Jag tog tag i den stora påsen jag hade i mina händer och kramade om den hårt. Jag hade köpt något kilo godis, ett, två kanske.
Alfredo hade köpt minst 5 och skyllt på att han köpte till Justin också.
- Hejsan, Alfredo och jag hade åkt direkt till hotellet och blev nästan ihjälknuffade av fans, jag gömde ansiktet och hade min stora godispåse i Fredos ryggsäck. Fredo höll ena handen om min rygg och hjälpte mig igenom folkmassan, det var folk som försökte dra tag i Fredo, och mig för den delen, men det var fler som kände till Fredo, såklart.
- Vi måste få ut honom nu, annars är det risk att vi inte får ut honom alls! ropade någon säkerhets vakt och alla instämde, vi hade precis kommit in och Justin kollade på oss med ett leende.
- Vi ska placeras ut i bilar, annars är det risk att vi inte kommer med. Ni ska åka i min bil, jag, Kenny, Fredo och du Mercedes, sa han och pekade på mig.
- Inte peka, skrattade jag och han skrattade till.
- Förlåt, log han och började gå mot en bil, kom, vi måste gå, annars kommer jag kanske inte ut! Han skrattade och gjorde en gest som betydde att vi skulle följa efter.
- I got you back bro, skrattade Fredo och flinade stort, jag besvarade flinet och skrattade.
Vi hoppade in i bilen, jag fick sitta inklämt mellan Justin och Alfredo, de satt med breda ben båda två och jag fick knappt någon plats alls. Jag suckade frustrerat och kollade ut genom fönstret.
Man såg ingenting, bara folk, tonåringar med stora skyltar och stora tröjor.
Det stod ' Justin Bieber ' överrallt!

-

- Nu är vi framme! ropade Justin och log stort. Jag skrattade och Justin hoppade snabbt ur bilen och sprang efter Kenny någonstans, jag hade inte riktigt koll på detta stället.
Eller jag hade inte koll på något egentligen.

-

- Du ska ut nu, ropade någon och Dan Kanter reste sig från soffan, han gick ut och Justin pratade lite.
- Vi ska nog gå ut och kollade nu, denna är bra! utbrast Fredo och jag skrattade till.
- De andra låtarna då?
- De med, men denna är extrem! Du kommer älska den! utbrast han och jag skrattade till.
- Kommer jag säkert.
Vi gick ut till en avdelning som var precis bredvid scenen, man såg allt perfekt, men från sidan.
Justin pratade en stund innan han började sjunga.

- Across the ocean, across the sea, startin' to forget the way you look at me now, sjöng han och kollade ut i publiken, jag fick gåshud och på armarna och hela kroppen pirrade till som den bara gjorde när jag lyssnade på en riktigt bra låt. En låt jag verkligen älskade.
På denna låten hade det gått en halvsekund, och jag älskade den redan. Den fortsatte en stund och jag hade slutit ögonen för att lyssna på den underbara låten och rösten vem som helst skulle dö för.
- Du har rätt Fredo, den är underbar! utbrast jag och han puttade mig i sidan.
- Sa ju det! skrattade han och jag nickade stort.

- Everything is gonna be alright, sjöng han och jag nynnade tyst med, låten hade varit underbar och jag hade älskat varje del av den. Justin fortsatte direkt med en låt som kallades 'Never Let you go'. Jag älskade den låten, och låten efter det, och låten efter det.

- I love you Norway, please love me back! skrek Justin och ett öronbedövande skrik bröt ut i publiken. Jag log stort och studerade Justin när han sprang till sidan för att göra något handslag med Fredo och sedan le stort mot oss båda.
- Hur va det?
- Du sjöng jätte bra! skrattade jag och Fredo la till:
- Hon älskade 'Be alright'.
- Ja, jag älskade 'Be alright', sa jag och skrattade till. Justin log stort mot mig och sa:
- En av mina favoriter, log han och kollade sedan mot Kenny och de.
- Vi borde nog gå, vi ska vara kvar här en natt till, sedan ska vi flyga vidare! log han. Fredo nickade och skakade på huvudet.
- Ännu mer jetlag?
- Nej, vi ska faktiskt inte så långt härifrån, Frankrike, tror jag! utbrast han och nickade. Jag log stort.
- Ja Frankrike! Det verkar va fint där!
- Det är väldigt fint! sa Justin och Alfredo i mun på varann och jag skrattade till.
- Har ni båda varit där?
- Ja, det har vi, sa Fredo och Justin gav i från sig ett stort leende, jag kunde inte göra något annat än att le tillbaka och kolla in i hans stora bruna ögon.
Ett par ögon man kunde dö för, precis som med rösten.

Ber om ursäkt för den usla uppdateringen, har inte haft skrivlust och allt blir skit då! Har fortfarande no insperation, men försöker!<3

Vet inte när nästa kommer, har rätt mkt att göra imon :(

KOMMENTERA 

MERCEDES PERSPEKTIV:

* Han la några lockar bakom mitt öra och lutade sig fram för att kyssa mig i pannan. Ett leende spreds på mina läppar och de smittade snabbt av sig till hans.
- Jag kommer alltid finnas vid din sida, viskade han och smekte mig med tummen över kinden. Jag fnittrade till och satte mig i hans knä, med benen om hans midja och huvudet mot hans.
- Jag kommer finnas här vid din med, viskade jag tillbaka och slöt ögonen långsamt. Moshe lutade sig bak i sängen och drog mig med sig, jag låg över honom och kysste hans läppar mjukt.
- Det kommer bara vara du... viskade Moshe och smekte mig på ryggen med handen, jag log och nickade.
- Det hoppas jag, skrattade jag och satte mig upp för att gå bort mot tv:n och sätta på en film, jag kollade runt bland filmerna och valde tillslut en; Mean girls, jag gillade inte de filmerna så mycket, men Moshe hatade de, så jag brukade sätta på de för att han skulle bli irriterad.
Jag gillade när han var irriterad, jag vet inte riktigt varför. Han tillbringade väll tid med någon annan då.
Guess who?
- Inte denna! pustade han och kollade irriterat på mig. De korta blonda håret stod som vanligt på huvudet och han kollade med blå ögon på mig.
- Jag älskar dig med, skrattade jag och satte mig framför honom mellan hans ben.
- Jag hatar denna filmen. *

Ett minne som ofta trängdes med andra i min hjärna, ett minne jag skulle komma ihåg föralltid.
- Mercedes vad tänker du på? Justin puttade till mig i sidan och log stort med sina vita tänder mot mig. Min blick rycktes mot honom och jag kollade chockat på honom.
- Ehhm.. Inget, jag bara... Ehm.
- Du behöver inte svara, jag har inget med det att göra, log Justin och vände sig mot Fredo som satt framför honom.
Varför kom jag alltid bredvid Justin? Satte jag mig här?
Nej, det gjorde jag väll inte?
Eller?
- Vi ska ha repetioner hela dagen idag va? Fredo suckade tungt och nickade.
- Ja, det ska vi, och jag kommer aldrig orka! Jag får ta pauser och sova! Jag dör av trötthet! Jag skrattade och puttade till Justin i sidan, min arm träffade mjukt hans revben och han vände blicken mot mig.
Blicken trängde in i mitt inre och jag tappade nästan tråden, men fick tillbaka den snabbt, som tur var.
- Man kanske blir trött av att hoppa i sängar, om du fattar vad jag menar, skrattade jag och Justin skrattade till, innan han nickade och log stort.
- Det blir man nog, skrattade han och reste sig upp.
- Jag är klar, någon annan?
- Du är bara klar för att du är pigg och taggad för ikväll, jag kommer snart somna i frukosten!

-

- Kan inte ni gå ut och shoppa idag? Ni ska inte behöva sitta inne och kollade på repetioner hela dagen! utbrast Justin och log stort. Jag skakade på huvudet.
- Vi stannar, jag har inte så mycket pengar, och jag vill slösa bort de i England! utbrast jag och log stort, jag hade inget imot att sitta inne hela dagen och kollade på när Justin uppträdde, eller förberedde, flera gratis koncerter, inte fel alls! - Men ni behöver ju inte va ute länge! Gör något, ni får i alla fall inte sitta inne hela dagen! utbrast han och skrattade till.
- Film? viskade jag i Fredo's öra och han nickade.
- Bio, ja. Jag skrattade till och nickade mot Justin.
- Vi ska inte vara inne hela dagen.
- Bra!

-

- Filmen var awesome! utbrast Fredo skrattade, han var ironisk, det hörde man långa vägar.
- Ja! Det var den verkligen! utbrast jag lika ironiskt och skrattade till.
Vi hade kollat på någon dålig bio med norsk tal, jag hade inte fattat ett skit, men jag hade hängt med en del ändå, man kunde ju see vad de höll på med.
- När börjar Justins koncert? frågade jag Fredo kort, han kollade ner mot sitt klockur och sa:
- 2 timmar ungefär.
- Bra, då har vi ett tag kvar, det finns ett ställe jag skulle vilja gå till först! log jag och gned mina händer mot varann.
- Var? Jag kollade mot en enorm godisaffär lite längre bort och gav ifrån mig ett onskefullt skratt.
- Vi köper så mycket vi orkar! utbrast jag och skrattade, Fredo skrattade också.
- Ja! Det gör vi, och jag bjuder!

I loved you, but now I know, you did'nt.

Justin suckade djupt och log sedan igen.
- Jag har så mycket fans jag skulle vilja träffa där! Ni vet, jag har aldrig varit där och jag hoppas verkligen de blir jätte glada när jag kommer! För jag är super spänd för att få åka dit!
Både jag och Fredo kollade på varann och brast ut i skratt. Jag visste egentligen inte vad jag skrattade åt, men jag skrattade i alla fall.
- Okej?

-

Vi hade äntligen checkat in på flygplanet. Jag fick sitta jämte Justin och Alfredo. Justin och Alfredo skrek nästan på varann, och eftersom att jag satt imellan de, kunde jag inte sova en ända blund. Jag som hade planerat så bra, jag gick ju och la mig sent dagen före, så jag hade tänkt sova på planet, men det sket sig. Fullständigt. Jag suckade djupt när de hängde sig över mig för att kommentera något jävla spel. JAg suckade djupt och försökte hålla för öronen, men det funkade inte, deras röster trängde sig in i hjärnan ändå. Jag suckade högt och muttrade något surt.
- Är du sur kusin? frågade Alfredo som satt längst mot fönstret, jag kollade kallt på honom och sa kallt:
- Res dig. Han kollade förvirrat på mig men reste sig. Jag reste mig snabbt och damp ner på hans plats i stället, jag puttade iväg honom mot min plats och kollade surt på honom.
- Ge mig dina hörlurar och mobil, sa jag irriterat, han räckte över mobilen till mig, och hörlurarna såklart.
- Tack, jag pluggade in hörlurarna i öronen och tryckte in på spotify, jag satte på första bästa låt och lutade mig mot fönstret.
- GODNATT, skrik nu så mycket ni vill, Fredo skrattade till, likadant gjorde Justin och de båda satt och kollade på mig en stund.
- Asså ni är ju störda, kollade på något annat! utbrast jag och tog ur den ena hörluren ur mitt öra.
- Du lyssnar på Justin, du är typ medveten om det va? frågade Fredo kort och skrattade kort åt mig. Jag kollade chockat på honom och lyssnade närmre på musiken, det var faktiskt Justin. Jag kollade ner på vilken låt som spelades; Up, med just den personen Fredo sagt, Justin Bieber.
Jag log stort och dunkade med huvudet i låten.
- Den var ju bra! sa jag och log stort. Jag såg hur Justins blick flackade runt i planet, till mina ögon, min näsa, min mun, upp i taket, mot Alfredo och sedan tillbaka till mig innan han sa:
- Tack, sa han och log snett, ett blygt litet leende, jag hade aldrig sett honom blyg innan. Jag log och ryckte på axlarna.
- Inget att säga tack över, skrattade jag och lutade mig mot fönstret igen, jag slöt ögonen och hörde musiken dunka i öronen. Detta var nog minst sagt min nya favorit låt.
Seriöst.
Jag hade typ aldrig lyssnat på Justin på riktigt någon gång.
Och han var riktigt duktig!

-

- Har du dina grejor Mercedes? frågade Justin och kollade genomträngande på mig. Jag nickade kort och sa:
- Ja, det har jag, har du Bieber? Han skrattade till och nickade.
- Alltid, log han och kollade upp mot Fredo som stod bredvid honom. Fredo log stort och kollade mot oss.
- Ska vi gå? Kennys röst trängde igenom hela vårt samtal och alla nickade.
- Ja, vi går. log Justin och började nästan rusa ut från flygplatsen, han hade bråttom, jag skrattade till.

-

- Jag älskar dessa sängarna! skrek Fredo och hoppade i en av de. Jag skrattade till och han kom fram till kanten för att räcka mig en hand, jag tog den och han hjälpte mig upp i sängen. Jag hoppade högt och skrattade som om jag aldrig skrattat innan i hela mitt liv.
- Varför har jag aldrig testat detta hemma? skrattade jag och Fredo tog tag i mina händer för att hoppa framför mig.
- Kanske för att din bror skulle bli galen? Jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Chris skulle INTE bli galen! Men det skulle Maynard! skrattade jag och la mig platt i sängen, jag hade släppt Fredos händer och han föll därför inte med i fallet.
- Åh gud, jag älskar redan detta landet! skrattade jag och Alfredo instämde högt. Jag reste mig kort därefter och hoppade runt i sängen igen.
- Sängarna är otrligt skö.. Min blick föll mot dörrvalvet ut till hallen i det lilla hotellrummet. Justin stod där med en chockad min.
- De kommer gå sönder om ni hoppar så! skrattade Justin och jag skakade på huvudet innan jag hoppade ner från sängen och gick fram till Justin över de ljusa trägolvet, jag drog tag om hans hand och studerade hans gyllenbruna hy i två sekunder innan jag började dra honom mot sängen.
Jag mötte hans bruna ögon och han skakade dramatiskt på huvudet, men han skrattade.
- Nej, Mercedes jag vill in...
- VAD SA DU FÖR NÅGOT? JAG HÖRDE INTE RIKTIGT? utbrast jag och skrattade högt. Jag hoppade upp i sängen och drog upp honom efter mig, jag var ungefär 40 centimeter längre än Justin när jag stod i sängen, så jag var typ väldigt kort egemförelse med honom när jag stod normalt.
Kanske inte så kort, men ändå.
Justin skrattade till och hoppade upp i sängen.
- Okej då! utbrast han och log stort, han började sedan hoppa högt i sängen. De andra höll på att hoppa på mig flera gånger, men det struntade jag fullkomligt i.

-

- Det är okej att bo tillsammans med Fredo va? frågade Kenny vid matbordet på kvällen, jag skrattade till och sneglade på Fredo.
- Det är en riktig pina, jag vet inte riktigt om jag kommer klara av det, men jag får väll göra så gott jag kan! utbrast jag sarkastiskt och skrattade till.
- Men va bra att du försöker! utbrast Fredo och skrattade till.
- Ja, som jag sa, jag kommer bli pinad, men jag kanske överlever, annars får ni väll lämna kvar kvarleverna på arenan, jag kan väll få leva kvar på något grymt ställe! skrattade jag och alla kollade med höjda ögonbryn på mig.
- Jag förstår dig, det är en pina att sova i samma hotellrum som Fredo, skrattade Justin och log stort. Två rader kritvita tänder visades och jag log tillbaka, dock inte lika stort, då jag inte ville visa tänderna.
- Då delar vi den känslan! sa jag och log. Justin nickade.
- Alltid.

-

- Godnatt, sa Alfredo på kvällen innan han kurade in sig i täcket och somnade snabbt. Jag låg ensamt kvar och funderade. Jag visste vad jag gjorde här och att jag redan älskade detta stället. Folket var underbart och allt var bäst. Jag suckade frustrerat och log sedan stort.
Om jag fick bestämma själv skulle jag aldrig åka härifrån, jag skulle stanna med detta gänget föralltid!
Men det kunde jag inte.
Och det visste jag.
Jag skrattade till åt mina funderingar och la mig på sidan för att kolla in i Fredo's nästintill snaggade nacke. Jag slöt ögonen och singlade sakta ner i en orolig sömn, tankarna rusade runt i huvudet och plötsligt kom Moshe upp också.
Moshe Smith. Jag älskade dig. Jag skulle göra allt för dig då. Allt. Då.

MERCEDES PERSPEKTIV

Jag skrattade till när Fredo sa det sista, han kollade sedan mot tv:n och gav ifrån sig en suck.
- Ska vi byta kanal?
- Vi kollar på film ditt dumbass! Jusitn slog Afredo i bakhuvudet och de båda började skratta. Jag drog upp fötterna från det kalla golvet till soffan och höll mina armar om de.
- Gud va kallt det är här inne, sa jag och suckade. Alfredo kollade chockat på mig.
- KALLT? Jag blir överhettad. Jag kollade ner på hans tjocktröja och höjde ögonbrynen.
- Inte konstigt med den där vinterjackan! skrattade jag och drog lite i hans tröja, han började krångla av den och räkte över den till mig.
- Ta den, jag dör av värme! Jag log tacksamt mot honom och drog på mig den. Jag la håret över den och delade de så att det låg på tjocktröjans framsida. Jag suckade trött och kollade mot skiten som visades på tv skärmen.
- Okej, seriöst, ska vi sätta på någon NORMAL film? Justin nickade och gick fram mot tv:n.
- Okej, paranormal activity 2? frågade han och räkte upp filmen.
Oh nej, inte den filmen. Jag hatade spöken, jag skulle aldrig våga sova inatt.
Alfredo nickade.
Jag hade inget annat val än att nicka. Justin stängde av den andra skiten och satte på paranormal activity istället. När den väl var på och visades på den stora platt-tv:n kom han tillbaka och satte sig jämte Alfredo i soffan.
- Jag lovar att skydda dig om du blir rädd, viskade Alfredo i mitt öra och skrattade till. Jag vände mig mot honom och sa:
- Jag lovar att skydda dig om du blir rädd.
- Ha-ha, låtsas-skrattade han, han log stort.
Jag vände mig mot filmen igen och fick genast en halv hjärtattack, Alfredo skrattade för fulla muggar och Justin höll sig för skratt.
De hade ingen aning om hur mycket det skulle skratta åt mig innan denna filmen var över.

-

Justin och Alfredo låg nästan dubbelvikta på varann av garv, som jag trodde hade de fått sig ett par -för många- skratt pågrund av mig.
Hur någon kunde ha kul ut mig när jag satt där livrädd i soffan med kudde och filt i händerna fattade jag inte riktigt, men jag fick väll bara ta deras humor som den var. Och den var verkligen inte den bästa.
- Okej, seriöst, vad skrattar ni åt nu, filmen är ju för fan redan slut?
- Du skulle sett dina miner! tryckte Alfredo fram och Justin kunde inte hålla sig från ett till skrattanfall.
- Ja, ni kunde tatt hit en spegel, mumlade jag irriterat och kollade mot tv:n där eftertexterna rullade.
- Justin kunde du inte tänkt på det?
- Det får helt enkelt bli nästa gång!
- Jag har några frågor angående resmedel och sådant på den lilla turnen.
- Vi checkar in på hotell, alla får ett eget, ibland får du och Fredo dela, då de inte hade några när vi tänkte boka till dig.
- Du bestämde ju dig ganska sent, sa Fredo och kollade hånflinande på mig.
- Det var inte ens jag som valde, skrattade jag och han skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
- Det är ju sant, skrattade han och jag nickade.
- Det är sant.
- Men i alla fall, började Justin och jag kollade med stora ögon på honom, det kommer nog va ganska mycket folk, och om det blir det, håll dig bakom mig, Fredo eller Kenny. Okej? Eller någon annan i crewet. Vi vill inte att någon ska komma bort! sa han och jag nickade.
- Jag fattar, hålla mig bakom dig, Fredo, Kenny eller någon annan i ditt crew.
- Vårt, rättade Fredo.
- DU sjunger ju inte, skrattade jag och hånflinade lite åt honom.
- Hur vet du det?
- Sjung då! skrattade jag och fick en typiskt Fredo min tillbaka.
- Jag kan fotografera.
- Så du är typ "fotografen"? frågade jag och kollade stirrande på honom. Han skrattade till och nickade.
- Blandannat.
- Coolt! Kan inte jag få testa någongång?
- Bara du inte tar min plats så, skrattade Fredo och blinkade med ena ögat mot mig, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Nejdå, jag lovar.
- Men jag tror att Justin vill att jag tar shirtless bilderna, han kommer nog se ut som en tomat annars. Och då kan ju beliebersarna undra vem fan som tog kortet, de kommer fatta att det inte var jag direkt. Jag skrattade till och sneglade på Justin som skrattade till och slog till Fredo på armen.
- Du ska inte få ta några shirtless bilder i år! skrattade han och Fredo putade med ena underläppen.
- Seriöst? Jag som hade sett framimot sååååå att se dina stora snygga muskler! Han pratade tjejigt och både jag och Justin började skratta.
- Du kan få se de ändå, skrattade Justin och flinade. Alfredo skrattade till och skulle precis säga något när Justin skrattade till och sa:
- Vi kanske badar någongång, jag skrattade till, detsamma gjorde Fredo.

-

Jag tassade snabbt över till mitt hotellrum. Öppnade dörren och sprang snabbt på tå in, jag letade fram min tandborste i resväskan, tassade bort till badrummet, borstade tänderna och tassade sedan tillbaka till resväskan för att lämna tandborsten. Jag drog av mig mina kläder, inklusive Fredos tjocktröja, och la mig sedan ner i sängen med endast underkläder på mig. Jag satte snabbt mobilen på flera alarm runt halv 6 till 6.
Det var svårt att sova, och när jag väl gjorde det var det en orolig sömn jag kom in i, i vetan om att ja skulle gå upp inte så många timmar senare och spendera hela dagen med en popstjärna och sin kusin.
Nästa dag var en helt vanlig dag.
Och juste, popstjärnan var en helt vanlig kille.
En helt vanlig kille som alltså kunde falla, falla för en tjej.

-

Jag vaknade med ett ryck, vände mig mot min gamla mobil och stängde av alarmet innan jag la mig ner i sängen igen, jag kunde inte somna om igen, verkligen inte somna om igen.
Ett ben, två ben. Jag drog hasigt och trött benen över sängkanten. Jag sträckte på mig och pep som en hund innan jag orkade resa mig upp och vandra mot toaletten. Jag gjorde det jag skulle och gick sedan ut för att hämta mitt smink och ställa mig vid den stora hallspeglen, jag la allt smink på de lilla bordet bredvid där jag blandannat hade kort-nycklen. Jag började med att lägga på lite maskara, eller mycket maskara och satte sedan på det andra sminket jag brukade använda.
Jag kände mig för sminkad för det jag skulle göra idag. Men jag orkade inte ändra det så det fick bli så. Jag gick bort till min resväska och undrade vad jag skulle ta på mig. Joggingbyxor? Jeans? Jag bestämde mig för att ta ett par jeans, samma som jag använt dagen före och ett svart linne, tillsammans med en svart munkjacka. Jag fixade till håret innan jag kollade runt i rummet och hämtade mina få saker, Justin och Fredo hade noga sagt åt mig att jag inte behövde städa eller något, så jag gjorde det inte heller. Jag gick bara ut.
Med vetskapen om att jag snart skulle till en annan stad, i ett annat land.

-

- Vi ska till Norge. Justin log stort åt det Alfredo sa.
- Jag ska till Norge för första gången! hurrade han och skrattade. Fredo kollade på honom och skakade på huvudet. Han pekade sedan bak mot honom med tummen och gjorde någon konstig min medans han ryckte på axlarna.
- Jag har ingen aning om varför han är så excited! skrattade han och jag log stort och ryckte på axlarna.
- Inte jag heller!

MERCEDES PERSPEKTIV:

Justin fick ut sin nyckel och vi gick nöjda upp till vår våning igen, eller vår och vår, det fanns ju fler personer som bodde på våning 5, men det fanns ju fler personer som bodde där. Det var ju inte bara vi, på hela våningen.
- Skulle jag komma till dig klockan 9? frågade jag och kollade lite på honom, han nickade kort.
- Ja, Fredo tycker vi tre ska lära känna varanndra lite mer, vi ska ju faktiskt umgås i två veckor. Jag skrattade till och nickade.
- Aa, det var ju en smart ide. Han nickade och sa hejdå innan han gick in till sig. Jag öppnade snabbt dörren och denna gången funkade det. Jag log nöjt och rullade in resväskan i lägenheten.
När hallen tog slut och ett stort vardagsrum öppnade sig tappade jag hakan, min hand la sig för min mun och jag kollade mit runt snabbt.
Rummets färg var guld, det var guld detaljer överallt. Jag kollade runt, gardinerna blandannat var guldiga.
Hur hade de råd med detta?
Jag gick fram och kände på gardintyget med mina fingertoppar. Det kändes som silke, det kanske var silke? Jag gick runt en stund och studerade allt.
Soffan var kritvit och dyr som skamm medans bordet också var vitt med guldiga detaljer. Mattan jag gick på var dock svart och golvet par av de finaste träet.
Om vår lägenhet hemma i Washington ändå kunde se ut såhär!
Jag fortsatte att inspektera rummet och när jag kom till sovrummet tappade jag hakan, ännu en gång.
Det var en av de största sängarna jag sett. Det var säkert en trippel säng! Skynkena som hängde över sängen och täckte vissa gavlar, jag sprack upp i ett leende och gick snabbt fram till sängen och kände på den.
Det var en vatten säng. Den största vattensängen jag hade sett i hela mitt liv också, inte för att jag hade sett så många vattensängar.
Moshes föräldrar hade en vattensäng.
Moshe.
Jag stötte bort tankarna. Jag skulle inte tänka på honom.
Jag la mig ner i sängen med alla kläder på. Jag suckade högt och glatt, det var en av de skönaste sängarna jag luggit i, i hela mitt liv. Jag drog av mig byxorna, sockarna och tröjan för att lägga mig ner under lakanen och lägga mig i fosterställning med benen uppe vid hakan. Jag suckade trött och kände tröttheten spridas inuti mig.
Jävla yetlag.

-

Tre hårda knackningar på dörren. I takt, knack knack knack. Jag satte mig käpprakt i sängen. Kollade ner på min kropp, de ända jag hade på mig var bh:n och mina favorit trosor. De matchade varann, typiskt mig.
Jag svängde fötterna över sängkanten och ställde mig försiktigt upp på golvet. Jag hann slänga en blick mot klockan innan jag sprang mot hallen och drog ut första bästa plagg ur min resväska.
En lång svart shorta, som var i princip genomskinlig. Jag drog snabbt på mig den och hann knäppa några knappar och ta fram håret för att skydda lite av mig.
Jag visste ju inte vem det var som stod utanför?
Det fick jag dock snart veta då jag öppnade och fick mig en riäl chock.
Det var Justin som stod där utanför. Han log stort mot mig och kollade mig i ögonen innan han kollade ner och fick ett chockat uttryck.
- Ehm, förlåt. mumlade han och vände sig om. Jag kliade mig i ögonen och kollade upp mot hans ryggtavla.
- Ehm, det är mitt fel, vad ville du? det lät kaxsigt, men det var inte så jag menade.
- Klockan är typ kvart över nio, så jag bara undrade om du glömt det, asså att du och Fredo skulle komma. Alfredo höll på med godiset, så därför kom inte han, det var inte meningen att tränga sig på, ursäktade han och jag skrattade till.
- Det är ju inte du som står här halvnaken framför en popstjärna, jag sa det med ett leende och det var menat som ett skämt, men han skrattade inte. Han gav mig bara en kort blick innan han mumlade något som kunde betyda:
- Snälla, se mig inte som en popstjärna, nästan vedjande han och försvann sedan in till sig. Han hade gett min kropp en kort blick innan han gått. Jag suckade djupt, samtidigt som samvetet sprang ikapp mig.
Såklart han inte ville att någon skulle påpeka att han var känd hela jävla dagarna.
Han kanske trodde jag var världens belieber, som gjorde några framkämpade försök att gömma det.
Han kanske trodde att Fredo's kusin var västa psykot.
Han kanske inte ville ha med mig mer?
Jag stängde dörren försiktigt och gick in och rotade runt i min resväska.
Jag drog tillslut fram ett par grå förstora jogging byxor och ett vit, tight kort linne. Jag drog på mig allt och kollade mig seadn i speglen. Linnet blottade en liten lite rand av min mage längst ner. Jag log mot speglen, men kunde inte släppa mina tidigare ord till Justin:
"Superstjärnan" Fuck. Hur kunde man ens komma på något så patetiskt? Jag suckade djupt och flätade håret i en lång fläta som fick ligga fritt på ryggen. Jag satte borstade luggen som nästan hängde i ögonen vid detta laget. Jag hade inte klippt mig hos en frisör på, ganska länge. Jag ville inte klippa av mig mitt allt, håret. Även flätan slutade vid svanken, och jag gillade det. Jag hade alltid älskat långa tjocka flätor, och även fast mitt hår var långt var det tjockt, det tunnade inte ut sig så mycket, bara så mycket som behövdes.

MERCEDES PERSPEKTIV:

Jag gick upp och knackade på, Justin öppnade efter bara några få sekunder och kollade chockat på mig. Jag log lite smått mot honom.
- Ehhm, hej, jag kan inte få upp dörren, kan du hjälpa mig? Han skrattade till, kollade ner i marken och nickade sedan mot mig.
- Såklart jag kan. Han gick rakt fram och stängde dörren efter sig. Vi började gå de få stegen till min dörr, men han stannade efter bara ett steg.
- Fan, grymtade han och kikade bak mot sin egen dörr, jag glömde nyckeln där inne, sa han uppgivet och jag skrattade till.
- Du gjorde vad? Log jag och skrattade till igen.
- Jag råkade låsa in min egen nyckel, så jag kommer inte in, suckade han och ett skratt började bubbla inom mig. Han såg på mig och log stort.
Det brast, skrattet skällvde i mig och jag lutade mig fram för att trycka handen mot magen. Justin började också skratta, hans skratt var gulligt.

Fick mig att rysa till och det spändes i magen. På ett konstigt sätt som fick hela mig att pirra till, bara av att se hans leende och höra hans skratt. Jag kollade in i de bruna ögonen för några sekunder och fortsatte sedan skratta.
- Jag hjälper dig att låsa upp, sa han efter en stund av återhämtning, och sedan går jag ner och hämtar extra nyckeln som finns i repititionen. Hon log stort och sträkte fram handen, jag gav han nyckeln och han vände på den, för att sedan trycka in den i låset.
- Så låser du upp, jag slog mig själv i pannan lite löst och skrattade till.
- Jaha, det var inte svårare än så. Han skakade på huvudet med ett leende.
- Nej, faktiskt inte, men jag går ner med dig, denna soppan är mitt fel. Han skrattade till åt mitt ordval och skakade på huvudet.
- Det behöver du inte.
- Men jag gör det ändå, jag ska bara ställa in min resväska, jag öppnade dörren och ställde snabbt in resväskan och stängde sedan dörren, med nyckelkortet i handen. Jag visade upp det mot Justin och han skrattade till.
- Jag har i alla fall med mitt, det är en bra början, han skrattade till och nickade.
Vi gick under tystnad mot hissen och åkte ner till första våningen. Vad skulle man prata om med en så stor världsstjärna.
Jag skulle ju inte lita på honom.

JUSTIN PERSPEKTIV:

Mercedes gick bredvid mig, jag var rädd för att kolla på henne. Rädd för att hon skulle kolla tillbaka och att den där jävla rodnaden skulle spridas på mina kinder. Jag tog ett djupt andetag och samlade mig.
Bara. Kolla. Inte. På. Henne.
Jag sneglade försiktigt på henne, luggen hängde nerför hennes panna och stannade precis över ögonen, håret såg ut som vackert ogräs och gav henne ett mystiskt utseende. Det var mellan svart och brunt, mest svart, men i skenet från lamporna speglade de brunt. Hennes hud såg sammetslen ut och ömtålig ut, det såg ut som om man inte kunde röra henne utan att hon gick sönder. Som en vattenballong, man var alltid rädd att den skulle spricka i ens händer. Något den nästan aldrig gjorde, men man var ändå rädd för det.
Hon kollade snabbt upp mot mig och för någon sekund kollade jag in i de mörkaste bruna ögonen jag sett i hela mitt liv.
Innan jag kollade bort, och ner i marken.
Vi kom fram till repitionen direkt efter och jag lutade ena armbågen mot den stora disken. Hela rummet var nästan vitt, förutom gardinerna och vissa detaljer, som var målade i guld.
- Hej, jag glömde min nyckel i mitt hotellrum, så kan jag få låna extra nyckeln? sa jag med ett av mina vanligaste leenden, ett "bieber-leende" som alla kallade det.
Kvinnan bakom disken, som hade svarta glasögon, och vanliga repitionist-kläder. Hon hade håret i en hög bolle längst bak i nacken och kollade strängt på mig.
- Vilket nummer? hon vände sig om och kollade på en tavla med massa av nyckel-kort.
- 564, svarade jag och hon tog fram en av korten, hon la den på bänken men stannade min hand när jag var nära på att ta kortet, jag kollade chockat upp på henne.
- Hur kan du bevisa att detta kort-nummret är ditt?
- Du skojar va? frågade jag och hon skakade på huvudet. Jag kollade mot Mercedes och sa:
- Du kan intyga att jag heter Justin Bieber och bor i hotellrummet bredvid dig? Mercedes nickade.
- Han bor på hotellrummet bredvid mig! Jag intygar det, eller vad de nu heter, log hon och det pirrade till inuti, jag försökte ignorera känslan.

Jag hade lutat huvudet mot Chris axel och somnat endast en liten stund efter planet lyft.
Men nu vaknade jag av de dundrande ljuden som talade om att planet precis landat. Chris vaknade med ett ryck och kollade mot mig. Jag gäspade till och sträkte på mig.
- Jag har sovit hela vägen, har du? frågade jag glatt.
- Jag somnade en liten stund efter dig! skrattade han och log stort han med. En skarp röst i högtalarna meddelade om att man inte fick knäppa av bältena och gå iväg riktigt ännu, så snällt satt jag och Chris i sätena bredvid varann innan jag frågade:
- Så vem ska du hälsa på här?
- En kompis, han heter Roberto, han kollade glatt, samtidigt utryckslöst.
- Roligt, vet du om de ska möta oss vid flygplatsen eller någon annan stans? Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
- Har inte mamma takat om någonting för dig eller? han skrattade till och jag skakade på huvudet.
- Nej tydligen inte, ett leende spreds på mina läppar och samma röst som innan talade om att man nu fick knäppa av sig bältet och gå ut ur flyget, jag tänkte precis resa mig upp när Chris sa:
- Stanna här, vi väntar tills de första har gått. Annars kommer vi aldrig ut, alla trängs nu i början.
Och han hade rätt, precis när han uttalat orden var hela golvet mellan stolarna fyllda med folk, de ropade och pratade med varanndra.
- Så svara nu då, sa jag otåligt och kollade irriterat på honom, den välkända rynkan spreds i min panna, jag hatade den rynkan.
- Vi ska visst möta de på baksidan, en av kändisens assistenter eller något kommer och hämtar oss. Kenny tror jag han hette. Jag nickade och kollade sedan chockat på honom när hans ord fått plats i min hjärna.
- Assistent?! Utbrast jag och han skrattade till.
- Jag vet inte vad han är. Han är i alla fall lång och mörk. Fredo sa att han var snäll i alla fall. Jag nickade, långa personer brukade vara snälla, med Moshe i undantags kategorin.

-

Det fanns folk överallt på flygplatsen. Jag mumlade ett svärord när jag råkade trampa i något kladdigt på golvet och kollade ner mot min skos sula.
- Christopher?! Jag kollade genast upp när någon ropade min brors namn. Jag kunde bara se ett huvud från hopen med tonårstjejer som stod som en ring runt huvudet.
- Kenny? Tjejerna började sakta men säkert splittra sig när de fick något som såg ut som en autograf.
Kenny kanske var stjärnan som Alfredo hängde med?
Chris började snabbt gå fram till Kenny medans jag halkade efter och försökte springa efter, det klibbiga under sulan klibbade sig fast i golvet och var mer irriterande varje gång jag tog ett steg.
- Hur kände du igen oss? frågade Chris Kenny, Kenny log och två rader med vita tänder blev synliga. Han hade kort svart hår och en liten mustasch på överläppen, lite på underläppen hade han också när han kollade ut mot ett par dörrar. Kenny kollade mot mig och jag fick snabbt ögonkontakt med honom, han log igen och leendet smittade snabbt av sig till mig.
- Alfredo sa att Mercedes som ska följa med oss hade långt svart hår, och du är den ända med långt svart hår här inne vad jag kan se, och du är hennes bror, Kenny kollade på Chris, och Fredo sa att du hette Christopher, så jag ropade bara på första bästa personen som såg ut ungefär som mallen. Han skrattade till och jag gjorde detsamma, det gjorde Chris med.
- Du kan kalla mig Chris, log Chris och höll fram handen, Kenny tog tag i Chris hand och gjorde ett hårt handslag med honom. Kenny sträkte sedan ut handen mot mig och jag gjorde det samma och hälsade likadant på Kenny. Kenny kollade mot ett par glasdörrar igen, jag konde bara se ett par glasdörrar, inget mer. Men det såg ut som om Kenny såg något mer.
- Popstjärnan och Fredo är där ute, han kollade på mig, ska vi hälsa på galningarna du ska umgås med i två veckor. Jag hade haft fel, Kenny var inte stjärnan.
Stjärnan var där ute.
Men min kusin.

-

Kenny tog täten. Vi började långsamt gå ut mot baksidan. Jag gick väldigt nära Chris och ganska tät bakom Kenny. Jag höll på att trampa ner hans skobaksida flera gånger på den korta till dörren som skulle föra oss ut till "popsstjärnan" och min kusin.
Kenny öppnade dörren och jag kollade automatiskt upp, första personen jag så var min kusin, Alfredo. Ett leende satt fast på hans läppar och spred sig till mina.
Jag kollade på hans högra sida och min hacka föll till marken.
Det guldiga håret glänste i solen och de bruna ögonen blänkte till när de mötte mina. Ett leende spreds på hans läppar och två rader perfekta vita tänder blottades.
Jag stod helt stilla och kollade på honom, med munnen öppen och ögonen uppspärrade.
Hans leende bleknade bort och ersattes av ett litet sträck.
- Är du en belieb.. Han hann inte säga mer innan jag skakade på huvudet.
- Ehhm, nej, jag log lite, jag blev bara lite chockad när du står här, skrattade jag, jag hade tänkt mig någon som inte var så... Känd, log jag och kände två armar om mig.
Jag hade nästan glömt att Alfredo, Chris och Kenny fortfarande var kvar. Det var Alfredo som omfamnat mig. Jag skrattade till och omfamnade honom tillbaka.
- Jag har saknat dig kusse! sa Alfredo och jag skrattade och omfamnade honom hårdare. Han släppte mig och tog tag i mitt hår för att påpeka hur långt det är.
- Det har växt en hel del sedan vi sågs förra gången, jag ska klippa av det när du sover. Han hade ett lurigt leende på läpparna och jag skakade dramatiskt på huvudet och öppnade munnen lite till en förvånad min.
- Jag drar personligen av dina hårstrån ett för ett om du gör det, sa jag och pekade dramatiskt på honom.
- Jag har inget hår, så du får nog förstöra Justin frissa istället, sa han och kollade bak mot Justin, som skräckslaget kollade mot Alfredo och sedan mig.
- Never, han la två händer på huvudet för att halvt förstöra sin frisyr.
- Never say never, skrattade Alfredo och kollade mot mig.
- Jag tycker synd om dig, skrattade han och jag höjde på ena ögonbrynet.
- Och varför gör du det?
- För att du måste umgås med oss i två veckor, det är lång tid. Jag skrattade till och kollade mot Chris som hade ett leende på sina läppar.
Det var i princip första gången på en vecka som jag log, på riktigt, av ren glädje.
Förutom i trappuppgången hemma, när jag bara fått en känsla som sa att jag skulle le.
- Detta är rätt pinsamt, men jag måste bara fråga dig om en bild, skrattade Chris medans han kollade på Justin. Han hade tagit upp sin mobil och stod nu med den i handen. Justin log och sa sedan:

- How are you? Jag hade inte märkt att Justin hade tagit på sig en keps, men den satt nu naturligt på hans huvud. Han fixade dock till den medans han pratade.
Chris kollade halvt chockat på honom och skrattade till.
- Good, I think.
- Jag kan ta ett foto med dig, Justin hade ett stort leende på läpparna. Chris nickade och kollade mot mig innan han räckte mig sin mobil. De ställde upp bredvid varann och poserade lite med händerna, Justin hade ett litet leende på läpparna, medans Chris såg nästan helt neutral ut.

När jag tagit det gick jag snabbt in på Chris bilder och fixade så att bilden var både skärmsläckare och bakrundsbild. Jag gav sedan ifrån mig ett onskefullt skratt. Chris kollade frågandes på mig.

 SÅÅ, nu har de träffat varann!!! :DVad tycker ni om det hittils? :D Kommer Fredo klippa av hennes hår? ;) Haha ;D

KOMMENTERA

Minst 9

Jag vaknade av att någon trampade på mig.
- Aush.. suckade jag och slog upp ögonen. Jag möttes av Chris stora bruna ögon.
- Varför sover du här inne?
- Det var för varmt i mitt rum, ljög jag. Han skrattade till och nickade.
- Okej, jag kan skaffa en extra säng om du vill.
- Nej, det skulle kännas wierd. Han skrattade till.
- Det var inte för varmt i ditt rum va? Jag log snett och skakade på huvudet.
- Nej.
- Vad var det då? Han kollade med stora ögon på mig.
- Emma, jag kollade med ett snett leende på honom, som för att visa att det var okej.
- Vad skrev hon då? Jag kollade ner i marken och skrattade till, sedan kollade jag upp på honom med ett leende.
- Jag var trött och överreagerade lite, men hon skrev att hon hade vänsterprasslat med Moshe länge nu. Att allt vi gjort tillsammans bara var för att jag ville det. Han hade ju henne hela tiden.
- Du överreagerade inte Mercedes.
- Ni måste verkligen gå upp nu, två hårda knackningar på dörren. Jag kollade irriterat mot den och suckade djupt.
- Jag orkar inte! klagade jag, men reste mig upp ändå.
- Vi måste.
- Jag måste inte.
- Men du vill komma härifrån. Jag tänkte efter en stund, och nickade sedan.
- Ja. Men jag kommer sakna Solo. Han suckade.
- Det klart. Han hade satt sig i sängen igen och ställde sig nu upp för att gå mot dörren.
- Du får ta en väldigt snabb dusch nu om du ska ta en.
- Jag vet, mumlade jag och luktade lite på mig.
Jag ville spy när jag gjort det. Sedan hoppade jag upp och hoppade ut genom dörren för att rusa till toaletten, väl där drog jag av mig alla kläder och hoppade in i duschen.
Jag kunde känna mig lugn när vattnet träffat min kropp och en värme spreds i mitt inre.

-

När jag var klar virade jag en handduk om kroppen och en som en turban om håret innan jag tassade ut till mitt rum. Jag öppnade garderoben och drog ut ett par underkläder. Det fick bli en vit spets bh och ett par vita trosor. Jag drog på mig underkläderna efter att jag torkat mig och kollade sedan i garderoben efter något som jag kuynde hå på mig, som jag inte redan packat med.
Det ända jag inte packat med som jag trivdes i var ett par jeans som jag hade köpt för något år sedan. Jag hade åkt in till stan med Moshe och han hade nästintill tvingat på mig byxorna.
När de väl var på hade jag älskat de och köpt de direkt, men det var Moshe som betalade, han hade tvingat mig. Jag brukade hata när fort betalade åt mig. Jag hade pengar, iallafall ibland, och om jag inte hade pengar köpte jag inget.
Vad är meningen med att handla om man inte har några pengar?
Inget.
Jag drog på mig byxorna och gjorde den lilla välkända dansen när jag försökte få stuprörsjeansen över fötterna. Det gick sådar, men tillslut satt de på plats och jag kollade mig glatt i speglen. Jag började leta i garderoben efter en tröja som jag kunde ha på mig, och tillslut hittade jag en röd rutig sjorta jag ändast använt några få gånger. Det var inte min stil, egentligen men när jag väl hade på den med ett vitt linne under gillade jag den och jag framstod inte som någon billig slampa, det var ju faktiskt första gånger på något år jag träffade Alfredo, och den där kändisen, som mamma inte ville att jag skulle lita fullt ut på.
Jag undrade riktigt mycket vem han var, eller hon.
Kanske Britney Spears?
Okej, varför skulle Alfredo va bästis med Britney?
Det måste va någon annan.

-

Jag proppade i mig mackan och drog sedan resväskan mot hallen. Jag kollade runt i hallen och i den lilla biten av köket jag såg. Jag skulle sakna alla, det måste jag erkänna. Jag vet inte ens vart jag ska någonstans ännu.
Kanske till Japan?
Madagaskar?
Slovenien?
Sverige?
Somalia?
Kroatien?
Jag suckade tungt innan mamma kom fram till mig för att säga hejdå, jag kramade om henne innan jag kramade om Maynard och sedan alla mina småsyskon. De log små söta leenden och deras hår var ruffsigt på huvudet.
- Hejdå allihopa! sa jag när Chris också kramat om alla. Jag drog på mig mina svarta converse och vände mig sedan om.
- Lita inte på skumt folk, ropade mamma till mig när jag började gå ner för trappan, jag skrattade till, vände mig om och vinkade lite med händerna.
- Jag kan inte lova något, jag blinkade med ena ögat samtidigt som jag slängde med håret och log stort.
Jag fattar inte varför jag är så glad.
Glädjen hade bara fyllt min kropp direkt när jag kom ut från den lilla trånga lägenheten. Min mor och Maynard stängde dörren intill lägenheten när vi kommit så långt att vi nästan inte såg de längre.
Jag suckade lättat och dansade nästan nerför trapporna.
- Och du är glad för att..?
- Jag har ingen aning! Jag log stort mot honom och log ända upp till öronen.
- Du kommer härifrån?
- Typ, skrattade jag och log stort.

-

- Flyg mot LA avgår om 20 minuter.
Vi sprang mot vår gate och kom genast förbi när vi visat passet. Vi sprang sedan vidare och stannade inte innan vi kommit in i flyget. Jag pustade ut när jag satt mig på flyget. Det fanns tre platser på varje sida, det var knappast inte första klass då jag knappt hade något utrymme vid fötterna. Alls.

Halv långt och tråkigt som in i ;)

MEN, tror ni kommer tycka nästa kapitel är bra!

Veeet dock inte när det kommer :(

Idag eller imon<3 

VAD TROR NI HÄNDER NU? 

Om ingen svarar på den frågan så kommer inget nästa kapitel<3 ;)

KOMMENTERA

Jag började packa, slängde ner i princip alla mina kläder i den stora svarta resväskan. Allt från underkläder till fotoramen med ett foto av Solo och mig jag tagit någongång på sommaren, jag hade haft på mig en av mina få klänningar och ridit runt i den. Det hade varit fantastiskt att verkligen känna alla hästens muskler jobba under en. Jag älskade att rida barbacka och gjorde det regelbundet.
Jag och Solo blev ett när jag red utan sadel på hans fux-bruna rygg. Han var inte spetsig som många andra hästar var, han var bara perfekt. Jag smekte hans huvud med tummen på bilden. Hans fina ljusbruna lugg, den ljusbruna manen och den vita breda bläsen i pannan. Han hade nästan alltid på sig mossgröna grejor, då han passade i det så bra.
Allt jag köpte till honom köpte jag för egna pengar. Alla grimmor, och alla grimskaft. Hans vojlock var också mossgrön och passade bra till den svarta sadeln. Han hade svart sadel och svart träns.
Jag la ned ramen överst och stängde sedan väskan noggrant. Jag rullade bort den till dörren och ställde den snyggt bredvid. Jag pustade ut och öppnade dörren och började gå mot Chris rum, han satt fortfarande där inne och spelade dataspel. Han radade upp några svärord och tryckte på någon knapp, antagligen pausknappen, för han kollade sedan upp på mig.
- Och du vill?
- Fråga dig lite saker, sa jag kort och gick fram mot hans säng för att sätta mig ner på den.
- Mina kompisar väntar på mi... började han.
- Hur kunde du då pausa? Han suckade och sa:
- Jag pausade inte, jag sprang in i ett litet förråd, de kan inte ta mig där. Tror du seriöst att jag är så dum... började han, men jag avbröt honom.
- Du vet att jag hatar när du slår folk. Han suckade.
- Ja, jag vet. Jag studerade hans ansikte. Han hade en lite bula i pannan och ett litet sår på kinden. Det hade sett farligare ut än det var.
- Och du gjorde det för att? Sa jag bistert, han suckade men sa:
- För att jag älskar dig, du är min syster Merc. Jag vill och kan inte låta mina småsyskon lida vettu, han log ett litet retfullt leende, han visste att jag hatade när han påminnde mig om att jag var mindre än honom.
Tre år. Han var tre år när jag föddes.
Aush.
- Jaja, tre år är ingenting, jag kan skydda mig själv.
- Det så inte riktigt ut så.
- Vad gjorde han då? Höll på att döda mig?
- Han psykar dig Merc.
- Det är dig han psykar, inte mig.
- Vet du varför han kallade dig hora?
Det gjorde ont när han upprepade det, jag slöt ögonen, tog ett djupt andetag och öppnade de igen.
- För att han vill psyka dig, han gör det för att du ska bli upprörd! sa jag och slog ut med armarna.
- Ja, det också, men han vill göra så att du mår sämre i dig själv. Han kommer vilja komma tillbaka till dig Merc, snart, när du skaffat en dubbelt så mycket bättre pojkvän än honom kommer han göra slut med den lilla subban och springa efter dig som en liten hund med svansen mellan benen.
- Han har ingen svans. Chris slog sig för pannan och kollade upp mot mig med ett leende.
- You get the point.
- Jag fattar poängen. Han log mot mig och drog in mig i en kram, jag besvarade den tafatt och han ströl mig brors lik över ryggen.
- Bra. Får jag spela färdigt nu? Jag fnissade till och nickade innan jag reste mig upp och började gå ut från rummet.
- Låt han inte komma imellan dig och killen som är bättre än honom. Lova mig det.
Jag hann inte svara innan jag råkat stänga igen dörren och han var i sin egna lilla värld, bara han, hans kompisar och deras datorer.
Skulle det någonsin finnas en bättre kille än Moshe? Jag vågade inte säga det till Chris, men jag tror inte jag kommer få en bättre kille än Moshe.
Det fanns nog inte en bättre kille än Moshe till mig.
Jag skulle nog få leva med Moshe-killar.
Eller?

-

- Ska du inte sova? Jag hade satt mig vid datan en stund. För att kolla runt lite, hitta personer som hade det sämre än mig. Men nu stod mamma i dörröppningen och kollade på mig med sina bruna vackra ögon. Jag kollade mot henne och nickade kort.
- Jag ska. Jag loggade ut från facebook och stängde sedan av datorn.
- Tror du jag kan låna Alfredos data? Min mor kollade på mig och nickade.
- Det tror jag, vad jag kommer ihåg var han riktigt trevlig. Du kan vara lugn. Hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Hon strök mig lugnande på ryggen när jag lutade mig fram för att lägga ner datorn längre ner i sängen.
- Klia mig på ryggen. Hon skrattade till och nickade. Jag satte mig med ryggen mot henne och drog upp tröjan för att hon skulle börja klia där.
Jag hade älskat alltid älskat att bli kliad på ryggen. Hon började och jag lutade mig fram och lutade huvudet mot madrassen. Jag satt i skräddarställning, vissa kunde inte göra det utan att det gjorde för ont i ljumskarna, och benen. Men jag kunde sitta normalt utan att det gjorde ont. Det var jag glad över, för jag älskade att sitta i skräddarställning.
Jag drog fram håret så att det inte kom ivägen för mamma, hon fnissade till och ett leende spreds på mina läppar.
- Förlåt att jag inte sa till innan, detta blir lite för snabbt påtänkt.
- Det gör inget, jag ser fram imot det. Vill bara gärna veta vilken artist han är där med.
- Förvänta dig inte att det är någon mega kändis, eller att personen är trevlig. Förvänta dig inget alls, du kan bli besviken. Och om personen är trevlig, låt denne inte komma för långt inpå dig, för nära. Okej? Jag blev chockad över hennes ord, hon brukade aldrig säga sådanna saker. Saker som att jag inte ska låta människor komma för nära.
- Och varför får personen inte komma nära? Gäller det Alfredo också?
- Mercedes, tänk på vad Moshe gjorde mot dig. Såklart du får bli kompis med dem, jag säger bara att du ska ta det lugnt. Okej? Samma gäller Alfredo, men han är din kusin, hans mamma är min lillasyster, så varför skulle han inte vara trevlig?
- Han kanske rårs på sin pappa? skrattade jag fram, hon kollade irriterat, men med ett leende mot mig.
- Det gör han säkert inte.
- Tänk om.
- Tänk inte om nu, skrattade min mamma och slutade dra sina naglar mot min rygg.
- Mamma.. suckade jag när hon reste sig upp och började gå mot dörren.
- Du måste sova nu, vi ska upp tidigt imon, jag väcker dig runt halv sju. Godnatt. Jag hann inte säga imot innan hon stängt dörren och jag hörde fotsteg bortåt. Jag suckade frustrerat. Jag fixade till datorn och la den på mitt skrivbord med laddsladden ikopplad innan jag la mig trött ner i sängen. Det var inte förens nu jag märkte hur trött jag var.

-

Min blick letade sig fram till den digitala klockan på skrivbordet.
03.01.
Jag suckade och kollade runt i rummet. Allt var dött. Svart, jag såg knappt datorn i det dunkla rummet, jag kunde bara höra dens påtagliga brummande.
Hade jag inte stängt av den?
Jag reste mig försiktigt upp och smög fram till den. Jag öppnade locket och den började ladda lite innan min inloggning kom upp, jag rynkade på pannan. Jag skrev mitt lösenord och den laddade lite innan jag var inloggad. Jag satte mig ner i stolen och såg på när skype ploppade upp.
En konversation också.

-

Med orden insilade i min hjärna gick jag bort mot förrådet med madrasserna. Jag drog ut en och drog in den på Chris rum, han låg tyst i sin säng och snusade tyst.
Han var en av de få i denna familjen som inte snarkade.
Jag la madrassen på golvet och kollade runt i rummet efter något som täcke. Jag hade inte orkat ta med mig mitt egna. Jag fick syn på två filtar som hängde över hans fotöljs ryggstöd. Jag veck ihop den ena och använde den som kudde innan jag la den andra som täcke och la mig ner för att sova på madrassen. Jag somnade nästan direkt.

- Du vet att han jobbar med en känd artist.. hon kollade mig i ögonen, jag suckade och nickade.
- Ja, jag vet, dock inte vem.
- Jag har ringt Alfredo och frågat om inte du kunde följa med honom några veckor, han frågade killen han följer med och han sa ja, du får följa med 2 veckor, jag tvekade.
Jag hade inte träffat Alfredo på snart ett år och vi kände inte ens varandra. Hans liv är helt annorlunda än mitt.
Det som avgjorde saken var Solo, jag kunde inte lämna Solo.
- Jag har Solo mamma, jag kan inte.
- Han har redan skötare för två veckor, tjejen som jag frågade verkar väldigt pigg på det.
- Och tjejen är...? Jag kollade stor ögt och stirrande på henne.
- Michelle, svarade hon. Jag nickade kort, men skakade sedan på huvudet. Michelle skulle inte få ta hand om min häst, men hade jag något val?
- Jag pratar inte med henne heller.
- Hon ska ta hand om din häst, inte ta din plats i skolan på livstid. Jag kollade allvarligt på henne, menade hon allvar?
- Det är nästan samma sak mamma. Hon kollade irriterat och allvarligt på mig.
- Lägg av.
- Du åker, det är redan bestämt. Jag suckade djupt.
- På ett vilkor.. började jag. Hon nickade.
- Att jag får prata med Michelle och att hon följer med mig till stallet, idag.
- Hon är förberedd, min mor log stort. Jag känner dig lilla gumman, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Okej, bra. Ska vi dra.
Jag ville inte erkänna det, men det skulle bli riktigt roligt att få åka och hälsa på Alfredo igen, det var över ett år sedan vi träffades senast och då varade de bara några timmar.
Nu skulle vi umgås i princip 24/7 i två veckor.
Jag hoppade spralligt in i bilen efter att jag dragit på mig ridkläderna på två minuter.
Maynard, min plast-far hade suckat när jag rusat nerför trappan med mamma hack i häl. Vi skulle hämta Michelle först, och jag saknade Solo.

-

Det välkända fotoljudet klickade gång på gång när vi stod i stallgången med Solo. Michelle stod en bit ifrån Solo medans jag likt en paparazzi fotograferade Solo så mycket jag kunde. Han stod och studerade de andra hästarna i hagen utanför och hade öronen framåt. När jag hade tagit runt 20 bilder la jag ner mobilen i fickan på de mönstriga ridbyxorna och gick fram till honom för att krama hans hals.
Vi hade hoppat lite, runt 65. Michelle hade fått testa honom lite och hon hade klarat honom bra. Solo var i trygga händer. Hon red riktigt fint, jag hade nästan glömt att hon red. Vi hade ridit tillsammans någon gång när vi umgåts. Inte nu längre.
Jag kramade om honom extra länge innan jag släppte honom i hagen och tog följe ned till Michelles moped. Hon hade tvingat mig att åka med henne hit, så att hon visste var det var, så min mamma behövde inte åka långt. Hon räckte över reserv hjälmen till mig och jag satte snabbt på den. Hon satte på mopeden och den brummade till. Hon hoppade sedan upp på mopeden och jag satte mig bakom henne. Jag la armarna om hennes midja och hon började åka bort från stallet.
Bort från mitt liv denna veckan, stallet.
Bort från mitt allt, Solo.
Bort från allt jag var van vid, mitt liv.
Mot något nytt.
Något jag aldrig utforskat tidigare.

-

- Bra nyheter! log mamma när jag klev innanför dörren, jag var trött i kroppen och kollade trött på henne.
- Mmm..? mumlade jag och kollade henne i ögonen. De utstrålade lycka och entusiasm.
- Jag hade först tänkt att du skulle få flyga själv till LA, jag var lite osäker på det. Men, det visade sig att Christopher ändå ska dit! Så han håller dig sällskap på flyget. Jag sken upp i ett litet leende.
- När bestämde han det?
- Han frågade om han inte kunde få bo hos sin kompis i LA någon vecka, det fick han, hon log stort. Han behöver ju ändå lite paus, från allt här hemma, precis som du. Jag nickade och kramade om min mamma innan jag gick förbi henne. Men jag stannade innan jag kommit till mitt mål.
- Vad ska jag göra där? Vad ska de göra där? Vem jobbar han med? Hon skrattade till.
- Jag vet inte riktigt på de första frågorna, du får information när du kommer dit, det kan jag lova. Jag lovade Alfredo att inte säga det, han ville att det skulle vara hemligt, än så länge. Men, började hon och kollade noga på mig.
- Du kommer få mycket uppmärksamhet, killen ni kommer vara där med är en av de största popidolerna i världen, han har väldigt mycket pengar och är minst sagt rik. Han är sångare och jobbar i princip dygnet runt. Hon hade kommit fram till mig och lagt händerna på mina axlar. Förstår du vad de innebär. Hon kollade djupt in i mina ögon. Jag nickade.
- Var inte till besvär, hon såg igenom mig när hon sa det.
- Jag lovar, sa jag allvarligt, jag ska vara som en mus.
- Inte mus, mer dammkorn, min mor blinkade med ena ögat mot mig och släppte mina axlar, nej jag bara skoja, avslutade hon och log mot mig. Jag log tillbaka och gick förbi henne mot Chris rum.
Dörren stod halv öppen och jag kunde se hans ansikte upplyst av data skärmen. Han svor högt där innifrån. JAg knackade försiktigt på och dörren gled upp. Chris sa något jag inte kunde tyda i hörlurarna och drog av sig de.
- Tack för att du följer med mig på flyget brorsan, log jag och gav han en kort kram.
- Ingen orsak syrran, kan jag fortsätta spela nu? Han log stort och retligt. Jag nickade och skrattade till.
- Sure.

-

Duschens vatten var perfekt mot min kalla hud. Jag njöt av de varma vattnet som spolade bort varje problem. De flöt ner till avloppet och blandades sedan med alla andras problem. Få mig att försöka ignorera problemen som uppstod hela tiden. Jag hade älskat mitt liv innan Moshe-dramat.
Just nu kändes det som om allt bara ville rasa samman och krossa mig inifrån, jag ville bara komma bort härifrån. Så snabbt som möjligt.

Jag borstade snabbt igenom håret innan jag satte det som en bolle på huvudet.
Plötsligt slängdes dörren upp och mamma kom inrusande.
- Ni ska åka imorgon! Hon hade panik i rösten och jag kollade studerande på henne. Jag pratade med Alfredo alldeles nyss, han sa att ni måste komma imorgon! Hon hade fortfarande panik i rösten.
- Men skolan då? utbrast jag. Hon kollade panik aktigt på mig.
- Jag fixar det nu direkt.

I wish I was special to you, like you're special to me

13 april 2012

Jag blundade när jag gick genom korridoren. Blundade från alla ord som jag trodde klapprade mot min rygg.
Det hade gått en vecka, och jag hade knappt pratat med någon på hela veckan.
Ingen hade pratat med mig, inte ens Sandra. Jag hade försökt få kontakt med henne, men hon vägrade svara på mina sms och samtal.
Jag kunde stå och skrika på henne när hon stod framför mig, hon kollade åt ett annat häll ändå.
Så nu hade jag börjat strunta i henne. Strunta i hennes för fina skor som gjorde henne ännu längre än mig. Hon var redan 170 centimeter, alltså ca 8 centimeter längre än mig, plus klack.
Hon var ca 20 centimeter längre än mig.
Jag slog in min kod till kodlåset och tog ett djupt andetag innan jag studerade de "fina" bokstäverna som stod på mitt skåp.
Jag hade lyckats sudda bort det Emma skrivit, då hon hade skrivit med blyerts. Men det som någon annan skrivit var omöjligt. Så det stod fortfarande;
Hora
Men näst intill inristade bokstäver i min skåpsdörr.
Lärarna hade sagt förlåt flera gånger och försökt slipa bort det, också skaffa ett nytt skåp till mig. Men det hade inte gått. Skolan var proppfull som den var och alla skåpen var fulla.
Jag fattade inte att man kunde bli nerbruten på en vecka, det kändes grymt löjligt. Att jag hade tappat allt på en vecka. MEn efter att ha varit hyffsat populär, med en pojkvän och flera kompisar och bästa vänner till att inte ha någon att förlita sig på och ingen pojkvän var hårt.
Det var fredag, igen. Fredagen den trettionde denna gången. Jag suckade och öppnade skåpet för att ta ut mina grejer. När jag tagit ut matteboken och skrivblocket, samt mitt pennfodral stängde jag noga skåpet och vände mig sedan om för att gå mot mattesalen.
Det ösregnade ute. Det brukade aldrig ösregna, men innan jag kom fram till mattesalen efter att ha tagit genvägen till Mr. Gonzales sal var hela jag och mina arbetsredskap dygnsura. Mitt hår hängde som trasor nerför axlarna och böckerna låg som blöta papper i mina händer.
Jag klev näst sist ut från mattesalen. Förutom en tjej jag hängde med innan, Michelle hette hon, jag hade alltid avundats henne långa ljusa hår, innan mitt växte ikapp och hon klippte av sitt.
Nu var den tiden över.
Iallafall än sålänge.

-

- Chris, kan du komma och hämta mig. Jag stod under taket bakom skolan och ringde i panik till Chris när det hade börjat regna ännu mer. Han hade hållit sig hemma nu i lite mer än en vecka, något som var nästan rekord för honom.
Jag väntade bara på att han skulle sticka igen.
- Jag kommer om fem. Han la på i mitt öra och jag la mobilen i bakfickan på de tighta jeansen.

- Jag tycker det är skönt att hon äntligen vet det. Jag spärrade upp ögonen när jag kunde höra de höga ljuden. Moshe hade sin luva på sig, samma med Emma. Jag kunde se deras ihop slingrade fingrar, det gjorde ont inuti mig att de faktiskt gjorde som jag sa. Att de visade kärlek mot varann i skolan.
Jag fattade bara inte att de andra gått på det. Hur fan skulle Moshe kunna fixa en sådan "sann" kärlek på en dag? Jag kände att tårarna hälsade på när jag kunde se att de spände händerna hårdare och kramade varanndras händer hårdare.
Men det var egentligen inte konstigt att de trodde honom. Moshe var populär, inte jag -iallafall inte före jag blev ihop med Moshe- så varför skulle de lyssna på mig.

Billjusen bländade mig när jag fick syn på den svarta lilla bilen som parkerade borta på parkeringen.
Parkeringen på vår skola var på baksidan.
Moshe och Emma hade stannat och pratat med några av mina gammla kompisar och stod fortfarande kvar på gräsplanen. Jag gav de inte en blick när jag gick förbi de och mot den lilla svarta bilen.
Innan jag visste ordet av var bildörren uppslagen och Chris påväg ut. Han log inte, något jag trodde han skulle göra.
Han var fixerad på något bakom mig, eller kanske någon bakom mig.
- Chris, sluta, snälla, vi går tillbaka till bilen. Nu.
Jag kände min bror, han hade kortstubin och var som en tickande bomb hela tiden. Och han hatade när folk gjorde illa de han älskade.
Och just nu var jag personen han älskade.
- Vi går inte tillbaka Merc. Han fortsatte att gå, beslutsam om sitt mål.
Moshe. Jag sprang efter honom och fortsökte dra i hans tröja för att han skulle vända sig så att vi kunde köra härifrån. Han brukade lyssna om man bad honom.
Men då behövde man kolla honom i ögonen.
- Chris, snälla lyssn på mig.
Men det var readan försent. Han hade redan kommit fram till Moshe och stod nu bredvid honom med bröstet mot hans axel.
Moshe var en bit längre än Chris. Dock visste jag inte vem som var starkast.
Chris hade tränat boxning ett antal år och tävlade ibland fortfarande. Men han gillade mest att träna, dock syntes inte musklerna om han inte spände sig.
Moshe var bara naturligt stark.
- Du vet inte hur mycket du skadat min syster va? Moshe ryckte till och kollade överlängset på Chris, jag hade ställt mig bredvid Chris och försökte slita iväg honom från platsen. Mot bilen, men han rörde sig inte ur fläcken.
- Chris snälla vi går. Moshe gav mig en kort hånfull blick.
- Skulle inte du hitta någon som förtjänade dig bättre.
Han slängde mina egna ord i mitt ansikte, och jag kunde inte göra annat än att bryta hans blick.
- Vi går Chris. sa jag knappt hörbart.
- Skulle du inte det?
Moshe visste vad Chris gick igång på och gjorde nu Moshe ännu mer taggad för slags mål än han redan var.
- Din jävla hora, tror att du kan hitta någon som mig efter en vecka, Moshe kollade in på mig när han sa det, han kollade på Chris, rakt in i hans ögon och kallade hans syster hora.
Jag brydde mig, men jag tror nästan Chris brydde sig mer.
Jag försökte förtvivlat dra i Chris kläder för att hålla honom borta från Moshe, men det gick inte. Tårarna började rinna när jag fick se Chris hoppa på Moshe och rikta ett slag mot hans huvud.
Jag drog tag i hans t-shirt och drog det hårdaste jag kunde för att han skulle släppa honom.
- CHRIS SLÄPP HONOM. Moshe laddade ett slag mot Chris huvud, slaget träffade hans huvud och jag skrek det högsta jag kunde.
Det hade bildats en liten ring runt oss.
- Moshe, Moshe, Moshe, Moshe. skrek de, antagligen kunde de inte Chris namn, eller det mer troliga alternativet.
De hejade på Moshe, för att jag var Chris syster.
Maskaran som trädde mina ögonfransar hade kladdat ut sig och jag såg säkert ut som en panda vid detta laget.
- Chris släpp honom! skrek jag och försökte inte äns hindra gråten.
Plötsligt reste sig Chris bara upp, hans näsa rann, läppen hade fått slag mest överallt och han skulle få en riäl blåtira på kinden efter att Moshe slagit hans ansikte i asfalten gång på gång.
Då hade jag skrikit ännu mer, och Moshe hade kollat mig i ögonen hela tiden.
Jag visste inte hur länge matchen hade pågått, inte så fruktansvärt länge, ändå såg de ut som två styckade köttstycken.
Nästan.
Jag tog ett stadigt tag om Chris ena tröjärm för att han inte skulle vända sig om och gå tillbaka till Moshe.
Hopen av ungdommar flyttade på sig så att de bildades ett hål i ringen.
- Ska du och din slampa till syster gå nu eller? Jag kände att alla muskler i Chris kropp spändes och var beredda att vända sig om och slå till Moshe på käften igen. Men jag hindrade honom genom att säga:
- Skit i honom, han provicerar dig bara, jag skiter i honom.
Men inuti mig värkte ett bultande hål.

-

Kudden var nerblött av tårar. Kroppen värkte av alla krampningar och ögonen var röda och svullna efter alla tårar.
Jag trodde att jag nått botten när Moshe varit otrogen, men detta var defenitivt mer botten än det där.
Jag hade luggit i sängen och gråtit hela dagen, huvudet värkte och jag orkade inte ens cykla till Solo.
Han som annars alltid gjorde mig på bättre humör.
Dörren öppnades försiktigt. Jag kollade upp lite och fick möta två snälla bruna ögon, min mors.
- Mercedes.. viskade hon sorgligt och gick fram till sängen, jag kände att sängens ena sida trycktes ner och förstod att hon satt sig ner.
Jag hulkade till och lät mamma smeka mig över håret.
- Vad har hänt min lilla prinsessa. Hon lutade sig fram och pussade mig mjukt och försiktigt på hjässan.
- Du vet redan... Ellerhur? viskade jag utan att kolla upp på henne, hon tog ett djupt andetag och bekände:
- Jag vet.
- Sa Chris allt?
- Han sa alla saker Moshe kallat dig, och om slagsmålet, han berättade också att han var... hon drog ut på det och jag klämde ihop ögonen. otrogen, avslutade hon. Jag nickade.
- Mmm..
- Jag har tänkt lite.. började hon, och jag lät henne komma till saken.
- Och jag tycker du borde åka iväg härifrån ett tag. Jag satte mig upp i sängen.
- Skicka TJOOCK- INTE mig till pappa, sa jag bedjande och hon skakade försiktigt på huvudet.
- Du ska inte åka till din pappa. Hon tog en kort paus. Du kommer ihåg Alfredo va? Jag nickade långsamt, ville veta vart hon skulle komma. Hon tog ett djupt andetag.

Jag öppnade ytterdörren till vår lilla lägenhet och tog ett djupt andetag. Mamma var hemma, hon var mamma ledig för Alexandra, som var precis 1. Jag smög förbi öppningen till köket igen, utan att komma undan.
- Mercedes, nu måste du hjälpa mig en liten stund, Christopher, du med. Jag hade märkt att Chris kommit upp bakom mig och nu stod och betraktade mamma med irriterad min.
- Men jag har lovat grabbarna att logga in.. började han, men hans röst dog ut när han såg mammas stränga blick.
- Okej, jag hjälper dig, jag höll upp händerna i en gest som betydde ' jag ger mig ' innan han gick fram till mamma och tog Alexandra på sin högra höft.
- Mercedes, du kan ta Emma med vagnen en runda, blir det okej? Jag nickade och suckade innan jag gick fram till Emma som stod ostadigt på golvet, med sina knubbiga händer om en stol.
- Emma, viskade jag, nu ska vi gå ut och gå, vill du det? Jag älskade mina småsyskon, visst gjorde jag, men det kunde bli lite irriterande ibland, med så många.
Emma var 2, med ljus gyllenbrun hy och bruna lockar som hängde ner till axlarna. Hon tog tag om mitt finger med sina små knubbiga fingrar och jag hann ta upp henne i min famn innan hon tappade balansen och föll. Jag skrattade till och kysste henne mjukt på kinden innan jag gick ut till hallen med Emma på min axel.
- Var är vagnen? frågade jag medans jag drog på Emma sin lilla kofta. Det var varmt ute, i alla fall hyffsat.
- Där den brukar vara. Ni kan föresten köpa lite mjölk och bröd när ni ändå är ute, pengar finns på hyllan. Jag nickade till och mumlade ett kort okej innan jag drog på Emma sina små skor och öppnade dörren ut till trappuppgången. Jag drog åt mig pengarna och knycklade ner de i fickan innan jag bar upp Emma och började gå ner till första våning, där vagnen alltid stod.

-

Dörrklockan klingade när jag öppnade dörren in till den lilla affären. Emma kollade upp på mig och mumlade något som kunde tydas som 'godis', jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Nej, Emma, inget godis. Hon nickade entusiastiskt.
- Vi får se, mumlade jag och kollade ut genom fönstret som vette ut mot vägen, där vi också ställt barnvagnen. Inte på vägen då, men en bit utanför vägen. Den stod kvar.
Vi gick egenom affären mot mjölken. När vi hittat allt jag ville ha bar jag upp Emma på höften och gick mot kassan där Emma fick välja ut en lite chokladbit. När vi äntligen kommit ut öppnade jag chokladbiten och lät Emma sitta och tugga på den påvägen hem.

-

Jag la mig ner i sängen. Försökte blunda. Försökte avskärma allt annat, verkligheten. Försökte ignorera det faktum att Moshe varit otrogen mot mig, och ignorerat det, hela dagen.
Han hade ljugit om hur det gick till.
Vi hade varit ihop i mer än ett år. Jag fattade inte hur han kunde göra såhär mot mig. Jag kollade mot mobilen som låg på nattyxbordet. Den gamla uppfällbara mobilen jag hade, jag trivdes med den. Men saknade ändå att inte ha iphone, jag visste inte riktigt om man kunde sakna något man aldrig testat på.
Men om man kunde det, gjorde jag det. Jag tog tag om mobilen med min hand och tryckte upp ett nytt meddelande, jag skrev sedan;
' Betyder ett år inget för dig? '
Uttryckslöst, precis som jag ville ha det. Som om jag inte brydde mig, även fast jag försökte hålla tårarna inne.
Jag hade en person kvar nu, och han var inte ens en person.
Det var en häst. Jag hade ridit han när jag var klar med att hjälpa mamma. Han hade varit duktig, vi hade ridit dressyr och jag taggade hoppning för morgondagen. Jag älskade att hoppa, mest med Solo, han var bäst på det.
Moshe hade varit med mig i stallet några gånger. Men han hade varit rädd för hästar, och vågade inte gå fram.
Tårarna rann ner för mina kinder. Jag plågade egentligen bara mig själv med dessa tankarna.
Moshe, Moshe, Moshe, Moshe.
Det fanns någon bättre, någon annan som väntade på mig där ute.
Men ju mer jag tänkte på det, ju overkligare kändes det.
Som om det var en ouppnålig dröm.

-

Min hjärna somnade, men huvudet var fortfarande vacket och spelade upp minnen.
Minnen från mig och Moshe.
När vi existerade, tillsammans. 

Pluttigt kapitel :( Jag vet :( Ska va med kompis imorgon, men ska försöka få ihop ett längre kapitel än detta!

Snart kommer JUSTEEEEEN IN :D 

Världens fulaste kollage oxå, aja :( 

KOMMENTERA ÄNDÅ :D OM NI VILL HA MER! DET BLIR BÄTTRE! HAR MASSA IDEER!

Och när jag väl gjorde det kramade jag om hans hals i kramper och blötte ner hans ljusbruna hårrem med mina tårar.
- Du är det ända jag har nu.. viskade jag och kramade om hans hals hårdare. Han stod snällt stilla och lät mina armar krampa runt hans hals.
Tillslut var jag tvungen att släppa honom, då tog jag tag i hans mossgröna grimma och började leda honom mot grinden. När jag lett ut honom och stängt trådarna ledde jag in honom i stallet och band fast honom i grimskaften som var placerade på var sida av stallgången. Jag hämtade borstarna, benskydden han alltid hade på frambenen och tränset, sedan borstade jag noga av honom och kratsade hovarna. När jag gjort det klart satte jag på honom benskydden och sedan tränset. När jag var klar hämtade jag min hjälm och ledde ut honom ur stallet.
Jag kollade ner på min klädsel. En halvt magtröja med USA's flagga på och ett var jeans shorts med nitar på. Samt ett par vita converse och utsläppt hår. Inte världens bästa stall kläder. Men det fick duga.
Håret nuddade manken när jag drog fram det till framsidan av axlarna. Mamma och min plast-far gillade inte mitt hår, de rentutsagt hatade mitt hår. Själv älskade jag det. Jag älskade att ha långt hår. Använda det som om mur om man behövde det, använda det som en prydnad, sätta rosetter och sådant i det.
Jag hade alltid haft rosetter i det som liten, massor av olika vid olika tillfällen. Jag har fortfarande kvar de, i en liten låda under handfatet i badrummet.
Jag manade på Solo efter en stunds skrittande. Jag höll mig fast i manen och log stort mellan tårarna när han snällt började trava fram på skogsstigen.
Vi hade gått direkt vänster efter att ha kommit ut på vägen och då kommit till skogen. Jag red här ofta, i skogen, just på denna stigen. Man kunde höra hovarna klappra så mjukt mot stigens nästan ihåliga grund. Jag klappade mjukt Solo på halsen och bromsade honom.
- Min kära lilla häst, viskade jag medans jag smekte han mjukt på hårremen. Jag kommer vara hos dig dubbelt så mycket som innnan nu, för vet du en sak? Jag fortsatte smeka honom.
- Jag har inte Moshe längre. Jag började gråta igen. Men vet du en till sak? Han frustade till och ett leende spreds på mina läppar, han öron pekade frammåt och han skrittade snabbt på stigen.
- Jag kommer hitta någon som behandlar mig väl. Någon, någon som inte är Moshe.

-

Jag öppnade försiktigt dörren in till lägenheten. Jag hörde prat och bebisskrik från vardagsrummet och försökte försiktigt smyga förbi. Tårarna hade slutat rinna, men sminket var utkletat i ansiktet och jag hade röda ringar under ögonen. Magen var tom och den värkte av hunger. Jag försökte smyga förbi öppningen till vardagsrummet utan att synas, men det sprack när en av trägolvets plankor knarrade till. Allas blickar riktades mot mig och jag blundade ihopp om att bli osynlig.
- Mercedes, du har inte lust att hjälpa mig va?
- Nej, inte just nu mamma. Jag ska gå och lägga mig, godnatt. Jag fortsatte gå mot mitt sovrum och kunde höra mamma sucka bakom mig.
Jag tvättade snabbt av sminket på toaletten bredvid mitt rum och drog sedan av mig mina svettiga kläder och la de i tvättkorgen. När jag borstat håret och allt var klart gick jag ut och sedan vidare till mitt rum. Jag stängde sedan långsamt dörren till mitt rum för att inte väcka småsyskonen min mamma redan lagt.
Jag kollade ut över rummet. Det var litet, en liten säng med rena lakan, ett litet skrivbord med en brummandes dator ovanpå, en liten liten garderob med alla mina kläder, jag hade hyffsat mycket kläder. Jag hade samlat på mig rätt mycket med tiden. Jag hade nog nästan flest kläder i hela skolan, nästan. Jag vågade knappt tänka på skolan nu, jag var - eller hade varit - en av de populäraste eleverna i hela skolan.
Men jag hade varit det, just för att jag var Moshes flickvän.
Nu var jag inte det längre.
Så hur skulle det bli med mig?

Jag gick och la mig i sängen med Solo i mina tankar. Försökte att inte fundera så mycket om morgondagen. Rikta in sig på nuet, men det var svårt.
Eftersom jag inte visste hur framtiden skulle se ut.

-

6 maj 2012

- Mercedes, du måste vakna.
Ja, min mor kallade mig alltid Mercedes, något jag tyckte var grymt irriterande, men det sa jag inte till henne.
- Mmm.. mumlade jag, mest för att försöka få henne att gå därifrån och lämna mig i mitt egna nu.
- Det är bara trettio minuter kvar innan du börjar. Jag hoppade direkt upp från sängen och kollade snabbt på den digitala klockan bredvid min minimala säng.
Den visade att klockan var 07.15, vi började 08.30. Alltså hade jag en timme och femton minuter på mig att bli klar.
Jag kollade under luggen på min mor. Hon log bara ett av sina fina mamma leenden och ryckte på axlarna innan hon gick iväg.
Min mamma var vacker, jag var hennes dotter och kunde erkänna det ändå.
Hon hade långt mörkt hår och stora choklad bruna ögon. Hennes leende var fint och påminde om min mormors, hennes leende var också väldigt fint och rart.
Stayce, min mamma, hade nästan inga rynkor alls, bara några enstaka i pannan, och det såg fullt naturligt ut. Jag kunde enkelt veta hur min plastfar, Maynard Smith, föll för henne.
Maynard var en rubust man med mycket svart hår svall och för mycket skägg för min del. Jag hade aldrig gillat för mycket skägg på karlar och jag rent ut sagt hatade polisonger.
Visst kunde de va fint på vissa, men de fallen var få.
Jag hoppade direkt in i duschen, jag hade sprungit från mitt rum till badrummet bredvid och hunnit komma dit innan någon av mina alla småsyskon ville ha sina tandborstar, nu fick de vänta någon kvart.
Jag schamponerade mitt hår och tvålade in min kropp innan jag sköljde av allt och studerade de när de rann ner i avloppet. Jag suckade uppgivet och tvättade ur de en stund till innan jag hällde upp balsam i min hand innan jag balsamerade håret, jag hade tagit hyffsat mycket balsam. Så att det skulle räcka över hela mitt långa hår.
Jag hade en egen balsam flaska, just för att jag hade så långt hår. Jag tror att vissa i skolan tyckte det var lite överdrivet med så långt hår, men jag gillade det och tänkte inte klippa av det för att de ville det.
Jag gick ut ur duschen efter drygt tio minuter. Jag sprang snabbt in på mitt rum utan att bli upptäkt och låste sedan dörren efter mig. Det var skönt att ha ett lås på den, så att ingen kunde komma in, om jag inte ville det då.
- Och var har du varit dessa dagarna? Jag spetsade öronen när jag hörde en dörr som slogs upp och sedan igen och mamma som vrålade. Maynard tog antagligen hand om små ungarna, annars hade väll mamma inte skrikit.
Jag drog fram underkläder och sedan kläderna jag skulle ha på mig i skolan, jag drog fram ett par tighta jeans och en slapp stickad tröja. Till det tog jag ett långt halsband med en fjäder på.
Jag borstade snabbt det blöta, men redan lockiga håret och gick sedan ut till mamma som stod i köket. Hon stod med ryggen mot mig och kollade på en ryggtavla som tillhörde..
Min bror.
Christopher.
Jag blev lycklig inuti av att se honom stå där och bre en macka med ryggen mot mig. Jag hade inte sett honom på några dagar, han hade väll varit hos en kompis eller festat som vanligt.
Han vände sig om och såg på mig med ett litet leende när han hörde att jag kom in.
- Hej, mimade jag till honom och han mimade ett hej tillbaka.
- Vart har du varit? frågade mamma skarpt igen. Chris kollade beskymrat på henne och skakade på huvudet innan han började hyvla ost till mackan.
- Christopher, var har du varit?! Hon var arg nu, man kunde se det på henne. Hon hade nästan börjat skaka.
- Jag kommer ta ett riält snack med dig sedan, så du kan bara stanna här, gå ingenstans. Hon vände sig om och gick ut från köket, antagligen för att hjälpa Maynard med barnen.
Jag gick fram till Chris och drog fram en macka ur påsen för att sedan bre den med samma smör som Chris använt.
- Vad har du varit, svara ärligt. Jag sa det inte hårt, men bestämt, så att han skulle fatta att jag menade allvar. Han frustade till och svarade sedan:
- Jag har varit oss Martin, han hade fest för någon dag sedan och jag stannade där sedan, ville inte oroa morsan.
- Okej. Jag svarade lätt på det, ville inte gå ion på detaljer, ville inte veta mer. Ville absolut inte veta vad han gjort.
Ämnet släppt.
- Hur går det med dig och Moshe? han frågade det varje gång han såg mig, jag visste att han inte gillade Moshe, hade aldrig gjort det heller för den delen.
Och jag ville inte veta vad han ville göra med Moshe efter han hört det här.
- Jag upptäckte han i säng med Emma igår. Jag kollade upp på honom och hans ansiktsuttryck ändrades snabbt, från undrande till argt och irriterat.
- Auuusch.
- Mmhm.
- Hur är det då.
- Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. Men han var inte min, det är bara så.
- Du kommer hitta någon bättre. Jag kollade chockat på honom. Han brukade inte säga så, men vi var som bästa vänner, fanns alltid där för varann.
Chris hade gått i samma klass som Moshe ett tag, i något år eller så. Och de hade aldrigt gillat varann.
- Hur ska du komma till skolan då? Jag kollad emot honom och ryckte på axlarna.
- Gå eller ta bussen.
- Vill du kanske ha sjuts? Jag tvekade lite.
- Är du säker? Är du inte bakfull eller något? Han skrattade till och skakade på huvudet.
- Jag drack inget igår. Kom så går vi innan mamma kommer. Jag skrattade till och gick efter honom genom den lilla lägenheten.

Hur tror ni hennes kontakt med Justin börjar? Hur tror ni hennes kontakt med Chris är? Är de bra vänner eller bra vänner? ;) Hur tror ni Chris är? Vad tror ni kommer hända i skolan? 

ALLA KOMMENTERAR OCH SVARAR PÅ FRÅGORNA ;D

9 INNAN NÄSTA KOMMER. 

4 april 2012

Jag öppnade stalldörren och drog in den härliga doften i lungorna.

Stallet var som en frihet. En bubbla, ett ställe där man inte behövde tänka på något annat.

Inget plugg, inga problem.

Jag älskade att vara i stallet. Känna Solos lena päls under mina bara fingrar och hans varma mule mot min kind. Jag skyndades mig igenom stallet och drog tag om Solos mossgröna grimma och grimskaft. Jag öppnade stalldörren på andra sidan och gick ut mot hagarna.

Solo höjde huvudet och gnäggade högt mot mig när jag kom mot honom, ett stort leende spreds på mina läppar och jag skyndade fram till honom. Jag tog på honom grimman och började leda han ut från hagen, han följde snällt efter.

Jag klappade honom på halsen samtidigt som vi gick upp mot stallet och jag ställde upp honom i stallgången.

- Vad ska vi göra idag då? frågade jag medans jag smekte hans ljus ljus bruna huvud. Jag följde sedan konturerna på hans breda bläs och lutade mig fram för att pussa honom mjukt på virveln mitt i pannan.

- Barbacka runda? Jag kollade in i hans kloka ögon och fick snabbt ett svar.

Ja.

Jag vände mig om och låste upp sadelkammaren för att ta ut alla hans saker. Jag hängde upp tränset på sadelhängaren ute i stallgången medans rykt lådan fick stå på golvet.

Jag krånglade mig tillslut upp på hans rygg. Han var rätt hög, exakt 164. En perfekt höjd på en perfekt häst. När jag äntligen hade benen på varsin sida av hans mage manade jag på honom och han började självmant gå bort från stallet.

Jag visste att man egentligen inte skulle rida ut själv. Men jag hade inte någon att rida med. Jag kände ingen i stallet, alla sa att jag var en enstöring.

Det kanske var sant?

Men jag hade i alla fall min häst. Mina fina Solo. Hans stam namn var egentligen HanSolo, men det blev jobbigt att säga efter ett tag. Så jag kallade honom bara Solo. Jag smekte han mjukt på halsen och kollade ut mot hagarna, de ända hästarna som var i hagen var Nicole och Tamara.

Nicole var ett brunt sto med strimbläs och en vit hov. Fin var hon. Jag hade hoppat något hinder med henne någon gång, och hon var underbar att hoppa med!

Den andra var en mörk mörk brun sto med en vit stjärna. Hon var riktigt fin i dressyren och hennes ägare var den ända jag kom överens med, jag hade ridit ut med henne några gånger och det hade varit roligt, en skrattglad tjej.

Jag red bort mot skogen, jag hade sprayat han med flugspray och behövde därför inte oroa mig allt för mycket om flugorna, och bronsarna.

-

5 april 2012

Jag stannade och parkerade cykeln utanför Moshes hus. Jag skulle komma dit runt 12, men var lite tidig. Jag nynnade på en liten melodi när jag gick på grusvägen upp till huset, i jämförelse med min lilla lägenhet var hans sjukt stort och ljust.

Till min förvåning var dörren halvt öppen, en liten springa stod uppe. Jag knackade först på några gånger, deras ringklocka hade gått sönder för länge sedan, så den kunde jag inte använda. Han skulle hört mig om den funkade.

Men det gjorde den inte. Jag la handen mot dörren och puttade försiktigt till, den åkte upp och jag kollade in i den stora ljusa hallen. Direkt fram var den stora trappan som ledde upp till den stora korridoren, som längst bort ledde till hans stora rum. Åt höger var det ett kök och åt vänster kom man in till vardagsrummet, som i sin tur ledde till matsalsrummen, som de brukade ha kalas och andra tillställningar i. Jag började gå mot trappan, om han inte var här nere borde han vara uppe på sitt rum, han kanske spelade tv-spel?

Han brukade göra det.

Men detta kändes annorlunda. Jag hörde skratt och dunsningar från övervåningen. Fabian kanske var här? Jag tog första trappsteget, sedan de andra och tredje.

De var 28 trappsteg i trappan, jag och Mosh hade räknat de en gång, när vi hade tråkigt och väntade på hans kusiner. Vi hade sprungit säkert 6 gånger upp och ner. Och det knackade precis när vi var där uppe. Mosh hade då bärt upp mig i famnen och sprungit ner för trappan som en galning, och sedan öppnat dörren som om vi var gifta, han hade sagt, innan denna händelse att vi skulle de. Gifta oss i USA's finaste kyrka, med vita ljus och fina kläder. Våra föräldrar skulle sitta och gråta i bänkarna och allt skulle va perfekt. Men jag tvivlade på detta nu. När jag hade kommit till steg 26 stannade jag. Jag lyssnade noga, hörde skratt, ifrån hans rum.

Jag borde inte göra det här.

Jag kunde bli sårad.

Jag borde verkligen inte göra det här.

Ändå gjorde jag det. Jag tog de sista stegen och började med osäkra steg gå mot Moshes rum. Dörren stod på glänt. Och man såg en bit av sängen. Men bara en liten, liten bit av den. Ändå kunde jag se något jag inte ville se.

Ett långt blont hår, och något som låg över henne. Eller någon. Jag stelnade till och hörde fler ljud, skratt.

Hon stelnade till när hon hörde Moshes röst:

- Dess kommer snart, så jag tror du måste gå.

Jag visste att jag inte varit tillräcklig. Jag hade bara inte vetat hur jag skulle göra för att bli tillräcklig. Jag blundade och försökte hindra tårarna för att tränga ut från mina ögon. Hindra mig själv från att vara för känslosam.

Även fast min pojkvän bokstavligt låg där inne med en annan tjej.

- Emma.. han viskade hennes namn. Och jag stelnade till ännu en gång. Emma?

Min bästa kompis heter Emma.

- Det är väll dags att hon får veta någon gång... mumlade hon, antagligen mot hans läppar. Den sliskiga kladdiga rösten tillhörde någon jag kände, någon som jag delat allt med.

Allt om mig.

Allt om Moshe.

- Hon ska inte.. få veta något.. inte än.. stönade Moshe fram.

Jag lutade mig mot väggen bredvid och gled sedan ner mot golvet. Det svartnade halvt för ögonen.

Jag orkade inte detta.

Jag ville inte detta.

Jag försökte få in i huvudet att det inte var mitt fel, att jag inte gjort något fel. Att jag varit perfekt hela vägen.

Men det var svårt.

Näst intill omöjligt.

Jag hörde allt. Men de hörde inte mig, även fast jag grät som en som fick betalt för det. Jag la mitt långa hår som en väg framför huvudet, det hängde nerför min mage och jag kände de kittlade håret mot den bara magen och de nuddade precis jeans kanten. Jag hade dragit på mig en av mina få magtröjor, något jag ångrade nu.

Jag lutade huvudet mot väggen, tårarna gjorde mig fruktansvärt trött och jag försökte dra bort de och resa mig upp, men det gick inte.

Så jag somnade istället.

Med ljuden av stönande tonåringar i bakrunden.

Jag vaknade precis efter av prat.

- Hon kommer få reda på det snart, du vet det va?

- Inte än.

- Jag kommer snart inte kunna hålla mig borta från dig på lektionerna, och rasterna, det är tortyr. Han skrattade till.

- Det är tortyr för mig med, tro mig.

- Men du kan i alla fall hålla på med TJOCK-HENNE hela dagarna, tycker du inte det är dags att berätta för henne?

- Snart. På tal om det kommer hon snart, och jag skulle vara väldigt glad om du inte låg i min säng då. Hon fnittrade till och jag hörde att hon reste sig upp.

Jag tog ett djupt andetag och kände tårarna tränga på igen. Jag la handen framför min mun och kollade ut i tomma intet.

- Vad fan gör du här? Jag ryckte till när Emmas piskslag till röst träffade mig rakt i ansiktet. Vad fan skulle jag svara på det. Jag reste mig upp och kollade tomt på henne, det är klart hon hade känt igen mig så snabbt.

Med det långa svarta håret och mina knappt 162 cm var jag inte svår att urskilja.

- Vad fan tror du? Det borde inte va ombytta roller inte? Jag kollade hårt på henne. Kollade djupt in i hennes blå ögon, det blonda håret stod åt alla håll och kläderna satt knappt kvar på kroppen.

Men jag kunde ändå se min bästa kompis bakom de irriterade uttrycket- vad hade hon att vara irriterad över?

- Hade ni kul eller? Jag blickade ner mot hennes klädsel och hånlog lite.

- Eller vänta svara inte, jag frågar Moshe istället. Jag gick förbi henne in till sovrummet, och hon gjorde inget för att stoppa mig.

- Hörde att ni hade kul. Moshe satt på sängkanten och höll på att dra på sig sina byxor. Det blonda korta håret såg lite rufsigt ut, så rufsigt det kunde bli med det lilla håret han hade. Han tvärstannade i rörelsen när han hörde min hårda röst. Och han kollade bak mot mig, jag mötte de is blå ögonen jag så länge avgudat.

Nu kände jag ingenting. 

- Trodde du inte jag skulle märka någon gång? Sjukt smart att knulla med min bästa kompis precis innan jag ska komma, sjukt smart. Verkligen. Men nu ska jag gå, och jag kan lova att du ALDRIG behöver tänka på mig igen. Okej? Jag vände mig om och började gå mot dörren.

- Dess jag.. Jag tvär stannade och vände mig om.

- Kalla mig TJOCK-INTE Dess. Mina vänner får kalla mig Dess, inte du, jag fnös och vände mig mot Emma, och inte du, fortsatte jag.  Jag började gå mot henne och la snabbt handen på hennes axel, för att kolla henne djupt in i ögonen.

- Nu får ni hångla hur jävla mycket i plugget ni vill, jag bryr mig inte längre. Jag kommer hitta den som förtjänar mig, och det är inte han, så ta honom bara. Du får honom. Jag kollade en sista gång in i hennes ögon innan jag vände mig om och började vandra genom korridoren.

Jag kände en hård hand mot axeln som tvingade mig att stanna.

- Dess, jag..

- Håll käften, KRRRUSS-'Dess jag' funkade inte på mig. Jag skakade av hans hand och började gå ingen.

- Hejdå Moshe, hejdå Emma. Ni passar jävligt bra ihop föresten, hoppas jag inte förstört er framtid.

Jag gick ner för trappan och tårarna jag så länge hållit inne började i panik rinna nerför mina kinder. Jag sprang de sista trappstegen och öppnade snabbt dörren. Jag sprang ut till cykeln, låste upp den, började sedan trampa de snabbaste jag kunde hem.

Vad tycker ni än sålänge? :) Vad tror ni kommer hända? 

Jag vill ha LÅNGA kommentarer :D Jag vill veta exakt vad ni tycker, är det enns lönt att fortsätta med denna novell?

KOMMENTERA