Justin var vid detta laget framme vid bilen, öppnade en av bakdörrarna snabbt och hoppade sedan in. Killen jag hade ögonkontakt med bröt kontakten och kollade bak på Justin som inte syntes bakom de tonade rutorna. Hans läppar rörde sig, men jag kunde inte höra vad han sa. Jag gissade dock på att han pratade om mig. Sa något om mig, då han kollade på mig när han avslutade meningen. Jag rös till av hans genomträngande blick och ville bara springa där ifrån när hans blick följde min kropps former, kollade extra längde på mina bröst och ben. Jag ville inte vända mig om, ville inte ge honom nöjet att inspektera min rumpa. Så istället stod jag där och såg bokstavligen när han studerade mina bröst. Jag kände mig utpekad och tog ett steg åt sidan för att förbereda mig på att snabbt vända mig om och springa in i bilen.

Plötsligt såg jag hur en hand sträcktes fram mot killen som studerade mig, handen slog till honom på armen och killen vaknade till liv.

Efter att ha studerat mina bröst i vad som kändes flera timmar. Han ryckte till, fortfarande med det äckliga flinet på sina läppar. Han gav mig en sista blick innan han släppte kopplingen och bilen körde snabbt tillbaka.

Jag såg fortfarande hans skrämmande bruna ögon framför mig.

Jennas perspektiv: 

Direkt när jag kom innanför dörren tog jag av mig mina små ljusrosa ballerinaskor som passade perfekt till den blommiga klänningen jag bar. Jag hade inte orkat ta på mig några högklackade skor idag.

Jag drog ett djupt andetag, hängde av den lilla väskan jag hade med mig, låste dörren och gick sedan in i lägenheten snabbt, dock inte så långt då jag svängde in i badrummet som låg precis bredvid hallen. Jag gick fram till handfatet som var placerat på en av toalettens långsidor. När jag väl var framme började jag skölja mitt ansikte, sköljde bort allt smink jag tagit på tidigare. Det var helt onödigt nu när det var kväll. Efter att jag tvättat bort sminket bestämde jag mig för att ta en lång dusch, det var inte länge sedan jag egentligen duschade, men i brist på något annat att hitta på var det ett helt okej förslag. Jag drog ett djupt andetag, drog av mig klänningen, behån och trosorna innan jag tog fram två frottéhanddukar och drog bort duschdraperiet för att kliva in i badkaret för att ta en lång och härlig dusch.

Jag lät vattnet rinna nerför min en aning solbruna kropp samtidigt som jag började tänka. Vad skulle jag hitta på hela kvällen nu när jag inte hade sällskap längre? Det kände som om de två senaste veckorna inte hänt, som om Justin bara var en rufsigt brunhårig kille jag skapat helt själv. Som om jag bara inbillat mig alltihop. Men det hade jag inte, killen som klivit in i en knarkares bil en halvtimme tidigare var min vän, och nu efteråt ångrade jag att jag inte hindrat honom. Han hade sagt att det var hans vänner, men jag kunde inte riktigt tro honom. Vad umgicks han med för folk egentligen? Knarkare, smugglare och unga alkolister? Jag brukade inte ha förutspådda meningar om människor; döm inte hunden efter håren, men det var något med killarna i bilen, och deras blick på mig.

Jag rös.

Jag skämdes lite över att jag haft låga förutfattade meningar om Justin innan jag lärde känna honom bättre, inte för att jag kände till hans förflutna eller någonting än. Det kanske kom, eller kanske inte. Justin var mystisk, han pratade aldrig om sig själv, var nästan hård och kall hela tiden. Och alla hans leenden var fake, smärtan syntes igenom när han log. Man såg det i ögonen. Han mådde inte bra, psykiskt. Jag gissade på att han hade varit med om någonting, som hade satt permanenta spår i hans tillvaro och själ. Kanske han inte tillät sig själv att ha roligt, han kanske mådde dåligt över något, som hade något med hans förflutna att göra. Det var inte omöjligt, han var en mystisk person.

Jag ville så gärna veta varför han bodde ute.

Jag stängde av vattnet och tryckte ut lite shampoo i min hand för att sedan fylla håret med det, så att mitt, egentligen inte så jätte långa hår, blev fluffigt av shampoo. Jag slöt ögonen samtidigt som jag njöt av den knappa massagen min hårbotten fick. När allt shampoo var ut masserat startade jag vattnet och ställde mig under de små strålarna. Snabbt rann shampoo-löddret nerför min kropp. När allt shampoo var borta tvålade jag in min kropp med en väldoftande tvål. Den luktade friskt av jordgubbar och jag älskade verkligen doften, jag drog inte den länge innan jag väl tvålade in kroppen med den. Jag tvättade av händerna snabbt och fylla sedan min hand med balsam, jag hade en tendens att ta alldeles för mycket balsam. Det kanske var därför mina balsamflaskor tog slut så snabbt.

Jag balsamerade håret och sköljde sedan av alltihop under strålarna. Jag duschade en stund till innan jag stängde av vattnet, sträckte mig efter frottéhanddukarna som låg på handfatet, tog en av de, böjde mig ner, samlade allt hår i den, snurrade handduken lite innan jag reste mig upp igen. Den andra handduken torkade jag kroppen på lite snabbt, innan jag la den runt mig som en kort klänning.

Ögonblicket jag gick ut från toaletten var jag glad att Justin inte var hemma, i alla fall att han inte var någonstans i korridoren till mitt sovrum. Jag hade glömt att packa på mig kläder som jag kunde ha efter duschen, och det enda som förtillfället skylde min blottade kropp var en kort, kort vit frottéhandduk.

Jag smög snabbt igenom lägenheten mot mitt rum för att snabbt smita in och sedan vidare in i min ’WIC’. Väl där öppnade jag behå-lådan som Justin några dagar tidigare öppnat, jag bestämde mig för att gå utan behå och öppnade istället tros-lådan, där jag till min lättnad fann ett par mjuka bomullstrosor som jag snabbt trädde på mina ben. Inte särskilt snygga, men ingen annan skulle få se mig i de ändå, så vad spelade de egentligen för roll? Jag letade vidare i de många lådorna och hittade tillslut vad jag sökte, en stor vitstickad tröja med långa ärmar. Egentligen var tröjan inte gjord för varma dagar, men det spelade ingen roll, jag drog den på mig ändå. Jag kollade mig i spegeln som befann sig i min ’WIC’ och checkade så att man inte såg igenom den, maskorna var väldigt små och man såg knappt någonting av min hud. Vilket var bra. Ifall någon skulle knacka på eller något, det var ungefär en på miljonen att det skulle hända. Men man skulle väll alltid vara på den säkra sidan?

Jag vände mig om mot de utdragna lådorna och letade vidare efter något att ha på benen, tillslut hittade jag ett par tights, ett stort leende spred sig på mina läppar när jag bar upp de ur lådan. Det var ett av mina mest speciella tights, det var massa figurer på det. Små söta figurer med olika miner. Jag älskade de. Jag drog de snabbt på mig och studerade allt i helkropps spegeln. Snurrade runt för att studera min kropp från olika vinklar och bestämde mig för att inte ha sockar.

När jag var klar med helkroppstittningen satte jag mig vid ett litet bord med massa smink, smycken och andra mer eller mindre behövliga grejer, en stor spegel stod lutad mot väggen bakom bordet. Jag kollade mig själv i spegeln och drog bort handduken som befunnit sig runt mitt fortfarande blöta hår. Jag tog upp en borste från bordet och borstade snabbt igenom håret med den stora borsten. Jag drog allt hår bakåt och satte sedan upp det i en hög tofs. Jag gillade oftast mest att låta håret ligga normalt när det torkar, om man satte upp det i en tofs eller ngt torkade det så irriterande. När jag var klar med frisyren drog jag ett djupt andetag och vandrade mot köket för att få i mig någonting att äta.

~

Jag hade satt mig i sängen, med massa kuddar och filtar, samt min ljusrosa laptop i knät, när telefonen ringde. Jag drog ett djupt irriterat andetag innan jag reste mig upp från sängen med mycket möda och gick ut till hallen där en av alla telefonerna var placerad, jag tog upp den, tryckte på den gröna knappen och höll telefonen vid örat.

”Hallå?” Personen i andra änden drog ett djupt andetag innan jag hörde en mörk röst:

”Är det Jenna jag pratar med?” frågade personen snabbt. Jag hade inte kollat numret innan jag svarat och hade inte en aning om vem det kunde vara.

”Ja, det är jag.” Han försvann från telefonen några sekunder, jag kunde höra hans röst svagt:

”Är…. säker…. att hon…. här?” Jag rynkade pannan. Jag antog att meningen löd ’Är du säker på att hon bor här’ efter de få orden jag hört. Vem sökte mig, jag sneglade på väggklockan som var placerad i hallen, klockan halv 12 på natten? Jag hörde inget från den andra personen i andra änden, bara hur killen jag pratade med suckade och kom tillbaka till telefonen här igen.

”Det är en kille som söker dig i lobbyn, han vill inte säga sitt namn, men vet att han söker dig, kan du komma ner och kolla om du känner igen honom? Annars får vi väll ringa polisen eller någonting.” Nu fattade jag vem det var. Receptionisten som stod i lobbyn i princip hela dagarna, det var dock inte samma varje dag. De varierade. Denna verkade vara ny, annars skulle han sagt sitt namn i början av samtalet.

”Jag kan ta en titt. Jag kommer.” Jag la på och drog ett djupt andetag, med rynkad panna. Vem var det som sökte mig i lobbyn?

Jag kollade mig omkring när jag kom ner på första plan. Jag såg ingen, bara receptionisten vars blick mötte min när jag tagit några steg ur hissen. Jag hade haft rätt, han var ny, jag hade aldrig sett honom innan. Jag rynkade pannan och la armarna i kors på bröstet, undrade om detta var något stort dumt skämt. Jag tänkte precis uttala någon dum kommentar om att jag inte gillade att bli lurad, när han öppnade munnen:

”Han sitter där. Jag har telefonen redo om du inte känner honom.” Min rynka slätades ut och jag nickade, släppte händerna och lät de hänga på sidorna.

Jag gick fram till receptionsbänken och blicken gled sedan en bit längre bort, där en stor soffa var placerad. Jag hade alltid tyckt att det var en aning onödigt att ha en soffa där, detta var inget hotell, ingen behövde sitta och vänta på sina nycklar. Men jag hade aldrig uttalat mig om det, det såg ju ändå ganska hemtrevligt ut.

Jag fick syn på en figur i soffan, figuren hade jeans, svarta kängor och ett vitt linne. Det vita linnet var dock inte så vitt längre. Det bruna håret var ännu rufsigare än det varit när han lämnade mig på parkeringen en bit från gymmet.

Jag drog snabbt andan när jag förstod vem som satt där, nersjunken i soffan med en kudde i knät. Han gjorde små mjuka mönster med fingrarna på kudden och vred på huvudet medan han ritade de små mönstren som bara han själv kunde se.

”Sku-ulle inte du vara iväg hela natten?” stammade jag fram. Hans blick rycktes snabbt upp mot mig, jag mötte snabbt hans uttryckslösa bruna ögon innan min blick vandrade ner på hans ansikte. Jag drog snabbt för andan när jag fick syn på blåmärkena som var spridda över hans annars så felfria ansikte. Det var inte bara blåmärkena som kallade på min blick, hans vänstra ögonbryn var sprucket, även näsan. Jag kunde inte urskildra om det var blod från näsan som rann över hans läppar, eller om det var blod från hans mun.

”Sa jag det? Jag kommer inte ihåg..” sa han och kollade ner i kudden igen. Han verkade en aning sorgsen, nere. Jag drog ett djupt andetag och vandrade fram till honom. Kunde känna receptionistens blick i ryggen.

”Du är skadad, Justin.” sa jag sakta, jag antog att han var full. Så jag visste inte hur jag skulle prata och behandla honom. Han höjde handen mot ansiktet och gjorde en grimas, jag antog att han råkade peta på det stora blåmärket på hans kind. Han la handen på ansiktet igen, drog bort den och kollade på den. Lite blod hade fastnat på hans hand och han studerade de nu fundersamt.

”Du blöder Justin, vi kanske ska gå upp till mig och tvätta av det?” Han kollade upp på mig, såg chockad ut, som om han hade glömt att jag stod där.

Hans ögon glittrade när de kollade in i mina.

Han nickade stort och snabbt, som små barn brukade göra när de nickade åt någonting. Sådär överdrivet.

”Mm..” sa han en aning borta. Jag satte mig på huk framför honom, störde mig på mig själv för att jag behandlade honom som ett barn. Men kunde inte göra någonting åt det, hur skulle jag annars behandla honom? Jag visste inte vad han tagit för någonting, knark, druckit? Jag hade ingen aning.

Jag nickade avgörande och tog tag i hans handled för att hjälpa honom från soffan, han tappade balansen och föll ner i soffan igen. Vi började om och efter flera försök vände jag mig om mot receptionisten som stod och betraktade oss på avstånd.

”Kan du hjälpa mig?” frågade jag och han drog ett djupt andetag innan han nickade. Han gick runt bänken och sedan fram till mig. Jag visade vad han skulle göra, att vi skulle sätta oss ner på var sida av Justin, lägga hans armar om axlarna och hjälpa honom upp på det sättet. Killen verkade haja vad jag menade, men precis innan vi skulle hjälpa Justin upp stannade han upp, vände sig mot mig och frågade:

”Är du säker på att du orkar? Han kanske lägger sig på dig, eller något åt det hållet.”

Jag suckade och himlade med ögonen.

”Jag är säker på att jag orkar, ja. Kom igen nu.” Han nickade och vi reste oss på tre. Vi klarade det och Justin gick på ostadiga ben mot hissen med hjälp av våra kroppar. Receptionisten tryckte snabbt på hissknappen och vi stod där, med en nästintill sovande Justin emellan oss. Killen tog ett djupt andetag och sa sedan:

”Din pojkvän?”

Jag skakade på huvudet, ”En vän.”

”Som bor hos dig?”

”Det är komplicerat.” sa jag kort.

”Har han blivit dumpad, är det därför han super sig så full att han inte ens kan gå själv?” Justin muttrade något irriterat emellan oss. Det fanns inga ord att urskildra. Bara små muttranden. Om han hade varit nykter hade han nog sagt något; eller gjort något.

”Nej, han har inte blivit dumpad, vad jag vet.” För jag visste ju inte, han kanske hade blivit dumpad? Men något inom mig sa att hans problem låg på en helt annan nivå.

”Vad jag vet, så du vet inte?” Hissen kom och vi fick in Justin efter mycket möda. Han var inte speciellt lätt att ha och göra med, inte vikten heller för den delen.

”Vilken våning bor du på?”

”24.”

”Längst upp?” Han tvekade innan knappen, han trodde mig inte.

”Ja, längst upp.” Suckade jag.

”Så, brukade din pojkvä--vän dricka?” Han sa pojkvän med flit.

”Vi har känt varandra i två veckor. Vi är inte tillsammans.” Jag struntade att svara på hans fråga.

”Jaja, brukar han dricka?”

”Jag vet inte. Tror inte det.” Det var en ren gissning. Jag hade ingen aning.

”Brukar han knarka?”

”Vi är tysta resten av tiden, okej?”

~

 Hissen plingade till när den var på min våning och vi vandrade igenom korridoren och sedan höger för att komma till min dörr, jag hade struntat i att låsa så vi kunde endast gå in. Jag slog upp dörren och drog ett djupt andetag, det var en aning ansträngande att ha hela Justins tyngd på en av mina axlar, men det gick bra. Det var bara en bit kvar nu.

”Vi tar honom till min soffa.” Han nickade och vi gick rakt in, jag visade receptionisten in till mitt vardagsrum och vi begav oss snabbt dit in. Receptionisten, som jag fortfarande inte visste namnet på, släppte Justin snabbt och ja hjälpte honom ner i sittande ställning i soffan. Jag hade gått på hans vänstra sida och haft min höger hand om hans midja.

”Justin”, sa jag för att få hans uppmärksamhet. Han kollade upp på mig med trötta, en aning rödsprängda ögon och nickade kort. ”Jag kommer snart tillbaka och tvättar av såren, okej?” Han nickade kort igen. Jag reste mig upp samtidigt som han föll åt sidan i soffan, så att han hade huvudet på armstödet.

Jag nickade mot receptionisten och vi begav oss bort mot ytterdörren, han ställde sig utanför och jag innanför. Jag hade knappt lagt märke till hans utseende, nästan inte koncentrerat mig på honom alls.

”Är du säker på att du klarar dig? Fulla personer kan bli aggressiva?” Han kollade rakt in i mina ögon med sina bruna ögon. Han hade brunt, ganska långt hår och lite stubb på överläppen. Han hade finkläder på sig, så som alla receptionister alltid hade.

”Ser han aggressiv ut?” frågade jag honom som en följdfråga. Han suckade och skakade på huvudet.

”Nej, han kanske skadar dig?”

”Han skadar mig inte.” sa jag självsäkert. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest som visade att han gav upp.

”Okej, ma’am.” Jag suckade.

”Tack…. Vad ska jag kalla dig?” Han flinade.

”Du vill alltså veta mitt namn?” Han var irriterande.

”Nej, jag vill veta vad personen som hjälpte mig heter.” sa jag kort.

”Evan.” sa han och jag nickade.

”Tack, Evan.” Han nickade.

”Det var så lite så, hoppas vi träffas igen.” Jag nickade kort, sa hejdå och stängde sedan dörren. Jag gillade honom inte, de få minuterna jag umgåtts med honom hade han varit en irriterande flyga. Inget mer.

( Avan Jogia spelar Evan! :) ) 

MASSA tankar! Men tyckte ni det var okej ändå? Ganska långt var det i alla fall! Det nästlängsta tror jag! Slutade på 2794! :) 

Vad tyckte ni om det? Kommentera massa tankar! 

Kommentera. 

Minst 17 kommentarer, klarar ni det? ;) (ps. försök att bara kommentera en gång, okej? :3) 

Kommentera. 

”Har du fortfarande ont?” frågade han och jag skakade på huvudet.

”Nej, inte lika mycket i alla fall.” sa jag och vände på mig så att jag låg med huvudet mot tv:n, där jag playat filmen igen efter den långa pausen. Jag hade redan några filmer jag ville kolla på efteråt.

”Kollar du bara på tråkiga romantiska filmer?” skrattade Justin och jag drog ett djupt överdrivet andetag och spände blicken i honom.

”Tråkiga!?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, tråkiga, det händer ju typ ingenting!” Jag vände mig om mot filmen igen och låtsades sura.

”Prata inte mer med mig?” Han skrattade till, tog tag i någonting bakom mig och stack fram det framför mina ögon. Min chokladkaka.

”Vill du ha choklad?”

( Inte rättat. ) 

HAR BROTTOM, mejn jag behövde verkligen få ut ett kapitel då ni varit så JÄVLA duktiga på att kommentera! FORTSÄTT SÅ! 

(förlåt för svordommen :C) 

vad tyckte ni om kapitlet? Vad tror ni händer i nästa? :D 

GISSA! 

Kommentera. 

Jag märkte in att Justin försvunnit från min sida innan jag hörde hans röst lite längre bort,

”Vilken är din favorit film?” Jag öppnade ögonen snabbt för att kolla på honom.

”Ehm..”, sa jag kort innan jag bestämde mig ”’Safe Haven’, den står under TV-bordet.” sa jag med ett kort leende och han nickade kort som svar innan han öppnade TV-bordets lilla dörr och strök ena fingret över filmryggarna. Efter en liten stund drog han ut en film och startade TV:n innan han satte in filmen i DVD-spelaren och startade filmen. Han fixade allt innan han playade filmen och vände sig sedan mot mig. Han tog de återstående stegen mot mig innan han lyfte upp mitt huvud, drog bort kudden och satte sig där kudden tidigare varit. Jag hann inte hindra honom innan hans hand låg på min mage, långt ner, precis där den molande smärtan höll hus. Hans varma hand fick mig att slappna av och jag slöt ögonen trött samtidigt som han började bilda små cirklar på min mage, små, små cirklar som hjälpte mot den ihåliga smärtan. 

”Va?” frågade jag och hon nickade menande, försökte få mig att förstå.

”Ja? Du vet.” Jag förstod och suckade uppgivet.

”Gissar på det, inget jag ser framemot precis.” Hon suckade uppriktigt och skakade på huvudet.

”Förstår det.” Jag drog ett djupt andetag och kollade trött runt i rummet, tänkte precis öppna munnen när hon hann före, ”Bara slå en signal så att jag vet, okej?” Jag nickade och log mot henne.

”Okej.” svarade jag kort och hon nickade till, innan hon gick ut från personalrummet. Jag drog ett djupt andetag och la mig tvärsöver soffan. Jag la fötterna på armstödet och huvudet på de andra. Soffan var perfekt för mig, alldeles lagom stor. Jag gäspade stort och slöt ögonen hårt, kände hur trött jag var. Mest av allt skulle jag gärna sova en stund, men det kunde jag inte. Inte medan jag jobbade. Jag öppnade ögonen och satte mig upp i soffan, gäspade ännu en gång och reste mig sedan upp.

Jag satte mig snabbt igen och lutade mig tillbaka i soffan. Jag var trött. 

”Nej, ehm, väck mig. Väck mig när filmen är slut.” viskade jag. Jag kände hur han fortsatte klia en stund, sedan försvann hans händer sakta från min rygg. Jag föll sakta i djup sömn. 

Dagen därpå vaknade jag upp i min säng, utan ett minne av att jag tagit mig från soffan till sängen. Klockan hade inte ringt ännu och jag antog därför att klockan var tidigt.

Jag fick dock detta motbevisat direkt när jag slog en blick mot min mobil, som låg på nattyxbordet.

Den digitala klockan visade fem minuter över 9. Helvete.

Jag hoppade snabbt upp från sängen och sprang i panik mot min walk-in-closet, drog det försa bästa jag fick tag i, vilket var samma som dagen innan, galaxy-tights och en grå tjocktröja med katt mönster. 

Jag drog på mig underkläder och drog sedan på mig mina kläder, plus ett par vita ankelsockar, precis som dagen innan. Jag satte upp håret i en hög tofs och studerade mig själv kort i spegeln. Jag suckade högt och vände mig sedan motvilligt bort. Jag fick försöka överleva utan smink idag. Jag sprang ut i korridoren och sprang snabbt in i Justins rum, denna morgon hade jag inte så mycket extra tid och stå och studera honom på. Vi var redan påväg att komma försent. Charlie skulle hata mig om jag kom försent. Justin jobbade inte där, han hade ingen tid att passa. Jag gick raka vägen fram till honom och skakade om honom mjukt.

”Justin.” sa jag snabbt. Han sneglade upp på mig med en glipa mellan ögonlocken.

”Justin, vi är sena, vi måste åka.” sa jag och han slog trött upp ögonen.

”Hur sena?” viskade han, med raspig, hes morgonröst.

Jag tappade nästan tråden.

”Ehm”, jag tänkte efter, ”klockan är fem över 9.” sa jag snabbt och han nickade kort, stängde ögonen i några sekunder innan han slog upp de och satte sig upp. Täcket gled av hans överkropp och hela hans muskulösa mage, rygg och biceps blottades för mig. Han sträckte trött på sig och log smått mot mig innan han reste sig upp. Jag hann inte reagera innan han dragit på sig ett par byxor, samma byxor som han hade haft dagen innan. Han knäppte byxknappen, min blick gled över hans magmuskler. Jag reagerade inte över mitt konstiga beteende innan jag fick syn på det stora flinet som var placerat på hans läppar. Jag stängde munnen, som jag råkat öppna, och kollade in i hans ögon, samtidigt som en stor rodnad spreds på mina kinder. Jag böt snabbt ämne:

”Jag… Ehm.. Kan vi hoppa över frukosten idag?” Han nickade snabbt.

”Jag är van, så ja, det kan vi.” Jag kunde inte låta bli att studera honom några sekunder extra innan jag nickade sammarbitet och bröt blicken från honom, ner i golvet, in i väggen.

”Ehm.. Okej.. Bra.” Jag stod kvar några sekunder till innan jag vände mig om och gick ut från det lilla gästrummet. Jag stängde försiktigt dörren efter mig, som för att markera att han hade ett privatliv innanför de stängda dörrarna; även fast jag hade stått och stirrat ut honom några minuter tidigare. Jag hade bara lust att slå mig själv i huvudet när jag tänkte på det, hur dum fick man vara egentligen? Jag drog ett djupt andetag och vände mig om för att börja gå mot hallen, svängde in till toaletten för att borsta tänderna och gick sedan hastigt ut igen. Jag gick snabbt in i hallen och drog på mig Charlies skor, ännu en dag, Charlie hade lovat att ta med min Jeffrey’s idag. Som jag saknat dem. Jag drog åt mig min handväska snabbt innan jag ställde mig redo att gå vid dörren.

Några minuter senare kom Justin och vi kunde snabbt bege oss ut i korridoren.

~

Charlie hade med sig mina skor som lovat, och hon hade inte blivit alltför sur för att jag kom några minuter för sent. En halvtimme, precis. Hon hade bara begärt att få ha mina skor till lunch, och de kunde jag leva med.

En minut inpå den korta lunchrasten var jag efter henne, följde efter henne som en envis liten fästing och tjatade på henne om att jag skulle få tillbaka skorna. Vilket jag fick någon minut efter det. Hon suckade högt och stannade, lutade sig ner och drog av skorna för att räcka de till mig. Jag tackade för de och drog av mig hennes för att äntligen få trä på de skyhöga klackskorna. 

”Tack för lånet.” sa hon efter en liten stund.

”Mm.” sa jag en aning surt och hon skrattade till och himlade med ögonen. Charlie skickade iväg mig intill gymmet för att kolla så att alla klockor gick rätt; jag hade ingen aning om varför, hon hade aldrig bett mig om någon sådan fånig tjänst innan. Men jag gick i alla fall dit och kollade, ingen klocka gick fel. Jag fick syn på Justin där han sprang på samma band för någon dag sedan. Han joggade i bra takt framåt, denna gång hade han tröja på sig. Jag stannade upp och kollade på honom en stund innan jag försiktigt smög mot honom, försökte att undvika Charlies blick mot min, jag lyckades. Han hade hörlurar i öronen även denna gång jag såg honom, slutna ögon och han joggade med långa steg fram på löpbandet. Jag gick fram till sidan av bandet, stannade upp en stund och samlade mod till att peta på honom för att få hans uppmärksamhet. Han slog upp ögonen, de stora bruna ögonen stirrade rakt på mig. Jag blev förvånad över hur sorgsna de såg ut. Som om de var ihåliga av sorg. Jag drog ett djupt andetag och klämde sedan snabbt fram ett leende.

”Förlåt att jag stör.” sa jag hest, harklade mig och försökte mig på ännu ett leende.

”Det är lugnt.” Han hade hoppat av bandet och stod nu där vid sidan och flåsade andfått. Jag nickade och drog ett djupt andetag, studerade han hand när den tryckte av löpbandet, och bandetslutade röra på sig. Studerade det rosa löpbandet och tyckte det var en aning skrattretande att så många killar tränade här, även fast redskapen var rosa.

”Jag bara…” Jag tog en kort paus, ”glömde säga till dig i morse att vi möts samma tid i dag, okej?” Han gav mig ett snabbt leende, utan ögonen, och nickade sedan. Bekräftade att han fattade.

”Bra.” jag nickade och log innan jag vände mig bort och gick därifrån. Jag kunde känna hans blick i ryggen några meter, innan jag kunde höra hur han startade löpbandet och tränade vidare.

~

Jag drog ett djupt andetag och pustade ut i fåtöljen i personalrummet. Klockan visade kvar över 4 och jag var slut. Inte för att jag gjort särskilt mycket de senaste timmarna, förutom när ett gäng killar kom in och ville ha dagskort. De var ca 8 stycken och var och en skulle klaga över priserna och sura över andra grejer. Irriterande killar. Charlie kom in och slängde sig i en av sofforna. Kevin hade inte kommit i dag pågrund av sjukdom. Feber och förkylning, hade visst inte kunnat resa sig från sängen i morse.

”Är det inte dags snart?” Charlies ord var plockade från ingenting och jag spände snabbt blicken i henne.

”Va?” frågade jag och hon nickade menande, försökte få mig att förstå.

”Ja? Du vet.” Jag förstod och suckade uppgivet.

”Gissar på det, inget jag ser framemot precis.” Hon suckade uppriktigt och skakade på huvudet.

”Förstår det.” Jag drog ett djupt andetag och kollade trött runt i rummet, tänkte precis öppna munnen när hon hann före, ”Bara slå en signal så att jag vet, okej?” Jag nickade och log mot henne.

”Okej.” svarade jag kort och hon nickade till, innan hon gick ut från personalrummet. Jag drog ett djupt andetag och la mig tvärsöver soffan. Jag la fötterna på armstödet och huvudet på de andra. Soffan var perfekt för mig, alldeles lagom stor. Jag gäspade stort och slöt ögonen hårt, kände hur trött jag var. Mest av allt skulle jag gärna sova en stund, men det kunde jag inte. Inte medan jag jobbade. Jag öppnade ögonen och satte mig upp i soffan, gäspade ännu en gång och reste mig sedan upp.

Jag satte mig snabbt igen och lutade mig tillbaka i soffan. Jag var trött. 

JAG VET, det är askort. Och jag skäms för det. Men jag kom inte på ngt mer att skriva och är bara sugen på att börja på nästa! Ska försöka få ut nästa utan ett sådant här mega hopp! Ska verkligen försöka! 

Vad tror ni Charlie och Jenna pratade om i slutet? :D 

KOMMENTERA MYCKET. NI FÅR MIG INSPERERAD! :D 

”Nej, ehm, väck mig. Väck mig när filmen är slut.” viskade jag. Jag kände hur han fortsatte klia en stund, sedan försvann hans händer sakta från min rygg. Jag föll sakta i djup sömn. 

Mobba henne inte, jag älskar också när folk kliar mig på ryggen… Like I said, mobba oss inte o-o

Haha, tillbaka till novellen. ;D

Vad tycker ni om den än så länge? :3 <3 

Kommentera♥

”Varför hade du hans kläder?” Hon kollade förvirrat på mig, rynkade pannan och stannade.

”Va? Vem då?” frågade hon snabbt och jag kollade med en aning sänkt huvud på henne. Försökte ge henne en seriös min.

”Killen du gav pengar innan? Han som sedan ville ha ett veckokort?”

”Jag vet inte vad du pratar om!” sa hon och försökte se oskyldig ut. Jag suckade snabbt och skakade bedrövat på huvudet.

”Seriöst Charlie.”

”Han frågade mig om jag kunde tvätta hans kläder, han har väll ingen tvättmaskin eller något! That’s it!”

”Hotade han dig?” Hon gjorde en grimas.

”Såklart han inte hotade mig!” utbrast hon och skakade snabbt på huvudet. ”Han bara frågade.” Jag spände blicken i henne, men gav mig sedan.

”Okej, jag ger mig.” Hon skrattade till och gjorde tummen upp snabbt, för att sedan gå vidare mot snacks automaten precis bredvid ingången.

”Din tur att stänga idag, babe!” ropade Charlie till mig från gymmets ytterdörr.

”Jag vet, babe!” skrek jag tillbaka snabbt. Jag satt i fåtöljen inne i personalrummet och läste en gammal ’seventeen’-tidning. Charlie var, tydligen, påväg hem. Jag hörde dörren ut från byggnaden öppnas och hur hon skrek:

”Då går jag nu! Glöm inte att släcka och låsa! Puss, hejdå!” Varje gång jag skulle stänga gymmet på kvällen skrek hon att jag inte skulle glömma att släcka och låsa. Efter två år borde jag väll veta och komma ihåg?

”Puss, hejdå!” Dörren slog igen och jag säckade ihop i soffan, jag blickade ner mot mina skor, och märkte att det inte var mina skor som satt på fötterna.

Det var Charlies.

Jag svor högt för mig själv och slängde tidningen i soffan innan jag sprang ut ur personalrummet och mot ytterdörren.

”Charlie!” skrek jag när jag slagit upp den, men hon var redan borta. Jag svor högt för mig själv innan jag vände på klacken och gick in genom dörren med en sur min. Jag kollade ner på min outfit och ville bara gråta när jag såg hur dåligt mina kläder passade med varandra. Jag satte upp håret i en hög tofs med tofsen som suttit fast runt min handled hela dagen och svor igen. Jag drog upp min vita iPhone 5 ur fickan och klickade mig snabbt fram till min och Charlies konversation.

To: Charlie

Du har mina skor din lilla ondskefulla unge. Jag kommer sätta eld på dina som hämnd.

Jag knappade snabbt in det halvsura meddelandet och la sedan ner mobilen i fickan igen. Jag skakade irriterat på huvudet och himlade med ögonen. Jag gick in i personalrummet och la tidningen på soffbordet på några andra tidningar och spände sedan tofsen för att kliva fram till skåpet där jag förvarat mina ytterkläder och min väska under dagen. Jag öppnade det olåsta skåpet och började med att ta ut min korta skinjacka, drog på den och tog sedan väskan för att hänga den snett över min kropp. Jackan var egentligen inte behövlig, då det var varmt ute, men jag hade den ändå, för syn skull. Jag stängde skåpet efter mig innan jag gick ut från personalrummet och släckte noga efter mig. Både på personaltoaletten och inne i själva personalrummet. Sedan gick jag vidare ut mot ingången, där information- och kassabordet fanns. Jag låste noga kassan och gömde nyckeln under den lilla mattan vid ingången.  Jag begav mig sedan mot den lilla ingången för de som inte tänkt byta om, mest personalingång dock. Hela väggen och dörren var av glas, så man såg igenom den, in till självaste gymmet.  

Jag öppnade glasdörren och klev snabbt in, utan att stänga dörren efter mig. Jag kollade runt i gymmet. Charlie älskade rosa, och det såg man överallt i hela gymmet, förutom i personalrummet. Där jag tvingat henne att ändra färg när hon gjorde om för något år sedan. Jag kollade ut över de olika träningsmaskinerna och fattade inte hur folk ens orkade träna på sådana. Jag klev ut med Charlies skor på det rosa plattliknande golvet. Jag gick förbi några rosa träningstyngder och kollade runt i den upplysta gymlokalen. Det luktade rent och det var inte speciellt konstigt, då vi bara hade haft fyra tränande idag.

Jag tänkte precis vända och stänga gymmet när jag hörde ett par gummisulor mot en av löpbandens band. Jag rynkade pannan och vände mig om ännu en gång för att gå längre in i gymmet, jag svängde åt vänster och fick syn på en lång muskulös kille på ett av de rosa löpbanden. Shortsen hängde lågt på hans höfter och han hade dragit av sig sin tröja och slängt den bredvid sig. Han hade hörlurar i öronen och han höll sin gamla knappmobil i ett hårt grepp i handen. Hans shorts var blå och kalsongerna var gula. Jag kunde se de vältränade ryggmusklerna jobba hårt när han sprang i rask takt på löpbandet. Jag kände igen det rufsiga ljusbruna håret som stod upp på hans huvud, det var killen jag gett tillbaka pengar, jag visste fortfarande inte namnet på honom. Svetten rann på hans rygg och i nacken på honom. Jag gick sakta fram till hans svettiga, hård jobbande, springande kropp och sa högt:

”Ursäkta.”

Ingen reaktion. Jag antog att han inte hörde.

”Ursäkta mig, men vi ska stänga nu.” sa jag sedan, lite högre. Killen hade stängda ögon och hans musik hördes ut från öronen. Han var väldigt fokuserad. Jag höjde handen och petade med pekfingret på hans muskulösa biceps. De kändes som att röra en sten. Hans ögon slogs upp och hans bruna ögon drog sig snabbt mot mitt håll. De stora bruna ögonen såg rakt in i mina. Han drog ut den ena hörluren och stängde av löpbandet för att han skulle kunna kliva av.

”Åh, förlåt.” sa han och tog upp sin vita tröja från golvet. Jag hann få en skymt av hans tonade magmuskler innan han drog tröjan över huvudet och täckte över den tydligt starka magen.

”Stänger ni… Ehm.. Nu? Eller hinner jag ta en snabb dusch?” Han såg osäker och hoppfull ut. Jag log och nickade.

”Du hinner.” Han gav mig ett litet leende och nickade sedan sakta innan han vände sig om och försvann mot omklädningsrummen.

Jag stod och kollade ner på Charlies skor lutad mot kassan när han kom ut från omklädningsrummet. Hans hår var fortfarande blött från den rekordkorta duschen och hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han stannade en bit framför mig och jag log mot honom innan jag reste mig så att jag stod vanligt och drog ett djupt andetag.

”Kommer du hit imorgon med...” jag tog en lång paus och hoppades på att han skulle säga vad han hette. Jag hoppades rätt.

”Justin, mitt namn är Justin.” log han kort och sneglade mot utgången. Leendet nådde inte ögonen. Jag log och nickade innan jag drog en hand genom håret och drog upp min mobil för att kolla klockan. Den hade redan hunnit bli halv 6 och jag nickade mot utgången.

”Vi borde nog gå nu.” sa jag, mest för att ha någonting att säga och hade helt förträngt min föregående fråga.

”Jag kommer hit imorgon, ja.” sa han och rättade till ryggsäcken på ryggen.

”Åh.” sa jag drygt och nickade. En pinsam tystnad spreds över oss samtidigt som vi kollade in i varandras ögon. Hans liknade stelnat guld i det starka ljuset från lamporna i taket.

Efter en stund bröt jag blicken och den åkte ner till marken.

”Jag sa aldrig vad jag hette, Jenna.” sa jag en aning osammanhängande och kollade upp i hans ögon igen innan jag tog ett steg mot utgången och sedan ett till. Han höll i byxorna samtidigt som vi började gå mot utgångsdörren. Jag drog ett djupt andetag och släckte alla lamporna på lampknapparna bredvid dörren och öppnade den sedan för att kliva ut i den varma kvällen. Solen sken fortfarande lågt på himlen och natten såg ut att bli stjärnklar och vacker. Justin smet snabbt ut efter mig och jag stängde och låste den sedan. Vid horisonten var himlen lila, rosa men ju längre i mitten på himlen man kom blev den blåare och blåare. Jag studerade den vackra färgen och vände mig sedan om till Justin som stod bredvid mig. Han hår var rufsigt och ostylat efter duschen, det stod åt alla håll och kanter.

Jag fick en plötslig impuls att dra handen igenom det.

”Ha en trevlig kväll, god natt.” han log snabbt och nickade innan han svarade:

”Tack detsamma, god natt” Jag väntade några sekunder på att han skulle gå mot sin bil eller lägenhet, om han gick och inte åkte, men jag väntade i förgäves då han stod kvar. Jag gav då honom ett sista leende innan jag begav mig mot min bil, men hann inte så långt förens jag fick se en profil sätta sig ner mot husväggen en bit från gymmets ingång. Han satte ryggsäcken bredvid sig innan han drog upp fötterna och slingrade armarna om benen, han lutade sedan huvudet mot knäna och drog ett djupt andetag innan han slöt ögonen. Jag hade vid detta laget vänt mig mot honom och studerade honom med rynkade ögonbryn. Varför satte han sig på gatan? Jag stod stilla och han verkade inte märka mig. Efter en stund öppnade han ögonen och hans blick mötte snabbt min. Han kollade uttryckslöst på mig.  

”Sover du…. Ehm..  Här?” frågade jag försiktigt samtidigt som jag gick närmre honom. Hans ögonkontakt med mina ögon bröts och han studerade istället gatan, efter dock bara några sekunder mötte hans blick min igen. Han klämde fram ett litet uttryckslöst leende innan han nickade och kollade runt på den öde gatan.

”Ja, jag sov i min bil förut, men d..” han ändrade sig snabbt, ”Några förstörde den, så nu sover jag här.” han klämde fram ännu ett falskt leende, de nådde fortfarande inte ögonen.

”Hur länge sedan var det personerna förstörde den?” frågade jag och rynkade pannan. Varför förstör man någons bil? Dessutom sov och bodde han ju i den, varför?

Han studerade mig en stund under tystnad. En rynka var placerad mellan hans ögon. Han övervägde något i sin hjärna. Kanske hur mycket han skulle säga, kanske något annat.

”Jag vet inte riktigt. Ett tag. Inte så länge, det var inte i LA det hände.” sa han lättsamt och lutade hakan mot knäna igen, kollade hela tiden på mig. Jag studerade honom igen, blicken fastnade i hans, en tyst tystnad föll över oss.

”Du kan få sova hos mig om du vill.” Orden flög ut ur min mun innan jag ens hann argumentera med mig själv i hjärnan. Han kollade förvånat upp på mig och han tog bort huvudet från knäna.

”Va?”

”Du kan… Sova hos mig ett tag om du vill, i gästrummet?” sa jag och det lät som en fråga och som om han visste exakt vilket gästrum jag menade. Hans blick studerade mina, Charlies, vans och man såg att han funderade.

Vad höll jag på med? Bjöd hem en total främling, in i mitt hem?

Jag tänkte precis dra tillbaka erbjudandet när han kollade förhoppningsfullt upp på mig. Hans ögon var en aning kisande när de mötte min blick.

”Ä-Är du säker?” frågade han, fortfarande med en hoppfull underton.

”J-Ja.” stammade jag och nickade sedan, för att förtydliga mitt erbjudande. Det tog några sekunder innan han förstod vad mitt svar innebar och han ställde sig hastigt upp och drog upp den, tillsynes, tunga ryggsäcken på ryggen. Hans skyndande rörelser tydde på att han var rädd att jag skulle dra tillbaka löftet om att han fick stanna hos mig.

Tänk så var han inbrottstjuv?

Ungdomsbrottsling? 

Drogmissbrukare?

Allt av de nämnda?

Han stannade en meter ifrån mig och kollade ner på mig, jag kände mig väldigt kort med Charlies vans och det störde mig. Jag ville vara längre än jag var, mina 169,5 centimeter räckte inte.

En pinsam tystnad spreds runt oss samtidigt som vi kollade djupt in i varandras ögon. Jag bröt den efter en stund, bröt blicken och studerade hans svarta, slitna kängor.

”Vi kanske ska gå?” sa jag och han nickade snabbt, jag såg det i sidan av mitt synfält och nickade sedan kort själv innan jag begav mig mot min bil, en silvrig fisker karma som min mor och far gett mig i present när jag flyttade från Washington DC. De sa att jag behövde en bil och de tänkte absolut inte ge mig något billigt skräp.

Justin följde efter mig och höll ryggsäcken stadigt. En mjuk bris tog tag i mitt uppsatta hår när vi kom fram till bilen och jag spände tofsen snabbt innan jag drog upp bilnyklarna och låste upp dörren med den lilla lås-upp-knappen. Justin ställde sig några meter från bilen och stirrade storögt på den, samtidigt som jag gick över till andra sidan, där förardörren var.

”Wow.” sa han och jag flinade stort.

”Förvånad?” Hans blick mötte min och han nickade snabbt.

”Min familj har en massa pengar.” sa jag bara och öppnade förardörren. ”Hoppa in.” Han studerade bilen en sista gång med stora ögon och öppnade sedan passagerardörren för att kliva in i bilen, samtidigt som jag gjorde det.

~

Hissen plingade till och vi gick båda ut på min våning, högst upp, våning 24. Jag delade våningen med en familj, rik familj. Min lägenhet låg åt höger och deras åt vänster, båda lägenheterna var stora, ljusa och luftiga. Något jag alltid gillat när de var. Jag slängde en blick bak på Justin som kliade sig nervöst i nacken. Han mötte min blick och höll genast fast den.

”Bo-Bor du själv?” frågade han och jag log stort innan jag nickade så att tofsen på mitt huvud gungade.

”Ja, det gör jag. Ingen kommer komma, jag lovar.” Han blev en aning lugnare och kollade sig runt i den lilla korridoren. Eftersom att det bara var två lägenheter på hela våningen var det en rätt kort korridor. Huset var dock inte färdigbyggt, de höll på att bygga ut våningen en bit till, så att fyra stora lägenheter skulle få plats.

Jag gick med raska steg fram till dörren och stoppade snabbt in nyckeln i nyckelhålet och vred om, ett bekant litet klick hördes innan jag puttade upp dörren och jag kunde se hallen framför mig. Åt vänster befann sig en stor toalett och åt höger mitt kök, som var onödigt stort, då jag verkligen sög på att laga mat. Om man fortsatte fram kom man till en stor korridor med olika dörrar. Vardagsrummet befann sig bredvid toaletten och på vardagsrummets högra sida fanns en glasdörr som ledde ut till en balkong. En rätt stor balkong med utsikt över Los Angeles. Sedan kom mitt sovrum och efter det, längst in, gästrummet. Där jag tänkte Justin skulle få sova.

Jag drog av mig min jacka och klev ur skorna för att vända mig om mot Justin som stod precis utanför dörren med blicken fest på mig.

”Är du säker?” Jag flinade och nickade.

”Ja, men jag vill inte ha något knark eller alkohol, okej?” Han stod kvar en liten stund som för att överväga sina val, springa för livet eller komma in. Han valde de sistnämnda och jag log mot honom när han klev in, stängde dörren efter sig och klev sedan ur skorna. Ryggsäcken hängde fortfarande på ryggen. Han kollade ner på mina fötter blygt och jag försökte lätta upp stämningen med ett stort leende, det gick sådär, då han inte ens såg mitt leende.

”Du behöver inte bära runt ryggsäcken, jag lovar att inte rota i den.” sa jag och jag sa ’lovar’ extra högt, så att han skulle fatta att jag menade allvar. Han mötte min blick och för första gången såg jag uttrycket i hans ögon. Det var som om en stor svart mantel befann sig över hans blick och allt jag kunde se var sorg och ånger. Han bröt vår ögonkontakt och drog sakta av ryggsäcken från ryggen, när den var nere la han den på sina skor.

”Känn dig som hemma!” började jag och slog ut med armarna. ”Är du hungrig?” Jag kollade snabbt på honom innan jag vände mig till köket och gick in genom det öppna valvet.

”Jag är alltid hungrig.” Jag motstod att ställa en följfråga mot hans lilla viskning, som det antagligen inte var meningen att jag skulle höra egentligen, och fortsatte bara in mot kylen.

~

Vi hade lagat pannkakor, eller vi hade försökt laga pannkakor. Det blev mest en kladdig smet av alltihop, men vi gnällde inte och åt upp allt. Justin åt som om han aldrig sett mat i hela sitt liv, han åt upp mer än hälften av pannkakorna, men jag blev mätt av de jag fick. Så jag klagar inte.

”Ska vi kolla om det går något bra på TV?” frågade jag när vi plockat undan allt i köket. Han nickade och följde efter mig intill vardagsrummet. Vardagsrummets golv var av mörkt trä och väggarna lika mörka, men inte av trä. En begäran jag haft när det gällde min lägenhet hade varit att vardagsrummet skulle vara mörkare än de andra rummen. Och jag hade fått som jag ville.

Direkt när man kom in i vardagsrummet möttes man av ett stort matsalsbord, som jag endast använde om jag fick främmat eller om mina föräldrar kom på besök. Och därför, användes det aldrig. För jag hade nästan inga bekanta, eller i alla fall inte folk jag bjöd hem på finmiddag, och mina föräldrar fick nästan aldrig tid att komma hit. En gång var tredje månad kanske, men de hade lovat att komma mer till sommaren, och jag skulle komma till dem.

Längre in i rummet fanns soffan, som var placerad bakom ett soffbord och en stor platt TV som stod på sin fot på ett långt brett TV-bord. TV-bordet var fullt med massa ramar och bilder från mitt liv. Från allt. Några när jag var liten, några när jag gick på High School och några på min familj.

”Fint du har det.” sa Justin och kollade runt i rummet. I taket över matsalsbordet hängde en fin glaskrona som lyste upp hälften av rummet, över soffan hängde också en lampa, men inte alls lika dyr och stor som glaskronan.

”Tack.” sa jag med ett leende och vi gick och satte oss i soffan. Jag satte på TV:n med fjärrkontrollen och kollade runt på de olika kanalerna.

”Jag gör i ordning gästrummet sedan, så att du kan sova där, okej?” Hans blick mötte min och han nickade. Han vände sig tillbaka mot TV:n, men min blick släppte inte hans spände ansikte. Vad var det med honom som gjorde mig så vek att jag bjöd hem honom? Till mitt hem? Kanske de bruna ångerfyllda ögonen och de en aning rynkade ögonbrynen. Hans raka ögonbryn var en aning buskiga, absolut inte farligt buskiga, och han passade i det, bra, han passade bra i det. Hans läppar var små, fylliga och en aning hjärtformade. Några få hårstrån var placerade på hans överläpp, från min placering någon meter ifrån honom såg det ut som ett ljusgrått sträck. Käkbenen var välmarkerade och öronen små och perfekt rundade. Håret var ljusbrunt eller smutsblont och de stod förtillfället rufsigt åt alla håll. Två vita fake-diamant satt fast som örhängen i båda hans öronsnibbar och de passade honom bra. Plötsligt bröt de bruna ögonen kontakten med den dåliga serien som spelades på TV:n och hans blick mötte snabbt min. Jag kollade snabbt bort och en rodnad spreds på mina kinder och jag böt hastigt TV kanal.

~

Jag hade fastnat för en av serierna som spelades på TV:n och helt glömt bort tiden. Jag drog upp min mobil ur fickan och såg på skärmen som lystes upp. Jag spärrade upp ögonen och släckte mobilen för att vända mig om mot Justin och säga:

”Jag går och bäddar till dig nu så att vi kan so…” jag hann inte längre innan jag fick se hans slutna ögon och halvöppna mun. Han hade, utan att jag märkt det, lagt sig ner i soffan med huvudet mot armstödet och låg nu där och sov. Han låg i hopkurad i fosterställning och hade armar och ben tätt mot sig. Han andades sakta och tungt och ett leende spreds på mina läppar. Jag reste mig tyst från soffan och stängde av TV:n snabbt, jag räckte mig sedan efter en av de många filtarna som hängde över soffans ryggstöd. Jag vecklade ut den och la den sedan varsamt över honom, hans ögonbryn rynkades och han gav ifrån sig en liten suck, men somnade snabbt om igen. Han var nog riktigt trött. Jag släckte allt som fanns att släcka i rummet och drog för gardinerna för fönstren som befann sig på väggen till vänster om soffan. När jag var klar gick jag sakta ut ur rummet för att inte väcka honom. Jag släckte sedan överallt, läste ytterdörren, borstade tänderna, tvättade av allt smink och gick sedan in i mitt sovrum. Jag tände sänglampan och drog sedan av mig min tröja, min bh, mina sockar och mina byxor. Jag sov alltid såhär, i bara trosor. Jag drog ut tofsen ur håret och borstade de med fingrarna snabbt innan jag gick fram till min CD-spelare och satte på den, för att sedan lyssna på den välkända låten som strömmade ut högtalarna. Jag lyssnade alltid på musik innan jag skulle sova, alltid, jag kunde inte sova utan musik. Jag la mig ner i den stora dubbelsängen. Sängen var egentligen nästan för stor, men jag gillade att ha mycket plats, då jag ibland rörde mig mycket i sömnen. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig bara på musiken som strömmade lågt ur de dyra högtalarna, men ljudet gjorde de värt de dyra pengarna. Ljudet var helt underbart.

 3476 ord långt *-* 

Då var andra kapitlet uppe!

Gillar ni novellen än så länge? :) 

Kommentera duktigt. Lika bra som på förra! :D 

Jag öppnade snabbt dörren till gymmet. Skornas klackar smattrade ganska högt mot golvet och jag kollade runt i lokalen.

”Hur kan du gå i sådana skor?” Min blick vändes snabbt mot Charlie, som stod i kassan med ett muntert leende. Hennes blick granskade noga mina skor och jag flinade svagt innan jag ställde mig på ett ben för att visa upp de helt nyinköpta skorna. Nitarna bak på klacken och även på skons baksida glänste starkt i det skarpa ljuset från lamporna i taket.

”Träning ger färdighet baby, det borde väll du veta?” Jag kollade på henne med seriös blick, hela Charlies ansikte var fullt med glänsande svarta piercingar av olika slag. Hon påstod att hon inte kände smärtan längre, att hon på något konstigt sett blivit bedövad. Jag trodde henne inte för fem öre. Jag höll inte räkning på hur många hon hade, i bara ansiktet. Men det var nog inte långt ifrån tvåsiffrigt. Jag drog handen snabbt igenom håret innan jag vandrade förbi Charlie som stod bakom kassan. Jag gick förbi henne och in i personalrummet bakom kassan, där det fanns olika skåp som man kunde förvara olika grejer i, de var prydligt uppradade direkt innanför dörren på högra sidan, åt vänster fanns det en toalett, alltid välstädad och välluktande. Om man fortsatte genom den tre meter långa korridoren kom man fram till ett medelstort rum. I mitten av rummet stod en soffgrupp som bestod av två väldigt nersuttna soffor och en ny fåtölj. I mitten stod ett soffbord i ljust trä, bordet var fullt med olika tidningar. Sofforna var av svart oäkta läder och fåtöljen i beigt oäkta läder. Fåtöljen var min plats och Charlie brukade sträcka ut sig i en av sofforna. Kevin, som också jobbade på det lilla gymmet brukade sitta i den återstående soffan och dricka kaffe. De båda var några år äldre än mig, men det syntes, och kändes, absolut inte så.

Förutom när Charlie, alltför ofta, påminde mig om min unga ålder då de två andra skulle ut och festa. Och om jag inte ville dricka på någon olaglig fest någonstans, fick jag vänta två och ett halvt år till. Charlie var 23 och Kevin 24. Men de båda var väldigt snälla mot mig, med många undantag.

Charlie kom upp bakom mig med ett brett leende.

”Du har kunder att ta hand om, så stå inte här och slöa hela dagen.” Jag skrattade till och öppnade ett av skåpen på högra sidan, drog snabbt av mig min svarta skinjacka och hängde in den hastigt i skåpet. Jag drog också av min svarta läderhandväska och hängde även in den i skåpet. Jag stängde sedan skåpet snabbt och vände mig om för att gå ut och ta hand om kunderna som stod i kö vid kassan. Jag vandrade snabbt ut till de och fick syn på tre killar i min ålder, förmodligen aningen äldre. De gav ifrån sig stora breda leenden när de fick syn på mig och den starkast byggda av dem ställde sig med armbågarna mot kassans höga bänk. Jag log tillbaka och kollade på dem för att sedan säga:

”Hej.” Killen som hängde på bänken höjde ögonbrynen och sa ett kort hej tillbaka.

”Hur mycket kostar ett årskort?” Det var fortfarande den stort byggda killen som pratade. Jag svarade nästan direkt.

”1000 kronor.” Han höjde ögonbrynen och nickade med en munter min på läpparna.

”Månad?”

”400 kronor” svarade jag snabbt, jag kunde alla priserna utantill. Jag hade upprepat de en massa gånger under de två åren jag jobbat på gymmet.

Han nickade igen. Hans blick gled över min överkropp, benen och fötterna var gömda bakom disken. Deras blickar fästes vid den lilla strimman bar mage som syntes under den vita magtröjan med tryck. Över tröjan hade jag en jeansjacka och på benen ett par tighta byxor med camouflage mönster. På fötterna hade jag mina nyinköpta svarta Jeffrey Campbell med nitar. Håret, som var brunt men blev ljusare ju längre ner i håret man kom, hängde små rufsigt nerför min kropps framsida och slutade en liten bit under brösten. De isblå ögonen var inramade med svart mascara och en tunn strimma svart eyeliner, det svarta fick den isblå ögonfärgen att se ännu ljusare ut.

”Veckoko…” han avbröt sig snabbt när något annat i hans synfält störde hans uppmärksamhet.

Killarnas blickar vändes snabbt mot vänster, allihop en efter en. De såg en aning fundersamma ut. Jag rynkade snabbt pannan och vände även min blick åt deras höger, mitt vänster. En bit från kassan stod Charlie i egen hög person med en stor plastpåse. Ur plastpåsen hängde det en långärmad t-shirts ärm, och helt ärligt förvånade det mig inte. Charlie var inte en av de mest ordningssamma personer jag kände. Hon stod i en ställning som betydde att hon väntade på någon, och den någon, gissade jag på, klev in genom dörren just denna sekund. Min blick vändes snabbt till dörren när den öppnades och en lång, slank kille klev in. Hans huvud och axlar var sänkta mot marken och hans blick studerade det tåliga plastgolvet. Jag kunde se hur han sakta höjde huvudet och blickade runt i rummet. Hans blick mötte killarnas och han slog snabbt ner den i marken igen. Han stannade ett steg från dörren och höjde huvudet mot Charlies håll, där hon stod med den stora plastpåsen och ett litet leende på läpparna. Uppmuntrande, inte kärleksfullt eller elakt. Bara uppmuntrande. Killen gick de två stegen fram till henne och hon räckte honom plastpåsen. Han greppade tag i den snabbt, innan hans arm föll handlöst till sidan igen. Han kollade upp på Charlie och hans ljusa läppar formades till ett litet leende.

”Tack.” han talade snabbt. Jag kunde inte neka att han såg bra ut. De markerade käkbenen ramade in hans ansikte perfekt och de smala en aning hjärtformade läpparna passade in perfekt med hela hans ansikte, liksom den lilla runda näsan och ögonen. På kroppen bar han ett par slitna, mörkgrå, jeans, som hängde lågt på hans höfter. Hans muskulösa mage pryddes av ett tight, vitt linne, och över linnet hade han en svart skinjacka. På ryggen hängde en svart stor ryggsäck och på fötterna hade han ett par svarta slitna kängor. Hans hår var gyllenbrunt och en aning stylat, det stod mer eller mindre rakt upp. Sidorna var rakade, bara ungefär en centimeter hår existerade där.

”Inga problem, fråga bara om du behöver något.” svarade Charlie med ett leende killen snabbt besvarade.

Jag bröt snabbt blicken från de två när killen snabbt blickade åt mitt håll, jag kände hans blick studera mig några sekunder innan den vandrade vidare. Killarna framför mig drog ett djupt andetag och kollade, precis som jag, bort när killens blick landade på dem.

”Så…” sa den största killen utdraget, för att avbryta den pinsamma tystnaden.

”Hur mycket kostade en vecka?” han pratade nästan för fort och jag hade svårt att hänga med på vad han sade, det var precis att jag uppfattade hans ord.

”300 kronor.” svarade jag och klämde fram ett litet leende. Killen, som pratat med Charlie, stod en bit från oss och väntade på någonting. Hans gyllenbruna hår glänste i lampornas starka sken. Charlie syntes inte längre till.

”Tre veckokort då.” sa den muskulösa killen snabbt och sneglade över axeln, på killen med det bruna håret.

”Det blir 900, om ni betalar tillsammans.” Den största killen, som pratat hela tiden, tog fram ett betalkort från fickan och visade det mellan pek- och långfingret.

”Jag betalar.” Jag gjorde en kort gest mot kortavläsaren och han drog kortet snabbt, tryckte in sin kod och jag gjorde resten för att de sedan skulle kunna lämna mig med tre veckokort. De visade korten för de stora avläsarna och begav sig sedan till omklädningsrummet för killar. Som var höger om tjejernas. Jag hade alltid sagt till Charlie att gymmet liknade ett badhus, men hon vägrade lyssna på mig. Hon sa alltid bara att det var bra, ifall vi någonsin skulle vilja göra om gymmet till en simhall.

”Ehm.” någon harklade sig framför mig och jag ryckte till. Killen stod framför mig med rufsigt hår och stora chokladbruna ögon. Jag fastnade i den bruna färgen några sekunder innan jag kollade bort och drog ett djupt förberedande andetag.

”Ursäkta.” sa jag, han nickade bara kort.

”Ingen fara.”

Tystnad.

”Ehm. Ett veckokort kostade… 300 kronor, huh?” frågade han och slängde upp en svart ryggsäck på den höga kassadisken.

”Ja, 300 kronor.” sa jag och han drog snabbt upp dragkedjan runt ryggsäcken, sedan rotade han en stund, innan han hittade vad han letade efter och stängde ryggsäcken igen. Han hängde den snabbt på ryggen och kollade tillbaka på mig. I handen hade han en gammal sliten läderplånbok. Han var lång, några centimeter längre än mig, men då hade jag skor med 12 centimeter klack och platåhöjd på 4 också. Han var alltså minst ett huvud längre än mig, om jag inte skulle ha så höga klackaskor.

Han öppnade snabbt plånboken och jag såg innehållet, som var i princip, ingenting. Jag rynkade pannan och sneglade upp på honom, hans blick var nere i plånboken, så jag riskerade inte att möta den. Han fortsatte leta i plånbokens alla fack, tillslut hittade han pengarna han letade efter. Han räckte fram två sedlar och tömde sedan plånboken på mynt.

”Jag hoppas det räcker.” sa han en aning uppgivet och jag kollade ner på mynten snabbt innan jag la en av sedlarna framför honom och log smått. Han kollade förvånat upp i mina ögon och jag mötte hans blick snabbt.

”Ta tillbaka den.” sa jag och öppnade kassalådan för att placera mynten och sedlarna där de skulle vara.

”Tack.” sa han ärligt, jag log mot honom och stängde kassan för att ta fram ett av veckokorten, jag aktiverade de snabbt och räckte det sedan till honom. Han tog det och log.

”Inga problem, ha en bra dag.” Han svarade inte, fortsatte bara le och vände sig om för att försvinna in genom kortläsarna och sedan mot männens omklädningsrum.

Jag följde honom med blicken tills dörren smällde igen bakom honom.

Jag knöt upp de höga Jeffrey Campbell Spike skorna och drog sedan av dem. Charlie stod förväntansfullt bredvid mig och väntade på den andra skon när jag räckt henne den första. Jag knöt upp den andra också och drog snabbt av den innan jag även räckte den till henne. Hon log stort och öppnade skon tillräckligt för att hon skulle kunna kliva i den. Sedan började hon om processen och gjorde samma sak med sko två. Jag visste att jag hade någon storlek mindre än henne, men hon verkade inte bry sig. Hennes leende när hon hade på sig och knutit båda skorna var oslagbar.

”Åh herre gud Jenna, jag är kär i dina skor!” Hon testade gå runt i dem lite medan jag satte mig på huk, knöt upp och drog på mig hennes svarta vans med vit sula och blå och rosa snören. Jag knöt skorna och reste mig igen. Hon tog upp ena benet och visade mig mina snygga skor. Jag log och nickade, kände mig med ens väldigt liten. Hon var redan några centimeter längre än mig, när vi båda var utan skor, och nu var hon ännu längre. Mina 169,5 centimeter räckte inte så långt.

”Tack!” sa hon och slog armarna om min hals. Hon kramade mig hårt en stund och jag skrattade tyst.

”Lämna tillbaka de i slutet på dagen bara.” sa jag lättsamt och log. Jag gick ut från personalrummet för att ställa mig vid kassan igen. De enda tränande vi hade idag var killen med de bruna ögonen och gänget på tre. Det var dessa dagar det var tråkigt att jobba på gymmet, när det inte fanns något att göra.

Jag vände mig bak mot personalrummet igen precis när Charlie gick ut genom dörrvalvet. Det var en sak jag behövde fråga henne, påtal om killen med de bruna ögonen.

”Varför hade du hans kläder?” Hon kollade förvirrat på mig, rynkade pannan och stannade.

”Va? Vem då?” frågade hon snabbt och jag kollade med en aning sänkt huvud på henne. Försökte ge henne en seriös min.

”Killen du gav pengar innan? Han som sedan ville ha ett veckokort?”

”Jag vet inte vad du pratar om!” sa hon och försökte se oskyldig ut. Jag suckade snabbt och skakade bedrövat på huvudet.

”Seriöst Charlie.”

”Han frågade mig om jag kunde tvätta hans kläder, han har väll ingen tvättmaskin eller något! That’s it!”

”Hotade han dig?” Hon gjorde en grimas.

”Såklart han inte hotade mig!” utbrast hon och skakade snabbt på huvudet. ”Han bara frågade.” Jag spände blicken i henne, men gav mig sedan.

”Okej, jag ger mig.” Hon skrattade till och gjorde tummen upp snabbt, för att sedan gå vidare mot snacks automaten precis bredvid ingången.

2011.

Mammas ansikte såg så fridfullt ut där hon låg helt ovetande om allt som snart skulle ske, egentligen skulle inget hända med henne, inte egentligen. Men om jag kände min mor rätt skulle hon skadas lika mycket av det här som jag. Jag önskade bara att hon inte skulle hata mig föralltid. Jag hade lämnat en liten lapp under hennes kudde, där stod det hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde, allt jag någonsin velat skriva henne stod på ett litet kort. Det var egentligen för liten plats, men jag ville inte skriva en roman till henne. Hon förstod hur mycket jag älskade henne, även fast det stod på en för liten yta. Jag höjde handen för att smeka hennes kind och kysste den sedan, mjukt, för att hon inte skulle vakna. Jag reste mig upp och drog ett djupt andetag. Jag kunde känna tårarna trycka i ögonen.

Jag gick runt sängen och studerade min fars ansikte. Jeremy. Jag hoppades på att han inte skulle ta det lika hårt som mamma. Att hon skulle så upp för henne och hjälpa henne, stötta henne helt enkelt. Ett papper låg under hans kudde, den skrev allt han skulle göra, stötta henne, stå upp för henne, finnas där, hjälpa henne att glömma mig. Hjälpa henne med allt, lägga sin sorg åt sidan, inte gråta när ingen såg på. Och förlåta mig. Han var tvungen att förlåta mig. De fick hata mig, alla fick hata mig. Om de ville använda den metoden för att komma över mig, gav jag de tillståndet att hata mig. Så mycket de ville. Jag lutade mig ner och placerade en lätt kyss på pappas panna.

”Jag älskar er. Förlåt.”

Jag gick sakta ut från deras gemensamma rum. Stängde dörren försiktigt efter mig och den första tåren lämnade mitt öga, den droppade ner på marken och bildade en liten blöt fläck på plastmattan. Jag torkade bort den med socken och vände mig om för att smyga in i Jazmyns rum, som var placerat bredvid mammas och pappas. Hon låg med ansiktet mot dörren när jag kom in, ögonen var hårt slutna och hon andades tungt. Jag tassade fram till henne och satte mig på huk framför hennes säng. Under hennes kudde låg ännu en lapp. En litet vackert rosa kort med vackra blommor på. Mitt lilla meddelande började med att jag berättade hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde för mig och hur duktig hon är. Sedan skrev jag att jag skulle sakna henne, att jag skulle tänka på henne, varje dag, varje timme, att jag alltid skulle finnas där för henne, vad hon än gjorde skulle jag finnas där för henne. Och även fast hon inte skulle förstå det just nu, skulle hon förstå när hon blev äldre att detta var en sak jag behövde göra. Det var nödvändigt. I slutet skrev jag förlåt, men jag visste att hur mycket jag än sa förlåt, skulle jag aldrig säga förlåt tillräckligt. Det fanns inget jag kunde göra för att gottgöra detta. Hur mycket jag än ville. Jag lutade mig ner och kysste hennes kind mjukt, höjde sedan handen och smekte hennes kind mjukt och reste mig hastigt. Jag studerade hennes stilla ansikte en stund innan jag vände mig bort och gick ut från den halvöppna dörren.

Dörren bredvid Jazmyns var Jaxons. Jag öppnade den försiktigt och kollade ljudlöst in i hans rum innan jag gick in på riktigt. Jaxon hade en dum vana att ibland vakna mitt i natten, han bara vaknade. Ingen visste varför, kanske mardrömmar, kanske något annat. Men som tur var låg han stilla i sin säng denna natt. I alla fall just nu. Jag knäböjde framför hans säng och studerade honom mjukt. Han och Jazzy var för små för att kunna läsa ännu, men jag ville att mamma skulle läsa upp deras brev för dem. Jag hade skrivit en liten notis om det i hennes brev. På Jaxons brev stod det att jag älskade honom. Att jag var ledsen och jag önskade att det fanns någon annan utväg. Och att jag i sådana fall skulle tagit den, utan att blinka. Men det fanns det inte. Jag skrev till honom som jag skrivit till Jazmyn; att jag skulle vara med honom vad han än gjorde och att han skulle förstå och acceptera mina beslut när han blev äldre. Det hoppades jag i alla fall att han skulle. Jag skrev till honom att han skulle krama pappa och mamma extra hårt för mig och inte vara allt för ledsen, för mammas skull. Jag slutade ännu en gång brevet med att skriva förlåt, och att jag älskade honom, ännu en gång. Jag lutade mig ner och kysste hans runda, lena kind. Jag drog ett djupt andetag och försvann ut ur rummet, stängde dörren försiktigt och tog mig ner till undervåningen. Jag tänkte för några sekunder ångra mig och springa upp till mitt gamla blå barndomsrum och lägga mig för att sova igen, glömma hela natten och alla farväl.

Men jag ångrade mig snabbt. Jag fick inte ångra mig, kunde inte. Det var bäst för oss alla om jag slutförde detta nu. Jag tog på mig min tjockaste jacka och knycklade ner min skinjacka bland de andra grejerna i min ryggsäck. Sedan hängde jag ryggsäcken över ryggen och tog fram en av mina få mössor för att sätta den på huvudet. Jag tog ett par vantar och la de i fickorna på den stora jackan. När jag var klar öppnade jag dörren och drog in Stratfords kalla luft. Det var januari, och därför iskallt. Tårarna fyllde vid detta laget ögonen och jag försökte svälja den stora klumpen i halsen. Jag drog åt mig en halsduk och ytterdörrsnyckeln innan jag klev ut i kylan. Jag vände mig om och stängde sakta dörren efter mig. Jag stoppade sedan nyckeln i nyckelhålet och väntade till den knäppte till, ett tecken på att det var låst.

Jag stoppade ner nyckeln i fickan och böt ut den mot min bilnyckel. Jag snurrade den mellan mina fingrar och nynnade lite för mig själv när jag gick över framsidan av huset mot min bil som stod parkerad på uppfarten. Jag låste upp den och vände mig en sista gång mot det stora blå huset.

Hejdå. Jag kommer sakna er.

Tårarna föll tyst nerför mina kinder samtidigt som en kall vind sög tag i mig, som för att säga farväl, föralltid. 

 Inte så jätte långt, men kapitel 1 och 2 blir längre! :)