Justin’s axel var mycket skönare. Så jag låg kvar och andades djupt.

- Han vill säkert bära dig också Fredo, viskade jag och Justin skrockade till, hela axeln skakade och jag grymtade till.

- Förlåt, viskade han och jag log smått innan jag slumrade till, i djup, djupt sömn.

- Vakna… Vakna... Mercedes vakna, viskade någon och jag grymtade irriterat till. Jag rynkade på näsan och märkte att jag inte låg lika skönt som innan, nu låg jag med huvudet lutat bakåt, mot nackstödet, och det var inte alls skönt.

- Fred-ooo… viskade jag och rynkade näsan. Jag hörde en dörr öppnas och någon som hoppade in.

- Det är panik där ute, vi måste ha ut henne snabbt, sa en röst lågt, det var Justin. Jag öppnade ögonen och mötte hans blick. Jag kollade bakom honom och kunde se Kenny.

- Gå du först, vi kommer efter! Sa Fredo och jag nickade.

- Mmm.. sa jag tyst och Justin nickade. Han satt halvt på sätet, med halva kroppen ute och halva kroppen inne, det såg en aning roligt ut.

- Det är bäst. Han hoppade ur, stängde dörren och jag antog att Kenny hjälpte honom in i byggnaden. Fredo knäppte av mitt bälte och jag kände mig genast som en treåring. Han tog tag om min midja och jag hjälpte honom så gott jag kunde med att få ut mig ur bilen, nu var de bra att jag var knappt till axeln på Justin. Han fick ut mig och tog ett hårt tag om min midja, jag lutade huvudet mot hans axel och la armen om hans midja jag med. Vi hade två säkerhetsvakter runt oss som hjälpte oss igenom den stora folkmassan, det skrek folk överallt. Mest på Fredo, de visste inte riktigt vem jag var, de kanske trodde jag var någon vän bara, det var jag ju också. Så de hade ju rätt. Vi tog oss igenom folkmassan utan problem och när vi äntligen tog oss in i hotellet pustade jag äntligen ut. Justin stod där med nyckelkorten i händerna och tog imot oss, han la snabbt handen om min midja och stötte mig när jag sakta gick framåt.

- Turturduvor. Skrattade Fredo och vi suckade tungt. Fredo hade fel, som vanligt, vi var inte ihop, skulle inte bli ihop, och ville inte bli ihop.

Men något sa imot, för varje gång Justin la sin arm om min midja bildades någon pirrig känsla i magen, de kändes som stora fjärilar. Varför sa man just fjärilar? Han tryckte mig hårdare mot sig och fjärilarna var där och bökade igen. Jag suckade tyst, så att inte Justin skulle höra.

- Hur mår du nu? frågade Justin när vi stod i hissen med Fredo och Kenny.

- Ganska bra, sa jag och hostade till. Men känner mig fortfarande trött och tung. Han nickade förstående. Fredo hostade till bakom oss och jag kunde höra han mellan hostningarna:

- Tur.. tur… duvor.. sa han mellan hostningarna och jag suckade ljudligt.

- Erkänn de är söta tillsammans, sa Kenny stolt och suckade lättat. Jag grymtade till och Justin skrattade.

- Håll käft. Precis när jag uttalat orden slogs hissdörrarna upp och Justin räckte mig en kortnyckel.

- Du får TYVÄRR dela rum med Fredo här, jag ber så mycket om ursäkt, men det fanns inga hotellrum lediga. Jag skrattade lågt och tog tag om nyckelkortet, Justin hade ett medlidande leende på läpparna och jag log tillbaka, så stort jag förmådde med den dunkande huvudvärken.

- Det är lugnt, han kan ju alltid sova på soffan. Jag hörde Fredo klaga bakom oss, men jag skrattade bara. Justin hjälpte oss att leta upp vårt rumsnummer och hjälpte mig till och med in. Han hjälpte mig till soffan och la en tjock filt över mig, jag log stort mot honom innan han gick till sitt rum, för att stadga sig lite. Kenny kom med vår packning efter ett tag, vi hade helt glömt bort de. Jag orkade inte resa mig upp från soffan förens Justin kom på kvällen för att hjälpa mig ner till maten, Fredo hade hämtat honom när han själv inte orkade.

- Klenis, skrattade jag när han kom tillbaka med Justin, Fredo suckade och Justin hjälpte mig snabbt upp på benen. Jag höll nästan på att trilla in i hans famn när han drog upp mig, men han hann precis hindra mig för att bokstavligt flyga in i hans bröstkorg. Han skrattade till innan han la en skyddande arm om min midja och började sakta stötta mig mot dörren. Fredo gick bakom oss och höll på med sin mobil.

- Sms:ar du med flickvännen? Sa jag retligt och han kollade irriterat upp mot mig, man jag kunde se hur han blev aningen röd i ansiktet. Jag skrattade till och lät sedan Justin hjälpa mig ner mot matsalen.

 JUSTINS PERSPEKTIV

 Vi hängde på Alfredo och Mercedes rum på kvällen, jag hade en ledig dag och försökte uppdatera twitter så mycket jag kunde, jag hade inte hunnit de föregående dagarna och försökte ta igen allt nu. Jag hade en ”random-twitter-hour”, något som jag haft några få gånger innan. Mercedes och Fredo hängde över mig och kikade ner på datan där jag skrev massa random saker. Jag hade tagit med datan och satt nu med den i knäet. Jag visste egentligen inte vad jag skrev, jag bara skrev lite, inte bara bokstäver, men bara saker som ploppade upp i mitt huvud. Mercedes började gapskratta när jag skrev ett av tweeten.

” Did they ever find out who let the dogs out? “ Jag kollade oförstående på henne men hon fortsatte bara skratta sitt gulliga skratt. Luggen hade blivit lite för lång och hängde nästan över hennes ögon. Hennes mörka ögon kollade upp i mina och håret hängde slött på sidorna, även fast de hängde slött hade de liv i sig, på ett speciellt sett.

Mercedes hade tvingat ner mig i soffan mellan henne och Alfredo, för att hon på så sett skulle kunna luta huvudet mot min axel och slappa samtidigt som hon kollade på när jag twittrade. Hennes närhet gjorde mig aningen nervös och jag blev osäker på bokstäverna som bildades på datorns skärm ibland. Hon lutade sig tätt mot min axel, eller överarm om man skulle vara noggrann. Fredo satt på min andra sida och kollade in i sin mobil, social kille. Verkligen.

- Tröttnar du inte på att va så stor ibland? Viskade Mercedes och jag ryckte till, var inte riktigt beredd på att hon skulle börja prata, det hade hon knappt gjort på hela tiden, förutom när hon skrattade och tvingade ner mig i soffan. Jag ryckte knappt märkbart på axlarna, men hon märkte, eftersom att hon lutade sig mot den.

- Ibland… Men mina beliebers gör mig alltid på bättre humör när jag mår dåligt, fattar du? viskade jag tillbaka och hon rynkade på pannan, jag kollade ner på henne, annars skulle jag inte kunna se det.

- ”Dina” beliebers? Jag skrattade till och nickade.

- Mina beliebers, de är mina, eller typ mina, du fattar? Hon skrattade till och nickade. Ett gulligt leende spred sig på hennes läppar.

- Jag fattar. Jag nickade och log stort.

- Bra. Hon lutade sig mot min axel igen och tog ett djupt andetag.

- Har du twittrat klart någon gång? Skrattade hon halvhjärtat och gjorde armkrok med mig, så gott det gick, eftersom att hon låg ner. Jag stelnade till och en pirrande känsla började spridas i min kropp. Jag skrattade generat och nickade.

- Mmh, jag är snart klar, jag kollade ner på henne och log smått. Fredo som jag nästan glömt, kollade upp på oss från sin högra sida i soffan, han gav ifrån sig ett stort retligt flin och puttade till mig i sidan.

- Ni kommer bli ett par, jag är en spådam, jag kan mitt jobb. Mercedes började skratta bredvid mig och jag skrattade med henne.

Jag twittrade en stund till efter Mercedes frågat mig när jag twittrat klart, dels för att hon somna och dels för att jag kom på massa andra grejer jag kunde skriva. Jag kunde känna Mercedes tunga andetag mot min axel där hon låg och sov sött, jag försökte att inte tänka på det.

Men jag kunde inte låta bli, Hon var väldigt vacker när hon sov. Det kunde man inte komma bort ifrån. Hon rynkade pannan näsan gullig ibland också, det gjorde henne automatiskt ännu gulligare än hon redan var.

- Du ska va glad att hon inte är din kusin, utbrast Fredo bredvid mig och jag ryckte till, var inte beredd på att han skulle säga något. Jag gav honom en förvånad blick och rynkade panna. Han skrattade till.

- Random, jag vet, men jag var tvungen. Jag skrattade till och nickade.

- Ska hon sova här? Han skakade på huvudet.

- Vi båda sover i den stora sängen, du ska se den, den är GIGANTISK. Jag skrattade till och kollade sedan ner på Mercedes.

- Jag vet att det låter helt fel, och jag är inte kär i henne, även fast jag tror att du tror det, men när jag är med henne tänker jag inte på Selena så mycket, och det är verkligen skönt, fattar du? Han log stort och nickade.

- Jag fattar precis vad du menar, hon betyder något för dig, även fast du inte är kär i henne ÄNNU. Jag suckade irriterat.

- Jag är inte hennes typ.

- Har du frågat henne?

- Ska jag bära henne till sängen? Jag bytte snabbt samtalsämne. Han suckade och nickade.

- Gör du det. Jag krånglade mig ur hennes grepp och bar sedan lätt upp henne i famnen, hon gnydde irriterat och försökte halvhjärtat komma ur mitt grepp. Jag fnissade till och gick snabbt till sovrummet, pirrandet i magen var fortfarande kvar och jag blev snabbt irriterad på det, varför kunde det inte bara sluta?

Jag la ner Mercedes på högra sidan av sängen och kollade ner på hennes klädsel, skulle hon sova i kläderna? Jag kunde ju knappast ta av dem. Jag tvekade kort innan jag kollade om hon hade sockar, jag visste själv hur obekvämt det var att sova med sockar på, det hade hon inte så jag drog täcket över hennes lilla kropp och puffade till kudden under hennes hårbeklädda huvud. Hon vände sig om så att hon låg med ryggen mot mig och tog ett djupt andetag innan hon gnydde till och blev sedan helt stilla. Jag log smått, vände mig om och gick långsamt ut från lägenheten.

- Hejdå Fredo, ses imorgon! sa jag kort och gick sedan ut från lägenheten. Det ända jag kunde tänka på var Mercedes söta stora leende, leendet som fick mig att sluta tänka på Selena.

Och det var riktigt skönt att inte tänka på henne.

RIKTIGT skönt. 

Hans leende sken upp den tysta tomma staden. Jag visste inte vad de var med honom som gjorde mig glad och varm rakt igenom.
Det var något speciellt med denna pojke, jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Han var speciell och det hade många i den lilla staden fattat.
Ett tjugotal personer samlades runt Avon Theathre varje dag för att se honom spela gitarr och sjunga. Jag visste inte vad det var med mig när han satt där nere, jag som aldrig gillat musik så mycket innan.
Mamma blev aldrig förvånad längre när jag drog åt mig mina små skor och sprang ner för trappan och över gatan. Hon visste redan att jag skulle sätta mig bredvid honom på de andra trappsteget. Jag satt aldrig så nära, och låtsades alltid göra något annat, som att fläta håret eller fixa skosnörena, flera gånger.
Jag tror han har kollat igenom min sharad.
Ibland tog jag med mig en krona eller två, idag var en sådan dag.
Jag sprang som vanligt ner till gatan, kollade mig omkring och sprang sedan över, snabbt som skam, för att inte bli påkörd av de gasande bilisterna. Mamma sa alltid att jag skulle ta det försiktigt, det hände olyckor här även fast det var en liten stad.
När jag äntligen kom fram satte jag mig som vanligt ner en bit bredvid honom. Jag kunde se i ögonvrån att han kollade på mig, och log. Jag ville le tillbaka, men vågade inte.
Jag flätade om håret, och knöt sedan skorna några gånger, klagade över att de inte ville knytas rätt.
Jag kunde höra att han fnissade till i mellan verserna på låtarna han sjöng. Jag kände knappt igen någon, men jag älskade de.
Efter en stund kom det mer folk, folk samlades kring honom och lyssnade på när han sjöng.
Jag ställde mig upp och ställde mig framför honom i stället. När han började på en annan låt slängde jag i mynten och satte mig ner på den gatan.
Det blev mindre och mindre folk hela tiden, men jag satt kvar. När de inte fanns någon kvar stannade Justin mitt i låten. Han log stort och kollade ner mot mig, som fortfarande satt förväntansfullt framför honom. När han mötte min blick drog jag ner blicken mot marken och en rodnad spreds på mina kinder.
- Vad heter du? frågade han snällt. Jag vågade inte kolla upp på honom.
- Dess, sa jag tyst.
- Dess? frågade han och log stort, jag nickade kort och reste mig upp.
- Du sitter här rätt ofta va? Han frågade de inte hånfullt, som man kunde tro att han skulle göra, jag satt ju faktiskt här varje dag.
- Mmm... sa jag och vände mig om.
- Jag tycker det är roligt med sällskap.
- Du sjunger bra. Jag började springa tillbaka mot min lägenhet, över gatan, genom den tunga dörren, upp för de långa trapporna och in genom lägenhetens dörr.
Och hela tiden kändes det som om någon såg på mig.
Kollade mig i nacken, även fast jag visste att det var omöjligt.

MERCEDES PERSPEKTIV

Fredo väckte mig när hela filmen var slut och jag kollade sömnigt upp på honom, jag fick genast ont i huvudet av de starka ljuset och slöt ögonen genast. Jag kliade irriterat mig i ögonen och försökte kolla upp på Fredo igen.
- Wakie Wakie, skrattade han och puttade lite på mig. Jag skakade på huvudet och blinkade några gånger. När jag vant mig vid ljuset kollade jag runt i rummet och fick se Justin som satt och kollade på mig.
- Hej, hur mår du? Mår du bättre? frågade han och drog handen genom håret, det såg ut som om han också hade sovit lite. Håret var rufsigt och ögonen såg inte helt klara ut.
- Jag mår lika dant, svarade jag och sträckte lite på mig så gott jag kunde i ställningen jag låg. Jag gjorde ansats att sätta mig upp och fick hjälp av Fredo, när jag väl satt mig upp kände jag mig genast mycket piggare, men huvudvärken var fortfarande kvar, därför kollade jag på Fredo och frågade:
- Vill du va vänlig och hämta en brustablett till mig? Mitt huvud håller på att sprängas. Han skrattade till och reste sig upp för att nicka åt mitt håll och sedan gå iväg mot toaletten. Han kom tillbaka någon minut senare med ett glas, i där låg en tablett och brusade. Jag tog tag i glaset när han räckte mig de och lät tabletten brusa klart innan jag drack upp det, allt i ett svep. Jag satte nöjt glaset på soffbordet och satte mig tillrätta igen.
- Vad ska vi göra?
- Klockan är typ 11, så vi kanske ska satsa på att gå och lägga oss? frågade Fredo med ett leende och jag skakade snabbt på huvudet.
- Nej, inte ännu, vi gör något först... Sanning eller konka?
- Sure, svarade Justin och Fredo i mun på varann, jag kollade sedan skarpt på de båda och knep ihop ögonen så att jag såg lite hotfull ut.
- Inget kyssandes, för då kommer jag tvinga er att kyssa varann, och de vill ni väll inte? sa jag hotfullt och de kollade på varann för att skaka drastiskt på huvudet.
- Nej, de vill vi verkligen inte. Jag skrattade nöjt och satte mig normalt.
- Fredo, du börjar, sa jag och log. Han skrattade och drog listigt handflatorna mot varandra, han kollade på mig och sa:
- Sanninge eller konka Mercedes? Jag skrattade till.
- Sanning.
- Har du pojkvän? Jag kollade halvt chockat på honom och blev lite ställd av frågan, jag försökte att tänka på Moshe så lite som möjligt, och de hade gått hyffsat bra. Jag ville bara inte att någon skulle fråga mig om honom, inte prata om honom över huvudtaget. Jag skakade därför på huvudet.
- Nej, jag har ingen pojkvän, svarade jag snabbt och enkelt.
- Varför?
- Inga följdfrågor, svarade jag kallt och klämde sedan fram ett leende.
- Sanning eller konka... Jag tänkte efter en stund. Justin, avslutade jag sedan för att kolla på honom.
- Sanning, svarade han efter en liten stund betänke tid. Jag log stort och funderade lite. Inget om Selena det var säkert, jag ville inte riva upp oläkta sår.
- Hmmm... sa jag funderande. Hur många flickvänner har du haft? Räkna upp namnen också, skrattade jag och blinkade med ena ögat mot honom. Han himlade med ögonen och tänkte efter en stund.
- Dadadaaaaam, skrattade Fredo och slog i takt med låren.
- Caitlin Beadles, Jasmine Villegas... Och Selena... sa han kort och log mot mig, antagligen ett framtryckt. Jag log medlidande mot honom och kollade sedan mot honom igen. Han kollade mot Fredo.
- Sanning eller konka? log han och Fredo funderade bara några sekunder innan han svarade:
- Konka.
- Knäck ett ägg i håret, och lägg ut en bild på de på twitter! skrattade Justin och jag började skratta med honom för att sedan lägga en hand framför munnen. Justin försökte titta seriöst på Fredo, men det gick inte så bra. Fredo kollade seriöst på honom och skakade på huvudet fundersamt.
- Är du allvarlig? frågade han och kollade allvarligt på Justin. Justin nickade stolt.
- Jag är väldigt allvarlig. Fredo skakade på huvudet.
- Nej, det gör jag inte.
- Du sa konka, kom det finns inga ägg här, vå får gå till köket och be om ett okokt ägg! skrattade han och Justin reste sig snabbt. Fredo också, och jag försökte resa mig upp men det gick inte så bra.
- Du kan stanna här, vi kommer snart, sa Fredo, men Justin skakade på huvudet.
- Såklart hon ska följa med! Hon missar något stort annars! Han blinkade med ena ögat till Fredo och bar sedan i princip upp mig och satte sedan ner mig på golvet, för att få luta mig mot hans axel och ha hans arm om min midja, för stöd. Vi gick långsamt ut i korridoren med skratten bubblande mellan oss och gick sedan direkt till hissen.
- Vi måste ta hissen, skrattade jag och var nära på att börja gå ditt när Justin plötsligt bar upp mig i famnen för att gå sakta men säkert nerför trapporna. Jag höll ett krampaktigt tag om hans hals och lät mitt hår falla nerför armen som höll om mig och lite av hans höft. Han gick försiktigt nerför trapporna och jag kunde höra Fredo busvissla lite bakom oss. Jag höll fortfarand hårt om Justins hals och kunde dra in hans doft. Jag drog in den och försökte lägga den på minnet, han luktade underbart. Underbarare än Moshe, och alla andra killar jag dejtat eller varit ihop med. Han luktade mjukt, om man nu kunde lukta mjukt. Han luktade i alla fall underbart. När vi var nere släppte Justin försiktigt ner mig och la sedan armen om mig igen. Han stötte mig igen och vi gick vidare till repetionen. Kvinnan, eller tjejen som stod bakom disken hade kort brunt hår och bruna mörka ögon. Hon log smått mot oss när vi kom närmre. Hon hade en vanlig repetionist-klädsel på sig och glasögon.
- Hej, sa Justin och log snett, skulle vi kunna få ett okokt ägg? Jag började fnissa bredvid honom och tjejen på andra sidan bänken kollade chockat på oss. Jag förstod henne, tre ungdommar frågade efter ett okokt ägg, vad fan skulle de göra med de?
- Va?
- Ett okokt ägg, skulle vi kunna få ett? Justin förklarade som om hon var två, hon rynkade pannan och nickade.
- Okej. Hon gick bort och kom sedan tillbaka, med två okokta ägg.
- Ni får ett extra, ifall de ena hår sönder. Jag hade inte hjärta att tala om för henne att de var de som var meningen.
- Tack. Justin svarade snabbt innan Fredo tog äggen, log stort mot repetionisten och vi alla började sedan gå mot hissen.
- Hissen denna gången, sa jag skarpt och Fredo skrattade till.
- Som om du inte gillade att bli bärd av "The. Biebs", skrattade han och jag fnös tyst, men vi tog i alla fall hissen.

-

Fredo kollade äcklat på de ena ägget och skakade på huvudet.
- Måste jag verkligen göra detta? frågade han äcklat och kollade på mig och Justin som satt, ganska nära varann i soffan. Vi båda nickade entasuastiskt.
- Ja, de måste du Fredo, kom igen nu. Fredo gjorde en äcklad min innan han lyfte handen med ägget och knäckte de hårt mot huvudet. Ägg-vitan började rinna nerför de lilla hår han hade och jag var genast glad över att de inte var jag som antagit utmaningen. Jag skulle inte få ut ägget ur håret förrens efter flera veckor.
- Eeuuuuuwwww, utbrast han och sprang genast mot badrummet, Justin tog upp jakten och sprang efter honom, jag kunde höra de båda skrika och de låt verkligen som ett äggkrig, men de hade bara ett ägg, och de hade Fredo i håret, de andra hade jag, här inne. Fredo kom springandes och tog ett fast tag om de kvarstående ägget, Justin kom inte långt efter honom och höll upp händerna i en "jag-ger-mig" gest. Fredo skrattade hämndlystet och tog några steg närmre Justn. Justins blick fylldes av panik och han vände sig snabbt om för att springa iväg, det var inte den bästa ideen, då Fredos ägg träffade mitt i hans bakhuvud. Han drog handen upp dit och fick genast ägg i hela handen.
- ALFREDO DU ÄR SÅ KÖRD! skrek han och vände sig snabbt om. Han hade hämd i blicken och jag skrattade till.
- Ni kan ju ta en dusch tillsammans, så kan jag sitta här och kolla på film. skrattade jag och de båda kollade på mig och skakade på huvudet.
- Dream on babe, skrattade Justin och kollade med ett snett leende på mig. Jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Yolo eller? frågade jag lite retligt och de båda kollade chockat på mig, de stod framför varann och kollade hämndlystet på varandra.
- Ja, är 'yolo' för er att kasta ägg i varandras hår? skrattade jag och de båda kollade chockat på mig.
- JA, alltid! skrattade Justin och jag skakade på huvudet.
Det slutade med att Fredo duschade först efter att ha argumenterat mot Justin en stund, han sa allt från att han var snyggare till att han var min kusin och att de var Justin som tvingat han att knäcka ägg i håret först, jag kunde hålla med honom lite i de sista. De var ju faktiskt Justin som sagt de först, medans Fredo duschade satt jag och Justin ute i vardagsrummet och kallpratade lite. Vi visste inte riktigt vad vi skulle snacka om och de uppstod många pinsamma tystnader, han frågade säkert 30 gånger hur jag mådde, och jag sa varje gång att jag mådde bra även fast de kändes som om jag skulle spy varje minut. Det var därför skönt när Fredo kom ut och snackade med mig istället. Jag tvingade han att sätta på ' Never Say Never ' och han kom snabbt tillbaka med fordralet i sina händer. Vi satte på den och jag började entasuastiskt kolla, jag ville ju veta allt som hänt i Justins liv, även fast allt inte var med i filmen, han hade ju privata saker också, som ingen visste, tillexempel vilket shampoo han använder och sånt där.

JUSTINS PERSPEKTIV

Jag ställde mig snabbt i duschen och kunde inte tänka på något annat än Mercedes, hennes stora rådjurs ögon, de långa svarta håret, den fina formen. Allt som hon gjorde fick mig att dras till henne, inte dras sexuellt, men bara vilja va nära henne och va kompis med henne. Allt lät så fult när jag tänkte på henne, men dagarna jag varit med henne har varit en av de bästa i hela mitt liv. Jag kunde koncentrera mig på andra saker än Selena och tänka på andra saker än Selena, tillexempel danssteg och vännerna i Stratford. Jag saknade Ryan och Chaz mest av alla, de var de jag hade mest kontakt med av mina barndomskompisar numera.
Jag undrade vad Mercedes och Fredo gjorde där ute, de kanske tagit fram lite av godiset som jag hade undangömt till på kvällen eller så hade de satt på lite musik och satt sig för att prata. Jag hade ingen aning.

MERCEDES PERSPEKTIV

Killen med de bruna håret. Killen med den otroliga rösten, killen med de gulliga utseendet och de bruna ögonen. Jag kände igen den lilla killen väldigt mycket. Det var länge sedan jag hörde den rösten, vilket fick mig att sluta ögonen och lutade mig bak i soffan.
- Vad gör ni här ute då? Jag kollade upp och fick syn på Justin stå i dörröppningen till badrummet med blött hår, mjukisbyxor och bar mage. Jag försökte att inte stirra, men det var svårt. Hans mage var svår att inte lägga märke till. Jag kollade istället in hans ansikte, letade efter de fina dragen som jag varit uppmärksam om när jag var liten och se den lilla killen framför mig.
Jag hittade dragen, och jag hittade honom; den lilla killen från min barndom, han var i princip min barndom, även fast jag inte visste de då, och jag kände inte honom överhuvudtaget under denna tiden, jag pratade bara med honom några få gånger, men jag var där nästan varje dag och lyssnade på honom när han sjöng.
Justin hade märkt att jag bara stod och kollade på honom och kollade nu fundersamt på mig. Jag log stort och kollade mot filmen igen.
- Vi kollar på.. På din film, sa jag och log stort. Jag kunde tydligt se dragen i ansiktet när han log stort mot mig, dragen han redan hade haft när han var liten, hur gammal hade han varit? 10? 12? Jag visste inte.
- Gillar du den?
- Den är awesome! skrattade jag och la mig ner i soffan igen. Justin skrattade till och satte sig ner i soffan bredvid Fredo. Fredo gjorde någon tillgjord kräkreflex och kollade äcklat på Justin.
- Du borde ta på dig en tröja också, innan Mercedes får kräkreflexer också! Justin kollade irriterat på honom.
- De är ju inte du som tar av dig tröjan, så vi kan vara heeelt lugna, Fredo fnös men jag avbröt honom innan han hann säga någon spydig kommentar.
- Ni kan sluta håna varandra nu, okej? sa jag och skrattade till för att vända på mig i soffan. Jag kollade snett på de och skrattade till.
- Killar är så.... Töntiga, skrattade jag.

 JAO JAO, nu kommer det ett kapitel! Hoppas ni gillar det! 

NU HAR MERCEDES FÅTT REDA PÅ ATT JUSTIN ÄR "DEN" JUSTIN! 

VAD TYCKER NI ? ^^

Jag hade blivit lämnad ensam, igen. Fredo och Pattie hade följt med på Justin konsert och jag hade blivit lämnad helt ensam. Det ända jag orkade göra var att sitta och slö titta på tv, hur segt som helst. Jag funderade på att sätta på en film, men jag visste inte riktigt om jag skulle orka resa mig upp, så jag bestämde mig för att vänta till Alfredo kom tillbaka. Han hade lovat att komma tillbaka när han fotat lite, och jag trodde honom. Jag kollade irriterat på matprogrammet som var på. Jag bläddrade bland kanalerna och hittade tillslut ett program jag hade kollat på när jag var lite mindre, och om jag skulle vara ärlig, fortfarande kollade på.
Disney Chanel.
Det knackade på dörren och jag skrek att personen utanför fick komma in. Men det visade sig att han inte kunde komma in, eftersom att jag hade nyckeln här inne, så jag var tvungen att resa mig och långsamt gå till dörren, det gick bra om ni frågar mig. Men när Fredo kom in och kollade på mig tog han ett djupt andetag och skakade på huvudet.
- Hur mår du egentligen? frågade han oroligt och hjälpte mig tillbaka till soffan. Jag log smått och ryckte på axlarna.
- Inte bra alls, 38 graders feber förra gången jag kollade.
- Det var ju inte bra, Fredo la en hand på min panna och kollade med rynkade ögonbryn på mig.
- Du känns väldigt varm, fryser du? Jag skakade på huvudet.
- Från och till, sa jag och suckade.
- Vill du ta på dig något lättare? frågade han och jag tänkte på jeansen jag hade på mig.
- Ja, det vill jag.
- Har du något i din väska?
- Det ska ligga ett par rosa joggingbyxor där någonstans! sa jag och han gick iväg till mitt sovrum. När han kom tillbaka någon minut senare hade han med sig de rosa byxorna och ett vitt slappt linne.
- Ta på dig detta, så kan jag vira in dig i filtar och så istället. Jag nickade och han räkte kläderna till mig. Jag log tacksamt och han vände sig mot tv:n för att studera disney chanel som fortfarande var på.
- Kan vi inte ha den där filmkvällen idag ändå? frågade jag med bedjande ögon.
- Jo, det kan vi nog, log han tillbaka och gick iväg för att kolla om det finns några bra filmer.
- Vill du kolla på något? Jag kan sätta på det om du vill.
- Twilight vill jag kolla på! sa jag och drog av mig min stickade-tröja för att dra på mig linnet. Jag drog sedan av mig byxorna snabbt och krånglade på mig de rosa joggingbyxorna.
- Den finns! sa han och viftade med Twilight-fodralet i handen.
- Sätt på den! sa jag och han nickade och började fippla med dvd:n.
- Jag älskar den filmen! Finns tvåan också? Ifall jag orkar kolla på två utan att somna, skrattade jag och han letade vidare.
- Vad heter tvåan?
- New Moon.
- Just det, den finns! sa han och viftade med New Moon-fodralet. Ett leende spreds på mina läppar och jag la mig tillrätta i soffan när Twilight-filmen började.

-

Alfredo hade lämnat mig. Han sa att han skulle ut och köpa en grej, det hade nu gått en timme och han var inte tillbaka ännu. Jag satt och kollade på New Moon och hade det allmänt trevligt, men det skulle ju vara trevligare med sällskap och lite godis.
Fredo hade tagit med sig nyckeln och därför kunde han komma in utan att jag behövde resa mig upp.
- Saknat mig? frågade Fredo medans han trampade av sig skorna och gick fram till soffbordet för att lägga ner något.
- Vad är det? frågade jag nyfiket och han kollade ner på saken han slängt ner.
- Det är Never Say Never, Justins film, sa han och jag nickade stort. Det var ju smart att han hade köpt den.
- Du behövde inte köpa den, började jag men han nickade.
- Jo, för jag älskar att reta Justin, och han hatar att kolla på sin egna film.

-

Alfredo hade precis öppnat dörren för Justin, han hade lett stort mot oss och sedan satt sig direkt vid mina fötter. Han hade lyft upp de för att sedan lägga de i sitt knä. Alfredo började reta oss igen, men jag orkade verkligen inte bry mig, febern hade stigit igen och låg nu uppe på 39.1.
Fredo höll på att irritera oss hela tiden med sitt tjatande.
- Ska ni inte kyssa varann snart? flinade han och vickade flörtigt på ögonen.
- Turturduvor. Han sa en massa mer också.
- Hon är förfan sjuk, sluta tjata! utbrast Justin tillslut och kollade irriterat på Fredo.
- Jaja, suckade han bara irriterat. Vi hade inte satt på Never Say Never ännu, och det var inte bra, för jag var väldigt trött och skulle antagligen somna.
- Ska vi sätta på Never Say Never nu eller? sa jag irriterat och gäspade stort.
- Okej, svarade Fredo och Justin suckade tungt.
- Måste vi verkligen?
- Ja, du har inget val! svarade jag snabbt. Han suckade och Fredo fixade med filmen. Jag frös ganska mycket hela tiden, inte så att jag skakade men ändå var kall.
Fredo satte på filmen, och som jag trodde somnade jag efter ungefär tio minuter.

JUSTINS PERSPEKTIV

" Selena började leka med mina fingrar och kollade sedan upp i mina ögon. Vi gick på stan, något vi väldigt sällan gjorde, just för att vi hade paparazzis runt oss hela tiden. Jag kollade runt och fick se folk tre meter framför, tre meter bakom och tre meter åt båda sidorna. Jag kollade runt och såg några paps stå och fota oss på andra sidan vägen.
Selena hade sett att jag reagerat över papsen och gjorde istället armkrok med mig.
- Bara strunta i de. svarade hon och jag nickade.
- Det gör jag.
- Bra. Vi fortsatte gå och hon lutade sitt huvud mot min axel för att sedan ta min hand igen. Jag skrattade till och det bubblade i magen, kärlek. Det bubblade nästan alltid i magen på mig när jag umgicks med Selena, alltid.
- Jag älskar dig, viskade jag och hon fnissade till mot min hals, jag kunde höra leendet.
- Jag älskar dig också Justin. viskade hon och jag släppte hennes hand för att lägga den runt hennes midja och dra henne imot mig.
- Hur mycket älskar du mig? viskade hon och jag fnissade till.
- Väldigt mycket. Jag kunde höra kamrorna smattra när hon ställde sig framför mig för att luta sig fram och ge mig en lång passionerad kyss. "

Ännu ett minne, ännu ett värkande bultade minne. Eller skulle man säga sår? Jag visste inte riktigt vad som passade bäst, kanske båda två. Det var morgon och alla hade samlats i matsalen för att äta en gemensam frukost, innan vi åter igen skulle bege oss till ett annat land. Min blick fastnade på Mercedes, hennes ögon påminde mig om Selena och hennes hår också. Annars var de inte så lika varann. Inte utseende mässigt, förutom ögonen och håret lite. Jag hade inte fattat det riktigt innan men jag längtade efter hennes långa kramar och korta kropp, av någon anledning älskade jag att hon va så kort. Jag gillade korta personer, Selena hade varit lika lång som mig, kanske var det dags för någon kortare denna gånge..
Jag fick inte tänka så, Mercedes var Fredos kusin, de var släkt med varann, vi var bara kompisar för i helvete.
Bara kompisar.
Kompisar som kramade varann hårt.

MERCEDES PERSPEKTIV

När frukosten var klar gick jag snabbt upp till mitt rum. Jag började packa ihop alla mina saker och kollade runt i hotellrummet en sista gång innan jag gick ner till lobbyn med mina grejor. När jag kom ner visade sig att ingen hade kommit ner ännu och att jag var helt ensam i hela lobbyn. Jag suckade trött och vände mig om för att gå in i hissen igen. Men hissen hade redan lämnat första våning och jag suckade tungt för att börja upprepa tryckandet på knappen som kallade hissen till sig, när hissen kom gick jag till min förvåning rakt in i en annan person, jag suckade irriterat innan jag kollade upp på personen jag gått in i.
Det var Justin, och jag möttes snabbt av världens största leende från hans sida.
- Hej Mercedes! utbrast han och jag skrattade till. Jag la handen på midjan för att kolla på honom och skoja lite.
- Så vad gör du här nere? Stalkar du mig eller? skrattade jag med ett leende, och han låtsades bli påkommen.
- Neejdååå, sa han utdraget och skrattade till. Jag fnissade till och log stort, mina ögon tryckte ihop sig när jag skrattade och två skrattgropar bildades på mina kinder. Innan jag hann avsluta det stora leendet fick Justin ur sig:
- Jag älskar skrattgropar, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Det gör du inte. Han nickade.
- Det gör jag visst, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Du skulle inte göra det om du hade det, jag hade inte ens märkt att hissen försvunnit förens den plingade till och Alfredo kom ut från den.
- Tjena turturduvor, han gick nonshalant förbi oss och jag och Justin utböt några blickan innan vi gick efter honom och stoppade han innan han kommit fram till de stora sofforna i hörnet i lobbyn. Jag drog Fredo mot mig och kontrade honom surt.
- Vi är inte några turturdovor.
- Säg det på erat bröllop. Jag suckade frustrerat och puttade till honom i bröstet.
- Och jag skulle uppskatta att ni inte höll det hemligt, i alla fall inte för mig! utbrast han och snyftade till, såklart på låtsas. Jag suckade och skakade uppgivet på huvudet.
- Vi lovar att inte hålla det hemligt längre Fredo, sa Justin och kollade sorgset på Fredo.

Jag trodde nästan han menade allvar innan ett leende spreds på hans läppar och han skrattade till innan han skakade på huvudet. Alfredo skrattade till och jag suckade uppgivet, sedan kom resten av Justins crew och vi begav oss av till bilarna.

-

Nästa land var Italien. Från Europas ena kärleks stad till nästa. Vi skulle till Verona först, sedan snabbt till Rom, mest för att besöka staden och sedan vidare till Spanien. Justin skulle dock ha konserter i båda städerna. Fredo hade placerat mig bredvid Justin i flyget, och jag kämpade mot tröttheten. Varför skulle jag va så trött hela tiden?
- Du får sova om du vill, sa Fredo efter en stund, planet hade precis lyft och jag lutade huvudet bak mot huvudstödet, vilket var sjukt obekvämt. Jag skakade på huvudet och kollade bestämt upp på de.
- Nej, jag ska inte sova, ögonlocken ville verkligen inte hålla sig öppna och jag blinkade till hela tiden.
- Sov du, sa Justin och kollade ner på mig, jag hade sackat ihop bredvid honom och satt nu nästan nere i soffans klädsel.
- Det är inte bekvämt ändå, suckade jag och kände plötsligt en hand som drog mitt huvud till sig. Jag drog upp fötterna mer och la mig snett över soffan, med mitt huvud i Justins axel. Jag suckade lyckligt och kände hur sömnen tog över mig sakta men säkert. Jag kunde känna någon andas mot mitt öra.
- Sov nu, jag kände igen den lena rösten, den var Justins, men jag orkade inte tänka på det nu. Jag kunde känna en hand försiktigt smeka mig över armen och jag rös till, det var knappt att hans fingrar nuddade min tröja.
Jag hade nämligen dragit på mig ett par låga jeans och en randig halv långärmad tröja. Byxorna var lite stora i midjan och därför hade hon dragit på sig ett ljusbrunt skärp också.

- Vi är framme. Jag öppnade ögonen och kollade upp på personen som sagt till mig, jag mötte hans bruna ögon och gäspade.
- Mmm.. svarade jag avvaktande, jag la mig ner i hans knä igen och kurade ihop mig för att hålla värmen.
- Vi är framme i Verona nu Mercedes, vi ska gå av, fnissade Justin igen och jag nickade.
- En stund till bara, Justin skrattade till och sa sedan:
- Du kan sova på hotellet.
- Jag orkar inte gå.
- Du måste gå, skrattade Justin och jag skakade på huvudet.
- Ja orkar inte, vi kan bara stanna här en stund, sitt still.. viskade jag och vände mig om så att jag hade ryggen mot luften och inte ryggstödet.
- Du kan nog bära henne, hon väger ingenting, du behöver ju inte bära ut henne, bara tills hon vaknat nog och fattar att du faktiskt bär henne, då kommer hon sparka dig i huvudet om hon inte släpper ner dig, skrattade Fredo en bit framför oss.
Han klagade på mig, men jag var för trött för att orka bry mig.
- Ok-ej, svarade Justin osäkert och lyfte smidigt upp mitt huvud för att kunna resa sig upp. Han la sedan ner mitt huvud och jag suckade klagsamt. Jag kände två armar slingra sig om min kropp, en under benen och en under ryggen ungefär.
- Jag tror jag började bli sjuk eller något.. sa jag och kände hur hela kroppen sackade ihop i hans famn, jag sneglade upp på honom och han skakade på huvudet.
- Du är bara trött.

Jag blev inte piggare som Fredo lovat, men jag ville gå normalt ändå. Så Justin släppte snabbt ner mig och jag sträkte snabbt på mig. Jag kände mig fortfarande trött. Mådde inte alls bra, jag gick armkrok med Justin hela vägen till bilen mest för att jag inte orkade byta person att hålla armkrok med, och för att hans axel var så varm och skön. Och till min fasa somnade jag på Justins axel i bilen påväg till hotellet, han måste trott att jag var psykiskt störd eller något.
När vi kommit in i lobbyn på de alldeles för lyxiga hotellet i Verona, säkert ett femstjärnigt kollade jag på Justin som jag fortfarande höll armkrok med.
- Du ser inte ut att må så bra, sa han oroligt och jag skakade på huvudet.
- Nej det gör jag inte, svarade jag snabbt och suckade. Pattie kom snabbt upp till oss och sa snabbt:
- Det finns temp och sådant att låna, jag hämtar temp och en panodil så hjälper Justin dig upp på rummet, Kenny kommer med era väskor sedan, hon försvann till repetionen och jag orkade inte säga imot. Vi gick först för att checka in och hämta våra nycklar, jag hängde hela tiden på Justins axel och såg säkert ut som en beroende flickvän, eller en halvt ihjälknarkad vän. Hur som helst skulle de se fin ut imorgon i morgontidningen, eller skvallertidningen. Vi fortsatte sedan sakta mot hissarna, Justin med mig i släptåg och jag med huvudet lutat mot hans axel.
- Ska du gå eller sengångare? frågade Alfredo och skuttade skrattandes förbi oss.
- Hon mår inte bra, svarade Justin kort och jag skakade på huvudet, jag var fortfarande trött och vid detta laget hade hela kroppen börjat värka och huuvdet kändes tungt mot Justins axel. Vi kom fram till hissen och vi båda klev in i den för att trycka på våning 5, som var den högsta våningen. Justin räkte fram mitt kort och sa:
- Du bor i rum 525, jag i 526, vi har alltså bredvid varann igen! Jag log ett litet fåraktigt leende och nickade.
- Mmm, svarade jag bara, Fredo, som stod i samma hiss som oss kollade med en låtsas-tårad blick och snett huvud på oss, han torkade sig lite under ena ögat och la handen för munnen.
- Nejmen gud va gulligt, turturduvorna pratar som om de inte kommer smyga in till varann på nätterna. Jag suckade tungt mot Justins axel och kollade irriterat på Alfredo, så mycket jag förmådde.
- Håll tyst din lilla idiot. Hissarna plingade till och vi alla gick ut samtidigt. Fredo nästan sprang till sitt rum medans jag och Justin långsamt gick efter.
Efter bara några minuter hittade vi mitt rum och jag öppnade det med nyckeln, eller kortet med en kod på. Vi gick sakta in och jag staplade de sista stegen från dörren till soffan själv, det gick inte så bra, jag ramlade rakt ner i soffans fodral och hoppade upp så att jag hade huvudet på de ena armstödet.
- Du mår inte så bra va? frågade Justin och jag skakade på huvudet.
- Nej, det är säkert bara feber, eller så är jag bara trött.
- Ska jag göra något? frågade han och jag skakade sakta på huvudet.
- Nej, ta av mig skorna bara. Jag studerade honom när han sakta gick fram till mina fötter för att sakta dra av mina skor. Han hade en rynka i pannan och bet sig mjukt i läppen. Håret var rufsigt efter en timme på flygplatsen.
- Hur länge ska vi stanna här? frågade jag och han tänkte efter lite och satte sig sedan ner i en fotölj som var placerad bredvid soffan.
- Till imorgon tror jag, svarade han och jag nickade.
- Jag kommer missa din konser.
- Du kan se någon annan, svarade han och jag nickade.
- Mmm, kanske det. Det knackade på dörren och Justin gick genast iväg för att öppna, det var Pattie som kom in med enpanodil och febertemp. Hon log stort mot oss båda och hennes hår hängde fritt över hennes axlar, Pattie var en väldigt vacker kvinna, jag hade aldrig tänkt på det så innan, men hon hade fina drag; precis som sin son.
Jag kollade över på Justin och märkte att de var lika, ansiktsdragen var det samma, och riktigt fina var de också. Varför kunde inte jag få ha så fina ansiksdrag i min släkt? Jag suckade tungt.
- Hur mår du Mercedes? frågade Pattie mjukt och jag ryckte på axlarna och kände efter, huvudet var väldigt tungt och jag kände mig trött och hängig i hela kroppen.
- Inte så bra, hon tog fram en temp som man skulle ha i munnen och gav den till mig. Jag satte den under tungan i munnen och efter en halv minut pep den till. Pattie tog den och rynkade pannan.
- Du har 38 graders feber, sa hon och log. Men det är lugnt, ta det lugnt så kommer den vara borta på nolltid.

JUSTINS PERSPEKTIV

Bilderna var nya, man såg det på hennes korta hår och ansiksformen. Hon hade alltså glömt mig, raderat mig från sin telefons kontakt bok, raderat ut mig från sitt liv.
Enkelt.
Snabbt.
Smärtfritt.
Hon skrattade i alla fall. Log sitt underbart söta leende och skrattade sitt mjuka perfekta skratt.
Mitt favorit skratt. Jag kollade ner mot bilden, bilden skulle varit perfekt, om det var jag som stod där, om det var mig hon retades med. Hon kanske trodde att jag inte skulle se bilderna, hon kanske inte hade sett paparazzisarnas stora kameror? Hon kanske inte brydde sig.
Hon kanske helt enkelt inte brydde sig längre.
Jag läste om texten igen, och igen och igen. Den blev smärtsammare för varje gång jag läste den, gjorde mer och mer ont. Det sved i själen, kändes som om någon försökte hugga mig i hjärtat, men missade och kom precis bredvid. Och för att gottgöra sitt misstag skulle personen dra ut kniven igen, för att hugga ännu en gång, och döda mig, men han vred istället på den. Ville se mig lida.
De kanske bara var kompisar? Selena kanske bara ville prata med honom för att säga att hon saknade mig, som vänner gjorde, i alla fall tjejer.
Men då skulle hon väll inte välja honom? Så skulle hon väll valt någon annan? Demi eller Miley? Eller någon av hennes andra många kompisar. Hon hade tiotals kompisar och vänner, hon var populär, mitt ex.
Jag läste artiklen en gång till, för att få in den i hjärnan igen, plågas lite till, vrida på kniven ännu en gång.

-
Är tonårsstjärnan redan över Justin?

Selena Gomez, 19, och Justin Bieber, 18, hade varit ett par länge när de för några veckor sedan bröt upp. Det är ännu oklart varför det söta paret bröt upp, men källor säger att de bara inte var rätt för varann längre. Och detta visar sig vara sant, Selena Gomez sågs nyligen i en annan hunks umgänge, det vill säga Taylor Lautner’s. De sågs vara närgågna och ungdommarna hade inte något imot att klänga på varann, som ni ser på bilden till vänster. Frågan är bara; vad tycker Selena’s ex Justin Bieber om detta? Och har Selena kommit över Justin så snabbt?
-

Jag ville spy över de sista orden. "Och har Selena kommit över Justin så snabbt?" Orden gjorde ont, kniven vreds om igen.
Jag kände gråten komma krypande. Det var orättvist, varför skulle jag behöva slösa mina tårar på Selena? När hon inte slösat någon på mig? Det var så jävla orättvist, ändå började tårarna rinna nerför kinderna. Sedan kom jag att tänka på Mercedes, bara hon inte såg tidningen, då skulle min lögn spillas och hon skulle få reda på sanningen, hela sanningen. Hon visste redan att Selena hette Selena, jag hade i alla fall inte ljugit om namnet.
Duktigt Justin.
Jag hade bara lust att slå mig själv, man skulle inte ljuga, så varför hade jag dragit in mig själv i denna skiten och ljugit? Varför behövde allt va så krångligt. Man skulle inte ljuga, inte ljuga, inte ljuga. Alla visste att man inte skulle ljuga, och nu hade jag gjort det. Varför hade jag gjort det? Ville jag skydda sanningen, skydda Selena från något? Skydda Selena från Mercedes. Eller skydda Selena från MIG, för mig och mina lögner. Åh jag var så körd.
Jag kollade ner i tidningen igen, kollade på bilden med de bredvid varann, de höll ju i alla fall inte handen, än. Jag ville spy upp frukosten, som jag inte åtit. Jag ville spy för att jag var så patetisk, man ljög inte för någon.
Jag måste därför återställa det och säga sanningen.
Nej.
Jo. Jag måste berätta för henne.
Jag vek snabbt ihop tidningen och reste mig upp från soffan. Jag hade slutat gråta i alla fall. Jag gick raskt bort till hallen och drog på mig mina skor för att öppna dörren och dra åt mig nyckeln, snabbt. Jag sprang sedan ut dörren, stängde den efter mig och sprang snabbt fram till Mercedes hotelldörr för att knacka på den.
Jag hörde inget där innefrån, det var tyst, helt tyst, jag hade lagt örat mot dörren och knackade nu ännu en gång utan reaktion.
Ignorerade hon mig? Eller var hon bara inte där?
- Letar du efter nån? Jag ryckte till och kollade upp mot personen som bara stod några meter från mig. Hennes lugg låg perfekt mot pannan och jag hade inte märkt det innan, men hon passade riktigt bra i den, jag hade knappt lagt märke till luggen innan heller, inte varit så uppmärksam på den. Den bara fanns där och passade perfekt in i resten av hennes gulliga ansikte. Hennes ögon kollade spekulerade mig och flinet på hennes läppar var retligt, ett snett retfullt leende. Håret hängde nerför hennes bröst och hon hade på sig en enkel klädsel, ett par blå tighta jeans och ett svart linne. Linnet satt perfekt mot hennes överkropp och man såg alla konturer perfekt. Jeansen också. Allt satt perfekt.
Helvete, varför tänkte jag på hur hennes kläder satt på hennes kropp?
- Letade du efter någon? skrattade hon. Jag tog ett djupt andetag för att börja prata:
- Jag måste säga en sak, eller bekänn... började jag men blev snabbt avbruten.
- Kan du ta det sen? Ikväll? Jag är egentligen bara här för att hämta dig, du måste ner, vi ska åka till arenan nu! utbrast hon och kom fram till mig för att ta tag i min arm och dra mig mot hissarna. Hon gjorde snabbt armkrok med mig påvägen dit och ett leende spred sig på hennes läppar.
- Inga hissar? frågade hon och skrattade. Jag skakade chockat på huvudet och hann knappt reagera innan hon styrt mig mot trapporna. Vi gick snabbt ner, under tystnad. Mercedes höll fortfarande i min arm och höll ett mycket stadigt grepp. Selena hade också gjort så en gång, hållit ett stadigt grepp om min arm och gått med ett leende bredvid mig.
Men då hade vi inte gått i en trappa. Då hade vi gått på stan, bland massa affärer. Var allt det fake, var hennes kärlek för mig fake?
Älskade hon Taylor Lautner mer än mig? Det var en fråga som skulle invadera min hjärna många gånger.
Jag vet inte hur länge.
Tills jag hittat någon kanske, kanske längre.
Jag vet inte.

-

Vi kom ner och Scooter andades lättat ut.
- ÄNTLIGEN! utbrast han och suckade irriterat. Vi knackade faktiskt på hos dig! utbrast han och kollade med irriterade ögon på mig.
- Jag var... Upptagen, sa jag osäkert. Jag hade ju varit upptagen, med att tycka synd om mig själv.
Jag hoppades att det inte syntes att jag gråtit. Men då borde väll Mercedes ha sagt något. Eller?
- Nu drar vi, vi är redan försenade. Mercedes släppte min hand och jag stressade fram till Scooter som stod vid dörrarna med Kenny. Vi gick raskt ut och mot bilarna.
Det var inget folk på parkeringen, och det var väldigt skönt för tillfället.
Jag älskade mina fans väldigt mycket, men just nu ville jag bara vara ensam en stund. Eller ensam och ensam.

MERCEDES PERSPEKTIV

Jag visste allt. Allt om Selena, att hon inte var Justins syster, utan ex. Alfredo hade berättat det, allt. Han hade berättat om hur de gjorde slut, att Justin var förkrossad och att han fortfarande älskade henne. Jag förstod honom, hon var vacker.
- Du är inte sur på honom va? frågade Alfredo oroligt. Jag skakade på huvudet.
- Jag vill verkligen inte att du ska va sur på honom, okej? Jag skakade på huvudet.
- Jag ska inte va sur på honom, men jag kommer inte säga att jag vet något till honom, svarade jag enkelt och kollade ut mot scen där Justin stod och sjöng för sig själv. Det hade inte blivit så mycket förberedelser som alla trott, Justin kunde allt redan, även fast han var okoncentrerad och flummade runt mest.
- Han är okoncentrerad, konstaterade jag. Fredo skrattade till och nickade.
- Och det är delvis ditt fel. Jag vände blicken snabbt mot honom och mötte hans lugna blick med mina chockade.
- Hur kan det va mitt fel?
- Han blir okoncentrerad när han har ljugit, och han har ljugit för dig, så nu är han okoncentrerad.
- Men det är ju ändå inte mitt fel? frågade jag igen och kollade irriterat på honom.
- Om inte du skulle varit här skulle det inte finnas något problem.
- Men jag finns här! skrattade jag och skakade på huvudet med ett leende.
- Tydligen. Fredo gick sin väg och jag skakade snabbt på huvudet innan jag vände blicken mot scenen igen. Jag mötte Justins blick och höll den fast, jag visste inte varför, men någon trygg känsla fyllde min kropp när jag mötte hans blick.
Dock bröts den ganska snabbt när Scooter ropade på Justin.
- Du kan gå backstage nu! Justin nickade och klev av scenen. Av någon anledning ville jag möta upp honom, så jag började springa mot stället där man såg honom gå ut. Han var påväg bort från mig när jag kom springandes och jag stannade snabbt upp för att gå raskt upp mot honom.
- Du ville säga något till mig, sa jag snabbt och han stannade upp för att vända sig om. Hans hår var ruffsig och ögonen trötta, jag kunde se en rynka bildas i hans panna som sedan slätades ut och han nickade långsamt. Han bet hårt ihop och blicken letade sig runt i rummet.
- Ja... Men jag vill inte ta det här, sa han kort och kollade bakom sig, följ med mig, la han sedan till. Jag nickade kort och han vände sig om för att gå, jag följde snabbt efter. Han gick snabbt och stressigt. Drog handen flera gånger genom sitt hår och pillade med tröjan. Rättade till den gång på gång. Det var något viktigt han ville säga, antagligen det med Selena. Jag hade bestämt mig att inte bli arg på honom, inte alls arg, överhuvudtaget. Jag ville komma nämre honom, jag hade aldrig varit kompis med en kompis, aldrig riktigt bra kompis. Inte en sådan kompis man kan berätta hemlisar för, inte en sådan man kunde skratta fullt ut med och vara galen med.
Jag hade alltid viljat ha en bra kill kompis, och jag hade endast känt Justin i några dagar men jag tror jag ville bli en av hans bästa kompisar ändå.
Kändisar har nog svårare att släppa in personer tät inpå livet än vanliga människor. De är väll rädda att bli uttnyttjade och vill inte riskera något, jag förstår det. Det skulle inte jag heller vilja, om jag var känd.
Fast jag skulle nog inte vilja vara känd heller för den delen, eller jo ibland. Kanske. Jag skulle fråga Justin det sedan, om han hade svårt att släppa in personer inpå livet. Jag behövde inte komma för nära, bara en bit på vägen.
För jag lovar, jag kommer inte svika honom.
- Vi går in här, Justin avbröt mina funderingar när han öppnade dörren och gick in själv, jag gick snabbt efter honom och han tog ett djupt andetag och ställde sig för dörren.
- Jag måste berätta en sak.... började han. Jag nickade och gav han en blick som skulle betyda att han kunde fortsätta.
- Jag ljög för dig innan, Selena är inte min syster, hon är mitt ex, sa han snabbt och kollade bort, jag tror han skämdes, det var alltså som jag trodde, det var det han skulle säga.
- Jag vet, svarade jag lugnt och han kollade chockat på mig.
- Hur vet d... Alfredo? frågade han och kollade med stora ögon på mig. Jag nickade.
- Ja, Alfredo, jag berättade om Selena för honom, och då berättade han sanningen för mig.
- Är du arg? Jag skakade på huvudet.
- Nej, jag är inte arg, jag log smått. Han mötte min blick och såg sedan allvarlig ut.
- Får jag berätta vad de värsta är med allt för dig? frågade han allvarligt. Jag nickade stelt.
- Jag tror att hon har gått vidare och glömt mig.
- Varför tror du det? frågade jag och kollade djupt in i hans ögon.
- Jag såg ett reportage om henne idag, och på bilderna ser det ut som om hon redan hittat en ny, viskade han och kollade ner i marken, sorgset. Man såg på honom att han var ledsen, och det gjorde ont att se honom så.
Sårbar.
- Är det okej om jag kramar dig? viskade Justin snabbt och kollade in i mina ögon. Jag kollade förvånat upp på honom och log sedan smått för att sedan nicka.
Han tog ett steg fram mot mig och la armarna om min lilla kropp. Jag kunde känna att hans armar nästan krampade runt min kropp. Jag la armarna om hans mage och han tryckte mig närmre sig. Jag lutade huvudet så gott som jag kunde mot hans axel och han lutade huvudet mot mitt huvud. Jag var ju som sagt ganska mycket kortare än honom.

VAD TYCKER NI? HÅRD KRAM DÄR PÅ SLUTET XD VAD TYCKER NI OM SELENA DÅ? OCH ALLT ANNAT? 

SVARA PÅ FRÅGORNA I KOMMENTAREN! :D

KOMMENTERA 

MERCEDES PERSPEKTIV

Jag hade aldrig varit i Eiffeltornet. Justin hade envisats med att gå trapporna upp, jag gissade på att han var klaustrofobisk, men jag vågade inte fråga. Fredo pustade och stönade nästan hela vägen upp för alla trappor och jag förstod honom, inte kul att gå upp alla trappor. Men jag orkade inte bry mig, bara jag kom upp.
Jag och Fredo tvingade in Justin i en hiss den sista biten, och då avslöjade han att han hade klaustrofobi och hatade trånga utrymmen, alltså exempelvis hissar.
Fredo visste redan om det, men det var en nyhet för mig. Jag brydde mig inte så mycket, i alla fall inte så mycket som Fredo trodde jag skulle bry mig.

- Okej, utsikten är underbar! utbrast jag när jag stod längst upp. Justin skrattade till, men Fredo svarade.
- Ja, det är fint här.
- Har du varit här innan? frågade jag och vände mig om på den stora plattformen. DEt fanns såklart tjocka stora räcken, man kunde inte hoppa ut, även fast man ville. Det fanns också vakter där; inte dygnet runt; men när man får ta imot besök.
- Jag har varit här ja, Justin också, flera gånger skulle jag tro, Fredo kollade på Justin bredvid och han nickade kort.
- Ja, det har jag. Jag kollade in i hans bruna ögon och nickade.
- Okej. Jag vände mig om för att sedan kolla ut över den underbara staden, man såg allt härifrån, Triumf bågen, den stora glasbyggnaden jag alltid glömmer namnet på och en massa affärer.
- Je m'appelle Justin, Justin hade kommit fram och ställt sig bredvid mig mot kanten.
- Och det betyder att du heter Justin kan jag gissa, skrattade jag och han nickade, han kollade sedan förvånat på mig.
- Hur visste du det? sa han med spelad förvåning.
- Du sa Justin i samma mening som något annat, skrattade jag och sa sedan: Lär mig nu hur man säger det.
- Je m'appelle Justin, sa han långsamt. Jag tog ett djupt andetag för att sedan säga efter:
- Je m'appelle Jus... Mercedes, skrattade jag och Justin log lite.
- Fint namn.
- Vilket av de.
- Båda två, skrattade han och jag log stort.
- Tack detsamma. Jag kollade upp i hans hår, vinden blåste ganska starkt här upp och gjorde så att Justins hår såg ut som en ända stor röra uppe på huvudet. Det såg gulligt ut, de blåste åt alla håll och kanter och gjorde så att små minimala kala fläckar uppstod i hans hårbotten. Blåsten tog även tag i mitt hår, men inte lika mycket, eftersom att jag hade de i en fläta. Jag kollade ner på outfiten jag dragit på mig i all hast, ett par ljusa tighta jeans och en lila munkjacka, kanske inte världens finaste, men det dög. Jag hade dragit på mig samma slitna converse som jag hade haft på mig innan. Mina älskade converse.
- Där ligger vårt hotell, sa Justin och pekade någonstans, jag såg inte vart han pekade.
- Va, var?
- Där, han pekade ännu en gång, jag kollade på platsen han pekade, men såg inte hotellet.
- Jag ser inte, sa jag och ställde mig närmre honom för att kolla bättre, men det var som fördömt, jag såg fortfarande inte vårt hotell.
- Det spelar ingen roll, sa Justin kort. Han stelnade till lite när han kom på att han stod så nära mig, men jag gav mig inte.
- Jo, visa bättre, jag kollade upp på honom och log. Jag stod snett framför honom, och han nickade kort innan han ställde sig bakom mig och tog min hand i sin. Han la ena armen om midja och la huvudet på min axel, nära mitt huvud för att visa bättre. Han hade lagt sin hand över min och pekade nu mot stället med båda våra händer.
- Ser du, där är det, viskade han in i mitt öra, sakta. Jag nickade snabbt, även fast jag inte hade en aning om hur det såg ut, allt jag kunde koncentrera mig på var att han var så nära mig. Han var en bra bit längre mig, och fick därför luta sig ner en hel del när han skulle visa mig.
- Jag ser, viskade jag och han reste sig upp, drog snabbt åt sig handen som om jag brändes och log sedan åt mig.
- Bra... han tog en liten paus. Så, ska vi gå neråt?
- Vi åker hiss denna gången, jag kollade skarpt på Justin och han gjorde någon konstig grimasch som svar.
- Nej?
- Jo, vi åker hiss, jag vet att du inte gillar hissar, du kan hålla mig i handen om du vill? skrattade jag och räkte fram handen retligt. Han skrattade och kollade på min hand lite innan han tog den.
- Bara för att jag hatar hissar, log han och kramade retligt om min hand. Jag nickade, skrattade till och log sedan stort. Jag var inte beredd på att han faktiskt skulle ta min hand, jag trodde att han bara tog det som ett skoj.
- I trust you, sa jag och kollade bort mot Fredo som gått iväg för att spekulera andra sidan av plattformsgrejen vi stod på. Eller det var ju ingen plattformsgrej, det var en stor sak man stod på, jag visste inte vad man skulle kalla det.
- Bra, han började gå fram och jag släpades efter mot Fredo.
- Hejs... Fredo mötte först min blick innan hans blick mötte Justins och sedan drogs ner mot våra händer, som fortfarande höll i varann.
- Öh... började han men jag skrattade till och räddade han från denna lustiga situation.
- Justin är rädd för hissar, skrattade jag och höjde våra händer. Jag håller honom bara i handen som personligt stöd. Fredo nickade och skrattade sedan.
- Jaha!
Vi hade kommit ner välbehållna. Justin släppte min hand precis innan vi kom ut på öppen gata och sa tyst:
- Paparazzisarna kan komma på fina små storys ibland. Jag bara skrattade. Vi tog oss välbehållna till bilen och tillbaka till hotellet, alla hade kommit tillbaka men de va på sina rum, så vi kunde inte göra annat än samma sak. Gå och lägga oss, jag kollade på klockan, den var halv 9, ganska bra tid att gå och lägga sig.
- Vad ska vi göra imorgon? frågade jag Justin när vi efter många om och men kommit in i hissen; med Justin. Han ryckte på axlarna.
- Jobba hela dagen, väldigt roligt. På kvällen koncert, men på dagen bara förberedelser! sa han och gjorde någon halv ledsen min. Vi kom upp till vår våning, sa godnatt och gick sedan in till våra rum. Jag borstade direkt tänderna och gick sedan och la mig. Jag pillade lite på täcket och kom och tänka på Moshe, den blonda killen jag en gång var såld på. Jag kunde inte stoppa mig själv från att undra hur länge han varit otrogen mot mig, hur länge han varit med henne; min bästa vän, min bff, jag hade berättat allt om oss, och hon hade kastat bort det.
Hon kanske också älskade honom?
Hade hon berättat det för honom?
Att hon älskade honom?
Det hade jag berättat, flera gånger. Jag talade inte om för personerna jag älskade att jag älskade de ofta, om man säger det för ofta blir det uttjatat. Tillslut tror personen inte på en, lyssnar inte när man säger det, bryr sig inte, för att man säger det för ofta.
Moshe berättade ofta för mig hur underbart vacker jag var, att jag var den vackraste personen som fanns, att jag var snyggast.
Jag hatade det ordet, snyggast, han var utseendefixerad. Alla killar var det.
Det kanske var så, jag hade varit för ful för honom. Inte tillräckligt vacker för honom.
Jag knep ihop ögonen hårt och kände tårarna innanför ögonlocken.
Jag behövde nog gå vidare.
Jag tänkte på Justin hand, den hade varit varm och fast. Moshes hand var alltid kall.
Jag kurade ihop mig under täcket och tänkte på Justins hand, fantiserade om att jag skulle följa konturerna i handflatan och följa hans naglars konturer med ögonen. Jag visste inte varför jag fantiserade om just Justins hand, det var fånigt. Han hade säkert flickvän; och det spelade ingen roll om han hade det, han var popstjärna. Killen var inget för mig.
Ändå låg jag här och fantiserade om hans hand. Jag hade upplevt hans hand som manlig, den hade varit manligare än Moshe's, Moshe's hade alltid varit liten och tjejig, men ändå den finaste killhanden jag sätt; om man kunde ha en fin killhand.
Jag kunde fortfarande känna Moshe hand mot min kind, jag kände hans tumme smeka min kind och hur han sedan lutade sig fram för att placera en kyss i min panna, hur han sedan kysste mig hela vägen ner till kinden och sedan ner mot läpparna, och när han kom dit böjde han sig så mycket neråt de behövdes för att kyssa mig passionerat. Jag kunde känna hans händer utforska min midja och sedan förflyttas till min rumpa och nermot låren, för att tillslut dra mig upp och mot sig för att hjälpa mig upp till hans höfter.
Han sa alltid att jag vägde så lite, att det var så lätt att bära mig för att jag inte vägde något. Kanske vägde Emma mindre?
Men jag skulle hitta någon som tyckte att jag var vackrast, finast och underbarast.
Det lilla förloppet behövde bara tid.
Tid jag inte hade.
Men var tvungen att ta.
För att hitta den perfekta.
Den perfekta för mig.

JUSTINS PERSPEKTIV

Jag kunde inte få ut hennes lilla kropp ur mitt huvud. Hur jag bara kunnat lägga armen om hennes midja så lätt, lägga handen på hennes mage och bara dra henne till mig. Jag hade ju aldrig dragit henne till mig, men jag hade kunnat om jag ville. Jag kunde nästan fortfarande känna hennes lilla kropp tryckt mot min och hennes lilla hand under min. Jag visste inte varför det egentligen var specielt, det kändes bara så... Fint.
Jag fnös tyst för mig själv, drog täcket tätare om den små kyliga kroppen och kollade på mobilens klocka; kvart över 9. Jag suckade frustrerat och tryckte mig in på twitter. Jag kollade egenom alla tweeten och log stort mot de alla.
Min blick fastnade på ett särkilt, på ett som handlade om mig; och Selena.
' I think its so sad that Justin and Selena broke up. hope they still is friends. jelena was the cutest couple ever '
Jelena. Bara ordet fick mig att längta efter henne ännu mer än jag redan gjorde. Jelena var slut, men min kärlek för Selena skulle nog aldrig ta slut.
Jag suckade frustrerat och vände mig irriterat om i sängen. Jag skulle inte tänka på henne, de sa alla.
- Glöm henne.
- Gå vidare.
- Det finns massa av tjejer som skulle offra sin höger arm för dig, hitta någon annan.
Men hur skulle jag kunna gå vidare?
Jag hade älskat henne.
Jag älskade henne.
Helvete.
Jag la händerna under kudden och tryckte huvudet irriterat ner i kudden. Jag gav ifrån mig ett sorgset ljud och la mobilen för några sekunder bredvid mig. Jag kände hur tårarna började bränna under ögonlocken och jag bet mig själv i kinden för att de inte skulle börja rinna.
När tårarna dragit sig tillbaka och allt kändes så bra det gick igen tog jag tag om mobilen och fick se på bilden twitter-accenten publicerat med texten:

Jag undrade om hon älskat mig överhuvudtaget. Om leendet på hennes läppar varit äkta. Om hon ville hålla mig kvar när hon tryckte min hand hårdare mot henne, om allt bara var en fasad, eller om det var äkta. 

Äkta vara liksom.
Jag kollade vidare på bilder på oss; Jelena. Hittade ett till tweet:
' Jelena; the cutest couple ever. i hope they become together again. love to se them together ' Hon hade också bifogat en bild.

Bilden var tagen när vi var på Hawaii, sommaren 2011. En underbar resa, bara hon och jag.
Jag släppte det, tårarna rann nerför mina kinder och kudden blev blöt av mina tårar. Jag kollade vidare, trots mina tårar, synen blev suddig men jag kollade vidare ändå, ville plåga mig lite till, bevisa för själen att allt var mitt fel.
Det var jag som fått henne att gå.
Mitt fel.
Justin's fel.
Inte Justin Bieber's.
Jag hittade en till bild, en av de finaste på henne. Hon hade varit med på en fotografering för någon tidning, och hon såg naturlig ut.
En naturlig skönhet.
Underbart söt och vacker.
Selena Gomez.

Jag kollade på bilden länge och väl, klickade mig sedan in på hennes sida och kollade hennes senaste tweet.
' This is the best. trust me '
Hon fick det att låta så enkelt. Att man bara kunde ta sina minnen och gå vidare, utan att kolla tillbaka, utan att tänka på de förflutna så mycket, om man kom tillbaka till något gammalt minne kunde man bara tänka:
- Det är bäst såhär. Och sedan inte mer med det.
Det var inte så enkelt. Och det skulle aldrig bli så enkelt. Jag älskar ju henne.
Jag hade inte raderat hennes nummer från mobilen ännu, jag tog tillfället till akt och klicka mig in på våra tidigare konversationer och började skriva:

Till: Selena

Förlåt om jag stör. Eller om du helt enkelt bara glömt mig. Jag vill inte störa, men jag måste bara skicka detta sista sms till dig.
Bara för att jag måste. Förlåt om du inte vill ha det, jag skickar det ändå. Det är bara det att jag inte kan sluta tänka på dig, du har säkert gått vidare, de har ju faktiskt gått nästan en månad, men jag vill bara säga att jag fortfarande älskar dig och saknar dig.
Du behöver inte svara; eller vi säger såhär; svara inte.
Det kommer göra för ont.
Jag älskar dig, eller älskade, jag vet inte riktigt.
Personen som var din, Justin.

Jag skickade efter att jag hade läst egenom det ett antal gånger, jag måste skicka det. Jag bara måste, tänkte jag och tryckte på den lilla blå knappen.
Sedan var det skickat.
Klart.
Nu behövde jag aldrig tänka på detta igen.

-

Jag måste skriva godnatt till mina beliebers, det hade gått ca en halvtimme sedan jag mezzade Selena, och jag hade bara kollat runt bland våra konversationer och gråtit.
Men nu skulle jag twittra. Jag gick snabbt in på twitter appen och fick genast syn på ett tweet; det handlade om mig och Selena.
' The world's prettiest couple '
Och en bifogad bild:

Från Hawaii, en av de finaste bilderna av alla. 

Jag tryckte snabbt bort appen, la mobilen på nattyxbordet, vände mig om i sängen och kröp ihop i en liten boll innan jag somnade.
Med världens huvudvärk.