Chapter 25.- You’re beautiful, Jenna
Jag lutade min panna mot hans, pillade på det korta håret i hans nacke. Han log och böjde sig fram för att kyssa mig, jag kysste honom mjukt tillbaka. Masserade hans läppar mjukt mot mina. Jag hann inte hindra mig själv innan jag tryckte min kropp hårt mot hans, samtidigt som han höll mig närmre. Jag stelnade till lite när han kupade sin hand runt min rumpa, för att hålla mig upp samtidigt som den andra trycktes hårt mot min rygg.
Plötsligt drog sig Justin bort från kyssen och kollade förväntansfullt in i mina ögon.
”Dra ett djupt andetag, babe.” viskade han, jag rynkade pannan. Tänkte precis fråga när jag fick svaret.
Han föll bakåt och jag hann precis ta ett djupt andetag innan mitt ansikte träffade vattenytan och vi båda försvann under vattnet. Justin var snabb med att för oss över vattenytan igen, jag var fortfarande på hans axlar för att inte drunkna i det djupa vattnet. Jag kunde inte hjälpa att skratta efter att jag dragit några djupa andetag för att få tillbaka luften i mina lungor. Justin skrattade också. Hans ögon glittrade av glädje, såväl som mina.
Jennas perspektiv:
När det efter ett ganska bra tag blev ännu mörkare och vattnet ännu svartare bar Justin upp mig på land. Han höll mig brudstil och gav inte ifrån sig ett pip om att jag var tung eller jobbig att bära, han bara bar mig tills vi kom upptill filten, där han släppte ner mig och tog upp handduken för att vira den runt min kropp. Han höll sedan om mig bakifrån, drog med händerna över handduken på min kropp för att värma upp mig.
Jag ville säga något, men vad skulle jag säga? Hans armar och händer värmde mig utan att han sa något, han gjorde det bara, hade fortfarande inte tagit sin egen handduk och virat den runt sin kropp.
”Fryser du inte?” viskade jag, han skakade på huvudet och virade händerna runt min midja, med händerna på min mage, mjukt.
”Jag fryser jättemycket.” viskade jag och han höll om mig hårdare.
”Ska vi åka hem?” Jag skakade snabbt på huvudet, han skrockade till lite.
”Du har möjligtvis inte med några extrakläder till mig va?” frågade jag och kollade bak på honom, han skakade på huvudet.
”Tyvärr inte.” Jag lutade mig fram och kysste hans mjuka läppar, kunde inte hjälpa mig själv. Ville vara nära honom hela tiden, känna hans kropp mot min, hans läppar mot mina, hans armar runt mig. Han överallt.
Jag vände mig mot honom och la armarna om hans hals för att kyssa honom hårdare, han drog tungan försiktigt mot min underläpp, ville ha inträde in i min mun. Vilket jag utan att tänka efter gav honom. Det var länge sedan jag kysste någon nu, mycket längesedan. Jag kom knappt ihåg senaste gången. Så det var väldigt längesedan. Justin smekte min tunga mjukt med sin, drog händerna upp och ner över min rygg. Över min rumpa några gånger, vågade dock inte hålla den fast där. Han kunde väll inte räkna ut att jag inte hade något emot det alls. Att han hade sin hand på min rumpa, och det förvånade mig. Jag brukade inte vilja det.
Men med honom var det annorlunda, han hade aldrig varit hotfull mot mig eller liknande. Alltid snäll, aldrig elak. Såklart hade vi tjafsat om helt onödiga saker, blivit sura på varandra. Men aldrig något allvarligt. Aldrig längre än några minuter. Jag gillade det med honom, han var inte så långsint. Han brydde sig inte om vad som hände förra veckan, om vi hade ett litet tjafs spelade det ingen roll nästa dag. I alla fall hade jag inte behövt uppleva det ännu. Och jag hoppades på att aldrig behöva göra det längre heller.
Justin avslutade kyssen och kollade ner med ett leende på mig.
”Hur länge har jag bott hos dig nu?” viskade han, drog sina fuktiga, fylliga läppar mot mina samtidigt som han pratade. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig för att svara honom.
”Ehm, en månad, ungefär.”
”Jag är så ledsen över att jag inte kunnat bidra med något.. Inom ekonomin..,” svarade han och kollade bort, ner i sanden med en otydlig min. Han spände käken och drog ett djupt andetag, hans ansikte var mörkt nu när solen gått ner. ”Det känns hemskt att jag bott hos dig och ätit upp din mat i en månad utan att ge dig något tillbaka.”
”Det gör inget,” svarade jag, ”vi har tid på oss.” Det sista kom ut innan jag än hann tänka över det, det bara for ur munnen på mig. Som en ful padda. Jag spände blicken i hans axel och undkom hans blick när han kollade ner på mitt ansikte. Låtsades att han hade något mycket intressant på sin nakna axel, annat är mjuk, sammetslen en aning solbränd hud. Hans nyckelben syntes en aning under huden, stack ut lite, jag höjde handen och följde hans nyckelbens yta.
Det gjorde mig en aning rädd att han kysste mig denna morgon, och redan nu var vi närmre än vi varit någonsin innan. Inte pratande, men intimt. Vi hade nästan aldrig stått såhär nära varandra innan, kanske någon gång när någon av oss fått en impuls att krama den andra, oftast jag. Jag gillade att krama folk, visa kärlek.
”Du är vacker, Jenna.” viskade han, jag stelnade till när han uttalade orden när min kind, hans försiktiga ord smektes mjukt mot min kind. Togs in av varje por i min hud och jag sög upp informationen han sagt snabbt, han hade kallat mig vacker. Jag kände hur ansiktet började hetta upp, jag visste att den röda färgen hade spridits i mitt ansikte snabbare än en vind. Rodnaden spred sig ner på halsen på mig, jag fortsatte kolla ner på hans axel och röra vid hans nyckelben. Efter en stund skrockade han och lutade sig ner mot mig, drog mig närmre sig och smekte sin näsa mot min kind, sedan viskade han:
”Hörde du vad jag sa?” Jag kunde inte låta bli att le och bita mig i läppen, samtidigt som jag nickade. Visste inte vad jag skulle svara. Hans magrutor mot min mage var alldeles för distraherande.
”Svara med ord.” viskade han med läpparna mot mitt käkben.
”Jag hörde vad du sa.” viskade jag i en utandning. Han visste precis vilken påverkan han hade på mig, han visste mycket väl att jag blev helt skakig av hans närvaro.
”Vad sa jag då?” viskade han innan han placerade en kyss på mitt kindben, jag tiltade huvudet mot sidan och släppte ut en lång utandning.
”Att… Att jag var vacker.” viskade jag, kände mig dum och egoistisk när jag sa så. Även fast det var han som ville att jag skulle göra det.
”Duktigt.” Jag hörde leendet i hans röst. Han skrockade sedan till och fortsatte kyssa mig ner mot halsen, lutade sig ner och kysste bort handduken från mina axlar, där den legat så bra innan. Inte nu längre, Justin drog ner den och den landade på sanden nedanför våra fötter. Han la sina händer på min midja samtidigt som jag fingrade med mina händer mellan oss, visste inte var jag skulle lägga de, kunde inte koncentrera mig på något annat än Justins varma, fuktiga läppar mot min brinnande hud.
”Säg det igen.”
”Du tyckte att jag var vacker.” stammade jag fram. Han skakade onöjt på huvudet.
”Säg att du är vacker Jenna.” viskade han och ett skakigt andetag lämnade mina läppar. Han var så nära. Hans läppar så nära mina, hans ögon kollade djupt in i mina. Han var överallt.
”J-Jag är vacker.” Han log.
”Duktig flicka.” viskade han, inte på ett nedlåtande sätt som man annars kunde tro. Bara för att konstetera det, att jag var duktig. Jag kände mig dum som stod framför honom och gjorde precis som han sa, även orden var fåniga. Men jag orkade inte bry mig. Jag drog ett djupt andetag och kollade djupt in i hans ögon.
”Du är så grymt vacker Jenna.” viskade han, hans andetag blåstes ut på mina läppar. Han var så grymt vacker att jag inte kunde andas. Han tog tag i mina händer och la de runt sin hals innan jag släppte de och la sina händer om min midja och drog mig mot sig. Jag snubblade fram i hans famn, även fast vi hade varit nära innan var vi närmre nu. Jag drog fingrarna igenom hans hår, smekte hans hårbotten med mina fingernaglar och bet tag i min underläpp när hans kropp slappnade av mot min. Jag la min kind mot hans, fortsatte dra naglarna igenom hans hår, viskade:
”Jag tycker du är vacker också, Justin, så vacker.” Han höll om mig hårdare, tryckte mig hårt mot sitt bröst. Lutade sin kind ner mot min axel, lutade sig mot den och drog ett djupt andetag. Kramade mig hårdare.
Intrycken jag hade fått av Justins liv än så länge var att han hade varit ensam länge, inte haft kontakt med så många. Blivit utslängd tidigt, kanske innan ett år tillbaka? Jag blev ledsen när jag tänkte på det, en liten Justin, något år yngre än nu, gör ett misstag och blir utslängd. Han hade behövt bli vuxen snabbt, kanske redan vid 16-17 årsåldern. Det vände sig i magen när jag tänkte på honom, en ung vacker Justin, borta i vuxenvärlden. Eller så kanske det inte alls var så som jag tänkte att det var, han kanske hade trivts med att växa upp snabbt, bli stor. Vuxen.
Jag kände honom inte så bra, visste inte vad han gillade att göra, visste inte vad han tyckte om för mat, visste inget om hans familj eller vilka han umgicks med. Inget av gamla flammor eller älskare. Jag visste inget om honom, bara att han alltid – tills vår första kyss – hade haft en ledsen blick i ögonen, ett förmörkande skynke. Som om det var något han ville glömma – det kanske hade något med hans förflutna att göra? Hans familj, vänner, ovänner.
Jag ville fråga något nu direkt, men jag vågade inte. Ville inte gå ut på hal is med honom, ville inte att han skulle lämna mig här i sanden såhär sen. Var rädd att han aldrig skulle vilja komma tillbaka, till min lägenhet, och mig. Jag hade blivit för fäst vid honom för att låta honom gå, inte nu. Helst aldrig. I alla fall kändes det inte så nu, jag ville ha honom här för alltid.
Han kysste mig i morse och jag känner mig redan hela fäst vid honom, mer fäst än jag gjorde igår. Även fast jag var fäst vid honom då med. Men inte såhär.
Justins perspektiv:
Jag höll henne hårt emot henne och just där, i det ögonblicket, ville jag berätta allt för henne. Allt om mitt förflutna, allt om min lilla mörka hemliget, allt om min lögn, allt om min kärlek till henne, allt om min familj, allt. Och det skrämde mig, jag hade aldrig känt ett sådant sug att berätta mina många hemligheter för någon förut. Aldrig. Jag hade aldrig haft sådan här kontakt med någon innan, inte efter det. Inte efter den tiden i mitt liv, aldrig hade jag känt en sådan dragning till någon. Som om vi var menade för varandra, som om hon skulle hela mig. Läka mig. Utifrån och in.
Jag visste att det lät som ren och skär bullshit. Men det gjorde ingenting, jag behövde ju aldrig berätta det för henne. Jag kunde bara njuta av henne, oss, så länge jag kunde. Älska henne, så länge jag fick. Vår lilla bit av oändligheten började här, och jag kramade henne ännu hårdare. Tryckte henne mot mitt bröst och drog ett djupt andetag. Jag hörde hur hon fick en aning svårt att andas i min omfamning.
”J-jag kan inte andas.” skrattade hon och jag armarna runt hennes kropp, inte helt, en lät de slappna av lite mer. Befriade henne från min innan så hårda omfamning. Jag kollade ner på hennes vackra ansikte och lutade mig ner och pressade mina läppar mot hennes mjuka fylliga läppar, hon var så vacker. Inte sexig eller het, vacker. Det var inte ofta jag kallade en tjej vacker, men Jenna var vacker. Så vacker.
Klockan hann bli halv 1 på natten innan vi begav oss hemåt. Efter att vi torkat upp hade vi satt oss ner på filten igen, med armarna om varandra och med blicken långt ut mot havs. Jag älskade havet, hade alltid älskat havet. Men hade inte badat i det så många gånger, men varje gång jag gjorde det älskade jag det bara ännu mer. Även fast vattnet var salt och stack i ögonen älskade jag det.
Jenna hade frågat om min familj igen, frågade, jag sa att jag inte ville prata om de, hon började prata om något annat, sedan frågade hon igen. Som en irriterande liten pipande hamster. Sedan gick det om så, om och om igen. Hon frågade även om hur min bil förstördes, även det berättade jag inte om. Ville inte tynga henne av mina små problem. Tillslut hade hon blivit trött och vi hade begett oss hemåt, hon hade somnat på vägen hem och jag hade varit illa tvungen att väcka henne när jag parkerat bilen på den vanliga platsen. Hon gick sedan trött upp med mig vid sin sida till sin lägenhet, där hon trött la sig i sin säng. Jag fixade iordning allt jag stökat fram innan, sedan gick jag in och sa god natt till henne.
Men när jag skulle lämna rummet mumlade hon något och sträckte sig efter mig.
”Va?” viskade jag, och hon drog ett djupt trött andetag innan hon sa:
”Gå inte.”
Så det kunde jag inte heller.
Jag ber om ursäkt för det här DÅLIGA ointressanta kapitel -.- Ville inte publicera det, men måste få ett avslut på deras lilla "dejt" c:
Chapter 24.- Take a deep breath, babe
”Jag älskar det.”
”Det blir finare när det blir solnedgång, jag vet ingen privatstrand här, eller något privat ställe, men folket lämnar väll någon gång.” Han lär orolig, som om jag inte skulle gilla det. Jag gillade den sida av Justin, den försiktiga, oroliga. Även fast han inte hade något att vara orolig för.
”Det är perfekt Justin, ta det lugnt.” viskade jag innan jag vände mig om, och innan jag visste ordet av det hade jag slängt armarna om hans hals och kysste hans läppar mjukt. Drog fingrarna mjukt igenom hans hår och tiltade huvudet åt sidan för att fördjupa kyssen, utan att blanda in tungor. Han slingrade sina armar runt min midja och drog mig närmre sig, kysste mig mjukt, kärleksfullt. Om jag skulle vara ärlig trodde jag inte det skulle kännas såhär att kyssa Justin, jag trodde det skulle vara hårt, grovt och opersonligt. Men det var det inte, det var ömt och kärleksfullt, raka motsatsen. Och det gillade jag.
Efter en liten stund avbröt vi kyssen, kollade djupt in i varandras ögon och log stort. Båda två. Justins stora bruna ögon kollade glatt in i mina, stora. Fortfarande utan det där genomskinliga skynket jag så många gånger tidigare sett speglat i hans ögon.
Jennas perspektiv:
Justin lämnade mig ensam på stranden för att gå iväg och hämta fikat han packat med till oss. Jag stod ensam vid vattnet med halsduken jag haft runt mitt huvud i händerna. Jag pillade lite nervöst på den, fingrade på det mjuka tyget. Studerade de svarta sammansatta trådarna.
Mitt hår flög lite i en liten bris som svepte förbi, jag ångrade att jag inte satt upp det, det skulle varit mycket lättare att hålla koll på de här på stranden då. Men nu var det försent. Jag följde strandkanten lite, tänkte på dagen. Charlies blickar på jobbet, mina försök att få se en glimt av Justin utan att avslöja mig helt, avslöja att jag verkligen ville vara nära honom. Röra honom. Kyssa honom. Prata med honom. Jag drog snabbt av mig mina skor, de mjuka svarta tygskorna, och sedan mina sockar. Jag kavlade upp byxbenen och satte ner foten i det ljumna vattnet. Hann inte längre än till anklarna innan jag hörde ett mjukt skratt bakom mig. Jag vände mig snabbt bak och kollade djupt in i Justins stora bruna, vackra ögon. Han log stort och kärleksfullt, jag log tillbaka.
”Vi ska bada sen, men vi kanske kan äta lite först?” Jag skrattade till och nickade innan jag gick in mot land igen, även fast jag bara hade hunnit några metrar ut.
Justin log stort när jag kom in till land igen, sedan höll han upp ryggsäcken och sa:
”Jag tog vad som fanns hemma hos dig, jag.. Ehm, har knappt några pengar kvar. Så, jag tänkte att du säkert inte hade något emot att jag tog lite.” Han såg osäker ut, inte alls som han brukade. Såg lite och försiktigt ut. Jag höjde handen och smekte hans överarm.
”Klart du fick ta det.” Han log och tog ut en filt ur ryggsäcken för att placera den på marken. Satte sig ner på den för att sedan förväntansfullt kolla upp på mig. Jag satte mig snabbt ner på filten, men hann knappt satte mig innan han drog mig mot sitt bröst. La sina armar om min midja och lät mitt huvud vila mot sitt bröst, sedan lutade han sig ner och viskade:
”Jag har badkläder med mig till dig. Jag rotade igenom hela din garderob efter de, jag ber om ursäkt för det, men jag ville verkligen hitta ett par.” Jag drog en djup suck och kollade bak på honom.
”Du kunde bara bett mig ta fram en bikini till mig.” sa jag, inte kallt alls. Bara konstaterande.
”Då hade det inte blivit en överraskning vart vi skulle någonstans ju.” Han kollade ner på mig med ett leende och stora bruna, vackra ögon. Även fast jag ville vara irriterad på honom för att han rotat igenom min garderob kunde jag inte vara det, inte när han satt så vacker som han var bakom mig, med armarna runt min midja. Jag drog bara ännu en djup suck och satte mig med huvudet lutat mot hans bröst.
”Vet Charlie att jag… Bor hos dig?” frågade han efter en stunds tystnad, en tystnad då vi båda tagit in den vackra utsikten vi hade från vår plats i sanden.
”Nej, det vet hon inte. Jag har valt att inte berätta det”, började jag, ”jag vet inte varför, jag tror jag var rädd för vad hon skulle tycka.” Jag drog ett djupt andetag. Han var knäpptyst bakom mig. Efter en stund fortsatte jag.
”Och nu vill jag bara inte att hon ska veta.” sa jag, pillade på mina fingrar som var placerade i mitt knä.
”Du får berätta när du känner för det.” viskade han. Jag nickade bara, drog ett djupt andetag och kollade ut på vattnet igen. Tog nonchalant tag i hans händer och slingrade in mina fingrar i gliporna mellan hans, höll fast om hans händer.
Justins perspektiv:
Hon pillade nonchalant på mina fingrar strax innan hon slingrade ihop de med varandra. Kolsyran bubblade i magen och innan jag ens hann tänka lutade jag mig ner till hennes hals och placerade en mjuk kyss på hennes känsliga hud. Jag kände hur hon rös till när jag kysste henne precis mellan käkbenet och halsen, den centermeterlånga känsliga huden där. Hon lutade huvudet åt sidan och håret föll ner över hennes andra axel, lämnade axeln jag befann mig vid fri från hår. Jag flinade tyst för mig själv, lät henne leka med mina fingrar samtidigt som jag kysste hennes ansikte från sidan. Jag hörde hur en utandning hon hållit inne befriades när jag ännu en gång lämnade en blöt kyss på hennes känsliga hud, fortfarande där halsen mötte käkbenet. Hon tog ett hårdare tag om mina fingrar samtidigt som jag undrade om jag gick för snabbt fram. Det var länge sedan jag haft ett seriöst förhållande, om förhållandena som man hade när man var 15-16 år och hormonerna bubblade räknades. Annars hade jag aldrig haft ett seriöst förhållande. Jag hade inte ens tänkt på att skaffa en flickvän i mitt läge, det var skrattretande. Eller hade varit skrattretande, innan Jenna kom och gjorde min tillvaro bubblande av känslor jag så länge förnekat att jag hade kunnat känna. Men det kunde jag. Och det var underbart.
Även fast det var farligt.
Jag lämnade en sista kyss på Jennas kind innan jag släppte hennes fingrar för att dra ryggsäcken närmre.
”Vi kanske ska äta lite nu, annars kommer vi inte härifrån förens sent i natt.” Min plötsliga rörelse hade inget med henne att göra, jag ville bara inte att hon skulle få fel uppfattning av mig. Att jag bara var här för att få henne i säng, även fast jag aldrig hade kämpat med att få haft sex med någon i en månad förr – det skulle nog aldrig hända heller, en månad var alldeles för lång tid för att bara behöva kämpa.
Jenna satt först hela stilla i min famn, fortfarande med händerna i samma position som mina lämnade dem i, sedan drog hon händerna mot sig och kollade upp på mig med ett leende. Hon nickade innan hon kollade på ryggsäcken.
”Vad blir det för något?”
~
Vi hade gått och bytt om, eftersom att inte de ”rena” toaletterna längre upp på stranden var öppna nu på kvällen hade vi fått leta upp en avskild plats och ”vaktat” åt varandra. Så att ingen plötsligt kom dit och råkade se mig halvnaken mellan två byggnader – där Justin tvingade in mig. De olika husen stod tätt och jag hade ingen aning om vad de olika husen användes till, allt möjligt, antog jag. Justin hade lovat att hålla vakt, lovat, innan han kysst min panna och puttat in mig mellan husen. Med den lilla påsen med min bikini och en handduk i handen. Han hade också lovat att inte kolla bak, inte spionera på mig. Men jag litade inte på honom, och höll därför också en handduk runt min kropp samtidigt som jag så gott jag kunde, och så snabbt jag kunde, böt om bakom den. Efter en liten stund kollade Justin bak mot mig och blev snopen när han fick se att jag hade handduken runt min midja.
”Du lovade!”
”Jag skulle bara se om du var klar snart!” försvarade han sig, skrockade till lite innan han vände sig om igen.
”Eller hur!” skrek jag och fixade bikinitoppen innan jag släppte handduken och satte upp håret i en hög knut. Sedan virade jag den vita handduken runt min kropp och gick tillbaka till Justin, som kollade bak mot mig när jag kom emot honom. Ett leende spreds på hans läppar samtidigt som han kollade ner på mig. Jag kunde inte hindra leendet som smittades av sig från honom till mina läppar. Utan att säga något lutade han sig ner och kysste mig i mungipan, försiktigt, sedan log han ett leende att dö för snabbt innan han gick förbi mig för att byta om själv.
Jag var glad att Justin inte tagit någon av mina mer-visade-bikinisar. Något jag skulle gissat på att han skulle gjort, om jag skulle fått gissa innan. Han hade tagit en ljus, med olika små mönster. Mycket fin. Jag hade alltid tyckt om den.
Det tog betydligt kortare tid för Justin att byta om än mig, efter ca 2 minuter kände jag hans armar runt min midja. Krama mig hårt med huvudet mot min hals. Jag kände hur magen gjorde små volter och hur mina kinder hettade upp. Jag kollade bak på honom och han log ner mot mig. Han hade inte stylat håret och det var därför fluffigt på hans huvud, så vacker. Hans kinder såg så mjuka att jag inte kunde hindra mig själv från att lägga min högerhandflata mot hans kind. Jag sneglade ner mot hans fylliga läppar, den en aning hjärtformade överläppen, underläppen som stack ut alldeles lagom mycket. Jag blev plötsligt medveten om hur mycket jag kände hans magrutor mot ryggen, igenom handduken. Innan jag ens hann reflektera över mina egna handlingar la jag handen bakom hans nacke och drog ner hans läppar mot mina. Kysste de mjukt och försiktigt, efter en liten stund gled vi båda tillbaka, samtidigt, kollade istället djupt in i varandras ögon. Magen gjorde volter och hoppades glatt, jag hade fortfarande handen runt hans nacke.
”Ska vi gå och bada?” frågade han försiktigt. Jag log och nickade.
~
Justin stod vid strandkanten och kollade ut i vattnet. Hans vackra muskulösa rygg syntes perfekt från min placering vid filten han spridit ut på den mjuka sanden. Vattnet såg mörkt ut i solnedgången, även fast solen inte hunnit gå ner särskilt långt syntes det ändå skillnad. En liten. Jag längtade efter att få se solen när den sjunkit så långt den bara kunde innan den försvann. När den var alldeles röd, gyllene röd.
Justin slängde en blick bak mot mig, log och traskade sedan ner i vattnet.
”Kom Jenna! Du vet vad som hände förra gången!” Jag vet att han syftade på gången för någon vecka sedan när han bart ut mig till vattnet. Sedan släppt mig.
”Jag kommer!” skrek jag tillbaka och skrattade till. Jag höll handduken i famnen, stod bara där och studerade honom när han försiktigt gick ut i det mörka vattnet. Hans bruna rufsiga hår stod åt alla håll, det syntes extra mycket i ljuset från solen som befann framför honom. Han kollade bak på mig igen, vinkade till mig, ett tecken att jag skulle komma. Jag suckade, men kunde inte låta bli att le och la sedan ner handduken på filten innan jag vandrade mot honom. Jag gick långsamt ut i det mörka, kyliga vattnet, det var precis att jag såg mina fötter i det annars så klara vattnet. Jag gick försiktigt närmre och närmre, hoppade på tårna när vattnet hade kommit upp till magen. Ville helst klänga mig fast vid hans kropp. När jag var tillräckligt nära honom sträckte han ut sin hand. Jag kollade ner på den innan jag försiktigt tog den i min, slingrade ihop mina fingrar med hans manliga hand. Hans skin var hårt, men ändå så mjukt. Som om han precis tagit på mjukgörande kräm. Jag kollade upp på honom och log stort, glömde nästan att jag stod nästintill helt blottad inför hans hasselnötsbruna ögon. Han slängde en snabb blick ner på min kropp samtidigt som jag slängde en blick på hans. Hans muskulösa bröstkorg, hans tonade magrutor, starka armar, hans hud såg len och jag sträckte ut handen för att försiktigt röra den med ett leende.
Han drog in mig i en kram och kysste min hjässa, sedan släppte han min hand och ställde sig snabbt bakom mig för att hastigt slingra armarna om min midja och lyfta upp mig för att med ett skratt gå längre ut i vattnet. Jag var en liten bit över vattnet, Justins ansikte var tryckt mot min rygg samtidigt som han vadade längre ut i vattnet.
”Justin släpp ner mig!” skrattade jag men han skakade bara på huvudet, tillslut, när det var till nyckelbenen på honom vände han mig om och lät mig slingra benen runt hans midja. Förstod att jag inte nådde botten härute då han var en bra bit längre än mig, tyvärr. Jag la armarna om hans axlar och kollade ner på honom när jag för en gång skulle var den som var längst. Jag trivdes på platsen jag fått runt Justins midja. Han kollade upp på mig med ett muntert leende. Hans vita perfekta tänder visades i leendet. Så vacker. Jag lutade mig ner och kysste hans kind, kände mig tyngdlös i vattnet, vägde ingenting i hans famn.
Jag lutade min panna mot hans, pillade på det korta håret i hans nacke. Han log och böjde sig fram för att kyssa mig, jag kysste honom mjukt tillbaka. Masserade hans läppar mjukt mot mina. Jag hann inte hindra mig själv innan jag tryckte min kropp hårt mot hans, samtidigt som han höll mig närmre. Jag stelnade till lite när han kupade sin hand runt min rumpa, för att hålla mig upp samtidigt som den andra trycktes hårt mot min rygg.
Plötsligt drog sig Justin bort från kyssen och kollade förväntansfullt in i mina ögon.
”Dra ett djupt andetag, babe.” viskade han, jag rynkade pannan. Tänkte precis fråga när jag fick svaret.
Han föll bakåt och jag hann precis ta ett djupt andetag innan mitt ansikte träffade vattenytan och vi båda försvann under vattnet. Justin var snabb med att för oss över vattenytan igen, jag var fortfarande på hans axlar för att inte drunkna i det djupa vattnet. Jag kunde inte hjälpa att skratta efter att jag dragit några djupa andetag för att få tillbaka luften i mina lungor. Justin skrattade också. Hans ögon glittrade av glädje, såväl som mina.
Sedan så MÅSTE jag bara få visa en kommentar jag fick igår, SÅ UNDERBART SÖT ATT JAG BARA VILL BÖLA ELLER NÅGOT.
Och glöm nu inte kommentera, vad tyckte du om kapitlet? Har du någon ide du vill dela med dig av! SKRIV DET :D
KOMMENTERA.
Chapter 23.- You didn’t want me to kiss you, huh?
Det ordnar sig, det gör det alltid.
Jag vände mig om och gick ut från mitt sovrum, mot köket, där han stod med ryggen mot mig, håret fortfarande rufsigt på huvudet och de mörkblå jeansen lågt på höfterna. Den vita t-shirten hängandes perfekt på den muskulösa överkroppen.
Det måste vara ett skämt, att den här attraktiva killen, som antagligen skulle kunna få vem som helst, kysste mig.
Men jag studerade honom när han vände sig om och log mot mig. Blicken lugn och stadig.
”Kom och sätt dig, jag har fixat frukost.” Han log och gjorde en gest mot det knökfulla bordet i köket och log, stort.
Det kanske inte var ett skämt, trots allt.
Jennas perspektiv:
Jag hade försökt att kolla på och möta Justins blick så lite som möjligt under dagen. Jag visste inte hur jag skulle reagera på den tidigare kyssen, skulle jag vara glad och hypad, osäker, nervös? Vad skulle hända nu? Skulle hela vårt vän-förhållande förstöras? Och skulle det i såfall ersättas med något större? Eller skulle det förstöras helt – ingen återvändo?
Skulle Justin åka nu?
Massor tankar snurrade runt i mitt huvud när jag stod med ryggen lätt lutad mot den stängda bildörren på eftermiddagen. Klockan var kvart över 5 och Justin kom traskandes över parkeringen. Jag såg honom i ögonvrån. Kollade dock inte upp för att möta hans blick, nervös över vad den skulle spegla.
”Är du sur på mig?” viskade han osäkert, jag undrade om jag någonsin hört honom så osäker och liten innan. Jag kunde inte hjälpa mig själv när jag kollade upp på hans en aning sorgsna ansikte. Jag skakade snabbt på huvudet, han svarade med att tilta det åt sidan.
”Jag är… Jag gissar att jag…. Jag är bara osäker..” viskade jag tillbaka. Lät armarna falla vid sidorna och kollade upp på honom, han såg så lång ut från min position. Lång, muskulös, vacker. Direkt när jag såg in i hans ögon kände jag hans perfekta läppar mot mina ännu en gång, jag ville ha dem där igen. Mitt undermedvetande hade gått runt och längtat efter dem hela dagen. Velat känna de där söta, mjuka, kyliga, fuktiga läpparna mot mina ännu en gång.
”Varför?” viskade han, en mjuk och tunn viskning. Min blick fästes genast på hans mjuka, perfekt formade läppar och jag drog ett djupt andetag.
”Jag… Jag vet inte.” viskade jag, rullade in läpparna i munnen och drog ett djupt andetag från näsan. Det lät nästan som en suck. Höll blicken på hans bröstkorg, det var inte nära lika jobbigt som att kolla in i hans ögon.
Han rättade till ryggsäcken på sin rygg innan han öppnade munnen för att prata.
”Du ville inte att jag skulle kyssa dig va?” frågade han, blicken var nere i marken och han drog ett djupt andetag när hans mening var över.
”Jo. Jo, det ville jag.” svarade jag, hjärtat pratade, och kollade upp i hans ögon, han mötte inte min ögonkontakt. Hans blick var fast i marken innan den långsamt gled upp över min kropp, för att tillslut möta min blick. Han sa inget, bara kollade på mig.
”Jag.. Jag gillar dig Justin.” viskade jag, men han hörde. Hans ögon lyste upp. Så som jag aldrig hade sett de lysa upp innan. Han hade alltid något grumligt över de, som om det var något som tryckte ner hans tillvaro. Antagligen någonting i hans förflutna. Något som redan hänt, han redan hade gjort. Inget han kunde ändra nu. Inte i efterhand.
Rädsla glimtade till i hans ögon, snabbt, knappt synbar.
Sedan var det grumliga borta, jag såg rakt in i hans ögon och rakt in i honom. Hans själ. Tyvärr inte tankar, det var så mycket jag undrade.
”Jag gillar dig med, Jenna.” viskade han, rysningar for över min kropp när jag hörde hans mjuka röst säga så. Men så mycket känsla.
Jag kunde inte hjälpa mig själv när ett litet, men synligt leende spred sig på mina läppar.
Han drog ett djupt andetag, ett litet leende formades även på hans läppar.
”Och jag tycker att vi… Vi kan se vad det blir av det… Fattar du? Om vi passar ihop och så..” Hans vanliga lite kaxiga image var borta, struken och ersatt med en osäker Justin. Hans blick följde bilarna bort över parkeringen, flög iväg mot gymmet, som om han skulle gå tillbaka och sätta sig utanför precis där jag hittat honom för ungefär en månad sedan.
”Jag håller med..” viskade jag tillbaka, vågade inte gå fram och krama honom eller något, vi bara stod där och slängde förstulna blickar mot varandra, och hur mycket jag än ville gå fram och krama honom - krama bort oron i hans ansikte - vågade jag inte. Jag visste inte vad jag var rädd över, jag bara vågade inte.
Efter en liten stund av blickar och bubblande känslor inuti satte vi oss i bilen och körde hemåt under tystnad. Jag var nervös inför dejten i kväll och undrade vad jag skulle ha på mig. Sådant man alltid undrade när man skulle iväg någonstans.
”Justin?” frågade jag försiktigt när vi kommit in i hissen, han vände sig mot min med ett leende. Jag fäste blicken på de små svarta hårstråna på hans överläpp när han svarade.
”Ja?” svarade han tillbaka.
”Ska vi fortfarande på en… Dejt ikväll?” frågade jag försiktigt, hans ansikte sprack upp i ett leende.
”Ja, såklart. Och om det inte är för mycket begärt så undrar jag om jag kan få köra din bil ikväll.” svarade han, jag drog ett djupt andetag och skrattade till innan jag nickade.
”Visst, du kan få köra min bil om du vill.” svarade jag, kom och tänka på senaste gången han lånat min bil.
Kom och tänka på hissituationen jag fått tillbaka blickar från, kom ihåg alla de nära stunderna den dagen.
Det blev väldigt varmt i ansiktet, jag kände hur rodnaden spreds på mina kinder, men valde att ignorera, ville inte att Justin skulle märka den.
Men varför skulle jag någonsin få tur?
”Rodnar du?” viskade han, med skratt i rösten. Inte hånande, bara glatt. Jag skakade på huvudet och tänkte mina röda kinder med händerna, faktiskt så täckte jag hela ansiktet med händerna. Plötsligt kände jag hans kropp nära min, ett par händer som ett par handklovar runt mina handleder. Ryggen mot hissensvägg.
”Tillbakablickar från vad som hände i denna hiss…?” viskade han, fortfarande skrockande. Jag skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att låta ett fnitter slinka igenom min stängda mun.
”Det tror jag.” Jag fnittrade än en gång och skakade på huvudet. Han drog bort mina händer från mitt ansikte, utan att så mycket som känna mitt motstånd. Han kollade ner på mig, och mina röda kinder och ett stort leende spreds på hans läppar. Hans bruna ögon mötte mina när han studerat mitt ansikte klart och jag kunde inte låta bli att le. Hans leende smittade av sig. Han sneglade ner på mina läppar och sedan upp i mina ögon igen.
”Får jag?” viskade han, sneglade ännu en gång ner på mina läppar. Jag höjde händerna till hans överarmar och andades tungt, sedan nickade jag. Jag förstod vad han ville, och jag ville också.
Han log och kollade djupt in i mina ögon, tryckte upp mig ännu lite mot väggen, tryckte sig ännu lite närmre mig. Studerade mina läppar, som längtade efter hans. Studerade mina käkben, samtidigt som jag studerade hans. Hissen var helt tyst, det enda som ekade mellan väggarna var våra uppspelta andetag – och mitt bultande hjärta. Han höjde handen och kupade den om min kind innan han lutade sig ner, fortfarande med ögonen djupt fästa i mina. Jag drog ett djupt skakigt andetag och höjde händerna, och armarna, ännu mer för att linda de runt hans hals.
Precis när jag tänkte radera mellanrummet mellan oss och placera mina läppar på hans plingade hissen till, vilket talade om att vi var på rätt våning. Jag hörde hur dörrarna öppnades, samtidigt som ett stort leende spreds på Justins läppar. Han backade bakåt, bort ifrån mig, men han tog tag i min hand och drog mig efter sig samtidigt som hissen fylldes med familjen som jag delade våningen med. De hälsade glatt på mig, samtidigt som de kollade lite fundersamt på Justin, jag hälsade så gott jag kunde tillbaka. Fortfarande med blicken fäst i Justins ögon, sneglade bara kort på dem lite då och då.
Justin drog ut mig från hissen och drog mig närma sig, hans bröstkorg mot min, andetag, händer, andetag. Jag andades tungt. Kände mig borta med honom så nära, hans leende, hans läppar, hans ögon, hans ansikte, hans allt. Han placerade mina händer på sina axlar och skrattade åt mig.
”Ta det lugnt babe, vi har tid för det någon annan gång.” viskade han, med sin kind mot min, läpparna mot mitt öra. Läpparna nära mitt öra, nära. Andetag, hans varma andetag mot min kind.
Min mage gjorde en bakåtvolt när han kallade mig ”babe” – ett ord som aldrig lämnat hans läppar innan – i alla fall inte till mig. Jag log när han drog mig mot dörren, fortfarande med ett fast grepp runt min hand med sin. Hans hand var stor i jämförelse med hans, men det kändes bra, väldigt bra. Våra händer passade bra ihop, som om det var gjorda för varandra. Jag kramade om hans hand hårt och drog upp min nyckel till lägenheten snabbt.
~
Justin hade bundit fast en av mina få halsdukar runt mitt huvud, för att jag inte skulle se vart vi var påväg. Han hade sagt att jag kunde ta på mig vad jag ville, att han ändå hade med sig vad jag skulle behöva senare. Den enda regeln han hade på kläder var att det skulle vara bekvämt för mig att bära, så jag hade valt ett par rosa mjukisbyxor och en t-shirt, vit med något LA beach tryck. Han hade nickat gillande mot min outfit. Men jag hade känt mig oklädd och obekväm, ville helst klä mig fint, det var ju ändå en dejt.
Men nej, det var han som bestämde över denna dejt och han hade inte viljat ha det så. Alltså sa jag inte emot honom.
Han höll min hand hårt, släppte den ytterst få gånger för att ändra växel. Jag visste inte vart vi låg, men jag gillade att känna hans hand i min. Det var mysigt, jag hade inte hållit så många händer innan. Men det var en fantastisk känsla, något jag lätt skulle kunna vänja mig vid.
Jag kände hur han stannade bilen, allt blev knäpptyst, innan han tog till orda.
”Vi är framme, men du får inte ta av dig ögonbindeln, jag tar av den sedan, okej?” Jag nickade, ”Jag kommer snart över på din sida och hjälper dig ut, rör dig inte.”
”Får jag blinka?” Han skrockade för sig själv, gick ut från bilen och stängde dörren försiktigt efter sig. Nästa gång jag hörde honom var han på min sida, öppnade dörren, tog min hand och hjälpte mig ut från bilen. Han placerade sig själv bakom mig, med mina händer i sina och de sedan i ett grepp runt mig. Höll sig nära mig, antagligen för att jag inte skulle trilla över något jag inte kunde se. Eller av en annan anledning. Han höll mig framför sig, lät mig gå själv, men styrde mig, och bar mig över saker jag inte såg på marken. Jag tyckte inte om när han bar mig, men det var något jag kunde vänja mig vid. Jag gillade känslan av att känna mig lätt och tyngdlös. Även fast jag kände mig rätt tung i hans famn. Jag kunde känna hur marken blev mjukare under mina tygskor, som jag tagit istället för mina Jeffrey Champbells, jag visste ju inte vart vi skulle. Vad kunde det mjuka under mina fötter vara? Mjukt gräs? Sand? Efter ännu någon minut stannade vi, han hade flyttat armarna runt min midja och höll mig hårt mot sig med hakan lutad mot min hjässa. Han drog ett djupt andetag innan han sa, tyst;
”Jag tar av ögonbindeln nu.” Han släppte mig, drog av rosetten bak i bakhuvudet och jag fick plötsligt syn över den vackra utsikten jag hade. Vi var på stranden, i sanden, precis som jag trott. Vågorna rullade vackert in över sanden, mjuka söta vågor. Klockan var ännu inte så mycket, ändå var det inte mycket folk på stranden. Bara några få barnfamiljer, och ett par lite längre bort. Med blicken på oss, leendes. Innan jag hann besvara deras leende la Justin sina armar runt min midja igen. Lutade huvudet mot min hjässa, jag kände mig genast väldigt kort.
”Vad tycker du?” viskade han försiktigt. Ett stort leende spreds på mina läppar, samtidigt som jag svarade.
”Jag älskar det.”
”Det blir finare när det blir solnedgång, jag vet ingen privatstrand här, eller något privat ställe, men folket lämnar väll någon gång.” Han lär orolig, som om jag inte skulle gilla det. Jag gillade den sida av Justin, den försiktiga, oroliga. Även fast han inte hade något att vara orolig för.
”Det är perfekt Justin, ta det lugnt.” viskade jag innan jag vände mig om, och innan jag visste ordet av det hade jag slängt armarna om hans hals och kysste hans läppar mjukt. Drog fingrarna mjukt igenom hans hår och tiltade huvudet åt sidan för att fördjupa kyssen, utan att blanda in tungor. Han slingrade sina armar runt min midja och drog mig närmre sig, kysste mig mjukt, kärleksfullt. Om jag skulle vara ärlig trodde jag inte det skulle kännas såhär att kyssa Justin, jag trodde det skulle vara hårt, grovt och opersonligt. Men det var det inte, det var ömt och kärleksfullt, raka motsatsen. Och det gillade jag.
Efter en liten stund avbröt vi kyssen, kollade djupt in i varandras ögon och log stort. Båda två. Justins stora bruna ögon kollade glatt in i mina, stora. Fortfarande utan det där genomskinliga skynket jag så många gånger tidigare sett speglat i hans ögon.
Har haft prov och läxförhör idag, så mitt liv har sugit lite grann. Sedan handlat skor hela dan, men jag fixade ett par, och nu är kapitlet uppe med!
Ska vi satsa på 20 kommentarer? ;)
TACK för att ni håller statistiken uppe, även fast bloggen är så oaktiv c'':
ÄLSKAR ER. ∞♥ Ni är OTROLIGA.
jag är så hemskt ledsen
Chapter 22.- Hi
”Gud vad jobbig du är idag.” utbrast han och skrattade till, irriterat. Jag flinade till och innan jag ens tänkt efter hade jag tryckt mina läppar mot tatueringen på hans bröst. Kronan.
Vi blev helt stilla. Stämningen blev tyst och pinsam, läpparna brände efter hans hud och jag rullade snabbt in de i munnen. La mitt huvud ner utan att röra vid honom, men vägrade släppa greppet om hans hals.
”Fö-Fö-Förlåt.” viskade jag och han skakade snabbt på huvudet. Släppte inte greppet om mig heller. Det kändes plötsligt mycket jobbigt att ligga vid hans sida, och samtidigt som jag ville släppa honom ville jag inte. Det var mysigt att ligga såhär nära honom.
”Det är lugnt.” viskade han och lutade hakan mot min hjässa. Jag drog in ett djupt andetag innan jag reste mig upp ur sängen, försvann från hans varma famn för några minuter, och sprang genom rummet för att sätta på den lugna musiken på låg volym som jag alltid låg och lyssnade på när jag skulle sova. Jag sprang snabbt till sängen igen och kröp ner bredvid honom med brösten tryckta mot hans bröstkorg. Jag lyssnade tyst till den lugna musiken, och innan den andra låten hade börjat spelas sov jag.
Justins perspektiv:
Jag var förvirrad. Vad ville hon? Vad ville jag? Vad ville alla andra? Vad var vårt öde? Det lät chessy att tänka så, öde, jag hade svårt att tro att mitt öde var något annat än att ruttna i något dike, möjligtvis gränd, och dö, alldeles ensam. Jag hade inte haft någon vidare tur tills nu, så varför skulle det vända? Jag drog ett djupt andetag, drog in doften av hennes silkeslena hår. Hon hade vridit på sig i sömnen och låg nu med ryggen mot min bröstkorg, istället för att ha brösten upptryckta mot mina. Det hade tagit minst en timme för mig att somna igår, det enda jag hade kunnat tänka på hur nära hennes alldeles lagom stora bröst var, tryckta mot min bröstkorg, alldeles under mitt ansikte. Också hur nära hennes rumpa min hand var, om jag bara skulle sträcka ut den lite skulle jag nudda hennes trosor. Hon skulle inte märka om jag la min hand på hennes ena skinka, jag försökte intala mig de hela tiden. Men jag gjorde det aldrig, och jag hade inte en aning om vad som hindrade mig. Jag var så mycket starkare än henne, hon skulle aldrig kunna slita sig från mitt grepp, inte för att jag skulle våldföra mig på henne, bara känna lite.
Det var så längesedan.
Jag kände mig äcklig när jag låg här, med hennes kropp mot min bröstkorg och snuskiga tankar. Jag hade lust att spy när allt jag ville var att kupa min hand om hennes bröst, men inte för att göra något mot henne, bara få känna lite på henne.
Det skulle vara mysigt.
Jag skakade diskret på mig, vadfan tänkte jag på? Jag drog ett djupt frustrerande andetag och kollade ner på hennes sovande ansikte. Hennes mun var en aning öppen och hennes inbjudande läppar putade en aning utåt, som om hon ville känna mina läppar mot hennes lika mycket som jag ville känna hennes mot mina. Jag sneglade ner på hennes läppar. Hon var så vacker. Vacker, ja, inte sexig, inte het, inget sexobjekt. Hon var vacker. Så vacker. Jag höjde högra handen och smekte bort lite hår som trillat ner i hennes ansikte, jag böjde mig ner, sneglade på hennes läppar, fortsatte smeka hennes kind, jag var så nära på att göra det – när alarmklockan ringde.
Jag var ute ur rummet innan hon ens hade vaknat.
Jennas perspektiv:
Vi vaknade i tid dagen därpå. Justin avlägsnade sig från sängen precis när jag slog upp ögonen, jag hann bara se lite av hans rygg när han sprang ut ur mitt sovrum. Jag drog ett djupt andetag och suckade, stängde av alarmet och tryckte ner huvudet hårt i kudden igen. Kände inte alls för att gå upp. Det blev snabbt kallt i sängen och jag drog ett djupt andetag, sneglade upp och mot dörren. Varför gick han? Jag var alldeles för trött för att ens försöka tänka på det, min hjärnkapacitet var alldeles för låg såhär tidigt på morgonen. Jag drog ett djupt andetag och slängde benen över sängkanten. Min sovtröja, som jag endast sov i vid speciella tillfällen, hängde inte långt nedanför min rumpa när jag reste mig upp. Jag drog ett djupt trött andetag, innan jag tände lamporna och började gå mot min WIC för att ta på mig något inför dagen. Jag öppnade dörren intill min stora garderob och började leta i lådorna efter något att ha på sig. Jag började med att hänga ut en långtröja, med ett tryck av en tiger, jag hängde ett tunt midjebälte över tröjan. Sedan letade jag upp ett par tights, genomskinliga med små svarta hjärtan. Jag bestämde mig snabbt för att leta upp mina svarta Jeffrey Campbell med träklack och ha till, skorna fanns i hallen. Jag tog snabbt fram ett par svarta spetstrosor och en matchande bh, drog av mig de få kläderna som befann sig på mig och drog på mig de nya kläderna istället. Jag gick ut till mitt rum igen och satte mig framför spegeln där mitt smink befann sig, jag sminkade mig ytterst lite och borstade håret noga innan jag rufsade till det lite för att få det lite livligare. Jag drog ett djupt andetag och log mot mig själv i spegeln innan jag reste mig upp och gick tillbaka till sängen, jag satte mig ner i den och drog upp min mobil för att kolla klockan när jag hörde fotsteg mot dörröppningen. Jag kollade upp från mobilskärmen och rakt in i Justins stora bruna ögon. De glänste i ljuset från lamporna jag tidigare tänt i mitt rum. Han lutade sig mot dörrkarmen och kollade rakt på mig utan att säga något.
”Hej?” sa jag frågande, han log, snabbt, och svarade:
”Hej.”
”Vad vill du göra efter jobbet?” frågade jag försiktigt, mest för att slippa den pinsamma tystnaden som skulle uppstå annars, han drog ett djupt andetag och kollade runt i rummet. Följde alla väggarna med blicken, fastnade med blicken i spegeln, där han antagligen kunde se sig själv, och gled sedan ner på golvet. Sedan mötte han ännu en gång min blick. Han drog ännu en djupt andetag, sneglade ner under mina ögon, och mötte sedan min blick samtidigt som han började prata.
”Jag vill testa en grej.” sa han tyst, kollade ner i marken snabbt innan han fortsatte, ”om allt blir fel, snälla, se mig precis på samma sätt som innan.. Det jag vill testa, okej? Låtsas som om jag inte gjorde något.” viskade han, han såg osäker ut. Drog ett skakigt andetag samtidigt som jag nickade.
”Okej.”
”Lova mig.”
”Jag lovar. Vad ska du göra?” Han drog ett djupt andetag och tog några långsamma steg mot mig. Jag satt en bit inpå sängen, fortfarande med mobilen i handen. Jag drog ett djupt andetag och kollade upp på honom, hans ögon mötte mina, och sneglade sedan ner på något under mitt ansikte. Kollade han in mina bröst? Eller så kollade han på mina läppar...
Han satte sig framför mig i sängen, med ryggen mot dörren och ansiktet mot mig. En bubblande känsla spred sig i magen när han kom så nära, som den alltid gjorde när han kom nära mig. Han kollade djupt in i mina ögon, sedan läppar, sedan ögon igen.
”Hata mig inte.” bad han tyst. Jag skakade knappt synbart på huvudet, men han såg.
Han böjde sig försiktigt fram mot mig, hans blick flackade mellan mina ögon och mina läppar, jag drog ett skakigt andetag när jag förstod vad han skulle göra. Hans ögon lugnade mitt rusande hjärta en aning och jag ryckte knappt till när han placerade sin vänsterhand om min nacke, under håret. Han lutade sig bara närmre och närmre mig, när det endast var några centimeter kvar mellan våra läppar placerade jag min tumme och pekfinger under hans haka, för att dra honom mot mig den sista biten.
Hans perfektformade läppar kändes ännu bättre pressade mot mina än jag hade trott innan. De var som om våra läppar var gjorda för varandra, som två unika pusselbitar. Jag kände hur jag föll bakåt i sängen och hörde en duns när mobilen föll ner på golvet. Men vi brydde oss inte, jag särade på mina ben så att han skulle kunna placera sig mellan de, vilket han också gjorde, tryckte dock ingen tyngd på mig. Han masserade mina läppar mjukt och jag pausade i några sekunder för att ta ett djupt andetag, innan jag ännu en gång kysste honom försiktigt. Hans läppar var ivriga – men försiktiga – något jag uppskattade då jag var ny med detta, visst hade jag kysst killar förr, men det var länge sedan. Mycket länge sedan.
Jag släppte hans haka med min tumme och pekfinger, för att dra båda händerna över hans käkben och mot hans nacke, började snabbt fingra på det korta håret i hans nacke. Jag kände hur han rös till under mina fingrar. Hans händer fingrade lika så i min nacke, smekte min kind, gled in i mitt hår, drog lite i det; som för att känna om det verkligen var på riktigt. Jag lutade huvudet åt sidan och drog ner hans huvud ännu längre mot mig, om det ens var möjligt, samtidigt som jag kysste hans mjuka läppar.
Jag väntade enda in i det sista med en andningspaus, och när våra läppar tillslut slets från varandra andades vi båda som om vi sprungit maraton. Jag öppnade snabbt mina ögon och kollade djupt in i hans vackra bruna ögon, så levande, så vackra. Jag kunde inte hjälpa mig själv när jag smekte hans kind lutade mig fram mot honom, för att placera ännu en kyss på hans mjuka sockersöta läppar. Folk som pratade om fjärilar i magen var ute och cyklade, jag hade inte en aning om vad för djur som klampade runt i min mage just i detta ögonblick.
”Vad gör du?” viskade jag, avbröts av mina snabba andetag. Ett stort leende spreds på hans läppar-
”Vad ser det ut som om jag gör?” viskade han tillbaka, sneglade ner på mina – antagligen – svullna läppar. Jag svarade inte.
Jag andades tungt, kände hans högra arm runt min rygg, antagligen för att inte belasta mig med all sin tyngd. Ett leende spred sig på mina läppar, ett riktigt från öra-till-öra-leende. Hans andedräkt luktade gott av mint och jag stelnade snabbt till under honom.
”Åh, herregud.” viskade jag samtidigt som jag la handen över munnen. Skyddade honom från min förskräckliga andedräkt.
”Vadå?” viskade han undrande, fortfarande med ett leende på sina läppar. Varför spydde han inte?
”Jag har världens sämsta morgonandedräkt.” sa jag och försökte öppna munnen så lite som möjligt, rädd för att odören kunde ta sig igenom min hand. Han rynkade pannan och skakade på huvudet.
”Nej det har du inte, sluta prata strunt.” svarade han och sneglade ner på handen som jag höll framför munnen, för att gömma läpparna och skydda honom från den hemska odören. Som tyvärr kom från min mun. Jag försökte andas så lite som möjligt, fortfarande för att kyssa honom.
”Varför gjorde du så?” viskade jag, chockad, kollade djupt in i hans ögon, som för att leta efter svaret där. Han låg fortfarande över mig, höjde ena ögonbrynet och kollade förvirrat ner på mig.
”För att jag viljat göra det en längre tid.” Jag höjde ögonbrynen och sneglade ner på hans läppar.
”Aha.” viskade jag, tafatt. Visste inte vad jag skulle svara. Jag hade viljat kyssa honom ett tag med, i smyg, förutom igår när den känslan hade tagit kontrollen och jag hade placerat mina läppar på hans krontatuering.
Men det var ett undantag.
”Du ville inte det va?” viskade han, tyst, som om han skulle göra sönder något om han pratade högre. Jag kollade upp på honom, leendet hade blivit utbytt mot en sårad, ledsen min. Jag drog handen som jag inte höll för munnen till hans kind och smekte den mjukt, samtidigt som jag nickade.
”Jo.” viskade jag tillbaka, hans ledsna uttryck byttes ut mot ett lättat. Sedan ett leende. Han drog fram handen han tidigare haft bakom min nacke till min kind och smekte den mjukt, innan han kysste min panna. Jag blev genast ännu en gång röd om kinderna, visste inte vad jag skulle göra. Han stannade läpparna där, tog ett djupt andetag och viskade:
”Jag skulle vilja ta med dig på en dejt. Jag har tänkt på det ett tag, inte länge, men någon dag, du vet…. Börja någonstans..” viskade han, jag fattade vad han menade med att vi skulle ”börja-någonstans”, han menade med ett förhållande – med kärlek. Jag började tok-le, men han såg det inte, eftersom att jag fortfarande hade handen över munnen.
”Jag skulle älskat att gå på dejt med dig. Vart ska vi?” Han flinade lurigt, och höjde ögonbrynen.
”Som om jag skulle berätta det för dig.” skrattade han, och reste sig sedan upp från sängen. Lämnade mig helt ensam kvar på lakanen, jag kände mig kall och övergiven. Men vågade inte säga något om det, så jag fixade till min klädsel med ena handen och Justin studerade mig en sista gång innan han stack, antagligen till sitt rum eller köket för att duka fram frukost. Hans bruna hår var rufsigt och hans bruna ögon vilade djupt in i mina, som om de kunde se rakt igenom mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, hur skulle man reagera när någon kysste en för första gången?
Och dessutom bodde han i min lägenhet, han bodde hos mig. Hur skulle man reagera då? Jag hade inget emot att han bodde här, tvärtom, jag tyckte om att ha honom här.
Men hur skulle det bli nu? Han hade faktiskt visat att han tyckte om mig, som mer än en vän. För man kysste väll inte sina vänner? Nej, det gjorde man inte. Och i sådana fall på kinden; jag kysste Charlie på kinden ibland. När jag var på riktigt bra humör, eller om hon hade gjort något helt underbart.
Tanken upprepades i mitt huvud - Han hade visat att han tyckte om mig, som mer än en vän – jag blev sprallig av den. Ställde mig framför spegeln och fixade till mitt hår ännu en gång, det hade rufsat till sig och jag borstade till det med borsten som låg på bordet. Jag la fram det, så att det låg till precis under brösten, en aning vågigt. Jag drog ett djupt andetag och kollade djupt in i mina ögon. Drog några djupa andetag samtidigt som jag kände den rusande känslan av nervositet i bröstet. Hur skulle jag bete mig runt honom nu? Jag drog in ännu ett djupt andetag.
Det ordnar sig, det gör det alltid.
Jag vände mig om och gick ut från mitt sovrum, mot köket, där han stod med ryggen mot mig, håret fortfarande rufsigt på huvudet och de mörkblå jeansen lågt på höfterna. Den vita t-shirten hängandes perfekt på den muskulösa överkroppen.
Det måste vara ett skämt, att den här attraktiva killen, som antagligen skulle kunna få vem som helst, kysste mig.
Men jag studerade honom när han vände sig om och log mot mig. Blicken lugn och stadig.
”Kom och sätt dig, jag har fixat frukost.” Han log och gjorde en gest mot det knökfulla bordet i köket och log, stort.
Det kanske inte var ett skämt, trots allt.
Vad tyckte ni om detta? Jag SUGER verkligen på att förmedla känslor mellan personer..... Alla blir så kalla när jag skriver... gah.
(ni fattar föresten inte hur länge jag har planerat att ha med den gifen o.o)
DEEEERAS FÖRSTA KYSS OOOOOOMMMMGGGGG VAD SÄGER NI OM DETTA!?!?!?!?!?
KOMMENTERA SOM SMÅ GALNINGAR!
Chapter 21.- Let me guess
”Din flickvän?” viskade jag och han vände sig om mot mig, rynkade pannan ännu mer, innan rynkan slätades ut.
”Vi var aldrig tillsammans, jag träffade henne någonstans, vi knullade, glömde kondom och hon blev gravid.” han sa det så enkelt. Som om det inte alls var en stor grej, som om han knullade tjejer utan kondom och fick flickor gravida varje dag. Jag rynkade pannan.
”Jag skulle aldrig göra något sådant nu Jenna, okej? Ta det lugnt, få inte panik, jag kommer inte våldta dig.” När han sa det så lät det så fånigt, så jag började skratta. Han skrattade han också, jag drog upp täcket som hade glidit ner lite, över oss och kröp lite närmre honom.
”Okej.” svarade jag bara kort.
”Okej.” svarade han tillbaka. Jag skrattade till och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Andades djupt, ut och in, ut och in. Ut genom munnen, in genom näsan, och så om igen. Jag hade huvudet i höjd med hans grekiska-bokstäver tatuering och såg därför kronan ganska bra från min placering. Jag följde den med blicken samtidigt som jag kände hur jag bara blev tröttare och tröttare. Tillslut somnade jag. Jag kunde känna det brännande märket efter Justins läppar på min hjässa innan jag föll djupt ner i lugn sömn.
Jennas perspektiv:
Jag satt framför Justin med tröjan uppdragen. Hans korta naglar lämnade små röda märken på min rygg när han kliade, jag såg dem inte, men jag visste att de var där. Vi hade satt på en film på min data, någon tragisk komedi som var urdålig. Det hade vi båda konstaterat efter 10 minuter och ingen av oss kollade på den. Jag hade huvudet nerlutat mot mitt knä och ögonen slutna. Jag höll i min tröja vid axlarna, blottade ändå hela ryggen och en bra bit av magen, även lite av behån. Håret var uppsatt i en hög slarvig knut. Min tröja var en enkel vit långärmad t-shirt med V-urringning och till hade jag ett par mjukisshorts, mycket bekvämt.
”Hur kan det här även va skönt?” frågade Justin chockat, fortsatte till min lycka in att klia.
”Det är det.”
”Jag tror dig inte.” Jag suckade och vände mig bak mot honom med ett leende.
”Ska jag bevisa att det är skönt?” frågade jag, han nickade snabbt. Samtidigt som han höjde sina en aning buskiga ögonbryn. Hans vackra bruna ögon kollade rakt in i mina och en aning pirrande känsla spreds i min kropp. Han drog bort händerna från min rygg och jag pekade på stället jag tidigare suttit.
”Lägg dig ner, på mage.” sa jag bestämt, han nickade och gjorde som jag sa. Jag satte mig i skräddaställning bredvid honom, nästan på precis samma ställe för han tidigare suttit och väntade på att han skulle lägga sig tillrätta. När han gjort det drog jag försiktigt upp hans tröja till axlarna. Han rös under min lätta beröring, jag började med att dra mina fingertoppar mot hans rygg, väldigt mjukt. Smekte honom mjukt över ryggen. Han slappnade snabbt av framför mig, efter en liten stund började jag dra naglarna mot hans rygg istället. Han hade små födelsemärken på sin rygg, jag drog försiktigt mina naglar över de, ville inte klia av en av misstag.
Även fast det inte var så stor risk.
Det var sent, klockan var minst 12 på natten, jag fattade egentligen inte ens varför vi hade envisats med att sätta på en film så sent, men vi var unga och dumma. Dessutom skulle vi båda upp och gå till jobbet imorgon; Justin skulle träna. Men man kunde säga att det var hans j0bb, han var ju där nästan varje dag. Jag fattade inte hur han orkade, träna, varje dag. Det skulle jag aldrig klara av.
”Hur orkar du träna varje dag?” frågade jag försiktigt efter en liten stund, han vände blicken mot mig och kollade trött upp i mina ögon. Hans blick var dimmig och jag såg hur trött han var.
”Jag gillar att träna, det får mig att..” han gäspade stort, ”tänka på annat, typ.”
”Vad är det du inte vill tänka på då?” viskade jag och lutade mig ner mot honom. Han drog ett djupt andetag, slöt ögonen och svalde hårt innan han svarade:
”Min familj tror jag.”
”Berätta om dem.” Han skakade på huvudet.
”Nej, inte nu.” svarade han kort, jag nickade, även fast han inte såg det, och fortsatte klia honom på ryggen under tystnad. Tystnaden blev en aning tryckt, ingen av oss sa något. Och eftersom att han nekat min tidigare önskan om att få höra om hans familj, ville jag inte bryta tystnaden, vad skulle jag säga? Jag hade inte en aning.
”Berätta om din familj.” viskade han efter en stund pinsam tystnad, fortfarande med ögonen slutna.
Om jag vågade skulle jag vilja smeka den lena huden på hans kinder, känna hans varma hud mot mina fingertoppar ännu en gång.
”Vad ska jag säga?”
”Har du några syskon?” Jag skakade på huvudet, men svarade sedan i tal också.
”Nej, ensambarn.”
”Hur är dina föräldrar?”
”Retliga. Jag vet inte riktigt. Snälla tror jag? Inte elaka i alla fall. De skulle bli galna om de visste att du var här, mest pappa, men även mamma.”
”Varför?” frågade han försiktigt och kollade upp på mig. Jag höjde ögonbrynen, fortsatte klia på hans rygg.
”Är inte det rätt uppenbart? Det bor en person i min lägenhet – som dessutom råkar vara kille.” svarade jag och flinade till, min pappa skulle bli galen om han visste att Justin bodde här. Han skulle aldrig mer litat på mig och tvingat mig flytta tillbaka till Washington, i alla fall försökt att tvinga mig att flytta tillbaka. Det hade aldrig fungerat. Justin skrattade till.
”Jag är inte farlig.” skrattade han, ett stort flin var placerat på hans läppar.
”Nej, men alla verkar tro det.” flinade jag och himlade med ögonen. Han rynkade pannan frågade.
”Vilka alla?”
”Mina föräldrar skulle tyckt det och Evan tyckte det, tycker det antagligen fortfarande.” Jag himlade med ögonen och kollade ner på honom, där han låg helt avslappnad på mage framför mig.
Han skrattade till, ”Det är ju knappast som att jag slått dig.” han flinade. Jag skakade på huvudet med ett leende placerat på läpparna.
”Nej, inte än i alla fall.” sa jag med rösten droppande av ironi. Hans blick blev allvarlig.
”Jag kommer inte slå dig.” svarade han snabbt. Jag log och la mig ner bredvid honom, fortfarande kliandes på hans rygg. Jag låg på sidan med huvudet vinklat mot honom och han låg på magen kollandes på mig. Jag log lite smått, slutade klia honom några sekunder för att dra bort en hårslinga som fallit över ansiktet, men började sedan klia honom igen.
”Jag vet. Jag skojade bara.” Han slöt ögonen.
”Inget att skoja om.” Jag kröp en aning närmre honom, för att visa att jag inte skulle sagt så, för att bara krypa tät intill för att få känna hans kroppsvärme.
”Förlåt.” viskade jag och han drog in en djupt andetag för att sedan dra ut det genom näsan. Han skakade på huvudet och sneglade på mig med halvöppna ögon.
”Jag överreagerade.”
”Mm.” viskade jag och fortsatte dra fingernaglarna mot hans rygg. Han log smått, slöt sedan ögonen igen och drog ett djupt andetag innan han kröp närmre mig med. Jag fortsatte dra naglarna mot hans bara hud, började göra små mönster, skriva och rita siffror.
’Jag tror jag gillar dig.’ Skrev jag försiktigt. Han öppnade ögonen och kollade på mig, jag trodde först han hade förstått vad det stod innan han tog till orda:
”Skriver du?” Jag log och nickade.
”Ja.”
”Låt mig gissa.”
Han gissade vilt, hade antagligen inte en aning om vad jag skrev eller menade med någonting, men han gissade ändå, på allt mellan himmel och jord. Tillochmed snuskiga ord lät han hoppa ut från sin mun som små svordomar, allt jag kunde göra var att skratta. När vi skrattat klart låg vi tysta, nära varandra och andades. Jag fattade inte vad vi höll på med, någon av oss. Vad var vi? Vi hade inte varit mer intima än att kramas och sova tillsammans, utan beröringar. Bara sova. Utan något intimt.
Förutom den gången det åskade, och morgonen efter. Men den dagen och morgonen hade vi båda nästintill förträngt. Tror jag. Vi hade inte pratat om det mer i alla fall. Och tur var väll det, jag ville inte veta vad han tänkte om det. Tänk så tyckte han att jag var konstig och bara ville förtränga det? Ångrade sig.
Han hade sagt att det var lugnt, men jag var ändå orolig.
Men varför skulle vi då ligga såhär nära nu? Jag drog ett djupt andetag och slöt ögonen samtidigt som jag kände tröttheten ta över.
”Trött?” viskade Justin efter en liten stund, mitt kliande på hans rygg hade slutat och nu låg min handflata bart på hans rygg.
Jag nickade till, ”Mm.”
”Ska vi sova?”
”Du får sova här inne om du vill”, viskade jag, ”det är mysigt med sällskap.” Han nickade, log och la sig på sidan, så att jag inte nådde hans rygg längre, sedan la han armen runt mig och drog mig mot sin bröstkorg. Jag drog ett djupt andetag och kollade försiktigt upp på honom.
”Ska vi inte borsta tänderna och lägga oss riktigt?”
”Vi ligger väll riktigt?” flinade han ner mot mig och jag suckade tyst, himlade med ögonen och nickade.
”Jo, men du fattar vad jag menar.” Han nickade och log.
”Ja.” Efter en liten stund reste vi oss upp, begav oss mot toaletterna och borsta våra tänder. Gjorde våra behov, enskilt, och gick sedan tillbaka till min säng för att en aning obekvämt och genant lägga oss ner bredvid varandra. Först en bit ifrån varandra, sedan närmre, jag skyllde tyst på att jag var kall och frös när jag la mig tätt emot hans bara bröstkorg, han flinade utan att påpeka min uppenbara lögn. Det var sjukt varmt under täcket, något han visste. Han la handen mjukt omkring min kropp och tryckte kinden mot mitt huvud.
Jag drog ett djupt andetag innan jag bröt den spända tystnaden.
”Du har bott här i en månad nu.” viskade jag. Han ryckte till, antagligen förvånat, bredvid mig, tätt intill.
”Har jag?” Jag nickade.
”Det var inte meningen att det skulle bli så länge”, viskade han, jag hörde på honom att han funderade, ”vill du att jag ska dra så gör jag det.” viskade han sedan, jag skakade snabbt på huvudet.
”Nej, jag gillar att ha dig här, det är roligt med sällskap.” log jag, även fast han inte kunde se mitt leende.
”Jag gillar att vara här.”
”Hur länge hade du tänkt vara här?” viskade jag, böt ämne snabbt. Han hummade till för sig själv, svarade sedan:
”En till två veckor, kanske?” svarade han, och fick det att låta som en fråga.
”Vad hade du tagit vägen sedan?”
”Jag vet inte… Gått iväg någonstans, åkt tåg någonstans, jag vet inte riktigt.”
”Vad fick dig att stanna?” Av någon anledning var jag rädd att han skulle säga någons namn, som om det var hon som fått honom att stanna; eller honom.
”Du.” svarade han lätt. Lutade hakan mot mitt huvud.
”Varför?”
”Jag vet inte. Vad är det för frågor du frågar egentligen? Vad vill du komma fram till?”
”Rymmer du?” frågade jag sedan, frågan kom från ingenstans, jag hade inte en aning varför jag frågade den, den bara kom. Jag hade inte ens tänkt på den innan.
Han skakade på huvudet, bet ihop käkarna. Jag drog in hans doft genom näsan, han luktade en blandning av Justin och rök.
”Nej, min familj kastade ut mig, remember?” frågade han, inget leende, ingenting. Bara slutna käkar.
”Just det.” sa jag och drog ett djupt andetag.
Rummet var nästan helt mörkt, det enda som lös upp rummet var min lampa som spred ett dimmigt ljus runt i rummet. Gardinerna var fördragna för de stora panoramafönstren och dörren till min garderob var stäng. Radion stod avstäng på sin plats. Vi låg hopslingrade i de tjockatäckena, även fast det var sent och mörkt ute tryckte värmen emot mitt ansikte som var det enda som var över täcket av min kropp, och mina händer som var runt Justins hals. Det var alldeles för varmt för att vara natt, men så varma var nätterna i Los Angeles.
Plötsligt kom jag på en sak som Justin sagt precis när vi träffats.
”Du hade en bil innan va….?” frågade jag försiktigt. Han nickade, långsamt, och svarade med ett utdraget:
”Mm.”
”Vilka var killarna du snackade om när vi träffades?”
”Vilka?” Jag hörde att han spelade dum, han visste precis vilka jag tänkte på.
”De som förstörde din bil.” svarade jag, tänk vad mycket som hade hänt sedan dess, min ’en-gång-i-månadens-dag’, festen, åskan, stranden, fåra små fighter. Och nu var vi här, efter en månad.
”Några gamla vänner.” svarade han bara kort.
”Varför förstörde de din bil?” Han ryckte på axlarna.
”Jag vet inte.” jag trodde honom inte, han visste visst, såklart han visste. Eller, det trodde jag i alla fall.
”Berätta om din familj.” viskade jag. Han suckade och slappnade, antagligen irriterat, av emot min kropp.
”Nej, någon annan gång, god natt.” Jag suckade.
”Varför?”
”Jag vill inte.”
”Snälla.”
”Gud vad jobbig du är idag.” utbrast han och skrattade till, irriterat. Jag flinade till och innan jag ens tänkt efter hade jag tryckt mina läppar mot tatueringen på hans bröst. Kronan.
Vi blev helt stilla. Stämningen blev tyst och pinsam, läpparna brände efter hans hud och jag rullade snabbt in de i munnen. La mitt huvud ner utan att röra vid honom, men vägrade släppa greppet om hans hals.
”Fö-Fö-Förlåt.” viskade jag och han skakade snabbt på huvudet. Släppte inte greppet om mig heller. Det kändes plötsligt mycket jobbigt att ligga vid hans sida, och samtidigt som jag ville släppa honom ville jag inte. Det var mysigt att ligga såhär nära honom.
”Det är lugnt.” viskade han och lutade hakan mot min hjässa. Jag drog in ett djupt andetag innan jag reste mig upp ur sängen, försvann från hans varma famn för några minuter, och sprang genom rummet för att sätta på den lugna musiken på låg volym som jag alltid låg och lyssnade på när jag skulle sova. Jag sprang snabbt till sängen igen och kröp ner bredvid honom med brösten tryckta mot hans bröstkorg. Jag lyssnade tyst till den lugna musiken, och innan den andra låten hade börjat spelas sov jag.
hinnerinteskrivanågothärpanik
KOMMENTERA.Chapter 20.- Your girlfriend?
”Jag kan hålla om dig om det känns bättre?” viskade han, och fick det att låta som en fråga, även fast han redan höll om mig. Jag nickade och han höll om mig hårdare mot sitt bröst. Hans händer började göra små figurer, bokstäver, siffror och andra små roliga mönster på min rygg och jag försökte koncentrera mig på de istället för på åskan och blixtarna som mullrade utanför fönstret.
När det mörka rummet lystes upp av en blixt stängde jag ännu en gång ögonen som jag av misstag råkat öppna. Jag gnällde till, men försökte ännu en gång koncentrera mig på Justins fingrar mot min rygg.
”Djupa andetag.” viskade han och rullade försiktigt runt oss, så att han låg över honom med kinden pressad mot hans bara bröst. Jag kände täcket mot mina bara ben och Justis kind mot min hjässa.
Direkt när jag hade börjat känna mig trygg med Justin kände jag hur trött jag egentligen var, jag kunde knappt hålla ögonen öppna längre och tänkte bort åskan så mycket som jag kunde. Jag hade händerna på lakanet på båda sidor av oss och orkade inte ens tänka på hur jag låg. Positionen skulle antagligen inte vara skön om jag var klarvaken, men det var jag inte, så den var skön. Även fast Justins mage var hård mot min. Jag drog ett djupt andetag och kände hur sömnen tog över mer och mer, Justins små mönster och figurer kändes mindre och mindre och åskan blev allt svårare att höra. Jag drog ett sista djupt andetag innan jag föll i djup sömn.
Jennas perspektiv:
Jag vaknade precis på samma ställe som jag somnat, med hela kroppen över Justins. Jag hade dock dragit mig själv uppåt lite, min kind var istället för att vara pressad mot hans bröstkorg, pressad mot hans kind. Mina armar var höjda till hans hår och jag fingrade automatiskt med naglarna i hans hårbotten när jag vaknade.
Den första tanken som dök upp i mitt huvud var att Justin antagligen var död, hans lungor hade säkert pressats ihop alldeles för mycket under natten och han hade säkert inte fått någon luft. Jag skulle med säkerhet bli åtalad för mord. Sedan kände jag hans varma utandning mot min nacke, och hur min kropp försiktigt lyftes upp och ner när han drog in och ut luft ur lungorna. Jag tänkte precis rulla ner från hans kropp och lägga mig bredvid honom istället när jag kände hans stenhårda grepp runt min rygg. Jag drog ett djupt andetag och släppte hans hårbotten med mina naglar för att placera de på hans händer på min rygg istället, jag försökte hjälplöst bända upp hans knutna händer med mina morgontrötta nävar. Jag gav upp efter bara några sekunder och bestämde mig för att försiktigt väcka honom istället, men direkt när jag lät min blick glida över hans ansikte var jag som fast, hans hjälplösa trötta ansiktsuttryck fick musten att tryckas ur mig och jag ville inte längre väcka honom. Inte resa mig eller ens röra mig, därför tog jag stöd med armbågarna över hans axlar och studerade hans sovande ansikte. Munnen var hopknycklad och liten och hans ögonbryn var rynkade, han såg ut som ett litet barn när han sov. Inte alls som han gjorde på dagarna, ibland kunde jag rentutav bli en aning chockad när jag fick se hans evigt spända ansikte. Inte alla dagar, men ibland. Man kunde nästan se hur seriösa tankar rusade runt i hans huvud och tog upp hela hans tankeförmåga. Och hans ögon, jag hade aldrig sett de glada, inte på riktigt. Visst var han glad ibland, log och skrattade, men ögonen hängde inte med. Det fanns alltid ett skynke över dem, som om något gömde sig långt in i hans hjärna, något viktigt, seriöst. Jag undrade var det var, kanske något om hans förflutna. Hans historia kanske inte var så enkel och entonig som många andras, inte för att jag någonsin trott det. Direkt när man kollade på honom visste man att något inte riktigt var som allt annat. Hans sätt att vara var annorlunda, men jag kunde inte sätta fingret på hur. Kanske vi ännu en gång kom tillbaka till hans förflutna. Jag visste inte, och jag visste inte om jag skulle våga fråga.
Hans ansikte rynkades ut och hans hud blev mjuk och slät. Några röda liggmärken spred sig över hans kind, jag släppte min haka med den ena handen och drog försiktigt tummen över den mjuka, röda ytan. Håret låg fortfarande rufsigt på hans huvud, lite gyllenbrunt hår hängde ner för hans panna, fullbordade hans ansikte perfekt. Många skulle nog beskriva pojken under mig som snygg eller tillochmed sexig. Jag skulle beskriva honom som vacker. För det var just det han var, vacker. Som mest när han låg här, hjälplös och liten under mig.
Jag höjde handen och smekte hans kind mjukt, några mörka hårstrån var synliga på hans överläpp, inte många, och inte så att det var störande. Men ändå så att man kunde se dem. Jag hade en känsla av att han skulle få fler, ju äldre han blev. Hans läppar flämtade ljusrosa, halvöppna. Mjuka, fuktiga.
Jag kände hur Justin spände sig under mig, jag drog snabbt bort händerna från hans ansikte och kollade istället på honom när han sträckte på sig och tillslut öppnade ögonen. Han blinkade några gånger, eftersom att rummet fortfarande var skuggigt och inte helljust, behövde han inte vänja sig vid ljuset. Sedan gäspade han stort, släppte sin andra hand på min rygg, och höll för munnen samtidigt som han gäspade stort med ögonen stängda. Jag kunde inte hindra mig själv när jag fnittrade till åt hans utseende när han gäspade. När han gäspat klart tog han ännu ett fast tag om handen på min rygg och höll mig mot sig.
”God morgon.” hans raspiga röst fick gåshud att spridas i min nacke, jag log smått.
”God morgon.” viskade jag tillbaka och kollade djupt in i hans ögon. De glittrade knappt synbart i mörkret, fortfarande med det mystiska skynket över sig.
”Sovit gott?” viskade han frågande, jag slog mig mentalt i huvudet när jag tänkte på gårdagen. Jag rynkade pannan och kollade bedjande på honom.
”Jag är så ledsen Justin, verkligen, förlåt” Han ryckte på axlarna, ögonen var halvöppna och han log trött mot mig. Håret låg ostyrigt på hans huvud.
”Det är lugnt.” Jag gjorde en ansats att flytta på mig, men han höll mig kvar mot sitt bröst. Min hjärna hade varit fylld med andra tankar innan och jag hade inte ens hunnit tänka på hur nära vi låg sammanpressade, mina bröst var pressade mot hans bröstkorg, och jag slog vad om att han kunde känna mina bröstvårtor mot sin bara överkropp. Jag kände kalsongtyget mot mitt lår och jag ville inte ens tänka på att det enda som skilde våra viktigaste ägodelar var underkläder. Tunna underkläder dessutom.
”Detta kan inte alls vara skönt för dig.” sa jag snabbt, tryckte mig upp med hjälp av armbågarna, försökte låta bli att luta mig förmycket mot hans överkropp, så att han i alla fall kunde andas. Hans blick gled automatiskt ner till mina bröst, som nu syntes ännu mer genom den tunna t-shirten. Eftersom att t-shirten satt en aning tightare över brösten kunde han lätt se mina bröstvårtor igenom tyget. Jag blev genast röd om kinderna och drog mig ner lite, så att jag låg med huvudet mot hans bröst istället.
”Förlåt.” viskade jag generat och höjde handen för att försiktigt smeka tatueringen på hans bröst, den som liknade en krona. Vad höll jag på med, egentligen?
”Det är lugnt.” svarade han lättsamt och skrattade till, för att slippa tänka på den pinsamma stund som just ägde rum följde jag konturerna av Justins krontatuering. Jag lutade kinden mot Justins bröst och drog försiktigt fingrarna över konturerna. Jag såg i ögonvrån hur han slöt ögonen och lutade sig tillbaka. Hans armar var fortfarande slingrade runt min kropp. Varför höll han fortfarande fast mig? Vi hade båda vaknat nu och jag hade bara lagt mig här inne för att jag skulle kunna sova.
Men egentligen hade jag inte alls något emot att vara så intim med honom. Jag gillade det. Och även fast jag aldrig varit med om något sådant här innan, aldrig varit så intim med någon, fick Justin mig att känna mig säker. Jag litade på att Justin skulle säga till mig om jag gick övergränsen, eller om något jag gjorde inte kändes bekvämt för honom. För han skulle definitivt säga till om jag gjorde något han inte gillade, det var sån han var.
”Har du sovit gott då? Även fast du hade några extrakilon på bröstet?” skrattade jag tyst, nästan som en viskning, men fortsatte stryka försiktigt över hans krontatueringskonturer. Den var vacker, jag gillade den. Jag kollade som hastigast upp på honom, hann se att han nickade lite smått, utan att kolla på mig, innan han svarade även muntligt.
”Jag har sovit bra ändå, du är inte så tung som du verkar tro.” skrattade han, också tyst, och jag skrattade till.
”Förlåt, ännu en gång, det var verkligen inte meningen att komma in hit och förstöra din sömn, men jag kunde verkligen inte sova.” Jag hade säkert sagt detta innan också.
”Det är lugnt Jenna”, Han tog en kort paus, ”faktiskt, så om detta inte låter helt fel, var det mysigt med sällskap.” Jag försökte att inte stelna till av hans ord. Men det gjorde jag, och blev helt tyst. Orden stockade sig i halsen.
”Mm.” var det enda jag fick fram, jag fortsatte luta mig mot hans bröst.
”Justin?” viskade jag och jag kände hur han sakta började smeka mig över ryggen.
”Mm?” svarade han tyst.
”Får jag fråga dig en sak? Den är ganska privat?” viskade jag och sneglade upp i hans ansikte, han blundade fortfarande. Hans vackra drag nästan lös i det dunkla ljuset.
”Visst.” svarade han lättsamt. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig på att fråga en fråga som ekat i mitt huvud många gånger. Jag förberedde mig psykiskt på att han kanske skulle putta bort mig, kanske dra, kanske aldrig komma tillbaka. Men jag var tvungen att fråga.
”Vart är dina föräldrar?” Som jag trodde träffade jag en öm punkt, han stelnade till under mig och den mysiga stunden försvann. Som en blixt. Jag ångrade genast att jag sagt det, men det var redan försent.
”Jag har ingen kontakt med de längre.” svarade han kort och kallt. Jag drog ett djupt andetag.
”Varför?” viskade jag sedan tyst, jag var rädd för vad han skulle svara. Han kunde fortfarande putta bort mig. Jag kunde nästan redan se hans motbjudande blick som trängde in i mig. Jag la handen mot hans överarm och hävde mig upp en aning så att jag kunde se på honom.
”De slängde ut mig.” svarade han kort. Hans blick hade försvunnit upp i taket och munnen var liten och rak. Jag drog ett djupt andetag. Kunde inte hindra mig själv när jag höjde handen mot hans ansikte för att dra några gyllenehårstrån åt sidan.
”Varför?” viskade jag försiktigt, han drog ett djupt andetag. Kollade fortfarande frånvarande upp i taket. Plötsligt slöt han sina ögon och sa, tyst:
”Jag gjorde en tjej gravid och hon valde att behålla barnet.” han tog en kort paus, rynkade ögonbrynen, släppte min rygg, höjde händerna mot huvudet och masserade sina tinningar, ”min mamma och pappa gillade det inte, så de kastade ut mig.” Jag låg kvar på hans mage och lyssnade noga till hans ord. Jag rynkade på pannan och la ner huvudet på hans bröst. Så Justin hade en son någonstans? Med hans humör kändes det ganska otroligt.
”När var det?”
”Tre månader sedan.” viskade han och fortsatte massera tinningarna, som om han hade ont i huvudet.
”Det var ganska privat va?” viskade jag och blev osäker, kände mig plötsligt ganska besvärad där jag låg på hans bröst. Han ville putta bort mig, men vad hindrade honom? Han kanske inte ville såra mina känslor. Jag rullade av honom och la mig bredvid honom istället, med armen om hans bröst och med huvudet på samma kudde som han. Jag studerade hans profil och koncentrerade mig noga på hans fuktiga läppar.
”Jag är ledsen.” viskade jag när han inte svarade på min fråga. Han drog ett djupt andetag och slutade massera sina tinningar, han öppnade ögonen och vände sig mot mig. Vad var det som glimmade till i hans ögon, ånger?
”Det gör inget.”
”Vad hette hon?” Han rynkade pannan.
”Vem?”
”Din flickvän?” viskade jag och han vände sig om mot mig, rynkade pannan ännu mer, innan rynkan slätades ut.
”Vi var aldrig tillsammans, jag träffade henne någonstans, vi knullade, glömde kondom och hon blev gravid.” han sa det så enkelt. Som om det inte alls var en stor grej, som om han knullade tjejer utan kondom och fick flickor gravida varje dag. Jag rynkade pannan.
”Jag skulle aldrig göra något sådant nu Jenna, okej? Ta det lugnt, få inte panik, jag kommer inte våldta dig.” När han sa det så lät det så fånigt, så jag började skratta. Han skrattade han också, jag drog upp täcket som hade glidit ner lite, över oss och kröp lite närmre honom.
”Okej.” svarade jag bara kort.
”Okej.” svarade han tillbaka. Jag skrattade till och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Andades djupt, ut och in, ut och in. Ut genom munnen, in genom näsan, och så om igen. Jag hade huvudet i höjd med hans grekiska-bokstäver tatuering och såg därför kronan ganska bra från min placering. Jag följde den med blicken samtidigt som jag kände hur jag bara blev tröttare och tröttare. Tillslut somnade jag. Jag kunde känna det brännande märket efter Justins läppar på min hjässa innan jag föll djupt ner i lugn sömn.
VAD TYCKER NI OM DETTA?
Vad tycker ni om det Justin sa....? Eller ska vi säga hittade på?
ALLA SKRIVER SINA TANKAR.
29 kommentarer på förra, ska jag pressa er lite och säga 30 till nästa? ;D
KOMMENTERA.
MIN DAYVIEWS ÄR DOWN FÖR TILLFÄLLET - där av ingen uppdatering där :C Om någon skulle vilja skulle ni gärna få kopiera bilden till kaptlet och lägga ut på gruppen "noveller", men det behövs inte, om ingen vill c:
VI SES.
Teaser - Chapter 20
(bilden har ingenting med teasern att göra, heh)
Jennas perspektiv:
Jag vaknade precis på samma ställe som jag somnat, med hela kroppen över Justins. Jag hade dock dragit mig själv uppåt lite, min kind var istället för att vara pressad mot hans bröstkorg, pressad mot hans kind. Mina armar var höjda till hans hår och jag fingrade automatiskt med naglarna i hans hårbotten när jag vaknade.
Den första tanken som dök upp i mitt huvud var att Justin antagligen var död, hans lungor hade säkert pressats ihop alldeles för mycket under natten och han hade säkert inte fått någon luft. Jag skulle med säkerhet bli åtalad för mord. Sedan kände jag hans varma utandning mot min nacke, och hur min kropp försiktigt lyftes upp och ner när han drog in och ut luft ur lungorna. Jag tänkte precis rulla ner från hans kropp och lägga mig bredvid honom istället när jag kände hans stenhårda grepp runt min rygg. Jag drog ett djupt andetag och släppte hans hårbotten med mina naglar för att placera de på hans händer på min rygg istället, jag försökte hjälplöst bända upp hans knutna händer med mina morgontrötta nävar. Jag gav upp efter bara några sekunder och bestämde mig för att försiktigt väcka honom istället, men direkt när jag lät min blick glida över hans ansikte var jag som fast, hans hjälplösa trötta ansiktsuttryck fick musten att tryckas ur mig och jag ville inte längre väcka honom. Inte resa mig eller ens röra mig, därför tog jag stöd med armbågarna över hans axlar och studerade hans sovande ansikte. Munnen var hopknycklad och liten och hans ögonbryn var rynkade, han såg ut som ett litet barn när han sov. Inte alls som han gjorde på dagarna, ibland kunde jag rentutav bli en aning chockad när jag fick se hans evigt spända ansikte. Inte alla dagar, men ibland. Man kunde nästan se hur seriösa tankar rusade runt i hans huvud och tog upp hela hans tankeförmåga. Och hans ögon, jag hade aldrig sett de glada, inte på riktigt. Visst var han glad ibland, log och skrattade, men ögonen hängde inte med. Det fanns alltid ett skynke över dem, som om något gömde sig långt in i hans hjärna, något viktigt, seriöst. Jag undrade var det var, kanske något om hans förflutna. Hans historia kanske inte var så enkel och entonig som många andras, inte för att jag någonsin trott det. Direkt när man kollade på honom visste man att något inte riktigt var som allt annat. Hans sätt att vara var annorlunda, men jag kunde inte sätta fingret på hur. Kanske vi ännu en gång kom tillbaka till hans förflutna. Jag visste inte, och jag visste inte om jag skulle våga fråga.
Hans ansikte rynkades ut och hans hud blev mjuk och slät. Några röda liggmärken i ansiktet spred sig över ena kinden, jag släppte min haka med den ena handen och drog försiktigt tummen över den mjuka, röda ytan. Håret låg fortfarande rufsigt på hans huvud, lite gyllenbrunt hår hängde ner för hans panna, fullbordade hans ansikte perfekt. Många skulle nog beskriva pojken under mig som snygg eller tillochmed sexig. Jag skulle beskriva honom som vacker. För det var just det han var, vacker. Som mest när han låg här, hjälplös och liten under mig.
Chapter 19.- For a few seconds I wished I was a raindrop.
”Hur går det med kärlekslivet då?” frågade hon efter en stunds tystnad. Jag stelnade till och rynkade pannan. Sneglade upp på Justins som stod kvar på samma ställe som innan.
”Som det alltid gjort. Du vet att jag inte har tid för sådant, är pappa där?” frågade jag med blicken ner i täcket igen. Hon skrattade till och jag suckade. Mammas största dröm var att jag skulle bli tillsammans och gifta mig med någon med ett högstandardjobb, en man med slips och perfekt stylat hår som jobbade dygnet runt. Hon kunde glömma att jag skulle gifta mig med en sådan man.
”Nej han är inte hemma, han jobbar. Men han kan ringa när han kommer hem?” Jag suckade tyst och svarade sedan:
”Det behövs inte, hälsa honom, hejdå.”
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.” Jag la på först.
Jennas perspektiv:
Charlie stod lutad mot receptionen när jag kom in i lokalen gymmet befann sig i. Hennes hår hängde slappt nerför hennes axlar och hon kollade med stora blå ögon på mig och log smått när jag med klapprande steg kom fram till henne. Mina Jeffrey Campbell klapprade i takt mot golvet. Charlie studerade mig ingående när jag kom fram till henne, jag rynkade pannan samtidigt som dörren öppnades bakom mig. Jag visste redan vem det var, och behövde inte vända mig bak för att kolla vem det var. Charlies blick fastnade på personen som promenerade fram mot automaterna bakom mig, hon studerade tillochmed hans ryggtavla när han försvann in i omklädningsrummet, sedan vände hon blicken mot mig med höjda ögonbryn.
”Vet du vad jag lagt märke till?” frågade hon seriöst och kollade in mina ögon, en aning kisande. Jag rynkade pannan och skakade på huvudet. Jag visste nästan vad som skulle komma. Eller jag hade i alla fall en aning.
”Justin kommer alltid in genom dörren 5 till 10 minuter efter dig, alltid.” svarade hon och jag låtsades vara förvånad.
”Gör han, det visste jag inte.” svarade jag kort och rynkade förvånat ögonbrynen. Hon ignorerade mina ord.
”Tror du att det är ett sammanträffande?” Hon spände blicken i mig. Jag nickade. Hon skakade på huvudet.
”Det tror inte jag”, hon tog en konstpaus, spände blicken i mig och stirrade allvarligt in i mina ögon, sedan fortsatte hon, ”och vad som än pågår mellan er två”, hon gjorde en gäst mot stället Justin försvunnit och mig, ”kommer jag få reda på det. Kevin har också märkt något, jag vet inte vad, men något är det.” Hon stirrade på mig och jag suckade, försökte verka avslappnad även fast jag var lika stel som en pinne.
”Det är ingenting, Charl--.”
”Ljug inte, var bara tyst.” Jag studerade henne fundersamt, men höll tyst.
”Jag ska få reda på det Jenna.” sa hon och pekade menande mot mig, för att visa att hon menade allvar, jag nickade bara.
”Och tycker inte du att det är lite konstigt att han redan stannat här nästan en månad?” Hon skakade på huvudet. ”Sammanträffande?” Hon tog inget mellanrum innan hon svarade på sin egen fråga, ”Inte riktigt va?” Hon hade blicken spänd på mig hela tiden, även fast hon såg sur visste jag att hon inte var det.
”Jobba nu, Mr. Marshall.” skojade hon, seriöst. Jag nickade och gick in i personalrummet för att lägga in min väska i ett av de många skåpen. Jag hoppades att Charlie inte skulle få reda på mig och Justin, vad skulle hon tycka om att jag bjudit hem Justin för att sova och bo hos mig, utan att jag ens kände honom? Hon skulle tycka jag var galen! Eller omtänksam. Jag visste inte säkert.
Och vad var de för elektrisk känsla jag kände så fort Justin var nära?
Jag suckade och stängde skåpet snabbt. Gick sedan ut för att ställa mig bakom receptionen.
~
Det regnade aldrig i Los Angeles, aldrig på somrarna. Aldrig hade jag varit med om ett sådant ösregn som föll över staden nu. Det hade börjat när jag och Justin klivit in i bilen för att köra mot mataffären för att köpa lite mat, dropparna hade först varit små och inte alls många, men snabbt hade det bildats flera centimeter långa och breda droppar på fönstren. Vi fick springa in i mataffären för att inte bli dyngsura och när vi kom ut igen rann vattnet som små rännilar över gatorna. Folk trodde det skulle bli oväder, något jag fruktade hemskt mycket. Jag hatade verkligen regn och åska, det var därför jag flyttade till Los Angeles, eftersom att det inte regnade här. Men nu gjorde det, mycket. Jag och Justin stod och kollade ut genom de stora fönsterna som vette ut till min – nu – plaskblöta balkong med en varsin pizzabit i handen och studerade regnet som öste ner från de mörka molnen.
”Jag tror de börjar åska.” viskade Justin, som om vi skulle missa åskan – om den bröt ut – om han pratade högre.
”Det tror inte jag.” svarade jag trotsigt och tog en tugga av min Hawaii-pizza. Justin och jag delade på en Hawaii-familjepizza. Det hade visat sig att båda två gillade Hawaii mest och vi hade därför bestämt oss att beställa, även fast det var onsdag och inte alls helg.
”Kolla på molnen Jenna, det kommer definitivt börja åska.” Han pekade menande upp mot de gråsvarta molnen och jag fortstod vad han menade, ändå skakade jag snabbt på huvudet. Han tog en tugga av sin bit och studerade mig kort innan hans blick gled ut över det lilla landskapet vi såg härifrån. Jag hatade när det blev storm, även fast det antagligen inte skulle bli något stort var jag orolig. Jag hade aldrig gillat åska heller, nä det åskade när jag var liten var jag snabb med att gömma mig under sängen. Där kunde jag ligga flera timmar och vägra att komma ut om det ville sig illa. Även fast det inte åskade mer vägrade jag att krypa ut och låg istället där och tyckte synd om mig själv. Nuförtiden gömde jag mig bara under täcket och hoppades att det skulle sluta, vilket det sällan gjorde, även fast det var Los Angeles. De få gånger de hade hänt hade jag legat under täcket hela natten helt klarvaken.
”Det kommer inte börja åska, ska vi kolla på film?” frågade jag för att leda in samtalet på ett annat spår. Hans blick mötte min när jag studerade honom från sidan och han ryckte på axlarna.
”Kan vi inte stå kvar här en liten stund?” frågade han och jag bet av den sista biten på min pizza, kollade osäkert på honom, men nickade. Började sedan tugga på pizzans kant.
”Jag kan hålla dig i handen om du är rädd.” sa han och skrattade till, jag lipade åt honom och vände mig mot fönstret igen. Regnet öste ner över staden och efter en stund – när Justin hade ätit upp sin pizza – öppnade han dörren ut mot balkongen. Jag tokstirrade på honom när han gjorde en ansats att kliva ut genom balkongdörren. När hans ena ben var utanför och han gjorde en kort ansats att kliva ut helt greppade jag tag i hans överarm, den utan en massa tatueringar. Han kollade med rynkad panna på mig och jag skakade på huvudet.
”Gå inte ut dit.” svarade jag bara kort, han höjde handen och bände loss mina fingrar. Med ett leende sa han:
”Jag kommer snart tillbaka, du behöver inte följa med ut.” Jag hade inte ens märkt att han hade greppat tag om min hand förens hans släppte den. Trycket hans varma hand hade lämnat på min hud brände och jag greppade snabbt tag i den själv för att försöka kyla ner den. Han log lugnande mot mig samtidigt som han stängde till balkongdörren igen. Ljudet av regnet som piskade mot hustaken blev högre så fort man öppnade dörren, jag stängde den snabbt igen, utan att låsa. Justin tog några steg ut mot balkongräcket och kollade ner på hustaket. Ljudet av regnet nådde mig även fast jag hade stängt till dörren, ljudet fick rysningar att spridas på min kropp.
Justin stod barfota ute på balkongen, hans långa smala fötter och en aning krokiga tår blev genast blöta av regnet som föll ner över balkongen, lika så med hans hår. Den annars vattenstylade frisyren blev helt platt av regnet. Tröjan hände dyngsur på hans överkropp och de mörka jeansen hängde ännu längre ner på höfterna än vad de brukade. Efter en minut var hela hans kropp blöt och små regndroppar rann ner från håret över nacken och ner under tröjan. För några sekunder önskade jag att jag var en regndroppe.
Jag drog sakta upp dörren lite och ropade ut till honom i regnet, ”Justin kom in, du blir dyngsur där ute!” Han skakade knappt synbart på huvudet. Regndroppar rann nerför hans hårda biceps från håret. Regnet var närmre än någonsin när dropparna plaskade mot hustacken och smattrade i öronen.
”Justin, kom in!” ropade jag och han vände sig mot mig och sträckte ut handen.
”Kom.” sa han kort och jag skakade snabbt på huvudet för att stänga igen dörren igen. Han ryckte på axlarna och vände sig tillbaka till ovädret. Han var galen som fortfarande stod där ute. Tänk så blev han träffad av en blixt? Även fast det inte ens åskade eller blixtrade ännu var det inte omöjligt.
De mörka molnen syntes i bakrunden av honom och jag stirrade på hans breda ryggtavla. Den vita t-shirten hade klibbat fast på hans rygg och satt nu tätt mot hans hud. Plötsligt vände han sig om och gick in till mig. Han öppnade dörren och gick in till mig, det droppade om honom ner på golvet, regndroppar rann nerför hans ansikte och läppar och hans bruna ögon kollade rakt in i mina.
”Ska vi kolla på film nu?” frågade han med ett stort leende. Jag stirrade på honom och rynkade ögonbrynen.
”Ja, när du bytt kläder.” svarade jag och pekade menande ner mot hans blöta kläder.
~
Filmen var snart slut och jag låg med huvudet på en kudde i hans knä samtidigt som han kliade mig på ryggen. Justin hade valt film och hade därför valt en film jag inte ens visste jag hade, The human centipede. 99% av tiden låg jag med huvudet åt andra hållet och stirrade in i Justins svarta linne eller ner i kudden. Jag hade sagt till honom, klart och tydligt att han inte skulle få ha mer än 1 plupp ljud på tv-n. Jag ville inte höra ett skit, och även fast jag inte hörde något höll jag för öronen ibland då jag inbillade mig saker. Justin tyckte jag var fånig, men en skräckfilm och regnväder var ingen bra kombination, alls.
När eftertexterna rullade, och ljudet fortfarande var väldigt lågt hörde jag hur det började mullra långt bort. Jag stelnade till och spetsade öronen.
”Jag sa ju att det skulle börja åska.” flinade han, jag svarade inte.
”Ska vi borsta tänderna?” frågade jag istället och han svarade med ett enkelt:
”Okej.”
~
Det hade börjat åska och blixtra. Blixtarna lyste upp hela mitt rum och jag låg i min alldeles för stora säng helt ensam. Jag drog åt mig kudden och kramade om den hårt mot min bara bröstkorg. Jag ville bara börja gråta när en blixt ännu en gång lyste upp mitt sovrum. Jag kollade runt i det mörka rummet och drog ett djupt skakigt andetag när ännu en blixt lös upp mitt rum. Jag svalde och slöt ännu en gång ögonen för att försöka somna. Jag visste inte hur länge jag hade legat i sängen och bara försökt sova, men det hade gått en lång stund sedan Justin och jag borstade tänderna och sedan sa god natt. En lång stund. Jag gissade på att Justin redan sov.
Jag höjde handen och tryckte på hemknappen på min mobiltelefon, klockan var halv 2 och vi skulle upp tidigt för att jobba – och träna - imorgon. Jag började förbereda mig mentalt med tankar att jag inte skulle få sova en blund, för jag kunde verkligen inte sova. Samtidigt som det åskade och blixtrade ute tryckte värmen mot kroppen och även fast jag bara hade själva lakanet, utan täcke i, höll jag på att svettas ihjäl. Jag hade heller inga kläder på mig, bara ett par bekväma vita bomullsboxertrosor.
Det mullrade långt bort och jag försökte hjälplöst räkna ut hur långt bort åskan var, men jag hann knappt komma till två innan de mullrade ännu en gång. Jag drog ett djupt andetag och kramade hårt om kudden i min famn. Jag undrade fortfarande om Justin sov, eller om han låg vaken precis som jag och räknade de få sekunderna mellan smällarna. Antagligen sov han. Han var väll inte lika fånig som mig som låg uppe hela natten och inte kunde sova.
Regnet öste fortfarande ner och piskade mot hustaket. Jag hörde tydligt varje droppe som studsade mot taket över mitt rum och kramade kudden hårdare när ännu en blixt slog ner någonstans. Jag bet mig hårt i läppen för att inte hjälplöst börja snyfta när jag tänkte på att blixtarna antagligen bara kom närmre och närmre. Och vårt hår var högt, riktigt högt. En av de högsta, jag förbannade mammas val av lägenhet till mig. Varför just det högsta huset i hela Los Angeles? Status. Just det.
När nästa blixt slog ner någonstans reste jag mig snabbt upp från sängen, utan att jag ens hann tänka på det stod jag bredvid sängen en aning snurrig i huvudet. Fortfarande med kudden i famnen. Åskan mullrade någonstans långt borta och jag släppte snabbt kudden för att snabbt sticka in i min WIC för att ta på mig en t-shirt, som egentligen var en aning för liten för vad den skulle användas till, som nattlinne. Mer än hälften av mina trosor syntes och den satt alldeles för tight över bysten, men den fick duga. Jag gick som på nålar ut från den stora garderoben och precis när jag greppade tag om mobilen på nattyxbordet slog ännu en blixt ner någonstans. Jag reste mig snabbt rakt upp och istället för att krypa ner i sängen igen tog jag tag i kudden jag tidigare hållit ett så krampaktigt tag om och tryckte den hårt mot bröstet, fortfarande med mobilen i min hand. Det tog emot att gå ut genom dörren och svänga vänster, för att sakta ner mina hastiga paniksteg vid Justins dörr för att sakta öppna den, men ändå gjorde jag det. Jag skulle inte få en blund i natt om jag inte i alla fall pratade lite med honom.
Men jag gissade på att det inte skulle räcka med att prata lite med honom, låta honom övertala mig att det inte var något farligt, och sedan gå tillbaka till min säng. Jag gissade på att jag inte skulle kunna sova ändå, även fast han försökte övertala mig att det inte var farligt.
Jag kände mig som en stalker när jag stängde dörren sakta efter mig för att sedan tassa över golvet och fram till sängen, Justin låg med huvudet mot mig. Munnen var halvöppen och ögonen stängda, håret var rufsigt och fluffigt på hans huvud och jag var tvungen att krama hårdare om kudden för att inte dra fingrarna igenom det. Han drog ett djupt andetag och en liten rynkade placerades i hans panna, han drömde antagligen någonting. Jag bestämde mig för att göra något riktigt vågat och osäkert, jag vek upp Justins täcke en aning, försiktigt, så att han förhoppningsvis inte skulle vakna, och kröp sedan ner under täcket, samtidigt som en blixt lyste upp rummet. Jag slängde ner kudden jag kramat om på marken och la mitt huvud på samma kudde som Justins. När ännu en blixt lyste upp rummet, till följd av ett muller långt bort, slängde jag armarna om Justins midja och lutade mig huvud mot hans bröstkorg. Det var inte förens då jag märkte att han bara låg i kalsonger. Jag kände hans hårda mage genom min tröja och hans mjuka hårstrån på benen ströks emot mina rakade ben när han lite oroligt rörde på sig. Jag slöt ögonen i hopp om att han inte skulle märka mig om han vaknade till, även fast jag klamrade mig fast runt hans midja i ett krampaktigt grepp. Jag kände hur han rörde på sig bredvid mig, men även om jag visste att han skulle undra varför jag krampaktigt klamrade mig fast runt honom, kunde jag inte släppa. Hans värme fick mig att känna mig trygg, tryggare än på länge, även fast jag inte var under något direkt hot.
”Jenna?” raspade han fram i mitt öra, hans mjuka röst fick gåshuden att spridas på min kropp och jag nickade, fortfarande med kinden hårt pressat mot hans bröstkorg. Vi båda låg på sidan med huvena mot varandra, hans täcke täckte båda våra kroppar och jag kunde känna hela hans kropp mot min. Förutom fötterna, han var fortfarande en ganska bra bit längre än mig.
”Va--.” han avbröts av ett plötsligt gäspande från hans sida, han fortsatte kort därefter, ”vad gör du här?” Åskan mullrade utanför och jag kramade snabbt om hans midja igen.
”Jag kan inte sova.” viskade jag bara och han drog ett trött djupt andetag. En blixt lyste upp rummet och jag borrade in huvudet i kroken vid slutet av hans hals, ovanför axeln.
”Rädd för åskan?” viskade han in i mitt öra, samtidigt som han slöt sina armar om mig. Jag nickade bara tyst.
”Det finns inget att vara rädd för.” viskade han mot min nacke och jag visste inte om jag bara inbillade mig eller om hans läppar verkligen nuddade min nacke, i sådana fall mycket mjukt och försiktigt. Men jag inbillade mig nog bara.
”Jag har aldrig gillat åska.” viskade jag, mest för mig själv. Fortsatte sedan, ”När jag var liten brukade jag krypa under min säng när det åskade.” Jag skrattade trött till, kramade om mig hårdare och smekte min rygg mjukt, smekte av misstag upp tyget och kom istället åt min bara rygg.
”Jag kan hålla om dig om det känns bättre?” viskade han, och fick det att låta som en fråga, även fast han redan höll om mig. Jag nickade och han höll om mig hårdare mot sitt bröst. Hans händer började göra små figurer, bokstäver, siffror och andra små roliga mönster på min rygg och jag försökte koncentrera mig på de istället för på åskan och blixtarna som mullrade utanför fönstret.
När det mörka rummet lystes upp av en blixt stängde jag ännu en gång ögonen som jag av misstag råkat öppna. Jag gnällde till, men försökte ännu en gång koncentrera mig på Justins fingrar mot min rygg.
”Djupa andetag.” viskade han och rullade försiktigt runt oss, så att han låg över honom med kinden pressad mot hans bara bröst. Jag kände täcket mot mina bara ben och Justis kind mot min hjässa.
Direkt när jag hade börjat känna mig trygg med Justin kände jag hur trött jag egentligen var, jag kunde knappt hålla ögonen öppna längre och tänkte bort åskan så mycket som jag kunde. Jag hade händerna på lakanet på båda sidor av oss och orkade inte ens tänka på hur jag låg. Positionen skulle antagligen inte vara skön om jag var klarvaken, men det var jag inte, så den var skön. Även fast Justins mage var hård mot min. Jag drog ett djupt andetag och kände hur sömnen tog över mer och mer, Justins små mönster och figurer kändes mindre och mindre och åskan blev allt svårare att höra. Jag drog ett sista djupt andetag innan jag föll i djup sömn.
Inte rättat rättar imorgon. heh.
3127 ord omg.
OCH VAD TYCKTE NI OM DETTA DÅ?? Själv blev jag ganska nöjd, var grymt trött nu på slutet så några stavfel och lite grammatikfel är det säkert.... Heh.
Vet att det nästan aldrig åskar i Los Angeles, men jag ville så gärna ha med det så det fick bli så... Hihi.
Måste bara fråga alla en liten fråga med: HUR länge har DU läst min blogg? Och hur hittade du den?
Alla svarar så blir jag glad! ↑ :D
Och alla kommenterar ↓ Så blir jag ännu gladare :D
Kommentera.
Chapter 18.- Do you remember anything?
”JUSTIN, JAG KAN INTE SOVA.” Jag suckade och slöt ögonen igen efter att ha spärrat upp de i chock.
”Fortsätt försök, Jenna!” ropade jag tillbaka.
”JAG KAN INTE, JAG HAR REDAN FÖRSÖKT JÄTTELÄNGE, DET GÅR INTE!” skrek hon igen. Jag suckade och la mig ner på kudden igen.
”Försök ändå!”
”JAG KAN INTE. KOM HIT!” skrek hon. Jag suckade frustrerat och reste mig upp från sängen, drog på mig ett par joggingbyxor som slutade vid knäna, bar mitt täcke under ena armen och kudden under den andra innan jag vandrade tillbaka till Jennas rum.
När jag kom in och fick syn på henne i sängen sov hon som en stock.
Jennas perspektiv:
Dagen därpå vaknade jag med världens huvudvärk. Huvudet dunkade och jag tryckte ner ansiktet så hårt i kudden jag kunde för att försöka få bort den molande huvudvärken, jag gav snabbt upp. Mitt försök gav inget resultat ändå. Jag öppnade ögonen och blev genast bländad av ljuset som sken in i fönsterna på rummets ena långsida. Jag stängde snabbt ögonen igen och försökte somna om. Det gick inte, jag bara låg och funderade. Vad hade egentligen hänt igår? Jag kom knappt ihåg någonting från att den där killen hade tryckt mig mot sitt bröst, bara små detaljer. Som Justin tryckt mot mig, en massa gånger. Jag hade ett svagt minne av att jag smugit in min hand under hans t-shirt, och hur nära han varit mig så många gånger. Jag hade bara lust att slå mig när jag tänkte på vad jag hade gjort, han måste ha trott att jag var helt psykiskt störd. Jag suckade och slängde benen över sängkanten, alldeles för snabbt och jag vinglade till. Jag höll händerna för ögonen och gnuggade fingrarna mot mina stängda ögon. Huvudet dunkade och jag suckade ännu en gång för mig själv. Samtidigt som jag kände medkänsla för Justin – jag hade antagligen plågat honom, på ett eller annat sett – kunde jag inte hjälpa att jag nästintill hatade honom för att han hade tvingat med mig på den där sängen. Men jag tänkte inte vara arg på honom, för även fast han nästintill hade tvingat med mig på festen skulle jag kunna ha vägrat, men det gjorde jag inte, så jag kunde inte vara arg på honom.
Jag reste mig långsamt från sängen, stötte mig en aning mot sängkanten med ena handen och tog mig runt hela sängen och sedan mot dörren. Plötsligt upptäckte jag något märkvärdigt i synfältets kant; det fanns två täcken i min säng. Mitt vita och sedan ett till, ett blått, skrynkligt. Använt. Hade jag tagit med någon hem? Någon som kanske satt och åt i mitt kök, eller ännu värre; duschade i min dusch. Jag gick hastigt ut från mitt rum och gick – jag ville springa, men mitt pulserande huvud tillät inte det – i panik mot badrummet. Jag slängde upp dörren och till min lycka hittade jag ingen naken, hårig man i duschen när jag drog bort duschdraperiet från duschen. Jag drog ett djupt lättat andetag och höll handen för hjärtat, sedan hörde jag ljud, stekljud, från köket och hjärtat började slå fortare igen. Jag vände mig snabbt om och vandrade snabbt ut ur badrummet och in i köket, jag stannade snabbt i dörröppningen när jag fick se en gestalt vid spisen. Gestalten hade ett par vida joggingbyxor som slutade vid knäna på sig tillsammans med en vit t-shirt. Fötterna var bara och håret var mycket välbekant.
”När gick han?” frågade jag snabbt och Justin ryckte chockat till innan han vände sig om. Det chockade uttrycket bytades ut mot ett leende när han såg att det var jag, men jag tänkte inte låta det gå så lätt.
”När gick han, Justin?” frågade jag kort igen och stirrade rakt in i hans ögon. Han såg förvirrad ut och hans mun blev till ett rakt sträck.
”Vem han?”
”Han som sovit i min säng.” svarade jag och pekade menande mot riktningen mitt rum befann sig i. Justin kollade på mig i några sekunder innan ännu ett leende tog plats på hans läppar.
”Jaså, det var jag.” Jag stelnade till och kollade rakt på honom rakt in i hans ögon med ett chockat uttryck.
”Du har alltså våldtagit mig.” sa jag innan jag hann tänka mig för, såklart han inte våldtagit mig, hur dum fick man vara egentligen. Han rynkade pannan och skakade på huvudet, fortfarande med ett litet lurigt leende.
”Såklart jag inte våldtagit dig, jag orkade bara inte gå tillbaka till min egen säng efter att du skrikit att jag skulle komma och hålla dig sällskap.” svarade han menande och kollade med höjda ögonbryn och en menande blick på mig. Jag rynkade pannan och kollade förvirrat på honom.
”Va? Det har jag inget minne av…” svarade jag eftertänksamt och han flinade.
”Har du något minne alls av gårdagen?”
”Jag kommer ihåg att jag….,” minnet från att jag hade smugit min hand under hans tröja och hållit mig nära honom flöt upp till ytan. ”oh, shit.” avslutade jag meningen, jag slog handen för pannan och skrattade tyst åt mig själv, generat.
”Kommer du ihåg någonting?” skrattade han avvaktande och vände sig om mot spisen igen, vände på pannkakan jag nu kände doften av. Mums.
Utan att tänka mig för vandrade jag fram till honom och lutade huvudet mot hans rygg. Suckade och slöt ögonen.
”Förlåt, jag förstörde säkert hela din kväll…” viskade jag tungt. Han skrattade till men jag kände hur han skakade på huvudet.
”Nej Jenna, det gjorde du inte, det var roligt.” svarade han och försökte försäkra mig om det.
”Roligt? Jag kommer inte ihåg någonting av det, sammanfatta!” uppmanade jag honom.
”Du drack, öl och vodka, vi dansade lite och gjorde det man brukar göra på feste--.” Jag avbröt honom, fortfarande lutandes mot hans ryggtavla.
”Brukar göra på fester? Drack du body shots från mig ändå?” frågade jag och försökte låta kall, lyckades inte och jag gissade att han kände mitt leende mot sin rygg när han skrattade till.
”Får jag prata klart?”
”Svara på min fråga.” svarade jag ytterst seriöst.
”Nej Jenna, det gjorde jag inte.”
”Bra, fortsätt.” uppmanade jag honom ännu en gång.
”Efter det åkte vi hem, du vägra--.”
”Drack någon annan body shots från mig.” Han suckade och klickade i lite smör i stekjärnet innan han började steka ännu en pannkaka.
”Nej, Jenna, de gjorde de inte.”
”Fortsätt.” svarade jag bara kort. Han suckade innan han fortsatte. Snabbt denna gång, så att jag inte skulle kunna avbryta.
”Som jag sa, vi åkte hem, du vägrade först att kliva in i bilen och babblade något om att du ville åka buss, tillslut hoppade du i alla fall in i bilen och vi körde hem. På vägen upp till lägenheten träffade vi Eta--.”
”Evan, fortsätt.” Justin skrattade till, hans rygg vibrerade en aning mot min panna.
”Evan”, rättade han sig själv efter min inflikning, ”som trodde att jag skulle våldta dig, du sa att du var kissnödig och vi gick in i hissen. Där inne… Ehm.. Vi åkte upp och du böt om; ensam, vi borstade tänderna samtidigt som du berättade för mig – samtidigt som du spottade tandkrämsskum i ansiktet på mig – vad du hade varit med om när du skulle byta om till pyjamas. Du hade tillochmed hittat ett nattlinne du kunde dra på dig, tillochmed, vilket mirakel, inte sant?” Han skrattade till igen, jag antog att han överdrev vad jag sagt och suckade samtidigt som jag slöt ögonen mot hans rygg.
”Aa, verkligen.” suckade jag tyst. Han skrattade ännu en gång till.
”Sedan fick jag sitta i din säng medan du försökte sova, när du inte kunde sova gick jag in till mitt rum för att sova och direkt när jag la mig ner för att somna ropade du att du inte kunde sova. Okej ropa är en underdrift, du skrek.” Han skrattade till. Jag suckade tungt bakom honom, jag hade verkligen skämt bort mig.
”Jag hatar dig för att du tvingade dit mig”, började jag snabbt, bara så att han förstod det la jag till: ”hatar dig.”
”Eller hur.” Han flinade bara åt mig. Jag reste mig upp riktigt, utan att luta mig mot hans rygg, och kollade ner på mina kläder, eller skulle man förklara det mitt klädesplagg? Trasan som hängde på min överkropp var ett av de absolut fulaste nattlinnena jag hade, det var grått men t-shirtsarmar och gick enda ner till knäna.
Sedan kom jag på en sak jag funderade på.
”Vad gjorde vi i hissen?” frågade jag fundersamt. Jag hade knappt något minne av när vi hade kommit tillbaka till hotellet, bara lite svagt hur vi hade träffat Evan nu när han hade berättat om det för mig. Men endast det, än så länge. Han kollade bak på mig över axeln och jag såg att han spände käkarna, likadant som han gjort när han hjälpt mig bort från killen som dragit mig till baren. Han hade spänt käkarna och nävarna riktigt hårt, denna gång handlade det bara om käkarna, och det var jag glad över.
”Inget särskilt.” svarade han kort, vände sig tillbaka till pannkakorna och vände på en smidigt. Han hade nog bakat pannkakor innan, men i och för sig, vem hade inte det?
”Jag smekte din mage eller hur?” Det lät bättre i min hjärna än det hade gjort när jag sagt det. Där lät det som om jag hade dragit av honom tröjan och smekt och slickat hela hans mage – grymt osexigt. För jag hoppades i alla fall att det inte var det jag hade gjort, jag hade ju inget minne av kvällen….
”Nej, inte då.” Jag kunde höra flinet i hans röst när han pratade.
”Oh fuck. Vad gjorde jag då, då?” Han skrattade till, fortfarande med ryggen mot mig. Jag fick en plötslig impuls och ville lägga armarna om hans midja och vila kinden mot hans breda axlar. Jag dödade impulsen så gott det gick, men jag gick sakta fram och la kinden mot hans axlar, la mina handflator mot hans skulderblad och kände hur han spände sig under mina händer.
”Du masserade mig.” Jag stelnade till och jag gissade på att han flinade, samtidigt som han började steka ännu en pannkaka. Hur mycket trodde han jag åt egentligen?
”Inte vart du tror att du masserade mig någonstans”, han dödade snabbt mina vilda fantasier, jag andades lättat ut, han fortsatte med ett flin, ”i hårbotten, du drog dina naglar mot min hårbotten, inget mer än så. Inget.”
”Åh. Bra.” sa jag och log lättat. Jag hade inget minne av det ännu, men jag antog att det skulle komma tillbaka lite senare, huvudet dunkade fortfarande som en stor högtalare med ljudet på högsta volym som spelade metal, jag orkade knappt tänka.
”Jag går och ta på mig något bekvämare – och snyggare – kommer snart tillbaka.” sa jag snabbt och backade ett steg ifrån honom för att sedan vända mig om och vandra vidare till mitt sovrum, det kändes konstigt att se det blåa täcket ligga slarvigt på sidan lägst mot dörren, men det gjorde ingenting. Jag skulle garanterat vaknat om han rörde mig på något sett, vi hade antagligen legat på varsin sida med ryggarna mot varandra hela natten. Som om vi sovit i olika rum.
”Din säng är mycket skönare än min föresten!” ropade han efter mig genom hela lägenheten och jag skrattade högt, utan att svara. Huvudet dunkade till och jag lutade mig mot dörrkarmen för att inte trilla i backen, Justin hade stött upp mig igår, så att jag inte trillade, det kom jag ihåg.
Samtidigt som jag började gå igen kom små minnessnuttar tillbaka till dig, en hand i min bakficka, mina händer mot Justins midja, min kind mot hans bröstkorg, mina händer i hans hår, nära, nära. Jag kom på mig själv med att jag slutit ögonen när jag nästan kunde känna Justins silkeslena hår mellan mina fingrar.
Jag valde at sluta fundera över det, de som hade hänt igår var över nu. Jag hade varit full och hade inte kontrollerat mina tankar eller handlingar särskilt bra.
Jag gick – fortfarande med dunkande huvud – in till min WIC och valde något slappt, ett par mjukisshorts, en tub-behå och en slapp, sval en aning genomskinlig tröja. Jag böt underkläder, slängde de i tvättkorgen och drog sedan på mig kläderna. Jag satte upp håret i en hög tofs och bestämde mig för att duscha efter frukosten. Mitt hår var fettigt och jag kände mig trött och hängig efter den sena natten. Jag tror i alla fall att det blev sent.
Jag tog med mig tvättkorgen ut i koridoren och öppnade sakta dörren till Justins rum, ställde tvättkorgen precis innanför dörren på högersidan och stängde sedan dörren utan att kolla runt i hans rum. Gästrummet – Justins rum – var hans privata område och jag ville inte att han skulle bli sur för att jag hade snokat omkring i hans saker. Det var inte värt det. Jag vände mig snabbt om och ropade högt till Justin:
”Jag ställde tvättkorgen i ditt rum, släng tvätten i den så tvättar jag i eftermiddag!” Jag hann precis säga klart meningen innan en välkänd ringsignal fyllde tystnaden i lägenheten. Jag stack snabbt in i mitt rum, kröp över sängen, trasslade in mig i täckena, svor högt och fick sedan tag i min mobil som låg på nattyxbordet på min sida. Jag drog genast handen över skärmen och svarade.
”Jenna.” svarade jag snabbt och föll bak i sängen, en aning andfått, mot Justins kudde och täcke. Justins mjuka doft fyllde min näsa och jag drog ett djupt andetag.
”Hej älskling!” Ett leende spreds på mina läppar när jag fick höra min mors röst från andra sidan.
”Hej mamma!” log jag.
”Hur har du det?” Jag drog ett djupt andetag, andades ännu en gång in Justins doft. Huvudet dunkade hela tiden. Pulserade, nästan som hjärtan.
”V- Jag har det bra.” ändrade jag mig snabbt. Jag svor snabbt åt mig själv, vi, det fanns inte ens ett vi, det fanns ett jag och ett jag och Justin.
”Vi?” Jag kom på en snabb lögn.
”Jag och Charlie.”
”Jaså.” svarade hon drygt, jag nickade, även fast hon inte såg mig. Jag hörde fotsteg mot mitt rum och fick sedan syn på Justin i dörröppningen, han skulle precis öppna munnen och säga något när jag hindrade honom genom att göra ett ”jag-kommer-döda-dig-om-du-inte-håller-tyst”-tecken genom att föra handen på sidan framför min hals. Han kollade på mig, flinade och låtsades låsa sin mun och slänga iväg nyckeln innan han ställde sig tillrätta i dörröppningen.
”Ja. Hur har ni det?” frågade jag snabbt och bröt blicken från Justins siluett för att pilla på det blå täcket under mig. Jag ritade olika mönster på den mörkblå ytan.
”Vi har det bra, önskar att vi kunde komma och hälsa på dig, men du vet att det inte funkar med jobben, va?”
Min mamma och pappa jobbade mycket, hade alltid gjort och skulle antagligen göra. Det var vad man kallade jobbnarkomaner, men på en ganska låg nivå. De älskade sina jobb och älskade att jobba, men de fixade tid för annat också. Men att ta ledigt i minst en vecka och köra eller åka flygplan från Washington DC till Los Angeles var nästintill omöjligt med deras jobb. De hade kommit hit och hälsat på två gånger sedan jag flyttade hit för lite mer än ett år sedan. Jag hade kommit och hälsat på hos dem några gånger, men inte heller så många, jag hade ju mitt jobb att sköta såsom de hade sina.
”Jag vet.” svarade jag bara enkelt. Mamma suckade på andra sidan och jag ritade en stjärna på det lena täcket.
”Vi är så ledsna.”
”Det är lugnt, jag klarar mig bra ensam.” Jag kollade upp på Justin snabbt innan jag kollade ner i täcket igen. Jag ville tillägga något i stil med: ’och jag är inte helt ensam’, men jag kunde inte. De skulle bli galna om de fick reda på att Justin bodde här och genast flugit hit för att kasta ut honom – från min lägenhet. För den var min även fast de hade betalat den från första början, de hade de sagt sedan första dagen jag flyttat hit.
”Och du har ju Charlie.” la mamma till. Jag nickade, även fast hon inte såg mig.
Min mor, Marie Marshall, var blond, ungefär lika lång som mig. Vi var ganska lika, utseende mässigt och inombords, förutom att hon var mycket mer trångsynt än mig. Hon jobbade som advokat. Min far, Michael Marshall, var även han ganska lång. Jag hade inte lika mycket gemensamt utseendemässigt med honom, jag hade fått det mesta av min mamma. Han jobbade som kirurg.
”Hur går det med kärlekslivet då?” frågade hon efter en stunds tystnad. Jag stelnade till och rynkade pannan. Sneglade upp på Justins som stod kvar på samma ställe som innan.
”Som det alltid gjort. Du vet att jag inte har tid för sådant, är pappa där?” frågade jag med blicken ner i täcket igen. Hon skrattade till och jag suckade. Mammas största dröm var att jag skulle bli tillsammans och gifta mig med någon med ett högstandardjobb, en man med slips och perfekt stylat hår som jobbade dygnet runt. Hon kunde glömma att jag skulle gifta mig med en sådan man.
”Nej han är inte hemma, han jobbar. Men han kan ringa när han kommer hem?” Jag suckade tyst och svarade sedan:
”Det behövs inte, hälsa honom, hejdå.”
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.” Jag la på först.
Ett sånt långt och tråkigt kapitel som jag egentligen önskar att jag inte behövde publicera, men dem behövs ju också, tyvärr :(
Ganska snabbt publicerat nuva? Ganska stolt över mig själv faktiskt :D
Kommentera.
Chapter 17.- I know guys like you
”Jag vill åka buss.” Jag suckade och skakade på huvudet.
”Det går inga bussar nu Jenna. Snälla, bara hoppa in.”
”Det går visst bussar.” konstaterade hon, även fast jag visste att hon inte talade sanning. Förvånande? Nej. Vi var alldeles för långt från storstaden för att det skulle gå nattbussar.
”Jenna snälla, jag gör vad som helst. Bara hoppa in i den där fucking bilen nu.” sa jag och pekade menande mot hennes bil, som stod snyggt parkerad en bit från huset. Den första bästa platsen vi hittat. Hon spärrade upp ögonen mot mig och skakade på huvudet.
”Inte svära Justin.” Sedan hoppade hon in i bilen, utan problem. Jag stod kvar och kollade på henne, när hon kollade ut från den öppna dörren och sa:
”Jag sa ju till dig att det inte gick några bussar nu på natten, varför lyssnade du inte? Du lyssnar aldrig på mig!” och förvirrade hon mig ännu mer. Jag valde att ignorera henne och hoppade in på andra sidan bilen, snabbt, för att hon inte skulle ångra sig och hoppa ut ur bilen igen. Men när jag satt mig tillrätta på förarsätet hade hon spänt fast sig och kollade på mig med stora ögon. Hon var ju hopplös.
”Nej, varför lyssnar jag inte på dig.” sa jag med en suck och startade bilen hastigt.
När Jenna var nära spred sig en konstig känsla i min kropp. Någon slags bubblande känsla blandat med välbehag och något mer. Det kändes ungefär som om all min kropps vätska förvandlades till bubbelvatten på bara några sekunder. Faktiskt så kände det så hela tiden när jag var nära henne, eller såg henne. Som när hon på morgonen frågade vad jag tyckte om hennes kläder, då jag utan att hon kunde säga till mig fick kolla in hennes slanka kropp. Hon hade fin klädsmak, en aning speciell ibland, men jag gillade det. Alla kunde inte se likadana ut. Jag tyckte om när hon kom ut med stora tröjor, tights och nästan inget smink. Allt hon bar passade henne som handen i handsken. Allt.
Precis denna känsla spred sig inuti mig när jag stötte upp hennes kropp påväg från garaget där jag parkerat hennes bil till hennes lägenhet. Hon gick snett framför mig, med min arm om sin midja, så att hon inte skulle falla ihop. Vi gick väldigt nära, nästan som ett i hopslingrat par. Men endast för att hon inte skulle trilla ihop mitt på gatan och somna, eller svimma, eller kräkas. Eller något liknande. Hon hade surat en aning när vi stigit ur bilen och hade inte viljat bli upphållen av mig, men när hon testade gå själv och nästan trillade, även fast hon inte hade klackaskorna på sig, lät hon mig hålla upp henne. Så nu gick hon otäckt nära mig med klackaskorna i en av sina händer. Jag kunde inte förstå hur full hon verkligen blivit, hon hade ju knappt druckit något? Hon var väll bara väldigt lättpåverkad.
Jag öppnade dörren intill receptionen och mötte direkt killen bakom diskens blick. Det var samma kille som när jag hade kommit hem full, Etan, Eten, Avan, Evan? Hans blick åkte från mig till Jenna och sedan tillbaka igen, jag valde att gå en liten längre väg till hissarna än vad jag behövde, så att jag inte behövde komma så nära Evan? Jag kollade in hans namnskylt och fick reda på att jag hade haft rätt, han hette Evan. Han rynkade på ögonbrynen när jag gick omvägen till hissarna på receptionens vänstra sida.
”Vad har du gjort med henne?” Jenna, som hade varit tyst ovanligt länge, skrattade till och föll baklänges så att hon fall rakt in i mig, jag fångade snabbt upp henne och höll ett hårt tag om hennes midja. Jag vände mig mot Evan och stannade till så att Jenna skulle återfå balansen, som hon knappt hade längre.
”Hon drack lite för mycket, hon kommer bli bra.” sa jag snabbt, känslolöst. Jag var känslolös mot honom. Jenna tog tag om min hand som låg på hennes mage, jag kollade ner på henne och hennes blick var suddig när hon kollade upp med ett leende mot mig.
”Justin jag är kissnödig.” Jag kunde inte hjälpa leendet som spreds på mina läppar, en grej som Jenna aldrig skulle säga högt. Aldrig.
”Vi är snart uppe i din lägenhet.” sa jag kort och log tryggt mot henne innan jag ännu en gång började gå mot hissarna med Jenna snubblandes framför mig.
”Är du säker på att det är en så bra ide att ta upp henne…. Till ditt… Erat… Hennes.. Rum?” svarade han utdraget och jag stannade igen. Kollade förvirrat på honom.
”Ja, vart ska hon annars ta vägen?” Jenna lutade huvudet mot min axel och slöt ögonen, hennes andedräkt stank alkohol när hon andades ut på mig. Han höll tyst, och jag förstod vad han menade. Vad hade jag gjort mot honom för att få honom att hata mig så direkt? Jag hade träffat honom en gång innan. Och då hade jag knappt varit vid medvetande.
”Jag kommer inte göra henne illa.”
”Jag känner igen killar som er.” Han uttalade er som något fördömt ord. Som om det gjorde ont att säga det. Jag flinade och skakade på huvudet.
”Det tror jag inte du gör.” Jag nästintill bar Jenna under armarna den sista biten till hissen, hon var någonstans emellan sömn och vaket tillstånd och jag lät henne stanna där. Jag hörde hur Evan suckade frustrerat bakom mig och jag tryckte på knappen som kallade hissen till oss, medan vi väntade vände jag mig bak mot Evan och stirrade rakt in i hans ögon.
”Varför bryr du dig ens?” frågade jag kallt. Han sneglade ner mot Jenna, eller det man såg av henne, och kollade sedan upp i mina ögon igen.
”Jag bryr mig om henne.” Jag flinade, kände något litet som låg och pyrde i magen. Jag bar upp Jenna bättre när hon gled ner i min famn.
”Du har pratat med henne en gång.” sa jag snabbt och tycket.
”Som om du bryr dig mer.” kontrade han iskallt. Jag hörde plinget av hissen som kom och vandrade in i den med Jenna framför mig utan att bryta kontakten med Evan.
”Vi får väll se vad jag gör med henne.” svarade jag honom, mest för att ha någonting att säga. Efter allt hon gjort mot mig skulle jag aldrig göra något mot henne, inte när hon var full och knappt vid medvetande. Jag lutade mig mot hissens vägg och tryckte Jenna hårt mot bröstet så att hon inte skulle falla ner på det mjuka, mattliknande golvet. Hissens alla väggar var täckta av stora speglar som täckte hela ytan. I de fyra speglarna kunde jag se mig och Jenna från alla olika håll, jag tryckte snabbt in 24 och fortsatte stötta upp Jenna. Hon hade börjat vakna upp i min famn och jag såg i spegeln mittemot oss att hon blinkade till några gånger.
”Vad hände?” viskade hon, fortfarande grumligt, alkoholen gick ju inte ur kroppen bara för att hon slumrade till.
”Du slumrade till, bara snabbt.” Hon lutade sig ännu en gång mot min axel och kollade upp i mitt ansikte. Plötsligt höjde hon händerna och smekte in de i mitt hår. Jag rynkade pannan mot henne, men hon var för upptagen av mitt hår för att märka min oförstående min.
”Jag har alltid tyckt att det såg så silkeslent ut.” viskade hon och jag sänkte ett av ögonbrynen, hade dock de ena fortfarande höjt. Jag ryste av att känna hennes naglar sakta, mjukt dras mot min hårbotten. De egentligen alldeles för långa hårstråna för min frisyr vek sig när hennes naglar sakta rispade försiktigt på mitt huvud. Jag kunde inte hjälpa mig själv när jag lutade mig ner och lät henne få mer tillgång till att dra fingrarna igenom mitt hår. Samtidigt slöt jag mina ögon.
”Skönt?” viskade hon. Jag nickade knappt synbart och kände hur Jenna vände sig om i min famn, så att hon stod med huvudet mot mig istället. Hennes ansikte var farligt nära, jag såg henne inte, bara ett tomt mörker, men jag kände hennes varma utandningar mot kinden. Hennes hand försvann snabbt, men kom snabbt tillbaka, jag antog att hon bytt hand.
Det var så länge sedan jag känt någon ta i mig såhär, mjukt, omsorgsfullt, sakta, harmlöst. Hennes hand drog sig bak mot nacken och jag släppte ut en lång utandning som jag inte ens märkt att jag hållit inne. Jag rös ännu en gång när hennes fingrar drogs igenom mitt nackhår, det korta håret längst ner i nacken. Hon drog sedan försiktigt fingernaglarna mot nackhåret. Jag kände hur de små korta hårstråna böjde sig av hennes fingrar. Jag rös, ännu en gång. Hon tog ett steg närmre, jag stod som en mur mellan henne och spegelväggen bakom oss. Om jag öppnade ögonen skulle jag se våra kroppar hårt sammanpressade i de fyra speglarna runtomkring oss. Jag tittade inte upp, jag fortsatte leva i min lilla dvala där bara hennes mjuka händer fanns.
Vi blev avbrutna av ett klingande då hissen stannat på vår våning, Jennas våning. Jag öppnade ögonen samtidigt som hennes händer försvann och hon tog ett hastigt steg bak, håll på att falla bak innan jag tog ett snabbt fast tag om hennes midja. Vi gick under tystnad ut från hissen, ganska nära, för att hon inte skulle falla ner på hissgolvet.
Hennes lägenhetsdörr låg inte alls långt ifrån hissen, fem-sex steg sedan var man framme. När vi kom fram, fortfarande lika nära, kom jag på att jag inte visste var ingångsnyckeln var. Jag kollade ner på Jenna, som kollade uttråkat ner i marken.
”Jag funderar på att köpa en katt.” sa hon plötsligt. Jag gissade på att hon inte kom ihåg någonting från det som hade hänt i hissen. Jag hoppades nästan på att hon hade glömt helt.
”Jaså?” sa jag och ställde mig bakom henne för att stötta upp hennes kropp när jag kände hur hon säckade ihop ännu mer än förut. Genast slappnade hon av i min omfamning och lutade huvudet mot min axel. Hennes utandningsluft luktade starkt av alkohol. Konstigt att jag inte hade tänkt på det innan.
Hon nickade mot min axel.
”Var har du ingångsnyckeln?” frågade jag, hon stelnade till framför mig, innan jag kände hur hon slappnade av igen. När jag studerade hennes ansikte i det dunkla mörkret från de halvtända lamporna i korridoren såg det ut som om hon stod framför mig och flinade, med trötta, alkoholpåverkade ögon.
”I min ficka.” svarade hon kort, skrattade till när hon uttalat orden. Jag rynkade förvånat pannan.
”Kan du vara snäll och ta fram den, så att vi kan komma in?” svarade jag så lugnt jag kunde när hon inte rörde en fena.
”Jag når den inte.” svarade hon kort igen.
”Klart du når den!” svarade jag snabbt, hon skakade trotsigt huvudet mot min axel. Den ligger i min bakficka. Jag stelnade till bakom henne. Detta var verkligen inte den nyktra Jenna, som aldrig skulle låta mig ta någonting från ett ställe så privat som ens rumpa, även fast det nu handlade om bakfickan.
Men jag skulle komma åt rumpan, och det visste vi båda två.
”Ta den Jenna, nu.” sa jag kort och hon skakade på huvudet samtidigt som hon slappnade av och vände sig om i min omfamning och lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Hennes klackaskor låg slängda på golvet bredvid oss. Hon placerade sina händer på mina höfter och tryckte sin kind mot min bröstkorg, jag kunde känna flinet genom t-shirten. Hon låtsades gäspa och slöt ögonen.
”Bara ta den så att vi kommer in, jag är trött.”
”Du är galen.” sa jag innan jag försiktigt placerade handen i hennes bakficka, den högra. Hon flinade ännu en gång mot mitt bröst. Fickan var tom.
”Fel.” skrattade hon. Jag tänkte precis dra ut högerhanden ur hennes ficka, men hon flyttade bak sin ena hand och höll kvar min hand i sin bakficka.
”Behåll den där.” flinet kändes fortfarande mot bröstkorgen. Jag försökte intala mig att det var hennes fulla-jag som talade. Att hennes hjärna hade blivit invaderad av alkohol och nu inte kunde ta riktiga, måttliga beslut själv.
Det gick sådär.
Jag suckade och gjorde samma sak med min andra hand, drog ner den i hennes vänstra ficka, där hittade jag den, den lilla nyckeln som ledde intill lägenheten. Snabbt drog jag ur mina händer från hennes fickor och backade försiktigt så att hon kom en bit från mig, hon kollade luddigt in i mina ögon. Hon kändes inte riktigt närvarande. Jag höll mina händer om hennes överarmar, så att hon inte skulle falla bak eller framlänges när hon inte kunde stötta sig mot mig längre. Jag drog ett djupt andetag och kollade djupt in i hennes ögon innan jag sa:
”Nu går vi in.”
~
Jenna hade lyckats få av sig kläderna utan hjälp från mig, hon hade dock med inlevelse berättat för mig hur hon håll på att trilla när hon skulle dra av sig jeansshortsen. Men hur hon mirakelvist lyckats hålla sig uppe på båda fötterna, jag hade låtsas vara väldigt intresserad och nickade precis på de rätta ställena.
Helt ärligt fattade jag inte varför hon inte bara tagit av kläderna sittande.
Hon berättade också att hon tillochmed hade lyckats dra på sig ett nattlinne som hon hittat under kudden.
”Ett mirakel, inte sant?” hade hon sagt, samtidigt som hon lutat sig mot handfatat och tandborstsskummet hade yrt runt hennes vackra osminkade ansikte. Jag hade bara nickat och sett glad ut. Ville inte spotta tandkräm på henne.
Nu låg hon på den ena sidan i sängen med det stora duntäcket upp till hakan med slutna ögon. Musiken spelade från cd-spelaren i ett av rummets hörn och hon nynnade tyst med från sängen. Själv satt jag på den andra sidan av sängen och läste någon tjejig tidning hon räckt mig samtidigt som hon hade sagt att hon var rädd för monster och inte ville somna själv. Själv tyckte jag bara hon var väldigt söt när hon var full, även fast hon klagade på huvudvärk stup i kvarten. Hon vände sig om i sängen och suckade tyst.
”Du, är det okej om jag går?” Hon kollade med trötta ögon upp på mig och nickade. Sedan slöt hon ögonen igen, och jag reste mig upp, lämnade den tjejiga-tidningen på platsen jag suttit på. Jag gick försiktigt ut från hennes rum och in på mitt egna. Snabbt röjde jag till lite innan jag drog av mig mina kläder och hängde upp de på den lilla fåtöljen som redan var överröst med prylar. Innan Jenna hade tagit med mig på den där shoppingturen hade det varit städat här inne, nu såg det ut som ett bombnerslag. Jag drog ett djupt andetag och vek undan täcket innan jag försiktigt la mig mellan dem. Jag slöt snabbt ögonen och drog några djupa andetag för att lugna ner mitt hjärta som dunkade hårt och alldeles för snabbt i bröstet. Precis när hade börjat lugna ner mig och känna mig lugn avbröt Jennas skrikande röst mina tankar tvärt.
”JUSTIN, JAG KAN INTE SOVA.” Jag suckade och slöt ögonen igen efter att ha spärrat upp de i chock.
”Fortsätt försök, Jenna!” ropade jag tillbaka.
”JAG KAN INTE, JAG HAR REDAN FÖRSÖKT JÄTTELÄNGE, DET GÅR INTE!” skrek hon igen. Jag suckade och la mig ner på kudden igen.
”Försök ändå!”
”JAG KAN INTE. KOM HIT!” skrek hon. Jag suckade frustrerat och reste mig upp från sängen, drog på mig ett par joggingbyxor som slutade vid knäna, bar mitt täcke under ena armen och kudden under den andra innan jag vandrade tillbaka till Jennas rum.
När jag kom in och fick syn på henne i sängen sov hon som en stock.
Vad tror ni, kommer han lägga sig hos henne ändå? ;)
Vad tyckte ni om detta då? Lite kärlek här, Jenna som full dock, men hon har ju känt lite innan! Vad tror ni, är det kärlek pågång här? ;)
Kommentera, en massa. Alla kommentarer gör mig så glad! :)
Chapter 16.- You never listen to me!
”Din pojkvän, huh?” skrattade han tyst, samtidigt som han släppte min hand och hällde upp två glas med vodka. Jag nickade snabbt.
”Ja, min…,” jag drog ett djupt andetag, ”min pojkvän.” Egentligen ljög jag inte, Justin var min pojk-vän. Jag hade aldrig riktigt gillat att ljuga.
”Du låter osäker.” konstaterade han och jag svor för mig själv i min hjärna. Fan.
”Jaså?” svarade jag istället. ”Och varför skulle jag vara det?” Han hånade. Jag hade inte märkt det innan, men hela hans sätt var aggressivt och hotfullt. Jag kunde inte låta bli att bli en aning vaksam över honom. Det kändes oerhört töntigt av mig. Allt. Jag letade efter Justin i folkmassan. Jag ville inte vara vid den mystiska killen längre, jag ville vara med Justin, i alla fall vid honom. Han hade lovat att han inte skulle bli full och att jag kunde hålla mig vid honom. Lovat.
”Kanske för att du ljuger.”
”Det gör jag inte.”
”Eller hur.” Han tog ett steg som förde honom farligt nära mig, mina bröst trycktes mot hans bröstkorg och just när han tänkte dra en hand om min midja och luta sig ner till mina läppar såg jag Justins figur i sidan av synvinkeln.
Justins perspektiv:
Jag blev förvånad när jag gav köket en snabb blick på vägen tillbaka till Jenna och fick se just Jenna stå där med kroppen upptryckt mot en lång, muskulös, snaggad kille. Jenna var väldigt pryd av sig. Jag hade aldrig försökt närma henne på något sådant sett, men man såg det på henne, att hon skyggade tillbaka direkt när någon kom ”farligt nära” och bara sättet hon nästan vägrat gå in på festen talade för sig själv, hon tyckte inte om folk. Hon hade tur som inte hade klätt upp sig i något extra naket, då skulle hon haft ett helt dussin kåta killar efter sig. Och jag skojade inte. Faktiskt tryckte jag att hon var en aning töntig, men det tänkte jag inte erkänna för henne, aldrig. Hon kanske bara var så i miljöer hon inte var van vid, som fest-miljöer. Förhoppningsvis. Och förhoppningsvis vande hon sig snabbt också, eller så skulle hon bara vägra nästa gång jag bad henne följa med på någon fest.
Om det blev någon ”nästa gång” överhuvudtaget.
Våra blickar möttes snabbt och sekunderna jag kollade in i hennes ögon såg jag hur lättnad speglades i de klarblå ögonen. När jag tänkte efter såg hon inte alls särskilt trivsam ut i positionen med en upptryckt kille framför sig, hon hade händerna på hans bröst i en gest som såg ut som att ville putta bort honom. Hon kollade snabbt på mig igen, där jag stod och såg ut som ett fån i dörröppningen. Halv väntade på henne, halvt undrande vad hon håll på med, och om hon ville det. Halvt funderande på om jag skulle gå.
Jag bestämde mig för att stanna en stund till.
Jenna lutade bak huvudet bort från den snaggade killen bredvid henne. Han såg inte så glad ut när hon ursäktade sig och pekade med tummen mot mig. Jag kunde inte höra vad hon sa på grund av den höga musiken som dunkade genom hela huset. Men jag gissade på att hon sa något om mig. Eftersom att hon pekade på mig. Killen med snaggat hår slängde en mördande blick på mig, innan ett stort flin spred sig på hans läppar och han kollade tillbaka på Jenna. Som stelnade till framför honom när han sa någonting till henne, fortfarande med ett hånande leende på sina läppar.
När han kollade på mig nästa gång, några sekunder senare, kände jag igen honom. Det var en av Marks vänner. En av killarna som suttit i bilen när Mark, en gammal kompis, hade hämtat upp mig vid parkeringen där Jenna hade stått och väntat på mig efter jobbet. Jag kom ihåg att han hade varit extra uppspelt efter att ha sett Jenna, han hade i smyg försökt få en syn av henne när vi åkt iväg en bit, och hon hade redan varit borta, han hade inte fått syn på henne.
Det visste jag för att jag också kollat efter henne när vi körde iväg.
Jag visste inte hela hans namn, bara att de började på R, jag hade hört något om att han hatade sitt namn och istället kallades för – endast – R.
Jag tog några steg fram mot dem och skrek, för att överrösta musiken:
”Något problem?” Meningen var riktad mot R. Jag kollade honom i ögonen hela tiden när jag pratade, försökte underteckna meningen med att jag ville att han skulle släppa Jennas höfter, som han hade tagit ett fast grepp om. Jenna så inte rädd ut, mest irriterad och obekväm. Jag hoppades att hon inte var en så bra skådespelare så att hon kunde gömma rädslan.
R skakade på huvudet.
”Nej, Bieber. Inget problem här inte. Själv?” Hans mening var undertecknad med att han ville att jag skulle gå, men det skulle jag inte. Jag kände hur ilskan började pyra inuti mig, den hade inte brusat upp, och det skulle den inte göra heller, jag ville inte bli arg framför Jenna. Hon skulle inte behöva se mig arg. Hon hade inte gjort något för att förtjäna det. Det var ju jag som hade tvingat med henne på denna festen, alltså var det min skyldighet att se efter henne.
”Släpp henne.” svarade jag bara och kollade hårt och allvarligt in i hans ögon.
”Hon ljög för mig.” sa han och jag såg hur Jenna stelnade till där hon stod framför mig, och honom. Någonstans i mitten av oss stod hon. Blickstilla.
”Jaså?” svarade jag uttråkat, väntade på hans svar.
”Hon sa att hon hade en pojkvän”, började han, jag avbröt honom innan han hann avsluta meningen.
”Det kanske hon har.” Han hånade mot mig.
”Och att det var du.” avslutade han sin mening. Jag kunde inte hjälpa när jag stelnade till och rynkade pannan. Det tog några sekunder av fundersamhet innan jag förstod vad Jenna hade tänkt, och jag hade lovat henne att jag inte skulle låta något hända henne, så jag spelade med.
”Och hur vet du att det inte är sant då?” Han såg lurig ut.
”Jag känner dig Justin, i alla fall kände, och du är inte typen som blir tillsammans med tjejer. Faktiskt förvånad det mig att du har stannat i Los Angeles så länge.” Han flinade. ”Varför?”
Den frågan hade jag faktiskt frågat mig några gånger, varför stannade jag fortfarande kvar här? Jag brukade inte stanna på ett och samma ställe särskilt länge, dock brukade det bero på att jag inte hade någonstans att ta vägen. Alltså behövde jag inte stanna särskilt länge på ett ställe, jag hade ändå ingen att umgås med. Jag hade tänkt åka några gånger, men något hade alltid kommit i vägen.
Jag valde att ignorera hans fråga.
”Bara släpp henne, och låt henne vara, du har inget med henne att göra.” svarade jag kort och spände blicken i hans. Han var några centimeter längre än mig, men muskelbyggnaden var den samma. Han skulle inte ta mig i slagsmål. Han såg farligare ut än han var.
Han höll envist kvar sina händer om hennes midja. Smekte hennes höfter med sina händer och smekte de sedan ner över hennes rumpa, Jenna såg inte rädd ut, men jag visste att hon kände sig obekväm i situationen. Vem skulle inte gjort det? Hon hade fortfarande händerna på hans bröst, försökte återigen putta bort honom. Han rörde sig inte ur fläcken. Hennes hår föll i små vågor på hennes rygg och hon kollade med stora klarblå ögon på mig, direkt när jag mötte hennes blick kollade jag bort och upp på killen som stod framför henne.
”Vi kan dela på henne om du vill, Bieber.” Jag spände käkarna och plirade med ögonen mot honom. Hotfullt, för att hon skulle släppa henne. Jag spände nävarna och bet ihop hårt.
”Släpp henne.”
”Är det inte lite synd att du ska få en så snygg, sexig, härlig tjej alldeles för dig själv, huh?” Han sa sexig långsamt, så att jag tydligt skulle höra det, samtidigt som jag såg i kanten på synfältet hur han klämde till på hennes rumpa. Jenna rörde sig fortfarande inte, hennes blick var fast på mig. Jag tog ett steg mot de samtidigt som R tog ett steg närmre Jenna, tryckte till hennes rumpa med sina stora hårda händer.
”Har du satt på henne ännu Justin, eller är de det du väntar på? Är det därför du fortfarande är kvar i Los Angeles.”
Jag spände nävarna samtidigt som jag tog ett steg mot honom, höjde handen och la den runt hans hals, tryckte upp tummen mot hans hals. Så att luften försvann från hans lungor, snabbt släppte han greppet om Jennas rumpa och höjde händerna för att försöka slita bort mina händer. Han log hånande mot honom.
”Inte så kaxig längre, huh?” flinade jag och tryckte in fingret hårdare in i hans hals. Han spärrade i panik upp sina bruna ögon och försökte lönlöst dra bort mina händer från sin hals. Jag lutade mig närmre honom och kollade hårt in i hans ögon.
”Om du rör henne igen, lovar jag att göra slut på dig, okej? Om du ens petar eller tänker på henne igen lovar jag att göra slut på dig, okej?” viskade jag kallt mot honom. Han nickade snabbt i panik och jag förstod att hans luft höll på att ta slut. Jag puttade honom bakåt och släppte mitt grepp om hans hals så att han flög handlöst ner i marken. Jag mötte hans blick och kisade ilsket in i hans ögon. Jag hann se rädsla flimra över hans ansikte innan jag vände mig om och gick fram till Jenna som stod och höll tag i bardiskens kant med ena handen.
”Är du okej?” frågade jag och hon kollade upp från R som låg och sprattlade mesigt på marken. Hon mötte min blick och nickade sakta.
”Ingen större fara skedd.” sa hon, försökte le, försökte lätta upp stämningen en aning med ett lättsamt leende, men jag förstod att hon var skakad. Och att leendet var fake. Jag hade inte märkt folket som hade samlats runt oss förens när jag mötte någras blickar när min blick gled runt i rummet. Jag la händerna på Jennas överarmar och vände henne om med hjälp av de innan jag la händerna försiktigt på hennes midja och puttade henne försiktigt framåt. Jag la ingen större uppmärksamhet på folket som samlats omkring oss, de hade inget med saken att göra. Jag gick bakom Jenna ut i vardagsrummet, som hade förvandlats till ett dansgolv. Jag drog med henne tillbaka till vår föregående plats och släppte henne samtidigt som jag började luta mig mot väggen igen. Musiken dunkade hårt i öronen och ljudet var öronbedövande, det var ett rent mirakel att jag och R hade hört varandra ute i köket. Jag hade inte tänkt på den höga musiken när ilskan hade tagit över kroppen, det gjorde jag aldrig.
”Förlåt att jag ljög om att du var min pojkvän.” sa hon generat och kliade sig lite i nacken samtidigt som hon sneglade med rosiga kinder upp mot mig. Jag skrattade till och log lugnande.
”Det är lugnt, faktiskt, så är det en aning smickrande.” flinade jag en aning retligt. Hennes kinder blossade upp i en ännu rödare färg och jag skrattade till och innan jag kunde hejda mig raderade jag luften mellan oss och drog in henne i en mjuk kram. Jag lutade huvudet mot hennes hjässa och smekte hennes rygg lite smått, det tog en stund för henne att lägga armarna om mig och krama mig tillbaka, men när hon väl gjorde det gosade hon in sitt ansikte i min nacke. Efter en liten stund, antagligen en alldeles för lång stund, släppte vi varandra och tog några generade steg från varandra. Jag drog ett djupt andetag och kliade mig lite i håret innan jag pekade bak mot köket igen.
”Vågar vi gå tillbaka och hämta lite dricka tror du?” frågade jag hastigt och Jenna flinade innan hon ryckte på axlarna.
”Kanske.”
~
Efter några plastmuggar vodka och några öl hängde Jenna på mig som en handduk som man hängt över axeln. I alla fall nästan. Hon hade blivit full, och klockan var bara halv 11. Jag kände på mig att det skulle bli en tidig hemgång, helst innan Jenna däckade över några hånglande par i soffan i ett av vardagsrummets fyra hörn. Jag fick hålla ett fast tag omkring Jennas midja både för att hålla fast henne, så att hon inte försvann, och för att stötta upp henne när hon var nära på att trilla. Hon var mycket närgången i fullt tillstånd, dock hade hon inte pressat sina läppar mot mina läppar eller något annat ställe på min kropp. Men hon stod väldigt nära och hennes fingrar hade varit innanför min tröja ett flertal gånger. Smekt mina ryggmuskler och skulderblad, om hon hann dit upp innan jag, till hennes klara besvikelse dragit ut de igen. Jag hade absolut inget emot att hon rörde vid mig, tvärtom, men hon skulle bli sur och besviken på mig om hon fick reda på att jag hade låtit henne göra det. Och det var inte värt det.
Festen hade blivit hel vild den senaste timmen, dansparen ute på golvet dansade närmre än någonsin och händerna var överallt på den andres kropp. Jag kunde inte låta bli att följa de dansande, tryckande, smekande, kyssande paren med blicken samtidigt som jag höll Jenna hårt mot bröstet direkt efter att jag dragit bort en stod genomskinlig vodka flaska från hennes händer. Jag struntade i om jag höll henne alldeles för nära bröstet just nu, jag kände på mig att om jag släppte henne skulle hon springa iväg och bli ännu fullare i något hörn av huset. Och jag skulle behöva leta hela natten efter henne.
”Varför?” gnällde hon, fortfarande ältandes för den där dumma vodkaflaskan hon hittat på någon sunkig plats.
”Därför.” svarade jag lättsamt. Hon suckade djupt.
”Sluta, du irriterar mig. Jag har ont i mitt huvud, kan jag få en till öl?” sa hon snabbt. Jag skrattade till och lutade mitt huvud mot hennes hjässa.
”Nej Jenna, inte mer alkohol för dig. Jag tror vi drar hem.”
”Har du druckit något?” frågade hon undrande. Jag skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte. Så jag kan köra din bil hem.” Hon skakade på huvudet och spärrade upp ögonen mot mig.
”Du kommer köra ihjäl oss Justin!” skrek hon, om musiken inte skulle dunkat hårt från högtalarna skulle hela huset höra henne. Nu vände sig endast de som stod närmast oss om. Jag flinade mot henne och skrattade till.
”Jag kommer inte köra ihjäl oss Jenna, och vad ska vi annars göra?” Hon funderade en stund, snurrade en liten lock runt sitt finger.
”Jag kan köra.” sa hon efter en stunds tänkande med ett leende. Jag höjde på ögonbrynen.
”Jaså, det tycker du?” frågade jag och hon nickade, glatt.
”Ja, det tycker jag.” log hon och ställde sig ännu närmre mig, samtidigt som jag kände hennes händer mot min midja. Hennes tummar smekte min bara hud under tröjan, på båda sidorna. Jag himlade med ögonen mot henne samtidigt som hon gjorde en klumpig ansats till att sticka händerna under min tröja och smeka mina magmuskler. Men jag hann stoppa henne. Jag sa inget, men jag hörde hennes djupa suckande. Hon kollade med en sur blick på mig. Jag log mot henne.
”Ska vi åka hem?” Hon vände sig bara om och vi började gå ut från huset.
~
Jenna vägrade hoppa in i bilen. Hon stod bara och höll i bilen för att jag inte skulle kunna putta in henne.
”Seriöst Jenna, bara hoppa in.” suckade jag frustrerat. Hon skrattade till och skakade trotsigt på huvudet, hon såg ut som ett litet barn. Hennes vågade hår dansade mjukt runt hennes huvud av den svala nattvinden. Jag drog in ett djupt andetag och den ljumma nattluften fyllde mina lungor. Hon var hopplös just nu.
”Nej.”
”Vad vill du att jag ska göra?” Hon funderade lite. En stund senare log hon stort och räckte upp ett finger som för att visa hon fått världens bästa ide, jag kollade irriterat på henne samtidigt som hon började prata.
”Jag vill åka buss.”
”Buss?” frågade jag och drog ett djupt irriterat andetag. Hon log och nickade snabbt, flera gånger, om och om igen. Utan förvarning böjde hon sig ner och drog av sig sina högklackade skor, först den vänstra och sedan den högra. När hon höll de i handen och reste sig upp normalt igen var hon en bra bit kortare än mig. Jag kollade ner på henne och hon log.
”Jag vill åka buss.” Jag suckade och skakade på huvudet.
”Det går inga bussar nu Jenna. Snälla, bara hoppa in.”
”Det går visst bussar.” konstaterade hon, även fast jag visste att hon inte talade sanning. Förvånande? Nej. Vi var alldeles för långt från storstaden för att det skulle gå nattbussar.
”Jenna snälla, jag gör vad som helst. Bara hoppa in i den där fucking bilen nu.” sa jag och pekade menande mot hennes bil, som stod snyggt parkerad en bit från huset. Den första bästa platsen vi hittat. Hon spärrade upp ögonen mot mig och skakade på huvudet.
”Inte svära Justin.” Sedan hoppade hon in i bilen, utan problem. Jag stod kvar och kollade på henne, när hon kollade ut från den öppna dörren och sa:
”Jag sa ju till dig att det inte gick några bussar nu på natten, varför lyssnade du inte? Du lyssnar aldrig på mig!” och förvirrade hon mig ännu mer. Jag valde att ignorera henne och hoppade in på andra sidan bilen, snabbt, för att hon inte skulle ångra sig och hoppa ut ur bilen igen. Men när jag satt mig tillrätta på förarsätet hade hon spänt fast sig och kollade på mig med stora ögon. Hon var ju hopplös.
”Nej, varför lyssnar jag inte på dig.” sa jag med en suck och startade bilen hastigt.
Sådär, vad tyckte ni om detta då? :) Ett litet "bråk" mellan R och Justin, Jenna blir full, de kör hem c: Vad tyckte ni? Något ni skulle vilja lägga till, förbättra eller göra om? c:
Kommentera en massa!
Minst 25 styck för nästa!
Chapter 15.- We go home, Justin.
Previously
”Jag visste inte att du var tatuerad.” skrattade jag och slog ut mot händerna mot hans kropp. Han flinade och kollade ner på sin överkropp.
”Men det är jag.” Han kollade upp på mig och flinade, jag skrattade till och följde hans olika tatueringar. En krona över hans högra bröst, mitt höger, hans vänster. Något jag gissade var ett datum med romerska siffror var placerat på hans vänstra bröst, ungefär i jämnhöjd med kronan. Jag pekade på de romerska siffrorna innan jag frågade:
”Vad betyder d--.” jag hann inte avsluta meningen innan han hade kastat vatten på mig. Jag glömde helt min fråga och skrattade till.
”Spring nu innan jag kastar ner dig i vattnet igen!” sa han och flinade stort mot mig. Men något i hans ögon hade förändrats. Jag kunde inte sätta fingret på vad.
Jag sköt det ifrån mig, skrattade till samtidigt som ett stort leende spreds på mina läppar och jag bet mig i underläppen.
Snabbt vände jag mig om och sprang så snabbt jag bara kunde genom vattnet.
Jennas perspektiv:
Veckan därpå, när jag och Justin hade satt oss i bilen efter en dag av jobb och träning, vände Justin på sig till mig och kollade på mig med vaksamma ögon.
”Jag ska på fest ikväll.” Jag vände blicken snabbt mot honom och rynkade ögonbrynen.
”Jaha?” svarade jag och startade bilen, backade ut från min lilla parkeringsruta och körde sedan ut på vägen. Trafiken var hektisk och köer hade bildats på olika ställen i hela staden.
”Och jag undrar om du vill följa med.” sa han snabbt och studerade mig för att se min reaktion, jag rynkade pannan igen och skrattade till.
”Varför? För att ta hand om dig när du är så full att du inte kan gå?” Jag tog en kort konstpaus, kollade på honom och sänkte det ena ögonbrynet, sedan fortsatte jag, ”Nej tack, jag stannar hellre hemma och kollar på film.” Kön slingrades efter en liten stund av tystnad.
”Jag lovar att inte bli full. Det kan bli kul? Jag lovar att inte ens dricka bodyshots från dig när du är så full att du inte kan stå.” sa han och kollade med ett litet överlägset flin på mig.
”Jag dricker inte, jag blir inte full.” sa jag och försökte kolla lika överlägset på honom som han hade kollat på mig.
”Jag kan tillochmed hindra andra från att dricka bodyshots från dig.” avslutade han sin tidigare mening.
”Åh, vad snällt av dig, men jag stannar fortfarande hellre hemma. Du kan stanna hemma om du nu så gärna vill umgås med mig.” flinade jag, han suckade tungt.
”Snälla.” sa han, ”Jag lovar på allt jag har att jag inte blir full, att jag inte kommer dricka från sig och att ingen annan kommer få göra det heller.” Jag tänkte precis påpeka att han inte precis hade något att lova på, när jag istället nickade och gick med på hans förslag.
”När du nu lovar allt det där är det onödigt att slösa bort det, tycker du inte? Nu gäller det bara att se vilka kriterier du sabbar.” flinade jag. Han höjde ögonbrynen, fattade att jag retades med honom.
”Jaså, ska det låta så?” Jag flinade och nickade.
”Det är så det ska låta.”
~
Jag tog en snabb dusch innan jag begav mig in i min WIC för att bestämma kläder. Jag började med att torka mig, så att jag inte blötte ner kläderna jag valde. Jag virade sedan handduken runt håret och tog på mig ett par enkla vita spets underkläder. Väldigt bekväma. Jag kollade sedan runt i garderoberna efter något att ha på mig, skulle jag ta en klänning, eller byxor och en tröja? Jag letade fram ett par mörka leggings med små svarta hjärtan på. Till det letade jag upp ett par blå snygga shorts. Jag drog på mig kläderna jag hitintills hittat och kollade sedan på mig själv i spegeln på ena väggen. Jag svängde runt och log ett stort leende. Det var snyggt. Riktigt snyggt. Jag letade vidare hon hittade någon slags blus, jag böt snabbt ut den vanliga behån med en tub-behå. Så att behåbanden inte skulle synas över mina axlar. Sedan drog jag på mig blusen, en vit, luftig vacker blus som satt fast med någonslags band precis under armhålorna. Armarna var hellånga, men även de väldigt luftiga. Jag betraktade den glatt i spegeln och log stort mot min spegelbild. Sedan drog jag av handduken från håret och borstade det snabbt innan jag fönade det. När jag var klar med att torka det, lät jag det hänga i min vanliga nersläppta, avslappnade frisyr. Sedan letade jag upp mina svarta Jeffrey Campbells med nitar och tog på dem snabbt. Jag gick fram till mitt sminkbord och sminkade mig snabbt med mascara, eye liner och läppglans. Jag hann inget mer invecklat. Jag betraktade mig själv i spegeln en stund innan jag gick ut till Justin, som stod lutad mot väggen utanför mitt rum och väntade på mig. Han hade på sig ett par mörka jeans som vi köpt på vår lilla shoppingrunda för en vecka sedan och en V-ringad t-shirt. Jag log stort mot honom, han tänkte precis säga något när jag avbröt honom med ett kort:
”Jag ska bara borsta tänderna.” innan jag stack iväg mot badrummet för att borsta tänderna, noga. När jag var klar fluffade jag till håret lite innan jag gick ut till Justin igen.
”Tror du det här duger?” frågade jag och kollade ner på mitt enkla, men snygga, klädval. Hans blick sneglade över min kropp, snabbt nickade honom.
”Jättefint.” log han och drog ett djupt andetag. Jag avbröt honom ännu en gång, denna gång inte med vilja, när han hade något att säga.
”Vilka är festen hos?” frågade jag nyfiket. Han blåste ut luften han haft i munnen och kollade sedan mig rakt i ögonen.
”Jag tänkte precis komma till det, den är hos de där killarna som jag hängde med förra helgen. De som jag träffade vid gymmet, du vet.” Jag stelnade till när han erkände vilka festen var hos. Jag fick rysningar av killarna i den där bilen, mannens genomträngande blick gav mig rysningar.
”Var de inte de du slogs med?” frågade jag snabbt. Han skakade snabbt på huvudet.
”Det var deras kompisar, de lovade att de inte skulle vara där idag. Så jag hoppas de inte ljuger.” han svarade spänt. Jag nickade stelt jag med. Drog ett djupt aningen skakande andetag, och nickade sedan.
”Jag låter inget hända dig. De är egentligen väldigt schyssta.” Han tog en kort paus, ”Men det ser tjejer som..” han drog ett djupt, bråkade med sig själv i sin hjärna, tänkte, ”objekt.” Jag drog ett djupt andetag och nickade.
”Jag går.. Bara inte nära dem.”
”Du kan hålla dig vid mig, jag låter ingen, som du inte vill, röra dig. Jag lovar.”
Jag tänkte på Charlie och på hur många fester hon varit på, hur många gånger hon hade haft sex. Hur många år sedan det var hon förlorade sin oskuld, hon var mycket öppen av sig och hade pratat om allt sådant för väldigt länge sedan. Bara några veckor efter att vi blivit kompisar med varandra.
Hon var väldigt, väldigt öppen av sig. Min bästa vän.
”O-Okej.” sa jag kort, låtsades vara oberörd, även fast jag kände mig illa vid mods av att behöva se, eller träffa killen med de där kalla bruna ögonen ännu en gång. Jag drog ett djupt andetag och klämde fram ett leende mot Justin.
”Så....,” viskade jag, slog ut med armarna och log sedan stelt mot honom igen, ”ska vi gå?”
~
(lyssna gärna: Sexy bitch - David Guetta feat Akon)
Min blick gled över folket utanför det stora huset. De flesta stod upptryckta mot varandra med tungorna i varandras halsar eller med händerna över hela kroppen på den andra. Jag drog ett djupt andetag och kände Justins hand mot min rygg precis när jag tänkte stanna och klaga.
”Vi fortsätter Jenna, jag lovar att inget kommer hända dig.” Jag ville inte erkänna för honom att jag var rädd för detta, jag hade aldrig gillat att umgås med massa folk. Stora folkmassor var verkligen inte min grej.
”Vi åker hem Justin.” viskade jag bak mot honom, med blicken på dörren framför oss. Jag hade stannat igen, hans fingrar började stryka mig över ryggen i en betryggande röst.
”Håll dig bara nära mig, Jenna. Ta det lugnt, det är bara en fest, inget att stressa upp såg åt.” Han log lugnande, jag drog ett djupt andetag och nickade. Det kändes en aning bättre, han hade sagt att jag kunde hålla mig nära honom. Om jag höll mig vid honom skulle ingen kunna röra mig. Vad var jag ens rädd för?
Jag kände Justins händer på min midja och hur han sedan försiktigt puttade mig fram, jag tog ett stelt steg uppför nästa trappsteg, fortsatte så tills jag var uppe vid toppen av trappan. Med allt folk som stod utanför huset bakom mig.
”Okej?” sa Justin högt i mitt öra. Jag hade inte ens tänkt på den höga musiken som dunkade från huset. Jag kände igen låten som spelades. Jag visste dock inte vart ifrån, jag brukade inte lyssna på party-låtar. Justin släppte min midja med den ena handen och öppnade dörren snabbt, musiken blev genast högre och Justin puttade mig stöttande in genom dörren. Jag drog ett djupt andetag och kollade runt på folket som stod överallt och dansade för fullt. Vad jag trodde brukade vara vardagsrummet var nu ett enda stort dansgolv och i köket var det fullt med personer som hällde upp dricka i röda plastglas. Jag ville inte ens veta vad folket gjorde i sovrummen på övervåningen. Jag rös. I köket fanns det ett högt bord som användes som en liten bar. Det var dit Justin tog mig först, till baren. Där killen med de kalla bruna ögonen stod. Hans blick mötte direkt min när vi gick in genom dörren till köket. Ett flin spreds på hans läppar och jag ville så gärna gömma mig bakom Justin. Men jag hade bestämt mig för att stå upp för mig själv, jag ville inte framstå som en mes. Och vi hade ingenting bakom oss, ingen historia, vi hade aldrig pratat med varandra innan.
”Så du fick med henne ändå, jag måste erkänna att jag tvekade på dig, Bieber.” Justin stod fortfarande med händerna på min midja bakom mig. Han var inte lika mycket längre än mig som han brukade, så att valde att – istället för att kolla på killen över mitt huvud – ställa sig bredvid mig, fortfarande med en stöttande arm om min midja. Justin svarade inte, pekade bara på barens alla flaskor med vätska i. Antagligen olika drycker. Han kollade på mig och log.
”Vad vill du ha?” Jag drog ett djupt andetag och släppte sedan ut andetaget.
”Ehm.. Vatten?” svarade jag frågande, jag visste att det inte var svaret han ville höra, men det struntade jag i. Jag tänkte inte supa bort min hjärna ikväll. Jag hörde hur den brunögda bakom bardisken skrattade hånande. Det störde mig att jag inte kunde namnet på honom ännu. Justin vände tillbaka blicken mot disken och den brunögda och struntade i vad jag hade sagt.
”En vodka.” Killen flinade stort mot oss och hällde sedan upp det jag antog var vodka i en röd plastmugg. Han räckte den till Justin och Justin räckte den vidare till mig. Jag tog den tveksamt och luktade av vana på den klara drycken.
Killen hade fortfarande det fula flinet på sina läppar.
”Ska du inte ha någonting, Bieber?” Justin skakade på huvudet och tänkte precis svara när killen, eller mannen, fortsatte: ”Håller dig nykter för flickan, inte sant?” Han flinade stort. Jag kollade ner i marken och tog ett fast tag om plastmuggen med båda mina händer.
”Du får dricka om du vill, Justin.” viskade jag till honom, så att bara han hörde. Han kollade en aning lugnande på mig och skakade på huvudet.
”Det är lugnt, Jenna.” sa han kort och killen bakom disken hånade oss med ett fult flin.
”Det var som jag trodde, har du satt på henne ännu, Bieber?” Justin vände oss snabbt om och vi gick snabbt därifrån, utan att jag riktigt hann reagera på vad han sa.
Jag valde att ignorera killens ord och vi gick ut mot vardagsrummet istället. Under tystnad, en aning tryckande tystnad. Det kändes verkligen som om jag skulle säga något, bara något litet, som typ, jag kom inte på något bra, så jag sa något dåligt istället.
”Vad menade han med det?” Jag sa det högt, så att han säkerligen hörde vad jag sa till honom. Jag kunde inte se honom medan jag sa det, jag stod fortfarande en aning framför honom med hans händer på min midja. Men även fast jag inte kunde se hans ansikte kände jag hur han stelnade till bakom mig, hans händer blev helt stilla.
”Ingenting, Jenna, snälla släpp det.” Och jag valde att göra det. Jag orkade inte gräva djupare i det, jag orkade inte bråka eller irritera Justin mer än möjligt. Jag höll fortfarande den röda plastmuggen med vodka i min hand. Jag höjde muggen så att jag kunde studera innehållet och kollade ner i muggen med den genomskinliga vätskan i. Plastmuggen var nästan helt full, vätskan skvalpte lite när jag gick. Jag höjde den mot läpparna och tog – till min stora förvåning – en hel klunk med vodka. Jag höll på att spy, jag tvärstannade direkt och tårarna steg i ögonen samtidigt som den brännande alkoholen rann ner i halsen. Jag började hosta hysteriskt samtidigt som jag försökte svälja vätskan och inte hosta ut den på allt folk som stod bredvid oss i vardagsrummet. Tillslut drar sig tårarna tillbaka och vätskan drar sig ner till min mage istället för att irritera mig uppe i munnen. Jag drog ett djupt andetag och reste mig upp normalt igen. Jag kollade runt för att försäkra mig om att inget sett på mitt hostanfall. Ingen kollar på oss, mina hostningar har antagligen dämpats av den höga musiken. Eller så kanske de var vana.
”Hur gick det?” frågade Justin snabbt bakom mig, jag hade inte uppfattat honom framför mig förens han uttalat de tre små orden, jag fäste blicken snabbt i hans vackra bruna – varma – ögon. Hans ögon var så annorlunda mot killen i barens, så vackra.
Jag nickade och drog ett djupt testande andetag. Det funkade bra. Allt funkade igen. Jag drog några andetag och log snabbt mot Justin.
~
Precis när jag tänkte att jag inte behövde oroa mig för att någon fäste någon större uppmärksamhet vid mig i denna lokal – vid tanke på min klädsel – hörde jag en mörk röst bredvid mig.
”Har du lust att ta något att dricka?” Min blick fästes snabbt vid den stora muskulösa killen bredvid mig, jag kände igen honom lite smått, men jag visste inte från vad. Jag hade säkert bara sett honom vid
”Ehm, det är lugnt.” Jag visade upp den röda plastmuggen, som jag och Justin hämtat när vi kom, mot honom för att visa att jag redan hade dricka. Jag hade precis lämnats ensam av Justin, någon bimbo-blondin hade dragit ut honom på dansgolvet och han hade lugnat mig med orden att han snart skulle komma tillbaka. Det var en kvart sedan. Minst 10 låtar hade gått sedan dess. Jag undrade om de stod i något hörn och hånglade – eller ännu värre, om de befann sig i något rum på övervåningen. Jag kunde inte hjälpa mig själv när jag var så egoistisk att jag ville att han skulle komma tillbaka, nu. Han hade sagt att jag bara skulle hänga med honom, han hade lovat att inte bli full.
Ändå så var han inte här.
Killen tog tag i min fria hand och drog med mig mot köket. Jag försökte kämpa emot, men det var lönlöst, hans grepp om min hand var för hårt.
”Släpp mig.” sa jag och försökte dra till den första lögnen jag kom på, ”jag väntar på någon… Jag väntar på min.. På min… Pojkvän.” sa jag snabbt, men han bara fortsatte och stannade inte förens vi var framme vid baren, killen med de kalla bruna ögonen var inte där längre, till min lycka.
”Din pojkvän, huh?” skrattade han tyst, samtidigt som han släppte min hand och hällde upp två glas med vodka. Jag nickade snabbt.
”Ja, min…,” jag drog ett djupt andetag, ”min pojkvän.” Egentligen ljög jag inte, Justin var min pojk-vän. Jag hade aldrig riktigt gillat att ljuga.
”Du låter osäker.” konstaterade han och jag svor för mig själv i min hjärna. Fan.
”Jaså?” svarade jag istället. ”Och varför skulle jag vara det?” Han hånade. Jag hade inte märkt det innan, men hela hans sätt var aggressivt och hotfullt. Jag kunde inte låta bli att bli en aning vaksam över honom. Det kändes oerhört töntigt av mig. Allt. Jag letade efter Justin i folkmassan. Jag ville inte vara vid den mystiska killen längre, jag ville vara med Justin, i alla fall vid honom. Han hade lovat att han inte skulle bli full och att jag kunde hålla mig vid honom. Lovat.
”Kanske för att du ljuger.”
”Det gör jag inte.”
”Eller hur.” Han tog ett steg som förde honom farligt nära mig, mina bröst trycktes mot hans bröstkorg och just när han tänkte dra en hand om min midja och luta sig ner till mina läppar såg jag Justins figur i sidan av synvinkeln.
Chapter 14.- Beach - part 2
Previously
Jag tog ett steg fram, snabbt, drog ett djupt andetag och försökte få tillbaka livsuppfattningen. Försökte få tillbaka andningen.
”Jag tänkte att vi kanske….”, jag tog en kort paus, drog ett djupt andetag och pratade sedan igen, ”kunde slå oss ner här, eller vad tycker du?”
”Det ser bra ut.” sa han, det lät inte alls frampressat, inte alls frampressat, inte som mitt. Inte alls som mitt.
Han kanske inte ens kände det, när min kropp var pressad mot hans?
Jennas perspektiv:
Justin hade direkt gått ut i vattnet, efter en snabb mening till mig, där han frågade om jag ville bada, hade han sedan styrt sina steg mot det klarblå vattnet. Jag hade kollat förundrat efter hans ryggtavla en stund, förundrats en aning av killen. Han såg verkligen inte ut som en typ som hoppade runt i vågorna och lät saltvattnet blöta ner det stylade håret. Han såg mer ut som killen som ville ligga och gotta sig på stranden en hel dag, jobba på solbrännan. Han hade faktiskt inte så mycket till solbränna, man kunde svagt urskildra en så kallad bonnabränna. Men det var ytterst lite. Annars var det ljusbruna färgen spridd över hela hans kropp. Jag gissade på att det var väldigt länge sedan han hade solat och badat på riktigt – i alla fall på stranden – han hade ju inte ens ett par badbyxor. Vilket var fruktansvärt förvånande, vem hade inte ett par badkläder? Jag hade inte en aning om hur många bikinisar jag hade. Men det var riktigt många.
Jag vände på mig på badlakanet. Jag hade legat på mage och solat ryggen nu en stund, och bestämde mig för att sola magen nu. Sedan gå ner och ta ett snabbt dopp. Jag drog ett djupt andetag, saltvattendoften spred sig i min näsa och putade ut magen så mycket jag kunde, den kändes en aning förlamad efter att jag legat på mage så länge. Hur länge kunde det vara? En halvtimme? En timme? Jag hade inte en aning. Jag la handen för ögonen för att inte bli bländad av solen om jag öppnade ögonen. Jag fixade till bikini trosorna samtidigt som jag hörde fotsteg i sanden. Jag hörde tydligt att de var påväg hit, även om det svaga mumlet av prat och skrik cirkulerade i min hjärna. Innan jag hann tänka mer på sorlet runt omkring kände jag hur något skuggade solen. Jag kollade förvånat upp på föremålet – personen – framför mig och mötte ett par hasselnötsbruna ögon strax innan jag kände hur två kalla saker placerades på min mage, jag tänkte precis skrika till när en av de kalla sakerna försvann från min mage och täckte min mun. Jag förstod att personen som skymde mig var Justin, och de kalla sakerna som placerats på min mage var hans händer. Jag höjde snabbt händerna och greppade ett fast tag om hans båda handleder, försökte dra bort båda hans kalla händer från min kropp. Droppar från hans hår träffade min bröstkorg. Jag drog och slet i hans händer, men de rörde sig inte ur fläcken. Hur jävla stark var killen egentligen? Väldigt stark, uppenbarligen. Plötsligt försvann handen från min mage, och för några sekunder råkade jag släppa greppet om hans handled, det tog bara dessa sekunder för honom att greppa tag om min handled istället. Det blev genast blött och kallt runt min handled. Händelsen upprepades när det gällde den andra handen, exakt samma rörelser. Ett överlägset flin spreds på hans läppar och jag kollade irriterat och ondskefullt upp i hans ögon.
”Det ska du få för!”
”Hur då?” flinade han och tog tag om båda mina händer med hans vänstra. Ett hårt grepp, inte så att det skakade mig, bara så att mina handleder var fastbundna mot honom. Han var hopplös just nu.
”Jag kommer på något.” sa jag lurigt, även fast jag inte hade kommit på något ännu.
Han böt snabbt ämne, ”Du ska följa med mig ner och bada.” Jag spärrade upp ögonen mot honom och skakade snabbt om och om igen på huvudet.
”Nej! Det ska jag inte!” utbrast jag samtidigt som jag kände hur hans högra hand krånglade sig in under mina lår, jag kände hur en varm känsla spred sig i kroppen när han av misstag råkade nudda min vänstra ljumske. Den var borta innan jag knappt hann reagera. Jag hoppades verkligen inte han uppfattade vart hans hand hade rört. Jag kunde hur rodnaden snabbt spred sig på mina kinder. Men jag kunde inte gömma dem, så jag försökte ignorera den varma känslan i ansiktet. Justin släppte mina händer med sin vänstra hand och krånglade in den under min rygg, av ren reflex höjde jag ryggen så att han enkelt kunde placera den mellan mig och badlakanet. Jag hade inte riktigt hunnit tänka på vad han tänkte göra förens han bar upp mig i sin famn. I panik slängde jag armarna om hans nacke och höll ett krampaktigt tag runt hans hals. Jag hade bara blivit buren en gång innan, och det var när min mensvärk höll på att ta kål på mig. Också av Justin dock. Utan att tänka på det kom våra ansikten mycket nära varandra, jag kunde känna hans lena kind mot min, men valde att ignorera kroppskontakten. Även fast samma känsla som alltid uppstod när han var nära bombarderade min mage. Jag fortsatte hålla ett krampaktigt tag om hans nacke samtidigt som jag kände hur ett mullrande skratt lämnade hans läppar, jag kände hur hans bröstkorg skakade en aning. Jag tänkte på hur dum jag måste se ut från någon utomstående persons perspektiv. Uppsprungen, och till synes livrädd med armarna i ett krampaktigt grepp om en killes hals. Även fast jag förstod att jag såg helt dum i huvudet ut gjorde jag ingenting för att förbättra det. Hans grepp om mig var stadigt, han skulle inte tappa mig, jag hade ingen aning om hur stark han var, men han skulle inte tappa mig. Det var i alla fall det jag försökte inbilla mig.
”Du gillar inte att bada va?”
”Jag gillar inte när folk överraskar mig med kallt vatten och sedan bär ut mig för att tvingar mig bada!” svarade jag och försökte slappna av i hans famn så gott som jag kunde. Jag släppte dock inte greppet om hans hals, inte för en sekund. Han skrattade till igen, men valde dock att hålla tyst. Jag råkade trycka in naglarna i hans hud samtidigt som jag hörde det välbekanta ljudet av ett par fötter som slogs mot vattnet. Jag förundrades ett ögonblick av att Justins bröstkorg inte kändes kall, även fast han just badat. Sedan kände jag den stekheta solen mot mina ben och ansikte och förstod att han måste ha så gott som torkat den korta stund han hämtat mig.
”Om du släpper ner mig lovar jag att jag dödar dig.” viskade jag mot hans axel när jag nästan kände vattnet mot min rumpa. Jag kunde nästan se flinet som lekte på hans läppar. Gud, för tillfället hatade jag honom verkligen.
”Men den styrkan i händerna?” han skrattade till igen, ”knappast.” Jag valde att ignorera och försökte koncentrera mig på att hålla fast mig hårdare runt hans hals.
”Släpp mig inte!” skrek jag när jag kände hur hans grepp långsamt blev lösare och lösare.
”Snälla!” skrek jag samtidigt som jag kände hur jag sakta närmade mig vattenytan. Hur han sakta släppte efter, gjorde greppet om mig lösare och lösare. Jag höll hårdare om Justins nacke och struntade fullkomligt i om jag skadade honom, det var endast hans fel. Det var han som hade släpat ut mig hit till vattnet från början.
”Om du släpper mig…” Jag hann inte säga mer innan jag kände det kalla vattnet blöta ner min kropp, jag skrek till och började snabbt hoppa på stället, fortfarande med ett fast grepp om Justins nacke. Det var hemskt att doppa magen i vatten, det hade jag täckt enda sedan jag var liten och badade med min familj. Jag hade alltid dragit mig extra länge för att doppa just magen.
Och nu var en bra bit av min mage under vattenytan. Jag nådde lite högre än till Justins axel när jag stod vanligt, men eftersom att jag väldigt ofta bar klackaskor kände jag mig mycket längre än så. Så nu när jag stod nära honom och endast nådde till hans axel kände jag mig fruktansvärt kort.
”Bär upp mig igen!” skrek jag och försökte klättra upp på hans kropp med hjälp av armarna om hans nacke. Men han la bestämt händerna på mina sidor och höll mig nere på marken. Vattnet var fortfarande kallt mot min solvärmda kropp. Jag väntade en stund på att jag skulle vänja mig vid det kalla vattnet. Hur fan kunde det vara så kallt på sommaren? Det var ju bara i början ännu, men ändå. I Los Angeles var det så gott som bra väder året om. Han hade ett stort flin på sina läppar när jag efter en stund kollade upp i hans ögon igen. Jag hade vant mig vid vattnets kyla och kunde nu stå normalt utan att behöva hoppa och hålla på för att lönlöst försöka hålla värmen.
”Det där var lågt av dig!” utbrast jag och plirade med ögonen in i hans. Han flinade.
”Jag blev trött på att bada ensam.” Han ryckte likgiltigt på axlarna. Jag kände hur hans nackhårstrån smekte mot mina händer och armar och uppfattade ännu en gång hur nära vi var. Jag kunde nästan känna hans mages värme mot min hud och drog ett djupt andetag samtidigt som jag kollade djupt in i hans ögon. Jag fattade egentligen inte varför alla dessa nära-kontakt mötena hände.
Jag avbröts av att någon skrek lite längre bort och jag bröt snabbt blicken från hans vackra bruna ögon. Sedan fick jag en liten plan. Innan han ens hann blinka hade jag flyttat mina händer från hans nacke – jag hade ingen aning om varför de fortfarande varit kvar där – och lagt de på hans bröst, för att snabbt putta iväg. Han tappade snabbt balansen och trillade ner i vattnet. Ett stort leende spreds på mina läppar och jag skrattade högt samtidigt som han reste sig upp från vattnet. Vattendropparna rann över hans överkropp och håret var alldeles platt av vattnet. Jag skrattade ännu mer när han drog ett djupt andetag och gjorde ett tappert försök att dra handen igenom de platta håret. Ett stort busigt flin spreds på hans läppar och han skrek:
”Det där ska du få för!” samtidigt som han tog två snabba steg mot mig, men jag hade redan backat några steg och skrattade högt när han snabbt började jaga mig ut i det djupa vattnet. Jag sprang i lekfull panik så snabbt jag kunde men vattnet - som nu nådde mig till mitten av magen – försegade mina steg. Jag slängde en blick bak över axeln och till min förskräckelse var Justin bara några få meter ifrån mig. Jag skrek till samtidigt som ett bubblande skratt lämnade mina varma, torra läppar. Jag kände hur han sprang på, jag fattade inte hur han kunde springa så snabbt i vatten. Ingen kunde springa snabbt i vatten. Jag glömde allt folk runtomkring oss. Jag tänkte inte ens på hur dum jag måste se ut när jag springer i vattnet.
Efter bara några sekunder kände jag Justins armar runt min midja och hur han snabbt började snurra runt oss. Det blå vattnet var nu till mina bröst, men till honom var de bara en bit upp på magen. Jag skrek högt när han snurrade runt mig i en cirkel för att sedan släppa taget så att jag kastades i vattnet. Jag kände hur hela min kropp var täckt i vatten och sparkade snabbt med fötterna mot marken för att snabbt klyva vattenytan ännu en gång. Jag kunde inte låta bli att skratta högt samtidigt som jag drog bort håret som hamnat i mitt ansikte. Min blick gled ner över hans överkropp och jag rynkade pannan när jag fick se tatueringarna som prydde hans kropp. Hur fan hade jag kunnat missa dem?
”Jag visste inte att du var tatuerad.” skrattade jag och slog ut mot händerna mot hans kropp. Han flinade och kollade ner på sin överkropp.
”Men det är jag.” Han kollade upp på mig och flinade, jag skrattade till och följde hans olika tatueringar. En krona över hans högra bröst, mitt höger, hans vänster. Något jag gissade var ett datum med romerska siffror var placerat på hans vänstra bröst, ungefär i jämnhöjd med kronan. Jag pekade på de romerska siffrorna innan jag frågade:
”Vad betyder d--.” jag hann inte avsluta meningen innan han hade kastat vatten på mig. Jag glömde helt min fråga och skrattade till.
”Spring nu innan jag kastar ner dig i vattnet igen!” sa han och flinade stort mot mig. Men något i hans ögon hade förändrats. Jag kunde inte sätta fingret på vad.
Jag sköt det ifrån mig, skrattade till samtidigt som ett stort leende spreds på mina läppar och jag bet mig i underläppen.
Snabbt vände jag mig om och sprang så snabbt jag bara kunde genom vattnet.
Usch. Kollaget blev vajs och jag suger på att skriva typ när de börjar bli lite kära i varandra. Eller hur man nu ska förklara det.
AJA, vad tycker ni?
↑Hade brottom innan så skriver nu istället:
Chapter 14.- Beach - part 1
Previously
Vad höll jag ens på med?
Jag drog upp dragkedjan till den tog slut, släppte händerna så att de föll nerför mina sidor. Det var som om vi var i en liten egen bubbla, nära varandra. För nära. Mer-än-vänner-nära, konstaterade jag snabbt, men hindrade ändå mig själv från att ta ett steg bak. Jag ville inte, jag ville vara kvar så nära henne. Hon släppte håret som hon hade dragit åt sidan, de spred sig över hennes rygg och jag kunde känna de mot mitt linnes tyg.
Plötsligt öppnades en provrumsdörr lite längre bort och bubblan sprack. Lugnet inom mig var borta och jag backade snabbt för att vända mig om och gå ut från hytten, höll på att ramla över stolen som jag suttit på i min panik ut.
Jenna drog skynket över öppningen igen och hon försvann från min syn. Jag drog några djupa andetag och kände mig tvungen att säga något.
”Vill du att jag stannar kvar, eller är det okej om jag går ut och fortsätter kolla?” ropade jag tyst.
”Det är okej om du går!” ropade hon lågt tillbaks och jag nickade, mest för mig själv, innan jag reste mig upp, tog upp alla kläder från golvet och vände mig sedan om för att promenera ut från provrummen.
Fortfarande en aning chockad över vad som hänt.
Jennas perspektiv:
Bland kläderna jag köpt till Justin fanns ett par svarta, enkla badbyxor, som jag mer eller mindre tvingat på honom. Han hade sagt att han inte behövde några badbyxor, men jag hade insisterat att köpa de till honom. Det skulle snart bli minst 30 grader i Los Angeles, då var det skönt att svalka sig i havet.
”Jag tycker vi kan åka och bada.” sa jag och kollade upp på Justin där han satt bredvid mig i soffan, han hade blicken på teveskärmen och hans focus var någon helt annan stans. I en annan värld. På en annan planet.
I alla fall nästan.
Han ryckte till och kollade förvånat upp på mig, ”Va?”
Jag flinade, ”Jag tycker vi kan åka och bada.” sa jag och gjorde några fåniga simtag med armarna för att visa vad jag menade. Han skrattade till och nickade.
”Okej, det kan vi väll.” sa han och jag log stort samtidigt som jag reste mig upp. Jag sträckte mig efter min telefon som låg på bordet och tryckte på den enda knappen som var placerad på iPhonens skärm. Skärmen lystes upp och min blick fastnade snabbt på klockan. Den var halv 3. Vi skulle lätt hinna ligga och slappa en stund på stranden. Jag vände blicken mot Justin igen, ett leende var placerat på hans läppar. Såren i hans ansikte såg faktiskt fina ut, även fast det inte alls var länge sedan han fick de små såren. Faktiskt inte ett dygn sedan. Jag kanske inte var så dålig på att rengöra sår som jag trodde?
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur bra det känts att ha hans kropp nära min. Hur bra det hade känts att känna hans mjuka fingertopp mot min bara rygg. Hans andetag på hjässan. Hans hand som stöd när han skulle dra upp dragkedjan långt nere på ryggen. Hans kropp nära min, hur han först hade tagit ett långt steg mot min kropp, hamnat alldeles för nära, jag hade som hastigast känt hans skrev mot in rumpa. Nära, alldeles för nära. Alldeles för nära för att vara vän-nära. Inte ens bästa-vän-nära. Alldeles för nära.
Det värsta var att det hade känts bra, att ha honom så nära.
Min blick hade glidit iväg, från hans ögon till hans ljusrosa en aning hjärtformade läppar. Jag reagerade inte ens när de rörde sig, inte heller när ett stort flin placerades och hans vita leende blev synligt.
”Jenna?” Jag ryckte till och mötte hans blick igen, ett stort leende var placerat på hans läppar och jag rynkade pannan.
”Ja-a?” frågade jag och märkte inte förens jag satte mig på ett annat sätt i soffan att jag ännu en gång suttit mig ner.
”Ska vi byta om..?” frågade han och jag rynkade ännu en gång på pannan, förstod först inte var han menade. Sedan slog det mig, bada!
”Ja-a”, svarade jag och nickade sedan djupt, ”Ja-a.” sa jag igen. Justin rynkade på pannan och skrattade tyst mot mig. Jag reste mig snabbt, detsamma gjorde Justin, vi gick snabbt ut från vardagsrummet, och försvann både två till vartdera rum.
~
Jag gick raskt in i min WIC och letade efter en passande bikini, efter lite letande hittade jag både en topp och byxor av samma sort. En enkel bikini, men jag tyckte den var vacker i sin enkelhet och tyckte väldigt mycket om den även fast den var så enkel. Man knöt upp bikinitoppen i nacken och ett spänne satt bak i ryggen. Jag drog av mig mina kläder och drog sedan snabbt på bikinin och kollade mig i helkroppsspegeln som var placerad inne i WIC-en. Kollade så att allt såg rätt ut och fortsatte sedan leta efter något att ha över, en strandklänning eller något annat lätt. Mina shorts och det vita linnet jag haft på mig tidigare la jag på en stol inne i WIC-en för att återanvända det någon annan dag. Jag hittade tillslut en strandklänning med smala axelband och ett snöre i midjan. Jag drog snabbt på den och knöt snöret stadigt i midjan. Studerade mig själv i kroppspegeln, flätade håret i en sned fläta och packade sedan ner andra saker som handduk, solkräm och solglasögon i en liten vit strandväska. Jag tog ut ett par flipp flopps från garderoben och drog snabbt på de på fötterna. Studerade mig en sista gång i helkroppsspegeln innan jag gick ut från min WIC. Justin stod utanför dörren till mitt sovrum och väntade på mig. Han hade på sig ett tight vitt linne och de svarta badbyxorna jag köpt åt honom.
”Jag sa ju att de skulle komma till användning!” sa jag och syftade på bakbyxorna. Han skrattade till, men valde att inte svara på min påpekning.
~
Stranden var full med folk, folket låg nästan på varandra på sandstranden. Barnfamiljen, tonåringar, åldringar och raggare hade alla samlats på stranden denna heta dag. Det var säkert minst 30 grader ute, och stekande sol. Jag hade fått färg på axlarna bara på vägen hit, kändes de som. Det hade tagit en stund att parkera bilen, det fanns knappt någonstans att parkera längst den långa vägen bara en bit från stranden. Tillslut hade vi i alla fall väntat ut en bil som precis skulle åka och tagit den bilens plats. Justin hade tagit min strandväska och gick just nu runt med den på axeln när vi nu gick runt för att försöka hitta en plats att slå sig ner på. Jag ångrade att jag inte lagt mobilen i bilen, den skulle bli stulen här bland allt folk. Efter en stunds gående omkring på stranden, rätt nära, för att inte gå på allt folk, hittade vi en bit där ingen hade satt sig. Jag stannade upp, vilket Justin inte var beredd på, han gick rakt in i min kropp och ögonblicket från tidigare var tillbaka. Hans kropp tryckt mot min, nära, hans andetag mot min hjässa, nära. Jag kunde inte förmå mig att ta ett steg fram, helt ärligt ville jag hellre ta ett steg bak. Känna hans kropp ännu närmre min.
Jag tog ett steg fram, snabbt, drog ett djupt andetag och försökte få tillbaka livsuppfattningen. Försökte få tillbaka andningen.
”Jag tänkte att vi kanske….”, jag tog en kort paus, drog ett djupt andetag och pratade sedan igen, ”kunde slå oss ner här, eller vad tycker du?”
”Det ser bra ut.” sa han, det lät inte alls frampressat, inte alls frampressat, inte som mitt. Inte alls som mitt.
Han kanske inte ens kände det, när min kropp var pressad mot hans?
KORT. JAG VET. Men det fick bli så denna gång, detta är också bara part 1! Part två kommer när jag kommer hem och kommer sitta ihop - eller vad man nu ska säga - med detta! Yes.
Iaf! Hoppas ni hare trevligt i SVERIGE :D Själv kommer man då till Italien idag!
KOMMENTERA EN MASSA! GÖR MIG GLAD NÄR JAG KOMMER HEM 8D
Chapter 13.- Justin, help me
”Kommer du ihåg när jag kallade dig as då?” Jag hoppades innerligt att han skulle svara nej, jag skämdes fortfarande.
”Jag har ett svagt minne av det, ja..” svarade han, jag suckade och ställde mig på tå för att ge honom ännu en kram. En ”jag-ber-om-ursäkt-kram”. Ganska hård. Som man alltid gjorde när man bad om ursäkt om någonting, tror jag?
”Vi behöver föresten köpa några nya t-shirts till dig. Jag menar, du kan ju inte gå runt i den t-shirten hela dagarna? Den är ju smutsig och urtvättad!” la jag till och släppte honom medan jag pratade. Han flinade och släppte min midja långsamt. Jag backade något steg och log mot honom.
”Några nya t-shirts kan du få köpa till mig, och ett par badshorts, sedan räcker det.” sa han och jag skrattade ironiskt innan jag skakade på huvudet.
”Dröm vidare grabben.” sa jag och flinade.
Jag kände hur det brände vagt av hans beröring vid min rygg. Jag kollade djupt in i hans ögon och gav ifrån mig ett leende. Gick sedan tillbaka till köksbordet med hans blick brännande i nacken.
Jag var glad över att den var just i nacken, och inte någon annanstans på min kropp. Även fast jag hade ett par täckande shorts på mig denna gång.
Jennas perspektiv:
Vi hade begett oss till staden. Justin hade ju faktiskt lovat att jag skulle få köpa kläder till honom. Det hade varit obehagligt tyst hela morgonen, de enda orden som vi uttalat till varandra var små enkla ord som: ’ska vi byta om nu?’ eller ’ska vi dra nu?’. Små enkla ord som behövde sägas. Stämningen var en aning spänd, jag undrade om allt berodde på kramet jag gett honom tidigare på morgonen. När han bett om ursäkt, det var inte meningen att det skulle bli såhär bara för en liten vänskaplig kram. Så varför hade det då blivit det? Det skulle ordna sig när vi prövade kläder.
Vi hade just begett oss in på en stor galleria med massa affärer när Justin bröt den stela tystnaden:
”Tränar inte du?” frågade han, jag gissade på att han frågade mest för att ha någonting att säga. Jag skrattade till och skakade på huvudet.
”Nej, jag gjorde ett tag, men det passade mig inte. Jag joggar dock ibland, men jag har världens sämsta kondition och orkar knappt springa hundra meter innan jag flåsar.” skrattade till igen. Jag hade verkligen världens sämsta kondition, det var inget jag skojade med honom om. Han skrattade till och ett stort flin var placerat på hans läppar.
”Det tror jag inte du har!” skrattade han och jag höjde på ögonbrynen. Hans bruna ögon kollade djupt in i mina. Jag hade alltid tyckt att bruna ögon var den vackraste färgen man kunde ha, och Justins ögon var inte något undantag. De var andlöst vackra.
”Nehe, inte det?” skrattade jag och han skakade på huvudet.
”Ne, det tror jag inte.”
”Du måste väll ha världens bästa kondition så mycket som du tränar?” frågade jag honom och han skrattade, bröt min blick och kollade rakt fram istället.
”Jag kan i alla fall springa mer än hundra meter utan att flåsa.” flinade han och jag skrattade till.
”Bra för dig”, flinade jag, ”du sprang ju som en jävla galning första gången vi träffades.” skrattade jag och studerade hans profil en kort stund innan han vinklade huvudet mot mitt håll och mötte min blick igen. Hans ögonbryn var rynkade.
”När du kolla på när Charlie gav mig mina kläder?” frågade han förvirrat, jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.
”Nej, dumbass”, skrattade jag, ”när du sprang på bandet, utan tröja, när vi snart skulle stänga du vet?” förklarade jag mer ingående. Han förstod nu när jag menade och nickade till innan han sa:
”Jaha, du menar då.” Jag log och nickade. Han nickade han med, gav mig ett leende och vi gick sedan i tystnad vidare genom gallerian sökande efter något att prata om; och köpa.
Jag stannade upp när jag fick se affären ’Forever 2’, jag hade sett den så många gånger innan, men fick ändå samma känsla varje gång. Det var en av mina favoritklädaffärer. Justin hann gå ännu några steg innan han reagerade på att jag stannat. Ett stort leende blev synligt på mina läppar och jag skyndade mig i rasktakt mot affären och sedan in, började genast söka efter något att prova och förhoppningsvis köpa.
”Var inte denna söt?” Justin hade efter en liten stund slutit upp vid min sida och han kollade snabbt ner på den axelbandslösa ljusbeige klänningen jag höll i. Han nickade kort.
”Jo, det var den.” Jag log och tryckte upp den mot hans bröst, fick höja armen lite, Justin var ju ändå nästan tio centimeter längre än mig. Han rynkade förvånat ögonbrynen och jag log stort och finurligt. Han skulle precis uttala något när jag avbröt honom:
”Kan inte du, snälla, hjälpa mig att bära kläderna?” frågade jag och försökte se så söt ut som möjligt. Han fortsatte rynka på pannan samtidigt som ett leende spreds på hans läppar.
”Sure.” Jag kunde nästan slå vad om att han inte hade en aning om vad han just ställt upp på.
~
Efter en halvtimme var båda Justins armar fulla av allt från tub tops till klänningar, jeansshorts och färgglada behås. Jag hade bestämt mig för att låta honom bära allt jag ville testa, även underkläder. Och helt ärligt trodde jag inte han hade något emot det.
”Jenna, tror du inte det räcker nu? Jag är osäker på om du ens får ta med allt detta in i omklädningsrummet.” sa han samtidigt som jag studerade en väldigt snygg kort tub topp som jag fastnat för enda sedan vi kom in i affären. Den var rosa med en dragkedja på framsidan, mellan brösten. Riktigt snygg, jag hittade upp en i min storlek och la den längst upp på högen av kläder Justin bar åt mig.
”Jag får väll be för ett undantag?” log jag och ryckte på axlarna. Justin suckade men sa inget mer. Jag studerade hans höga käkben, raka näsa och stora bruna ögon, som Justin nu studerade – i alla fall vad det såg ut som – mina höga svarta Jeffrey Campbells. Mina svarta med nitar som jag älskade mest av alla mina skor. Även med dessa var Justin en bit längre än mig, jag visste inte riktigt hur mycket, men en bit. Min blick fastnade på hans en aning hjärtformade läppar, men jag bröt snabbt blicken från de till hans ögon när han kom på mig.
När jag stirrade. Ett leende – eller rättare sagt- flin spred sig på hans läppar och han sa på skoj:
”Gillar du vad du ser?” Jag rynkade pannan och flinade till.
”Oh, visst. Kom, nu ska jag prova kläder!” sa jag lättsamt och vände mig om för att snabbt finna omklädningsrummet, som jag hade varit i så många gånger.
~
Jag kände igen kvinnan bakom bordet som man behövde passera för att komma in i de alldeles för många provrummen. Jag visste inte ens hur många provrum de hade, men jag hade fått nummer 78 på min provrumshytt en gång.
”Hej!” sa jag till tjejen bakom det ganska höga bordet. Hon log och svarade snabbt:
”Hej.” tillbaka, jag kollade bak på Justin och sedan ner på högen av kläder.
”Jag har ganska mycket kläder som du ser, jag vet inte hur många det är, så jag bara undrar om vi—” jag rättade mig snabbt, ”jag- kan få ett stort rum lite för sig, om du fattar?” frågade jag och log stort mot henne. Hon funderade lite och letade sedan efter något under bordet, antagligen något i en låda eller något, hon tog upp en skylt med numret 100 på.
”Detta är vår störst hytt, den är en aning åt sidan också, där får ni vara ifred.” Hon kollade på både Justin och mig när hon sa det. Jag log och försökte spela med, jag antog att hon trodde vi var tillsammans, men sa inget för att inte förstöra chanserna att få den största hytten. Hon förklarade hur man skulle komma till den och jag lyssnade noga, när hon var klar sa jag ett snabbt hejdå innan jag drog med mig Justin den vägen hon förklarat för oss. Jag drog snabbt skynket åt sidan till hytten när vi kommit fram och ett stort leende spred sig på mina läppar. Hytten var betydligt större än alla de andra, minst 3 stycken vanliga hyttar, om inte mer. Längst mot väggen åt vänster två stolar och två pallar placerade. Jag gick snabbt fram till en av stolarna och ställde den utanför det lilla omklädningsrummet. Justin, som stått och studerat mig hela tiden förstod snabbt att det var där han skulle få sitta och satte sig där snabbt, fortfarande med alla kläderna hängande över armarna. Dock la han de snabbt över knät, knät jag legat över för en vecka sedan. Jag tänkte på hans mjuka fingertoppar mot min mage, men blev snabbt avbruten av Justin:
”Ska du börja prova dessa tusentals kläder någon gång eller?” skrattade han. Jag flinade och nickade, tog snabbt tag om en blå långklänning från högen och försvann in i provhytten igen.
Justin perspektiv:
Det kändes en aning som om hon testade mig. Testade om jag kunde vara nära henne utan att kolla på hennes privata delar. Fuck. Det lät töntigt, som om hela shoppingresan bara var något jävla test. Jag pillade lite på en behå som låg i mitt knä i brist på annat att göra när hon höll att byta om till ännu en långklänning, hon hade testat minst fem långklänningar på de tjugo minuterna vi befunnit oss här bland provhyttarna. Plötsligt drog hon bort skynket för att jag skulle kunna se hur hon såg ut i den vackra klänningen, hon ville helst av allt att jag skulle utlägga en kommentar om hur den satt också.
Jag? Jag hade inte en aning om hur kläder skulle sitta, allra minst tjejkläder. Jag hade aldrig följt med en tjej på någon shoppingrunda någon gång innan, och jag tänkte aldrig göra det igen. Detta var verkligen inte roligt.
Och det blev ju inte roligare när hon stod framför mig med ibland alldeles för lite kläder, och de enda jag fick –vågade – kolla på, var hennes ansikte, ibland rygg, när hon vände sig om.
Jag var kille, detta var plågeri.
Jennas perspektiv:
Efter 45 minuter i omklädningsrummet var jag klar och Justin bar kläderna jag skulle behålla ut från omklädningsrummet. Jag kände mig en aning dum som lät honom bära allt, men denna gång hade han insisterat på att bära kläderna åt mig. Då kunde jag väll inte bara säga nej?
Jag hängde av alla kläder jag inte skulle behålla, antingen för att de inte satt bra, var för små eller helt enkelt inte var bekväma, på en liten avhängningsstång där man skulle lämna tillbaka den lilla skylten med provhyttsnumret på. Jag hängde motvilligt tillbaka en vackert blå klänning som hade varit alldeles för spänd runt bysten. Jag ville så gärna ha den, men jag hade kollat efter en större storlek och det fanns inte. Så jag fick leva utan, och jag var ganska säker på att jag skulle klara mig utan den.
Justin la upp alla kläder jag skulle köpa på disken och kassörskan gav honom ett stort leende innan hon snabbt började klicka in alla kläderna till datorn som stod på bänken. Jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över det stora – alldeles för stora - leendet hon gett honom. Om kvinnan bakom disken vid omklädningsrummen trodde vi var ihop, varför trodde inte denna kvinna de?
Jag studerade henne ingående, hon var vacker. Stora bruna ögon och långt mörkbrunt hår. Höga käkben och ljusrosa små läppar. Hennes en aning gyllenbruna hud lyste nästan i ljuset från lamporna i taket och kläderna passade perfekt till hennes lilla, smala kropp. Jag kunde inte undgå att bli en aning avundsjuk på henne. Och sur.
Men vad hade jag att vara sur och avundsjuk över? Justin var inte något mer än min vän.
”Var det allt?” frågade hon, fortfarande med blicken lång in i Justins. Jag himlade med ögonen och sa sedan snabbt:
”Ja, det var allt.” Hon log, gav mig en kort blick innan hon kollade tillbaka på Justin igen, jag betalade snabbt med mitt kort och hon sträckte fram kvittot till mig direkt efter köpet var klart. Hennes blick gick från Justin till mig och sedan tillbaka till Justin igen.
”Ha en bra dag.” sa hon, jag himlade ännu en gång med ögonen och tog tag om påsarna snabbt innan jag vände mig om för att snabbt gå ut från affären, Justin gick tätt efter mig. Jag kände hur han försiktigt bände loss mina fingrar från handtagen i påsarna tjejen i kassan lagt kläderna i. Han tog de snabbt från mig och kollade runt i gallerian när jag stannade.
”Kan vi inte åka tillbaks till dig nu?” frågade han försiktigt och jag vände blicken mot honom, skakade snabbt på huvudet.
”Vi skulle ju köpa något till dig också!” sa jag och kollade runt i gallerian efter en affär där det såg ut att finnas killkläder, samtidigt som jag hörde Justin sucka bakom mig. Jag hittade snabbt en affär som såg ut att sälja killkläder och började snabbt gå mot den med Justin efter mig. Jag ställde mig utanför skyltfönstren och kollade in genom glaset för att studera killkläderna som bars upp av de stora vita killskyltdockorna i skyltfönstren.
Jag pekade på en av skyltdockorna i fönstret och kollade bak på Justin som stod en bit bakom mig, helt ointresserad.
”Vad tycker du om det linnet?” frågade jag och studerade det vita linnet med ett färgglatt tryck på. Han rynkade pannan motbjudande och skakade på huvudet.
”Jag tror inte jag skulle passa i de.” sa han snabbt och skakade ännu en gång på huvudet för att förtydliga vad han sa. Jag suckade och fortsatte kolla på nästa skyltdocka. Den dockan hade en svart t-shirt, också den med något konstigt tryck. Nu var de mina tur att skaka på huvudet.
”Vi går in och kollar istället.” sa jag lättsamt och gick bestämt in i affären. Han följde efter mig med alla kläder jag handlat i sina händer.
~
Justin stod nu i provrummet och provade ett par shorts och ett vitt linne jag valt. Själv hade han inte valt några kläder alls nästan, han hade skakat på huvudet med ett förskräckt ansiktsuttryck på varje tröja eller byxa jag visar honom. Tillslut hade jag gett upp och bestämt mig för att låta honom kolla runt själv. Det slutade med att han hade två vita linnen, ett par svarta stora shorts och ett långt halsband, som han påstod ”var inne”. Jag hade bara sagt till honom att han fick köpa det, han hade blivit glad och sedan räckt det till mig för att leta efter andra klädesplagg att testa.
Jag var illa tvungen att erkänna att Justin antagligen var ganska stark, kläderna vägde ton. Men jag var inte den starkaste personen i världen heller. Jag fattade inte ens att kläder kunde väga så mycket.
Eftersom att Justins letning av kläder visade sig bli en besvikelse hade jag själv gott runt och packat på mig några klädesplagg jag ville att han skulle testa. Jag hade även hittat en fin klänning till mig själv som jag bestämt mig för att testa, eftersom att detta inte bara var en killklädersaffär kollade jag på lite till mig själv också, där bland klänningen och ett par ljusa slitna shorts som jag fastnade för. När jag hade visat Justin klänningen hade han bara negativt sagt:
”Har inte du tillräckligt med klänningar?” Jag hade lipat mot honom och ryckt tag i ännu en klänning jag tänkte testa, en ljuslila utan axelband, med dragkedja bak i ryggen. Väldigt fin.
Justin kom ut med det tighta vita linnet på överkroppen och de stora svarta shortsen lågt sittande på höfterna. Man såg hans kalsonger väl. Jag gjorde tummen upp åt tröjan och tummen ner åt byxorna, det såg alldeles för stora ut.
”Jag gillade dessa byxorna.” sa han och kollade ner på sina ben, där byxorna satt, väldigt löst.
”De sitter ju i knävecken på dig!” sa jag och rynkade motbjudande på pannan.
”Men det är ju de som är meningen!” jag suckade men gav upp, om han gillade de så.
”Okej.” sa jag och visade mig besegrad.
När Justin var klar, och hade bestämt sig för vad han ville ha, var de äntligen min tur att testa de två klänningarna och shortsen jag tagit med mig in bland provrummen. Vi böt snabbt plats, Justin satt sig utanför med alla kläderna i två högar i sitt knä, den ena med kläder han skulle köpa, den andra med kläder han skulle hänga bort. Jag sköt skynket åt sidan så att min kropp inte syntes från där Justin satt när jag skulle byta om. Jag hängde sedan upp klänningarna på krokarna inne i provhytten och drog snabbt av mig de svarta Jeffrey Campbells, de höga shortsen och det vita linnet innan jag drog på mig den sista klänningen jag dragit åt mig. Jag drog först upp den över min kropp och sedan över min vita spetsbehå.
Justins perspektiv:
Jag hörde hur hon började sucka och stöna i provhytten. Jag hade inte en aning om vad hon höll på med, men det lät konstigt.
”Vad håller du på med därinne?” frågade jag efter en stund av stönande och stånkande i provhytten.
”Satans jävla helvetesdragkedja….” svor hon inne ifrån hytten. Jag kunde inte låta bli att flina.
”Vad håller d--.” hon avbröt mig mitt i meningen.
”Justin, hjälp mig.” suckade hon, men blev sedan tyst. Jag satt stilla en stund till, innan hon ännu en gång tog till orda, ”kom in och hjälp mig, det är en dragkedja som knölat sig.” suckade hon och jag la försiktigt ner kläderna på golvet, reste mig upp, drog bort skynket och fick syn på henne där hon stod med ryggen mot mig. Det var den ljuslila klänningen hon dragit åt sig bara för att irritera mig. Jag studerade dragkedjan bak på hennes rygg, den hade trasslat till sig rejält.
”Ska jag hjälpa dig?” frågade jag. Hon nickade, drog håret åt sidan och höll upp klänningen med armarna, som hon tryckte hårt mot sina sidor för att klänningen inte skulle glida ner. Jag tog ett sista steg framemot henne, var nu mer eller mindre pressad mot hennes rygg och baksida. Jag visste inte varför jag egentligen tog ett så stort kliv. Onödigt. Jag backade lite, inte mycket, och började sedan försöka dra ner dragkedjan på hennes klänning. Jag fattade inte ens hur hon hade fått den så intrasslad. Jag fick ta stöd mot hennes rygg för att tillslut kunna dra ner den. Jag såg hennes vita behåband som låg spänt över hennes rygg. Jag greppade tag lite i tyget längst ner under dragkedjan och drog sedan långsamt upp dragkedjan över hennes rygg. Jag kunde inte hindra mig själv från att göra det så retligt långsamt.
Vad höll jag ens på med?
Jag drog upp dragkedjan till den tog slut, släppte händerna så att de föll nerför mina sidor. Det var som om vi var i en liten egen bubbla, nära varandra. För nära. Mer-än-vänner-nära, konstaterade jag snabbt, men hindrade ändå mig själv från att ta ett steg bak. Jag ville inte, jag ville vara kvar så nära henne. Hon släppte håret som hon hade dragit åt sidan, de spred sig över hennes rygg och jag kunde känna de mot mitt linnes tyg.
Plötsligt öppnades en provrumsdörr lite längre bort och bubblan sprack. Lugnet inom mig var borta och jag backade snabbt för att vända mig om och gå ut från hytten, höll på att ramla över stolen som jag suttit på i min panik ut.
Jenna drog skynket över öppningen igen och hon försvann från min syn. Jag drog några djupa andetag och kände mig tvungen att säga något.
”Vill du att jag stannar kvar, eller är det okej om jag går ut och fortsätter kolla?” ropade jag tyst.
”Det är okej om du går!” ropade hon lågt tillbaks och jag nickade, mest för mig själv, innan jag reste mig upp, tog upp alla kläder från golvet och vände mig sedan om för att promenera ut från provrummen.
Fortfarande en aning chockad över vad som hänt.
Ännu ett mellankapitel, även fast det var långt som in i PIP. Slutade på 3183 ord O.O Och då tog jag ändå bort lite drygt 200 ord. O.O Oj.
Aja, lite närkontakt, lite "avundsjuka". Vad tycker ni?
(ledsna om ni hade önskat något jättedramatiskt... Vet redan hur deras första kyss ska utspela sig! Vill inte stressa det heller, några kapitel till! ;D)
SNÄLLA, kommentera? :D
Minst.... vad ska vi säga.... 18 kommentarer?
KOMMENTERA.
Chapter 12.- Do you remember Evan?
”Du, jag tror jag går och lägger mig. Om det är okej?” Han nickade och sneglade på mig.
”Det är okej.” sa han och letade efter något i jeansfickan. Han tog upp ett cigarettpaket och tog ut en cigarett, stängde paketet, la ner de i fickan och drog istället upp en tändare. Jag studerade honom i hans rörelser hela tiden. Mjuka, långsamma rörelser när han stoppade cigaretten mellan läpparna och tände den sedan. Han drog in rök, tog ut cigaretten och blåste sedan ut röken i den ljumma nattluften. Röken fyllde luften utanför balkongen.
Plötsligt mötte han min blick och jag bröt den snabbt genom att kolla ut på rökmolnet som sakta försvann i luften. Jag såg hans stora flin i ögonvrån och hörde sedan hans mörka, korta skratt. En rodnad spreds på mina bleka kinder.
Jag vände mig snabbt om och drog ett djupt andetag innan jag pekade in mot lägenheten.
”Jag går och lägger mig nu, stanna inte uppe för sent och glöm inte att stänga balkongdörren.” Jag sa allt väldigt snabbt, generad över att han hade kommit på mig bokstavligen stirrandes på honom.
”Okej.” svarade han bara och jag nickade, gav honom en sista blick och tog sedan de återstående stegen mot balkongdörren.
Väl medveten om att hans bruna blick var obehagligt fäst på min rumpa, i bästa fall ben. Därför skyndade jag på stegen och kom snabbt in i lägenheten. Jag fick skylla mig själv, det var ju jag som hade slängt iväg den där jävla filten.
Jennas perspektiv:
Solen sken in genom de stora panorama fönsterna på rummets högra vägg, solen hade bestämt sig för att lysa rakt in i mitt ansikte och det var inte alls så mysigt att vakna av. Jag drog ett djupt andetag, sträckte på mig och gjorde något ljust pip ljud som jag alltid gjorde när jag sträckte på mig efter en lång natt av skön sömn. I detta fall en kort natt. Jag visste inte hur mycket klockan hade varit när jag och Justin haft vår lilla pratstund på balkongen, men allra tidigast klockan tre. Och det var allra tidigast. Jag drog ett djupt andetag och öppnade sömndrucket ögonen. Hela rummet var upplyst och de vita väggarna såg ännu ljusare ut än de brukade. Jag låg i min stora, alldeles för stora säng, på rummets högra sida om man kom från dörren. Rakt fram var de stora panorama fönsterna placerade över hela rummets långsida. Långa gardiner var placerade vid sidorna som jag kunde dra för om jag ville det. Jag gjorde det inte så ofta, men ibland hände det, om jag skulle kolla på film mitt på dagen eller om jag bara inte ville ha så mycket ljus i rummet. De stora gardinerna täckte hela långsidan om man täckte för de helt, de var i alldeles perfekt storlek. Till vänster i rummet var min dubbeldörr till min Walk-In-Closet och några små tavlor var upphängda på väggen. Inte alls många, bara några få. En på mig och Charlie, en på min familj och en på bara mig. Fotot var taget av en proffsfotograf när vi skulle ta foton med familjen. När vi skulle ta privata foton, utan någon annan i min lilla familj hade fotografen gett mig en stor blomkrans att ha på huvudet, han hade sedan sagt åt mig hur jag skulle posera. Allt hade gått mycket bra och vi alla hade varit mycket nöjda med fotograferingen. Just denna bild hade jag blivit väldigt nöjd med och jag hade därför skaffat mig en kopia att sätta upp på väggen. Även fast jag kände mig en aning egoistisk av att ha ett foto på mig själv på väggen. Man kunde väll hoppas på att jag inte skulle behöva vara ensam på alla foton i all evighet framåt. Men man fick väll se. Kanske skulle jag leva helt ensam med huset fullt av kissande katter.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt mina egna tankar. Varför tänkte jag ens på detta? För att jag kände mig ensam?
Knappast, jag gillade att vara ensam. Det passade mig alldeles utmärkt.
~
Jag knackade högt på Justins dörr när jag äntligen orkat mig upp från sängen, som känts ovanligt skön just idag.
”Justin, dags att vakna!” ropade jag högt och tänkte på de pinsamma blickarna han gett min kropp igår. Jag hade bara lust att spola tillbaka tiden och strunta i att ta av den där dumma filten, som jag inte hade en aning om vart den befann sig. Hoppas den hade trillat ur balkongen och ramlade så långt ner på gatan som möjligt. De kunde gärna köra över den med sin bil också.
Justins perspektiv:
Jag hörde mycket väl Jennas röst genom dörren. Men jag orkade knappt öppna ögonen, tankarna från gårdagen hemsökte mitt huvud och jag kunde inte tänka på något annat än att jag hade betet mig som en skit. Mot både Jenna och killen jag slog ner på klubben.
Han såg verkligen ut som ett stycke kött när jag var klar.
Jenna hade nog inte märkt såren på mina knogar, jag hade gömt de så mycket som möjligt. Ville inte att hon skulle se de. Jag visste inte varför, jag kanske inte ville känna mig ännu svagare än jag redan kände mig. Att bli omhändertagen av en tjej var inte normalt för mig, jag tog hand om mig själv. Blev aldrig omhändertagen av någon annan. Ingen brydde sig om mig tillräckligt mycket för att ta hand om mig för den delen heller. Och det var bra, det var så jag ville ha det. Jag trivdes ensam. Utan någon annan att respektera och bry sig om. Helt ensam. Jag drog ett djupt andetag och tryckte huvudet djupare ner i kudden, kände långsamt hur luften tog slut i lungorna. Höll ut en stund till, tänkte, ångade mig, tänkte, funderade.
Någon hade sagt till mig, för längesedan, att man egentligen kunde hålla andan längre än till hjärnan sa åt en att andas. Jag hade varit liten då och inte vågat tro på personen som sa det, hade varit rädd att jag skulle bli hjärndöd eller i värsta fall; dö. Jag vågade mig på att testa denna teori nu när jag låg här i min egen hopplöshet, med huvudvärken sprängande i huvudet. Jag hade nästan glömt all alkohol från gårdagen, innan jag vaknade från mina fyratimmars sömn med sprängande huvudvärk.
Jag höll andan en stund till, men gav sedan efter för min hjärna och drog ett djupt andetag. Utan att öppna ögonen. Fan. Jag ville verkligen inte gå upp.
Hur lång tid hade det ens gått sedan Jenna varit utanför och knackat på? Tio minuter? Fem minuter? Två minuter? Jag hade ingen aning. Jag drog ett djupt andetag, öppnade ögonen, stängde de nästan genast igen och begravde huvudet i kudden igen.
Jag brukade inte känna såhär. Mina händer och blickar brukade vandra på minst tio olika tjejers kroppar varje dag. Jag brukade inte bry mig om vart tjejen befann sig, varuhuset, nattklubben, bredvid sin pojkvän på någon gata någonstans? Jag brydde mig inte. Var hon snygg lät jag min blick vila på henne, länge. Ibland för länge, och på de olika privata delarna. Jag orkade inte bry mig.
Så varför blev jag så jävla blödig och brydde mig nu? Det hade ju inte varit någonting. Ingenting hade hänt och jag hade inte gjort någonting. Och ändå kände jag såhär. Som om jag bokstavligen våldtagit henne, bara hoppat på henne och kört på. Det var ju inte riktigt så det var, det enda jag egentligen hade gjort var att ge henne några blickar. Först precis när hon hade tagit bort den där förbannade filten och sedan när hon hade försvunnit ut från balkongen. Min blick hade fastnat på hennes rumpa och jag hade inte riktigt kunnat kontrollera den. Hon hade dock snabbt skyndat sig ut från balkongen och jag kunde gissa att hon hade känt sig en aning obekväm under min blick. Jag förstod henne, inget sådant hade utdelats innan. Inte mellan någon av oss.
Om inte den gången vi först träffades räknades, när hon hårt petat mig på överarmen, för att få min uppmärksamhet. Men det var ju inte ens något tittande.
Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig för att be om ursäkt, vekt, mycket vekt och blödigt. Men jag ville inte att hon skulle slänga ut mig, och hon var min enda; kunde man kalla henne vän? Hon var det närmsta vän jag hade i alla fall. Hon och alla de ”vänner” jag träffat de senaste.
Jag drog ett djupt andetag, förberedde mig på att bli mitt; väldigt gamla, blödiga jag och reste mig sedan.
Precis i rätt tid till ännu en knackning på dörren.
”Justin, är du uppe?” Jag suckade tyst, masserade mina tinningar, försökte glömma huvudvärken som dunkade innanför pannbenet och svarade sedan snabbt:
”Ja, jag är vaken.” sa jag tyst, nästan viskade. Ännu en knackning hördes. Jag tog långsamt tag om mina jeans som låg på golvet, jag hade verkligen inte hade lust att ta på mig dem en dag som denna. Solen sken utanför fönstret och det var säkert mer än 30 grader ute. Jag suckade, drog på mig byxorna och gick sedan fram till dörren.
”Jus--.” Jag öppnade dörren lite på glänt innan hon hann avsluta meningen. Hon spärrade chockat upp ögonen mot mig och man såg tydligt att hon blivit chockad. Synen var lustig, ett trött leende letade sig fram på mina läppar.
”Jag är vaken.” sa jag trött och lutade mig lite svagt mot dörren, jag var fruktansvärt trött, huvudvärken gjorde det hela inte bättre.
”Jag ser det, du ser ut som ett vrak.” fnittrade hon, jag himlade med ögonen och gäspade sedan stort.
”Man tackar.” sa jag. En pinsam tystnad spreds mellan oss och man kunde nästan ta på den spända luften. Det handlade om det igår, jag bara visste det. Hon hade tänkt på det. Kanske skulle hon aldrig kunna se mig i ögonen på samma sätt igen, kanske hade jag förlorat den första nästan vännen jag haft på evigheter.
Jag bara väntade på meningen som innehöll att hon ville att jag skulle dra, typ nu direkt. Men meningen kom inte.
”Det är frukost.” svarade hon istället, pekade med tummen mot kökets riktning och jag nickade frånvarande.
”Jag…. Ehm, jag kommer strax.” sa jag efter en stunds tystnad och hon nickade.
”Okej.” Jag nickade, hon vände sig om och jag stängde snabbt dörren. Drog ett djupt andetag samtidigt som jag vandrade fram till min smutsiga t-shirt som låg på golvet. Jag grimaserade när jag drog på den, den luktade ingeting, men det var droppar av intorkat blod i det vita tyget. Jag kollade ner på min outfit och drog ett djupt andetag, tog de återstående stegen fram till dörren, öppnade den och gick sedan ut.
Jag fick väll sätta igång med min ursäkt nu, jag ville bara få det överstökat.
Jennas perspektiv:
Jag sitter tyst vid köksbordet när Justin kommer in genom dörren. Han stannar i dörröppningen och jag ser hur han samlar sig för att säga någonting. Jag möter hans blick och han drar ett djupt andetag innan han får ut några ord.
”Jag är ledsen för igår, eller i natt”, sa han och kollade ner i marken, ”jag var full, blir lite åt det….. Hållet då.” svarade han och jag kunde inte slita blicken från honom. Han såg uppriktigt ledsen ut. Jag log lugnade mot honom när han vände upp blicken. Hans blick letade sig bara upp i mitt ansikte och inte på min kropp, jag gillade denna sida av honom. Den jag hade fått se under tiden jag umgåtts med honom, inte den där snuskiga Justin som jag träffat på igår. Jag gillade denna Justin, som vågade säga förlåt. Jag gav honom ett större leende, reste mig upp och gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag tog de få stegen till honom och la sedan armarna om hans nacke, jag fick ställa mig på tå för att nå runt med armarna om hans nacke. Hans kropp trycktes snabbt mot min och jag burrade in mitt ansikte i kroken mellan hans hals och axel.
”Det är lugnt.” sa jag lugnade och känner hur hans armar långsamt låses bakom min rygg. En bit över min svank. Han vill väll inte riskera det igen, att titta – i detta fall ta – på mig igen. Han luktar gott, även fast jag hann se de intorkade blodfläckarna på hans t-shirt innan jag kramade honom. Men jag orkade inte bry mig.
”Kommer du föresten ihåg någonting från det?” skrattade jag och lutade mig bak för att kolla upp i hans ögon. Han kollade ner på mig och nickade.
”Det hela är mycket luddigt, men ja.” Jag skrattade till och nickade.
”Kommer du ihåg Evan?” frågade jag. Han rynkade pannan och skakade sedan sakta på huvudet.
”Eh, nej.” sa han och jag flinade.
”Du tyckte han var riktigt irriterande, du påstod att han trodde att du var en ’fucking kvinnoknullare’ eller något sådant, du var riktigt sur i alla fall. Han är den nya receptionisten.” skrattade jag och Justin höjde ögonbrynen. Men hann inte säga något innan jag uttalade nästa fråga:
”Kommer du ihåg när jag kallade dig as då?” Jag hoppades innerligt att han skulle svara nej, jag skämdes fortfarande.
”Jag har ett svagt minne av det, ja..” svarade han, jag suckade och ställde mig på tå för att ge honom ännu en kram. En ”jag-ber-om-ursäkt-kram”. Ganska hård. Som man alltid gjorde när man bad om ursäkt om någonting, tror jag?
”Vi behöver föresten köpa några nya t-shirts till dig. Jag menar, du kan ju inte gå runt i den t-shirten hela dagarna? Den är ju smutsig och urtvättad!” la jag till och släppte honom medan jag pratade. Han flinade och släppte min midja långsamt. Jag backade något steg och log mot honom.
”Några nya t-shirts kan du få köpa till mig, och ett par badshorts, sedan räcker det.” sa han och jag skrattade ironiskt innan jag skakade på huvudet.
”Dröm vidare grabben.” sa jag och flinade.
Jag kände hur det brände vagt av hans beröring vid min rygg. Jag kollade djupt in i hans ögon och gav ifrån mig ett leende. Gick sedan tillbaka till köksbordet med hans blick brännande i nacken.
Jag var glad över att den var just i nacken, och inte någon annanstans på min kropp. Även fast jag hade ett par täckande shorts på mig denna gång.
Okej, so here it is, and i don't like it.
Ett mellankapitel, tråkigt som FAN. Ursäkta att jag svär.
Hoppas ni gillar det lite och tycker det är värt lite kommentarer i alla fall :C Haha :(
Vad tyckte ni? Jag vet att det var tråkigt som in i men aa, ge det en chans, endast mellan kapitel!
Vad tycker ni om "blödiga"- Justin? Som han själv kallar sig?
OCH VAR TYCKTE NI OM KRAMEN?
KOMMENTERA.
Fler kommentarer, tack ;D
Chapter 11.- Prove it then
”Du behöver inte bete dig som ett as bara för att du är full!” sa jag och han satte sig halvt upp i soffan. Blicken var fäst på mig, hans hasselbruna ögonfärg var utbytt mot en svartare nyans. Jag rynkade pannan och ryggade tillbaka ett steg. Hans blick fästes på TV-n i några sekunder innan han suckade och reste på sig.
”Jag går och lägger mig.” Inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Absolut inte den reaktionen jag förväntat mig. Han gav mig en kort blick innan han gick förbi mig med vattenglaset i handen. Han drog ett djupt andetag och kollade efter honom när han gick sin väg ut genom dörren och sedan i korridoren fram till sitt rum. Jag hörde när hans dörr stängdes. Genast spred sig en känsla av dåligt samvete genom mig. Jag hade överdrivit, rejält. Han hade inte betet sig som ett as, i slutändan var det jag som betet mig som ett as.
Och kallat honom ett as.
Fan.
Jennas perspektiv:
Allt var klart. Musiken var på, jag hade ett lagom lågt nattlinne på mig och håret i en snabb fläta, vilket hjälpte mot mitt annars väldigt trassliga morgon hår. Även om allt detta var fixat kunde jag inte sova, jag visste inte hur lång tid jag bara legat där i sängen och tänkt och tänkt. Hade jag varit hård mot honom? Jag hade kallat honom as, var inte det att ta i? Hade jag sårat hans känslor? Ibland kunde människorna som såg starkast ut utanpå var de mest nerbrutna och svaga personerna inuti. Var det så med honom? Hade han tagit illa upp? Vad gjorde han nu? Låg han och funderade på varför jag sa så till honom?
Justin verkade verkligen inte som en sådan person.
Men jag kände honom inte, jag visste inte vad han hade varit med om? Varför hade han ingen familj tillexempel? Vad hade hänt med dem? Så många frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Hur skulle morgondagen bli? Det var lördag, alltså hade vi hela dagen för oss själva. Kanske stack han ut innan jag ens gått upp. Han kanske stack för alltid. Så att jag aldrig fick en chans att säga förlåt. För det var väll egentligen det jag ville, be om ursäkt för mitt beteende. Det var så jag var uppfostrad till, att be om ursäkt om man hade gjort något fel och sedan försöka rätta till de så bra man kunde.
Jag slöt ögonen för att återigen försöka sova. Försöket misslyckades och jag öppnade de trötta, röda ögonen igen. Huvudet dunkade av huvudvärk, ögonen var trötta och magen gjorde ont av en helt annan anledning. Dåligt samvete. Det var något som malde i min mage varje sekund för tillfället. Det gjorde ont, inte alls som mensvärk eller hunger. Det var hemskare, inte än mensvärken, men hungern. Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig snabbt för en sak jag hade tänkt på hela tiden jag legat där och funderat.
Jag skulle be om ursäkt till honom nu direkt, få det överstökat. Jag skulle så gå in i hans rum och väcka honom om det behövdes. Jag drog bort täcket från min kropp och drog ett djupt andetag innan jag svingade benen över sängkanten, drog ännu ett djupt andetag och reste mig upp. Jag kunde bara se det irriterande flinet på hans läppar när jag bad om ursäkt. Men det behövde göras. Jag kollade ner på min klädsel, den långa t-shirten jag använde som nattlinne slutade inte så mycket längre ner än rumpan och mina ben syntes tydligt. Jag letade snabbt efter något att skyla mina ben och den andra synliga huden med, hittade snabbt en mjuk grå filt och snappade åt mig den. Vecklade ut den och la den varsamt över mina axlar. Den var ganska stor och inget av huden jag var rädd att visa visades. Jag log nöjt och gick fram till min dörr för att öppna den med handen som inte höll i filten. Jag kom snabbt ut i hallen och andades tyst för att sedan börja leta efter Justin. Jag tog vänster och vandrade sakta fram mot hans rumsdörr, den stod på glänt och jag kunde bara putta upp den för att konstatera att han inte befann sig därinne. Jag backade undan och gick tillbaka mot mitt rum och fortsatte sedan mot balkongens placering. Jag tog en snabb titt mot höger för att märka att balkongens dörr var halvöppen. Jag drog ett djupt andetag och förstod att han var där ute, på balkongen. Jag gick försiktigt fram till den, öppnade den lite mer och tog sedan ett steg ut på balkongen. Min blick var fast på mina smala fötter samtidigt som jag stängde igen balkongens glasdörr. Jag såg inte Justin, men jag kände hans närvaro. Jag visste inte heller om han sett mig, men jag gissade på det. Jag drog filten tätare om mig samtidigt som jag vågade mig på att snegla upp på honom.
Månens ljus lös upp hans trötta ansikte samtidigt som han drog ett djupt bloss från cigaretten som var placerad mellan hans pek- och långfinger. Han drog bort cigaretten från sina läppar och blåste ut röken i det dimmiga ljuset från månen. Hans ansikte var väl upplyst och de bruna ögonen kollade rakt fram. Jag tog ett steg fram och stod två meter från hans långa kropp. Han stod lutad mot balkongräcket med blicken ner mot staden. Om man kollade mot horisonten i dagsljus kunde man se det böljande blå havet.
Justin tog ännu ett bloss från sin cigarett, han höll inne röken ett tag innan han blåste ut den från näsborrarna. Han såg ut som en frustande tjur när han gjorde så. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig för att be om ursäkt.
”Jag är ledsen för att jag kallade dig as. Förlåt. Jag menade det inte.” viskade jag tyst ut i nattluften, samtidigt som han drog ännu ett bloss från sin korta, nästan färdigrökta cigarett. Han vände sig mot mig och blåste ut röken, ännu en gång genom näsborrarna. Han drog ett djupt andetag och sa sedan entonigt:
”Det gör ingenting, jag har blivit kallad värre saker.” sa han lättsamt. Jag rynkade pannan. Varför blev han inte arg? Eller irriterad? Han kollade ut över staden igen.
”Men det var elakt av mig, jag hade inte en anledning att kalla dig det. Jag är ledsen.” Han kollade tillbaka på mig och klämde fram ett litet leende, den glödande cigaretten var placerad mellan hans fingrar.
”Det gör ingenting.” Jag tog de återstående stegen fram mot räcket och gjorde som honom, lutade mina armbågar mot det.
”Förlåt.” Han skrattade till.
”Det gör ingenting har jag ju sagt.”
”Jag vet, men det dåliga samvetet går inte bort för det.” Han drog ett djupt andetag, det lät nästan plågat. Som om någonting långt inne i hans själ hade blivit påmint.
”Jag vet hur det känns.” Jag sneglade på honom och rynkade pannan.
”Jaså?” Han nickade, vände blicken mot mig, drog ett djupt bloss från cigaretten och blåste sedan ut röken i nattluften framför oss. Det började lukta rök på balkongen, mer än innan. Ingen, vad jag visste, hade någonsin rökt på min balkong innan. Jag hade aldrig tillåtit någon. Justin var den första, och han hade inte ens frågat. Men jag vågade av någon konstig anledning inte säga till honom.
Jag väntade på ett svar en liten stund innan jag gav upp. Jag skulle inte få veta något mer om hans märkliga svar. Precis när jag skulle fråga om han inte heller kunde sova bröt han tystnaden mellan oss:
”Fryser du?” Jag hade inte märkt hans blick på min kropp förens nu, blicken låg inte på min kropp heller för den delen, den låg på filten som jag desperat virat runt min kropp. Hans fråga var en aning korkad, det fattade han mycket väl att jag inte gjorde. Det var varmt ute. Minst 20 grader. Jag förbannade mig själv för att jag tagit filten, det var rätt uppenbart att jag inte tagit på filten för värmens skull. Utan för en helt annan anledning som Justin lätt skulle förstå. Jag tänkte precis svara när han avbröt mina tankar.
”Åh, jag förstår.” Ett retligt flin var placerat på hans läppar och han blinkade med sitt ena öga, jag rynkade pannan och förstod snabbt att han fattade precis varför den alldeles för varma filten var placerad runt min kropp.
”Det är inte därför!” försvarade jag mig själv tafatt.
”Nä-nä.” skrattade han och nickade överdrivet mycket för att visa att han var ironisk, vilket jag redan fattat. Hans blick var placerad i min, de stora bruna ögonen kollade rakt in i mina.
”Nej, faktiskt inte!” försvarade jag mig själv och höll hårdare i filten runt min kropp.
”Varför då?” frågade han och höjde ena ögonbrynet menande. Jag letade febrilt i huvudet efter en trolig anledning. Min hjärna var tom, jag letade överallt.
”För att.. Att…” Jag släppte hans blick med min och kollade ut i tomma intet, fortsatte leta efter någon bra anledning.
”Jag fryser.” fick bli min bra anledning. Även fast det var den sämsta anledningen jag någonsin använt i hela mitt liv. Jag sög.
”Mhm, säger du det så.” sa Justin, himlade med ögonen och gottade sig med tanken att han hade vunnit. Hans blick letade bland husen nedanför balkongen, som egentligen var placerad hemskt högt upp. Han drog ett sista bloss på sin cigarett, blåste ut röken och kastade sedan ner cigaretten från balkongen. Jag skulle skälla på honom om jag hade varit i mitt sinnes fulla tillstånd, men det var jag inte.
Han skulle inte få vinna detta, jag skulle bevisa att han hade fel, även fast han hade rätt. Fan.
”Det är inte därför Justin.” surade jag och spände blicken i honom, jag tryckte ihop ögonen till små springor och spände käken. Hans blick mötte min igen och flinet på hans läppar blev synligt samtidigt som han blåste ut den sista cigarettröken.
”Jaså?” Hans flin blev ännu större och jag förstod att han hade kommit på någonting, det visade sig snabbt att jag hade rätt, ”bevisa det då.”
Jag bet ihop käkarna och svor mentalt mot min egen dumhet. Fan. Jag tänkte på hur kort tröjan egentligen var, var den verkligen så kort jag trodde den var? Den gick väll en bit under rumpan, eller hur?
Hur hade vi ens kommit in på detta ämne? Och varför drog jag ens på att ta av filten som var virad runt mig? Vad var de värsta som kunde hända.
Justin skulle få som han ville. Det var väll de värsta som kunde hända. Han skulle få tillfredsställelsen att studera min kropp, och jag hade själv orsakat det. Jag kände mig så töntig där jag stod och kollade djupt in i hans ögon. Vad skulle jag göra nu?
Jag bestämde mig snabbt. Vad skulle han kunna göra med mig?
”Okej.” sa jag snabbt, innan jag hann ångra mig igen. Jag släppte filten med händerna och hjälpte sedan till att dra bort den varma filten från min kropp. Endast några sekunder senare stod jag där framför honom utan något emellan honom och min bara kropp. Jag kände mig naken där jag stod framför honom med endast en t-shirt. Även fast den var några storlekar för stor syntes en större del av min kropp.
”Okej, jag tror dig.” Jag hade inte vågat kolla upp på honom innan, bara känt hans blickar mot de kroppsdelar som just blivit synliga för honom. Jag log självbelåtet och kollade upp på honom.
”Jag sa ju det.” Han nickade med ögonen fästa i mina. Han kollade i alla fall inte in min kropp mitt framför ögonen på mig, när jag såg honom.
”Ja, det gjorde du.” Jag nickade. En pinsam tystnad spreds mellan oss och jag drog ett djupt förberedande andetag, kollade ut mot husen nedanför igen. Följde bilarna som körde runt på Los Angeles stora gator. De gula taxibilarna syntes tydligt i skenet från gatlyktorna även fast det var natt nu. Hela staden var full med liv, det var ju ändå fredagkväll, och här uppe stod vi på min balkong knäpptysta.
”Killarna där borta var inte dina vänner va?” Hans blick mötte min och han skakade på huvudet, inte osäkert, bara för att konstatera att mitt påstående var sant.
”Jag träffade de för något år sedan när jag var i Los Angeles, men de hade förändrats. Inte för att de var särskilt mycket trevligare förra året. Men jag gissar att jag har förändrats jag med, inte bara de.” Han kollade rakt ut i luften och jag nickade för att fatta att jag förstått vad han menat. En pinsam tystnad spreds emellan oss igen.
Ännu en gång var det jag som bröt den:
”Jag tänkte att vi kanske kunde ta den där shoppingrundan imorgon, om det är okej?” Jag sneglade på honom och hans blick mötte snabbt min, han nickade.
”Det passar bra imorgon”, han tog en kort paus, ”men jag är dock inte helt okej med att du betalar för mig.” sa han sedan ärligt. Jag skrattade till och kollade ut över staden igen.
”Det är lugnt, jag har råd med det.” sa jag och log mot honom.
”Hur mycket lön får du egentligen från den där Charlie-snubben?” frågade han och jag kunde inte hindra mig själv när jag brast ut i skratt. Snubben?
”Snubben?” upprepade jag och han skrattade till. ”Hon är en tjej!” skrattade jag vidare. Han flinade.
”Jag vet.” sa han bara lätt.
”Min mamma och pappa tjänar ganska bra. Så jag får pengar från dem…” han avbröt mig.
”Som du vill slösa på mig?” Jag flinade och nickade.
”Tydligen.”
”That’s sick.” Jag flinade men skakade på huvudet.
”Du är min vän och du har inga egna. Jag lånar bara ut dem till dig.”
”Och jag kommer aldrig i hela mitt liv kunna betala tillbaka till dig, du är väl medveten om det va?” Jag skrattade till, sneglade på honom och nickade. Han kollade djupt in i mina ögon. Såg fullkomligt seriös ut.
”Ja, jag är medveten om att du aldrig kommer kunna betala tillbaka.” sa jag med ett leende, kollade ut över staden igen och kände hur håret på armar och ben reste sig när en kall blåst svepte förbi balkongen. Det lilla håret som inte fått plats i flätan runt mitt ansikte blåste också runt, jag kände Justins blick mot min kind hela tiden.
”Jag behöver verkligen inga kläder.” jag suckade och himlade med ögonen. Hade inte vi redan haft detta samtal?
”Det är skitvarmt på dagarna Justin! Jag kommer åka till stranden någon dag och du kommer följa med mig, vad ska du annars bada i? Och ska du gå runt med långärmat, kängor och långbyxor i Los Angeles sommarväder?” utbrast jag och slog ut med armarna för att visa staden vi båda levde i för tillfället. Han suckade.
”Ett par badbyxor, flipp-flops och ett par shorts, jag låter inte dig köpa något mer till mig.” Jag skrattade till och himlade med ögonen ännu en gång.
”Vi får väll se.” sa jag och log mot honom. Han suckade djupt. Ännu en kall blåst svepte förbi och jag huttrade till. Det brukade verkligen inte vara sådana här kalla nätter i Los Angeles. De brukade vara ljumna, men det var inte så konstigt att det var kallt här uppe, vi var ändå 24 våningar upp.
”Du, jag tror jag går och lägger mig. Om det är okej?” Han nickade och sneglade på mig.
”Det är okej.” sa han och letade efter något i jeansfickan. Han tog upp ett cigarettpaket och tog ut en cigarett, stängde paketet, la ner de i fickan och drog istället upp en tändare. Jag studerade honom i hans rörelser hela tiden. Mjuka, långsamma rörelser när han stoppade cigaretten mellan läpparna och tände den sedan. Han drog in rök, tog ut cigaretten och blåste sedan ut röken i den ljumma nattluften. Röken fyllde luften utanför balkongen.
Plötsligt mötte han min blick och jag bröt den snabbt genom att kolla ut på rökmolnet som sakta försvann i luften. Jag såg hans stora flin i ögonvrån och hörde sedan hans mörka, korta skratt. En rodnad spreds på mina bleka kinder.
Jag vände mig snabbt om och drog ett djupt andetag innan jag pekade in mot lägenheten.
”Jag går och lägger mig nu, stanna inte uppe för sent och glöm inte att stänga balkongdörren.” Jag sa allt väldigt snabbt, generad över att han hade kommit på mig bokstavligen stirrandes på honom.
”Okej.” svarade han bara och jag nickade, gav honom en sista blick och tog sedan de återstående stegen mot balkongdörren.
Väl medveten om att hans bruna blick var obehagligt fäst på min rumpa, i bästa fall ben. Därför skyndade jag på stegen och kom snabbt in i lägenheten. Jag fick skylla mig själv, det var ju jag som hade slängt iväg den där jävla filten.
En aning tråkigt, eller vad tycker ni?
Kapitlet innehåller faktiskt 2631 ord! Långt, eller vad tycker ni? Och ALLT är faktiskt skrivet idag, duktigt av mig, har nog aldrig gjort det innan owo Inte så långt iaf!
Jenna sa förlåt och Justin förlät henne, vad tycker ni om allt detta? Vad tycker ni om deras förhållande? Justin kollar in henne, VAD tycker ni om det? owo Själv är jag lite osäker över det, men vad tycker ni?
(OBS. har ändrat lite på sista stycket i kapitlet, bara så att alla vet :3)
Kommentera en massa!
Ni har blivit så grymt duktiga på det den senaste tiden, fortsätt så!
Kram ♥
↓ Länkbyte under! :D Kolla IN! :D
Chapter 10.- You didn’t answer my question
”Är du säker på att du klarar dig? Fulla personer kan bli aggressiva?” Han kollade rakt in i mina ögon med sina bruna ögon. Han hade brunt, ganska långt hår och lite stubb på överläppen. Han hade finkläder på sig, så som alla receptionister alltid hade.
”Ser han aggressiv ut?” frågade jag honom som en följdfråga. Han suckade och skakade på huvudet.
”Nej, han kanske skadar dig?”
”Han skadar mig inte.” sa jag självsäkert. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest som visade att han gav upp.
”Okej, ma’am.” Jag suckade.
”Tack…. Vad ska jag kalla dig?” Han flinade.
”Du vill alltså veta mitt namn?” Han var irriterande.
”Nej, jag vill veta vad personen som hjälpte mig heter.” sa jag kort.
”Evan.” sa han och jag nickade.
”Tack, Evan.” Han nickade.
”Det var så lite så, hoppas vi träffas igen.” Jag nickade kort, sa hejdå och stängde sedan dörren. Jag gillade honom inte, de få minuterna jag umgåtts med honom hade han varit en irriterande flyga. Inget mer.
Jennas perspektiv:
Jag drog några djupa andetag för att lugna ner mig själv innan jag vände mig om och gick bort mot vardagsrummet igen. Justin låg fortfarande ner lugnt och stilla där jag lämnat honom och jag gick därför direkt till toaletten för att hämta lite saker att skölja hans sår med. Det kändes som om jag hade vänt uppochner på hela badrummet innan jag hittade något som var någorlunda bra att använda. En fuktig handduk och något medel som jag visste sved när man la den på sår. Jag gick bort mot vardagsrummet igen och ställde alla grejerna jag hämtat på soffbordet innan jag väckte honom.
”Justin.” Han öppnade ett öga och kollade på mig trött.
”Vad?” frågade han surt.
”Jag ska rengöra dina sår, det kan svida lite, okej?”
”Du ska inte rengöra mina sår.” sa han, en aning sluddrigt, men bestämt. Jag suckade, han var full, och jag undrade om han inte tagit något mer också.
Knark?
Jag kunde inte låta bli att bli en aning orolig, jag hade ingen aning om hur man skulle handskas med fulla; eller höga personer. Blev de aggressiva? Arga, trötta, rädda, glada? Jag hade ingen aning. Men Justin hade i alla fall inte visat en tendens på att bli aggressiv ännu, det var jag mer än glad över. Jag ville inte behöva handskas med en aggressiv Justin. Inte en aggressiv person överhuvudtaget faktiskt. Ingen. Jag hade aldrig behövt handskas med en aggressiv person, och jag ville det inte heller.
”Jo, det ska jag.” Han skakade bestämt på huvudet.
”Nej.”
”Jo.” sa jag bestämt och tog upp den fuktiga handduken från soffbordet. Jag hällde ut lite rengörande medel på den och vände mig sedan tillbaka till Justin, för att märka att han vänt sig om så att hans huvud befann sig in mot soffans ryggstöd. Han betedde sig som ett surt barn, en liten unge. Jag undrade om han brukade bete sig såhär när han var full eller om han bara inte druckit så mycket denna kväll.
”Justin, vänd dig om.” sa jag högt. Han skakade på huvudet. Han var väldigt omogen just nu.
”Nej.” sa han högt, fortfarande bestämd, inte beredd att ge upp.
”Jo.” Jag la ner handduken på soffbordet och suckade åt honom där han låg.
”Jag vill ju bara tvätta av dina sår.” sa jag och suckade. Jag reste mig upp och böjde mig över honom, struntade i att det fanns en risk att mina bröst skulle tryckas upp i hans ansikte, då skulle jag helt enkelt få leva med faktumet att jag tryckt upp mina bröst i hans ansikte. Det var i alla fall för en bra sak. Jag visste inte ens hur länge till han skulle stanna här. Det var inte så att jag ville att han skulle åka hem, bara han inte fixade något megaparty när han var ensam här någon gång. Det var dock ingen risk, han hade bott här i cirka 2 veckor och han hade inte behövt vara ensam en dag, faktiskt knappt några minuter. Förutom när jag tvättat eller något. Men då hade han bara suttit och häckat på sitt rum, för det var nästan hans rum nuförtiden. Egentligen var det gästrum, men det var han som bodde där och jag hade inte sett stället på två veckor. Han var riktigt duktig på att stänga dörren efter sig.
Och antagligen stängde han dörren för att han inte ville att jag skulle komma in dit, alltså gjorde jag inte det.
”Jag vill inte.” sa han och jag tog tag i hans överarm för att försöka få honom att lägga sig på rygg. Lutade mig upp en aning för att inte ha överkroppen för nära hans. Jag lyckades att få över honom på rygg och övervägde att sätta mig på honom för att han inte skulle kunna röra sig.
”Stilla.” sa jag snabbt och han suckade. Jag reste mig upp riktigt, för att sedan sätta mig ner bredvid den hyffsat låga soffan. Jag var vaksam så att han inte skulle vända sig om igen, men han gjorde som jag ville och vände sig inte om. Jag sträckte mig efter handduken och höll fast honom löst samtidigt som jag började tvätta hans två sår med handdukarna. När det hade gått en stund av pinsamtystnad bröt Justin den:
”Du vill inte att jag ska bo här mer nu va?” Jag kollade på honom och rynkade ögonbrynen.
”Varför skulle jag inte vilja det?” han slöt ögonen och kved till när jag rengjorde såret vid ögat.
”För att jag kom full… Är full.. I din lägenhet. Och förstörde en kanske dejt.” Jag rynkade pannan.
”Dejt? Med vem fan då?”
”Killen, som jag knappt kommer ihåg. Han som trodde jag var en fucking kvinnoknullare”, han flinade stort, retfullt, jag blev en aning förvånad över hans ordval, ”han var näst intill livrädd när jag kom innanför dörren, fattar du hur fucking roligt det var?”
”Kommer du ens ihåg någonting av det?” skrattade jag och han nickade, samtidigt som jag gjorde rent såret på hans ena ögonbryn.
”Idag kommer jag ihåg, imorgon, inte så mycket.” Han hade slutit ögonen och drog ett djupt andetag.
”Hur full är du?”
”Jag har druckit mycket”, han tog en kort paus, ”men jag är van.” Jag skrattade till, även fast jag fattade att han menade allvar. Jag kunde inte låta bli att undra hur ofta han festade i vanliga fall.
”Hur mycket festar du i vanliga fall”, jag tänkte efter, ”eller hur mycket skulle du festa om du inte bodde här?” Han tänkte efter en liten stund innan han kollade på mig och sa:
”Varje natt, från… Sen eftermiddag till tidig morgon. Sedan skulle jag suttit i någon gränd och typ rökt hela dagen. Och sedan festat igen.” Jag undrade om han verkligen skulle berätta allt detta för mig om han inte var full, om han nu var full.
”Hur skadade du dig?” frågade jag honom snabbt, låtsades koncentrera mig på såret i hans ögonbryn, egentligen koncentrerade jag mig mest på vad han skulle svara.
”Ehm, några muckade gräl i lokalen vi festade i, jag slog ner dem och fick några smällar själv. Om du tycker jag ser förskräcklig ut ska du bara se den andra killen.” han flinade stort och skadeglatt.
”Åh.” skrattade jag med ett falskt skratt lite tafatt och mötte för några sekunder Justins blick. Hans blick gled nerför min överkropp, jag hade aldrig uppmärksammat att hans blickar hade fastnat någonstans nedanför mitt ansikte innan. I alla fall inte när jag såg det.
”Har du ingen behå på dig?” flinade han. Jag rynkade pannan och kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte. Vad var det där för kommentar? Jag vände mig om och rullade av lite papper från toarullen jag tagit med mig till vardagsrumet, jag gjorde de sedan till två avlånga pappersbitar som Justin kunde stoppa i näsan.
”Här, de kan du stoppa i näsan.” sa jag och vände mig mot honom igen. Rodnaden på mina kinder vägrade att försvinna och jag drog efter andan och kollade ner i soffmaterialet samtidigt som jag räckte fram pappret till honom. Han tog tag i det och tryckte upp de i näsan, jag hade absolut ingen aning om hur man brukade handskas med näsblod, och detta var det bästa jag kunde komma på.
”Du svarade inte på min fråga.” Jag kollade upp på honom igen.
”Du blir väldigt frispråkig när du är full va?” Han flinade och nickade.
”Jag väntar fortfarande på svar.” sa han lättsamt.
”Nej, jag har ingen behå på mig.” sa jag och försökte låta lättsamt och vände mig om för att låtsas göra något på soffbordet. Han skrattade till.
”Jag tänkte väll det.”
”Så du erkänner alltså att du kollat in mina bröst?” Jag brukade inte prata om detta, personer brukade inte kommentera mina bröst, även fast Justin inte bokstavligtalat kommenterat dem. Han hade bara frågat om jag hade burit behå, vilket jag inte gjort. Det var svårt att inte börja fnittra eller att rösten bröt när jag försökte prata så vanligt som jag bara kunde.
”Ja, jag erkänner.” Han flinade och la sig ner i soffan igen. Jag flinade åt honom, han var konstig just nu. Först hade han varit trött och nu var han bara grymt konstig.
”Trevligt.” sa jag och drog ett djupt andetag. Situationen blev en aning awkward när han inte sa något mer, väldigt awkward.
Och plötsligt hade jag lust att sticka iväg och dra på mig en behå.
~
”Ska jag hämta ett glas vatten till dig?” frågade jag och kollade bak på honom med ett litet leende. Han fortsatte bara kolla på TV-skärmen, som visade ett gammalt avsnitt av Simpsons, till en början trodde jag inte han hört mig och jag skulle precis upprepa frågan när han svarade:
”Menar du för att lindra baksmällan?” Han kollade fortfarande in i TV-n. Jag nickade.
”Jo, jag har hört att det lindrar den.” Han drog ett djupt andetag, djupt koncentrerad på Simpsons.
”Det är lite sent nu.” Jag rynkade pannan.
”Varför?”
”Jag vet inte hur mycket det hjälper när det gått ett tag. Det har ju nästan gått en timme, om inte mer nu.” Jag suckade, reste mig från där jag satt vid hans fötter och kollade ner på honom. Hans bruna blick förblev klistrad på TV-n. Han hade blivit på dåligt humör sedan jag tvättat av hans sår i ansiktet, surade och svarade på det jag sa så kort som bara möjligt. Nästan som jag när jag hade PMS. Men han var kille, killar hade inte PMS - gissa om jag var avundsjuk. Men det kanske var så när man hade druckit. Jag visste inte, eftersom att jag aldrig druckit så mycket att jag blivit full. Inte ens lite suddig i hjärnan. Mina föräldrar var emot sådant, de skulle bli galna om de fick reda på att Justin var här; och de skulle bli galna om de fick reda på att han kommit hit full. Och jag skulle därför aldrig i hela mitt liv berätta det för dem. Jag hade i och för sig ingen anledning att ens nämna Justin för dem. De hade ringt en gång sedan Justin kommit hit, och då hade vi pratat i högst fyra minuter. Två med mamma, två med pappa. Jag hade gått ur rummet jag och Justin hade befunnit oss i för tillfället. Jag var rädd att Justin skulle nysa, eller av misstag säga något så att de hörde att det var någon där. Jag visste egentligen inte vad jag var rädd för, de skulle ju knappast lämna sina jobb för att flyga över hela landet och kolla vad för pojke jag umgicks med.
Det skulle de aldrig göra.
”Vi kan väll testa?” Han suckade och nickade. Varför så sur? Jag suckade och vände mig om för att försvinna ut i korridoren och gick sedan snabbt mot köket. Jag ställde mig vid skåpet med glas, öppnade luckan, tog ut ett glas och ställde mig sedan framför kranen. Fixade med vattnet, så att det var kallt, innan jag hällde upp det i det stora glaset. Jag begav mig sedan tillbaka mot vardagsrummet där Justin fortfarande halvlåg i soffan. Jag suckade irriterat och ställde glaset hårt framför honom på soffbordet.
”Varför så sur?” frågade jag irriterat och för första gången på minst en timme möttes våra blickar. Han himlade med ögonen, knappt synbart, och kollade sedan tillbaka på TV-n.
”Jag är inte sur?”
”Jo, det är just det du är!” utbrast jag irriterat, blev plötsligt ännu mer irriterad än innan. Var han tvungen att bara förneka det? Det var rätt uppenbart att det var någonting han inte gillade.
”Sluta.”
”Du behöver inte bete dig som ett as bara för att du är full!” sa jag och han satte sig halvt upp i soffan. Blicken var fäst på mig, hans hasselbruna ögonfärg var utbytt mot en svartare nyans. Jag rynkade pannan och ryggade tillbaka ett steg. Hans blick fästes på TV-n i några sekunder innan han suckade och reste på sig.
”Jag går och lägger mig.” Inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Absolut inte den reaktionen jag förväntat mig. Han gav mig en kort blick innan han gick förbi mig med vattenglaset i handen. Han drog ett djupt andetag och kollade efter honom när han gick sin väg ut genom dörren och sedan i korridoren fram till sitt rum. Jag hörde när hans dörr stängdes. Genast spred sig en känsla av dåligt samvete genom mig. Jag hade överdrivit, rejält. Han hade inte betet sig som ett as, i slutändan var det jag som betet mig som ett as.
Och kallat honom ett as.
Fan.
(lite fula ord i kapitlet, heh) <---- är det okej med sådant eller ska de prata rent? :3
Inte det längsta kapitlet ever, men det får duga! Ska försöka att inte dröja så mycket med nästa!
(kolla inte på kollaget, de suger lol)
Vad hände här? Vad tycker ni om "grumpy-Justin"? ;D
Kommentera en massa nu! Minst lika bra som på förra! :D
